Jag är diagnosticerad med asperger sedan typ 4-5 år tillbaka och satt just och tittade på några videos som var filmade på mig som liten (6 månader till typ 2 år eller så) och märkte att jag inte gjorde något alls som är typiskt för småbarn med Autism/as, jag hade inga problem med fantasi(då jag låtsades att jag pratade med nån i en leksakstelefon), inget problem med ögonkontakt och reagerade på tilltal(fast pappa behövde tjata nära gånger innan jag reagera), gjorde grimaser/log och jollrade( man brukar ju säga att barn med as/Autism inte jollrar?).

Dock började jag inte gå förrän jag var typ 15 månader och kröp aldrig ytan hasa mig fram på baken(nötte en hel del byxor på det sättet). Tyckte det va lite konstigt att jag inte visa några direkt tecken, å andra sidan var jag nästan tretton när jag diagnosticerades och det kan ju va ganska inviduellt.

hur var ni som små? Märkte folk i din omgivning att du inte var helt som andra barn?



Moderator atoms - modifierade rubriken.

Jag tror inte någon märkte något särskilt när jag var liten. Har inga problem med ögonkontakt och tror inte jag nånsin haft det. Jag var blyg och stillsam och sysselsatte mig själv. Gick aldrig på daghem. Problemen kom när jag började skolan, med ständigt utanförskap.

Jag var "speciell" på ett lite nördigt sätt, men ingen reagerade ju på det på den tiden. Jag hade specialintressen väldigt tidigt, bland annat lärde jag mig alla fåglar i mammas fågelbok utantill. Sedan fick jag en atlas och lärde mig alla flaggor och länder och så vidare...

Själv var jag typiskt autistisk som liten på ett flertal sätt. Precis som TS så kröp jag heller aldrig, jag hasade fram på rumpan. Från det att jag kunde sitta upp så satt jag mig ofta upp i spjälsängen och gungade så häftigt fram och tillbaka att jag slog i spjälorna så man fick sätta upp ett högre spjälskydd, detta gjorde jag för att somna - det lugnade mig och gjorde mig trött tydligen. Än idag kan jag komma på mig själv med att sitta och gunga fram och tillbaka - väldigt försiktigt och "lite", knappt märkbart för andra - om jag blir stressad eller upprörd.

Var inte speciellt intresserad av människor men väldigt intresserad av att tillbringa min tid på golvet under bordet samman med hundarna. Så fort jag var stor nog att ta mig fram på golvet för egen maskin så visade jag tydligt att jag inte uppskattade att man lyfte mig eller försökte sätta mig i knät - då vred och ålade jag mig för att få komma ned på golvet igen. Tyckte inte om kramande eller kroppskontakt av något slag.

Min äldsta dotter, som även hon diagnostiserats med AS, visade dock aldrig fullt så tydliga tecken som jag, även om det fanns gott om dem - de var mer subtila och inte lika "klockrent" autistiska (textbook, så att säga).

Som så liten var jag nog rätt normal. Förutom att jag var extremt tidig med det mesta, som att tala och äta fast föda. Var inte speciellt känslig för beröring, hade bra motorik. Var lagom social och lagom aktiv. Lärde mig saker fort och var relativt orädd.

Var först efter de första åren som det märktes tror jag. Socialt tyckte jag inte jag var annorlunda förrän kanske runt 13-årsåldern. Andra saker som märktes var att jag som äldre (4-10) hade sämre motorik, ville ha ordning och reda och system, tydde mig mycket till djur, hade intressen osv. Det enda som följt mig från allra första början var en dygnsrytmstörning.

Jag var extremt tidig med allt. Sätt utan hjälp när jag var 2 månader, gick när jag var 5 mån. Svårt att tro, men jag har ett daterat foto. Kröp aldrig heller. Sade min första mening när jag var 4 mån. Och lillgammal. När jag var knappt 3, började jag på en ny dagis, då var jag tyst i en månad. Fröknarna trodde inte att jag kunde prata alls, tills det lossnade. Då pratade jag som en vuxen och bara med vuxna. Jämnåriga kunde jag aldrig förstå mig på. Försökte att vara med och leka, men jag hängde inte med, agerade svans. Mobbad hela grundskoletiden. Fantasi hade jag massor i ensamlekar, jag levde i min egen värld. Nattuggla redan i dagisåldern.

