Jag pluggade till sjuksköterska i ett och ett halvt år men hoppade av då det inte alls var så bra som jag trodde. Jag mådde extremt psykiskt dåligt under och efter praktiken i termin 2. Man måste vara extremt flexibel, kunna hantera att se patienter i extremt intima situationer (tvätt osv.), kunna hantera patienter som ibland kan vara våldsamma (i detta fallet en dement), hantera fula lukter, hålla reda på mediciner, hantera anhöriga och så vidare. Jag klarade inte av något av detta. Dessutom kände jag mig instängd på avdelningen jag var på. Jag känner ibland för mycket empati och kan inte stänga av mina känslor. Personalen var inte bra den heller, det vara bara en sköterska som jag tyckte om och de förvarnade mig inte i god tid om att jag riskerade att inte bli godkänd. Dock är jag ändå sjukt glad att jag inte fortsatte med sjuksköterskeutbildningen, hade förmodligen dött annars.

Nu jobbar jag som medicinsk sekreterare och trivs bra med det, jobbar i receptionen på röntgen. Det är jobbigt när det är mycket men på fredagar brukar det nästan inte vara någonting vilket jag är väldigt tacksam för. Det är väldigt mycket rutiner vilket också såklart är bra. Jag får ha lite patientkontakt men ändå inte så intimt. Jag får läsa/skriva om sjukdomar och kroppen vilket alltid varit stora intressen.

Jag måste säga att jag är väldigt imponerad av människor som klarar av att jobba med sådana utsatta och intima yrken som läkare, sjuksköterska, undersköterska, skötare m.m. Kudos till er!

Jag är nyfiken på hur många här som har ett vårdrelaterat yrke och hur ni hanterar det.

Är lite av en amatörpsykolog på mitt arbete, där är det så mycket knasbollar så jag håller på att gå in i väggen, och måste konsultera mig själv

Har aldrig jobbat inom vården, men tagit hand om mina vänner på alla möjliga sätt.

Jag hade aldrig klarat av att jobba inom vården, min ena syster gör det och hon har berättat ett och annat

Bra att är folk är olika å klarar av saker man inte vet nått om. Mitt ex jobbade inom rättspsykiatri, vilket jag inte hade klarat av.

Ojsan! Jag har planerat att plugga till medicinsk sekreterare, men blev avrådd efter att ha fått diagnosen. Personalen på Hab varnade att det kan vara ett stressigt jobb... Sökte till socionom istället men det gick åt skogen. Kunde gardera mig! Jäklars!... Det gör jag till våren

Annars jobbade jag på ett äldreboende och mådde extremt dåligt av det. För mycket att hålla reda på, lukter och stämningar jag inte kunde bli av med hemma sedan. Och precis som du säger - jag kände för mycket, och det jag fick bevittna var bara nedgång. Det finns hur mycket jobb som helst här på orten, äldreboendet håller byn vid liv, men jag kan bara inte.

Joakoni skrev:Annars jobbade jag på ett äldreboende och mådde extremt dåligt av det. För mycket att hålla reda på, lukter och stämningar jag inte kunde bli av med hemma sedan. Och precis som du säger - jag kände för mycket, och det jag fick bevittna var bara nedgång. Det finns hur mycket jobb som helst här på orten, äldreboendet håller byn vid liv, men jag kan bara inte.

Jobbar man på ett sjukhus eller en akutmottagning så kommer ju förhoppningsvis de flesta patienter repa sig och överleva, men på ett äldreboende finns det bara ett slut. Jag tror jag hade klarat det ännu sämre än en sjukhus faktiskt. Att hela tiden ha död och förtvinande runt sig måste vara nedbrytande för själen.

Exakt så, Huggorm.

Men tjohooo, vad jag blev glad att en aspie kan trivas som medicinsk sekreterare!

Joakoni skrev:Ojsan! Jag har planerat att plugga till medicinsk sekreterare, men blev avrådd efter att ha fått diagnosen. Personalen på Hab varnade att det kan vara ett stressigt jobb... Sökte till socionom istället men det gick åt skogen. Kunde gardera mig! Jäklars!... Det gör jag till våren

Härligt! Det kan vara stressigt att vara medicinsk sekreterare också men det beror nog på vilket ställe man jobbar på och vad man har för arbetsuppgifter. På röntgen är de flesta inte så sjuka förutom de som ligger inne på avdelning men där får vi transportlappar med personnummer av vaktmästare som kör ner dem. Registrerar dem med hjälp av lapparna och lämnar dem sedan i en låda som töms av undersköterskorna kontinuerligt Jag har jättebra arbetskamrater och kan fråga hela tiden om jag känner mig osäker på någonting, har dock inte berättat om min diagnos. Där är väldigt god stämning vilket jag också är tacksam för, känner av direkt om det är dålig stämning på ett ställe och tar det till mig

Har lovat mig själv att aldrig jobba på akuten då där kan förekomma kvälls- och helgjobb, det är allmänt stressigt plus att man ser alla möjliga otäckheter. Vill nog inte helst jobba på avdelning heller då det känns instängt som jag nämnde innan och man hör patienter skrika eller göra ifrån sig andra läten.

Det enda jag ser som ett problem på röntgen är att svara i telefon, lyckligtvis behöver jag inte göra det så ofta. Men hade inte klarat av att enbart ha som arbetsuppgift att svara i telefon då jag vill se personen jag pratar med, telefoner ger mig ångest förutom min mobil. Sedan är det jobbigt när vi inte får remisserna i tid och jag måste ringa till den vårdenhet som ska skicka dem.

Jag saknar dock skrivandet av läkardiktat lite men har hellre receptionsjobb än att bara sitta och skriva hela tiden. Hade blivit alldeles för uttråkad och rastlös och vill gärna ha lite patientkontakt (observera lite).

Huggorm skrev:Jobbar man på ett sjukhus eller en akutmottagning så kommer ju förhoppningsvis de flesta patienter repa sig och överleva, men på ett äldreboende finns det bara ett slut. Jag tror jag hade klarat det ännu sämre än en sjukhus faktiskt. Att hela tiden ha död och förtvinande runt sig måste vara nedbrytande för själen.

Å andra sidan kan de bli boende där länge och allt handlar inte bara om vård. Antagligen lär man känna de boende på ett helt annat sätt än patienterna på ett sjukhus.

Å, vad jag blev hoppfull! Det är spännande med medicin!

Bjäbbmonstret skrev:Å andra sidan kan de bli boende där länge och allt handlar inte bara om vård. Antagligen lär man känna de boende på ett helt annat sätt än patienterna på ett sjukhus.

Ja, och bland annat därför är det så tungt. Man fäster sig vid en människa och hon bara försvinner mer och mer... Och inte för att komma ut och bli frisk

Joakoni skrev:Men tjohooo, vad jag blev glad att en aspie kan trivas som medicinsk sekreterare!

Är inte riktigt aspie, har atypisk autism så har det kanske lite lättare på det sättet men det är ju från person till person

Får tyvärr inte vara kvar på röntgen efter sommaren då det bara är ett vikariat, vet ej vad jag ska göra sedan men efterfrågan är ganska stor på medicinska sekreterare så något blir det nog.

Jag kunde söka nu till hösten, gott och ledigt, men hade inte en tanke kvar... Men jag får övervintra på Komvux och ta en ny sats

JCSweden skrev:

Joakoni skrev:Men tjohooo, vad jag blev glad att en aspie kan trivas som medicinsk sekreterare!

Är inte riktigt aspie, har atypisk autism så har det kanske lite lättare på det sättet men det är ju från person till person

Får tyvärr inte vara kvar på röntgen efter sommaren då det bara är ett vikariat, vet ej vad jag ska göra sedan men efterfrågan är ganska stor på medicinska sekreterare så något blir det nog.

Härligt att höra att du har hittat något du trivs med och ser ljust på framtiden.

slackern skrev:Härligt att höra att du har hittat något du trivs med och ser ljust på framtiden.

Tack så mycket!

Om utbildningen: Jag var såklart väldigt nervös inför första praktiken på medicinsk sekreterare-utbildningen med tanke på tidigare erfarenheter. Jag skulle vara på kirurgmottagningen på sjukhuset. Men direkt kände jag mig hemma, de tog hand om mig på ett helt annat sätt och arbetsuppgifterna var hyfsat lätta. Man kände sig inte som en praktikant utan som om man verkligen jobbade och tillförde något. En annan sak är att vi har ju inte alls det ansvaret för patienterna som vårdpersonalen har.