När jag var runt 7 sa psykologen att jag var väldigt utvecklad intellektuellt och väldigt underutvecklad socialt. Det var mitt andra besök hos en psykolog dit mamma tog mig på grund av mina sömnsvårigheter, tvångssyndrom och problem i kontakt med jämnåriga.
Rätt typisk var jag, tror jag...

Joakoni skrev:Jag var extremt tidig med allt. Sätt utan hjälp när jag var 2 månader, gick när jag var 5 mån. Svårt att tro, men jag har ett daterat foto. Kröp aldrig heller. Sade min första mening när jag var 4 mån.

Inte bara svårt att tro utan nära på omöjligt att tro. Vill se det barn som har stadga nog i nacken och huvudet för att kunna sitta upprätt utan stöd när de är 2 månader... Gick vid 5 månader - talar vi då om gick självständigt eller gick med hjälp av att hålla i en förälders händer? Sade din första _mening_ vid 4 månader? Fan så du tog i. Om du åtminstone nöjt dig med att hävda att du sade ditt första _ord_...

Tro eller ej, det är familjens vittnesmål, jag har inte kommit på det själv. Även jag trodde att mamma överdrev, men pappa och moster säger samma sak. Och de var lika ställda. Satte mig upp för första gången när jag var 2 mån., skulle jag ha skrivit. När jag var 3 mån. gick det inte att lägga mig.

Det var en enkel mening "Jag ser fåglar" - två ord ("jag ser" kan uttryckas med ett ord på polska). Och jo, jag höll huvudet styvt upp, helt onormalt för en bebis. Själv har jag barn och även jag har svårt att föreställa mig det, men det förändrar inte saken. Jag vet det av min familj, kommer liksom inte ihåg det själv...

Jag förstår inte varför du måste anfalla mig så, Tahlia. Jag förstår inte och det gör mig ledsen. Jag har ingen anledning till att skryta.

Tänkte inte på det så mycket, så jag granskade foton nu. Bilden jag tänkte på är tagen vid ett annat tillfälle senare. Jag vet dock att när jag var 6 mån. följde jag med mamma på jobbet, då ville jag att hennes kompisar skulle låta mig hålla fingret för att jag skulle våga gå längs korridoren.
Så så, rätt ska vara rätt.

Jag vet inte riktigt hur jag var som barn. Som litenliten har jag ingen aning, måste fråga mina föräldrar, men när jag var i lekåldern så föredrog jag att klä på och kamma barbisarna, men jag "lekte" aldrig med dem. Inte heller roll-lekar med andra barn. Jag läste när jag var 3 år. (Min äldste son läste när han var 2½, vår dotter när hon var 4, och yngste sonen strax innan 3 år.) Och jag har alltid tolkat saker bokstavligt och trott på vad folk säger och berättar (inte ens i vuxen ålder kan jag avgöra om de driver med mig eller inte). Jag har även alltid haft någon (olika, och tillfälliga) att se upp till och imitera och "bli". (Även det i vuxen ålder, faktiskt.) Jag har inte varit någon hejjare på idrotten, har inte gillat att hoppa jämfota, kanske för att jag inte kan? (Nej, jag kan fortfarande inte, haha.) Och jag fick massa beröm från min musiklärare och spelade flera instrument och blev uppmuntrad att gå i gehörskola i mellanstadiet.

För att styrka det Joakoni skrev ovan så kan jag berätta att vår dotter stod upp när hon var 5 månader och vår son var stadig i nacken redan när han föddes. Lyfte på huvudet redan de första minuterna på mitt bröst! Så visst, det låter otroligt det Joakoni skrev, men inte alls omöjligt! Sitta-upp-utan-stöd-åldrar minns jag tyvärr inte..

Tack, Yakamoko!
Ja, det var precis det min mamma berättade. Att stödja nacken behövdes aldrig (jo, det gjorde de kanske för säkerhets skull?) för att jag ändå höll upp huvudet och kollade runt.

Jag var sen med att gå, jag rullade fram istället för att krypa och kröp först efter att jag hade lärt mig att gå, jag var även väldigt lillgammal, pratade mycket och sa varumärken istället för substantiv (kunde massor med bilmodeller).

Även min systerson hade stadig nacke, dagen efter födseln (då jag såg honom första gången) lyfte han på huvudet och tre månader gammal liggandes på mage i vagnen höll han upp huvudet och tittade över kanten varje vaken stund trots att vagnen skumpade ganska rejält ibland (huvudet föll ner på kudden och vilade mindre än en minut emellanåt).