Andra praktiken var på en infektionsmottagning, trivdes bra där också men det var för mycket skrivande och sitta vid dator, lite mer variation hade inte skadat. Kan tillägga att alla tre praktikperioder var på sju veckor.

Tredje praktiken var fyra veckor på vårdcentral och tre veckor på BUP. Vårdcentral var sådär, situationen var inte den optimala då man var missnöjda med chefen och hade för lite personal p.g.a utbrändhets-sjukskrivningar. Man hade dessutom läkarmottagning för asylsökande en gång i veckan och det var mycket krångel med tolkar, transporter osv. Jag tyckte fruktansvärt synd om de asylsökande också, särskilt om det var små barn det handlade om.

På BUP trivdes jag väldigt bra och det var nog det mest intressanta stället jag var på, hade gärna varit där längre. Dock var det lite svårt i början att läsa om barn som hade problem. Man sa till mig när jag kom dit att jag skulle inte bli förvånad om jag började gråta när jag skrev något diktat. Jag fick även information av en av vardera yrkesgrupp (psykolog, sjuksköterska, socionom, läkare, arbetsterapeut, specialpedagog och verksamhetschef) om vad de jobbade med. Jag berättade för dem om min diagnos och vad jag hade för specialintressen, bland annat häxförföljelser. Jag berättade även att jag blev mobbad i skolan som liten för att jag var "konstig". Verksamhetschefen trodde att mitt stora intresse för häxförföljelser hade att göra med att jag kände gemensamt med dem för att jag också "kände mig jagad". Eh nej det stämmer inte

Praktikerna var definitivt höjdpunkten på utbildningen, den teoretiska delen var sådär men det berodde på att vi hade ganska inkompetenta lärare där. När man väl kom tillbaka från praktiken kändes det onödigt för man hade ju redan bevisat att man klarade av att utföra de arbetsuppgifter som en medicinsk sekreterare har.

JCSweden skrev:Jag är nyfiken på hur många här som har ett vårdrelaterat yrke och hur ni hanterar det.

Jag har arbetat inom vården sedan 2006 - som undersköterska inom äldre-/demensomsorg, vårdavdelning på sjukhus, hemtjänst, som skötare/habiliterings assistent på diverse boenden för utv.nedsatta (funktionshinderomsorgen), (social)psykiatri etc. Varit inom de flesta områden om en säger så.

De områden som fungerar bäst för mig är diverse boenden och vårdavdelningar av olika slag, sämst fungerar hemtjänst. Det fungerar att extraknäcka inom hemtjänsten, men långvariga tjänster har aldrig fungerat pga snabbt föränderliga situationer som kan uppstå (dock har jag inget problem att arbeta på akutmottagningar eller andra krävande avdelningar; där finns tydligare förhållningssätt + team att falla tillbaka på vid osäkerhet).

Jag tycker om att arbeta inom vården - har ju utvecklats en hel del på det sociala planet tack vare det. Det är krävande, desto mer driven en är som person, desto mer ansvar kan en roffa åt sig och därmed få nytta av sina mer "aspiga" karaktärsdrag - jag skulle vilja hävda att det är en stor tillgång till mig i dagliga arbetet (kvalitetskontrollant som en är) - sen att en lättare kan sätta sig in i vissa tankegångar med specifika klienter/vårdtagare underlättar likväl.

Att arbeta efter de regler som finns och samarbeta i grupp fungerar för det oftast - sen har det funnits skräckexempel på verksamheter en varit på där viss personal försummat sina arbetsuppgifter, vilket triggar igång delegerings-diktatorn i mig, på gott och ont. Gott för klienter och verksamhet, ont för socialt samspel mellan mig och arbetskollegor - kanske beror på att en har sådan stark pliktkänsla och strävar alltid efter uppnå högsta effektivitet.

Numera känner jag att vården inte ger mig så pass mycket längre - är trött på att vara uska/skötare, behöver gå vidare. Har tänkt på något mer administrativt, men läsa 2-4 år på YH/högskola till något yrke vars kunskaper jag redan besitter känns löjligt. Kanske för att jag är socialt matt - jobbar heltid, varit rörigt ett tag, känner mig kluven gällande sociala förmåga och motivera mig till sociala interaktioner.

Om det är något du redan kan så bör det gå fort att läsa?

plåtmonster skrev:Om det är något du redan kan så bör det gå fort att läsa?