Hur jag satte mig upp är faktiskt en historia för sig. Jag sög på tummen. Min moster passade mig då. Hon tog min hand och höll den mot bröstet: "Får inte tummen!" Då tog jag min andra tumme. Då tog hon den andra handen också och höll båda mot bröstet, och retades: "Ingen tumme!" Då reste jag mig för att komma åt dem och satte mig upp. Min moster höll nog på att få hjärtinfarkt, jag var envis redan då

Det är en viss skillnad på att kunna lyfta huvudet och att kunna hålla det upprätt och balanserat när man sitter - en rätt stor skillnad faktiskt. Även mina barn började lyfta huvudet redan på BB, mycket korta små lyft men ändå lyft.

Jag vet hur det är att bli anklagad för att överdriva, detta då både jag och mina barn började prata vid 7 månader - något folk sällan tror på. När äldsta tjejen frågade efter att få låna läkarens penna vid 12-månaderskontrollen så blev han tvungen att bläddra fram födelsedatumet igen eftersom han hade svårt att köpa att ett barn på ett år pratade med treordsmeningar.

Med tanke på den misstro och stora förvåning min mamma mött och sedan jag mött när vi hävdat att barnen började prata vid 7 månader så är tanken på att någon börjar prata vid 4 månader för mig oerhört svår att greppa eller köpa rakt av. När man samtidigt vet att föräldrar älskar att göra sina barn mer speciella än de redan är (varför i helskotta man nu ska göra det) gör mig än mer skeptisk.

Att ett barn hellre sitter upp vid 2-3 månader än ligger ned har jag erfarenhet av men det är skillnad på att sitta upp med stöd (någon som håller upp en eller inbakad i kuddar) och att sitta själv. Att barn vill prova att gå tidigt med hjälp av en näve kring var pekfinger av valfri person har jag också erfarenhet av - det är också en stor skillnad från att gå och stå på egen hand. Det hela hänger på när man väljer att definiera det - när de faktiskt kan själv eller när de kan och vill med hjälp. Många föräldrar väljer det sistnämnda för att göra barnen mer speciella.

Jag säger inte att det måste vara en lögn, jag säger att jag är vansinnigt skeptisk.

JA

Jag var så förvånad då en "bebis" jag känner inte började prata ordentligt förrän efter 2 år. Jag trodde faktiskt alla bebisar talade hela meningar runt 1 år. Jag talade långt innan ett år men jag talade inte riktiga ord utan pratade låtsasspråk eller vad man ska säga. Ordmelodin satt innan vokabulären kom. Jag sa heller inte enstaka ord utan jag talade hela meningar direkt runt 1 år. Jag minns att jag hade ett kommunikativt språk runt 1.5 år (minns jag och min mamma bråkade om något). Har aldrig jollrat. Kröp normalt men när jag kunde stå så kunde jag gå och springa vilket inte alltid var populärt.

Däremot så lärde jag mig inte läsa förrän jag var 6 år. Cykla var jag nog lite sen med. Har ingen aning om när jag satt själv men det var nog i rätt normal ålder samt rulla runt oxo vid vanlig ålder. Tidigaste var att pga att jag alltid var hungrig så prövade de fast föda tidigt, började med det när jag var 3.5 månad. Aldrig ritat huvudfotingar.

Sedan när jag blev lite äldre så hade jag väldig nytta av att ha ett storasyskon som utforskat världen själv. Jag hängde bara på och fick på så sätt en himla massa genvägar till lekar, spel, funderingar, det sociala osv.

Då min hjärna utvecklades (man går tydligen igenom en omstrukturering som bl a påverkar minnet och lite annat när man är kanske 4) så blev jag nog egentligen väldigt mycket mer aspig om jag ska tänka efter. Blev känsligare, mycket mindre social, fick utbrott osv.

Jag som många andra här inne hasade mig fram. Antingen som en säl eller på baken.
Trippade på tå och gör fortfarande.
På dagis satt jag mest på bordet och iakttog alla som lekte.
Alltid haft en enorm fantasi och kunnat leka själv, grupparbete och bollsport på idrotten har alltid varit svårt då jag inte fattat alla signaler.