Ja, det gör det. Bedriver studier på egen hand för kunna ständigt möta nya frågeställningar. Dessvärre orkar jag inte just nu med att läsa under handledning på A och B-nivå på högskola/eller YH/KY, då det är under all kritik, utifrån min egna erfarenhet.
Det är mer fokus på fixa uppgifter (kvantitativt arbetssätt) än utveckla, fördjupa och tillämpa sina kunskaper (kvalitativt och praktiskt) - mycket flumm, lite action om en ska uttrycka sig kort.

Jag har fått upp ögonen för Medicinsk Sekreterare. Sökt sådana anställningar tidigare, då jag har studerat ämnen som berör området (administration, b.la inr. vård -och omsorgsadmin., sociologi, juridik). Sen att en är självlärd med diverse mjukvara och IT väger ju en del med, men inte vid intervjuer.
Men neh - blir anställningsintervjuer, sedan något i stil med, "Nej, vi behöver nog någon som läst specifika programmet på 2 år".

dasunbedingte skrev:Men neh - blir anställningsintervjuer, sedan något i stil med, "Nej, vi behöver nog någon som läst specifika programmet på 2 år".

Ett sätt att komma runt det är att vända sig till "kunden" direkt. Kanske dock svårt i vårdsektorn dock.

plåtmonster skrev:

dasunbedingte skrev:Men neh - blir anställningsintervjuer, sedan något i stil med, "Nej, vi behöver nog någon som läst specifika programmet på 2 år".

Ett sätt att komma runt det är att vända sig till "kunden" direkt. Kanske dock svårt i vårdsektorn dock.

Vadå "kunden" direkt? Det är inte klienterna/kunderna/vårdtagarna som har det direkta behovet av en medicinsk sekreterare, utan snarare verksamheten överlag.

dasunbedingte skrev:

plåtmonster skrev:

dasunbedingte skrev:Men neh - blir anställningsintervjuer, sedan något i stil med, "Nej, vi behöver nog någon som läst specifika programmet på 2 år".

Ett sätt att komma runt det är att vända sig till "kunden" direkt. Kanske dock svårt i vårdsektorn dock.

Vadå "kunden" direkt? Det är inte klienterna/kunderna/vårdtagarna som har det direkta behovet av en medicinsk sekreterare, utan snarare verksamheten överlag.

Det är fackförbunden som inte går med på att anställa någon utan rätt utbildning som vårdadministratör/läkarsekreterare. Om titeln byts ut till administrativ assistent kan de däremot inte säga något om att anställa någon utan den specifika utbildningen.

Asperger76 skrev:

dasunbedingte skrev:

plåtmonster skrev:Ett sätt att komma runt det är att vända sig till "kunden" direkt. Kanske dock svårt i vårdsektorn dock.

Vadå "kunden" direkt? Det är inte klienterna/kunderna/vårdtagarna som har det direkta behovet av en medicinsk sekreterare, utan snarare verksamheten överlag.

Det är fackförbunden som inte går med på att anställa någon utan rätt utbildning som vårdadministratör/läkarsekreterare. Om titeln byts ut till administrativ assistent kan de däremot inte säga något om att anställa någon utan den specifika utbildningen.

Det stämmer, fackförbunden driver krav på utbildning med all rätt, dock blir det väldigt knasigt - exempelvis de äldre vårdbiträden en arbetat tillsammans med som mer eller mindre tvångsutbildas till uska/hab.assistent då de saknar formell utbildning. Detta efter mer än 20-30 år i yrket, vissa har haft några år kvar till pension.

Likaså de lite yngre som studerat delar av ex sjuksköterskeprogrammet samt en del andra kurser inom omvårdnad och social omsorg på högskola/universitet, men hoppat av/tagit sabbatsår som nekas anställning pga stelt krav på exakt utbildning, fastän de har mer än tillräckligt med teoretiska och praktiska kunskaper.

Nu säger jag inte en ska skita i att utbilda sig - men det gymnasiala programmet som leder fram till "uska" är under all kritik. Jag är för som de har i Danmark, ett licenssystem (inte detsamma som legitimation) för arbete som uska - däremot borde den reella kompetensen betyda mer än vad den gör idag (jag har för övrigt samma inställning gällande lärarlegitimationer).