Jag tillhör också de som var tidigt utvecklade med det mesta. Normal motorisk utveckling, kanske något tidigare än vad som anses normalt. Har dock alltid varit atletisk och presterade bra i alla idrotter (inte lagsport, enbart individuella prestationer) när jag var yngre. Pratade däremot väldigt tidigt, jollrade aldrig utan det kom ord, och jag började prata uttala korrekt nästan direkt. Pratade mitt modersmål flytande med långa meningar strax efter att jag var ett år, och svenska ett halvår senare. Läste och skrev på två språk strax efter att jag fyllt 3. Har aldrig haft specialintressen, är lite mer som en svamp som suger åt mig det mesta jag kommer över. Den enda fysiska kontakten jag stod ut med som barn var att sitta i mammas knä, vilket jag inte heller klarade av när jag fyllt fem. Gick inte på dagis, så förskolan blev en chock, hade dessförinnan inte haft så mycket kontakt med jämnåriga barn, mina föräldrars bekantas barn, som var de enda barn jag umgicks med, var alla äldre än mig och var åtminstone ungefärligt i samma nivå som jag.

Med tanke på att BUP skrev att jag visade typiska tecken på autism när jag kom till de första gången som 6 åring och att mamma säger att det hon läst om barn med AS/HFA stämmer in på mig, så antar jag att jag var "aspig" redan som barn.

Jag minns inte särskilt mycket, men av min familj att döma - så har de sagt att jag var väldigt sen på att prata och gå. Jag hasade mig fram ett tag. Jag umgicks helst med mig själv eller med vuxna. Jag 'rollspelade' med barn ibland i min ålder, men de förstod inte HUR de skulle göra, och jag blev arg och till slut så rollspelade jag alltid själv. Jag gjorde det varje rast i skolan. Även hemma på fritiden så lekte jag med mig själv och ville inte vara med någon annan, jag kände mig lugn när jag fick leka själv. Jag hade en låtsas kompis, som jag arbetade med. Jag vet inte riktigt med vad, eftersom att jag inte minns det. Men jag var uppe om nätterna och skrev i block. Jag pratade väldigt mycket för mig själv när jag gjorde det.

Jag har nog aldrig varit som andra barn, jag har aldrig gillat sport heller. Det här syndes när jag var yngre.

Så ngt extremt, men begreppet AS fanns ju inte så dom tyckte väl att man var underlig, ett UFO. Har egentligen känt utanförskap hela livet, men det var enormt när jag var liten

Mina första 2 levnadsår vet jag ingenting om, men enligt dom på barnhemmet så hade jag sprungit, hoppat och to.m klättrat i träd så länge dom hade haft hand om mig (ca 1 år). När planet landade på Arlanda så sprang jag genom ankomsthallen skrikandes: "JAG VILL INTE!!! JAG VILL HEEEEM!!!" (på nästan flytande thailänska). Efter endast 2 mån hos min svenska familj, så pratade jag bättre svenska än familjens biologiska 3½ åring. Mina första svenska ord (vid 2år & 3 mån ålder) var: "Pappa kommer på Fleda!". Uttalat väldigt lillgammalt även om jag sa Fleda istället för Fredag. På 2 mån hade jag lärt mig ytterligare ett språk, och vid drygt 2 års ålder var jag alltså tvåspråkig (jag pratade svenska i stort sett lika bra som thailändska).

Jag lärde mig läsa (inga bilder) vid 3 års ålder och läste vuxenböcker vid 4 års ålder och före 10 års ålder hade jag läst vartenda band av alla lexikon/uppslagsverk vi hade hemma. Jag läste jämt, oavsett om jag satt på mitt rum eller låg bak-å-fram på en hästrygg eller begravd i höet uppe på höskullen med enbart en ficklampa som lyse.
Jag valde inte att vara själv nästan jämt, det bara blev så. Dom andra barnen tyckte jag var tråkig och precis som deras föräldrar. Jag har alltid haft starka åsikter om vad som är rätt och fel och jag tolererade inte orättvisor. Jag tvekade inte att säga vad jag tyckte och tänkte, oavsett hur mycket stryk jag fick. Elaka ord, hugg och slag rann av mig som vatten på en gås (och gör fortfarande) men det ledde till att större delen av min uppväxt tillbringade jag på egen hand. Mitt liv ser likadant ut idag, och det är helt okej för mig.

Det tror jag nog. Mina föräldrar såg tecken på att jag hade asperger, men jag fick inte diagnosen förrän vid 12 års ålder. När jag gick på dagis hade jag tydligen problem med att tala, är ett exempel som jag minns att dem berättat.