Diskussionstråd om Gustavs grabbav Leif G W Persson.

Från en annan tråd:

segdeg skrev:

Baba Jaga skrev:Gustavs grabb heter hans självbiografi. Läs den! Intressant om klasskänsla.
Dessutom har han ett mycket vackert språk.

Håller med, något av det bästa och mest intressanta jag läst av Leif GW Persson och då tycker jag ju ändå så väldigt mycket om de övriga romanerna. (Dock utom "Den döende Detektiven" och det för att jag ännu inte läst den.)

Den boken "Gustavs grabb" är för mig en viktig motvikt till den "Media-Persson" som jag snart börjar uppleva som en underhållningens sprattelgubbe med alla de förväntningar som ställs ang fyndiga aforismer m.m. Författaren och tillika Professorn så mycket "fyndigare" i böckerna och med den här självbiografin så mycket mer mångfacetterat mänsklig och det än ... vilken som.

Hmm ... har undrat hur lång tråden skulle bli innan "Gustavs grabb" nämndes.

post865433.html#p865433

En av de få böcker jag läst två gånger. Förstår nu varför jag "gillat" mannen i många år, och varför normala generellt inte "gillat" mannen. Hittar just nu inget bättre kortfattat ord än gilla. Respekt el nått.

Varför skriver man sin självbiografi? För att göra ett slags bokslut, för att undersöka “hur blev jag som jag är”? För att hämnas, få revansch, ge sin sida av saken? Hursomhelst är det underhållande att läsa. Han skriver så man hör hans släpiga röst. Han ger verkligen intryck av att vara uppriktig, att skriva även om sina egna dåliga sidor och tillkortakommanden.

Han skriver också “dubbelt”, både från sitt barnperspektiv och från sitt vuxenperspektiv. Men annars kronologiskt, tack och lov. Han skriver också drivet, han ju en van författare. När denna bok utkom (2011) så hade han redan skrivit nio uppskattade och säljande ”romaner om brott” plus böcker som Stora machoboken och en hel del akademiska artiklar och rapporter.

Det handlar om hans klassresa, skriver han i förordet. Den klassresan var planerad av hans far iom att han bestämt att sonen skulle bli ingenjör. Hans föräldrar verkar vara de “skötsamma arbetare” som folkhemmet bygger upp folkhemmet.

Pappan visar honom läroverket på Östermalm:
“- Har har du läroverket, säger pappa. Det är här du ska gå i skolan när du ska bli ingenjör.

Han säger ‘när, inte ’om’.
---
Läroverket skrämmer mig. Det ligger där i dunklet som ett jättelikt hopkrupet djur i murad sten, jag är bara fem år gammal, och den enda värk jag känner ont i magen, örsprång och tandvärk. Dessutom har Morfar berättat för mig hur hemskt det är att gå i den vanliga skolan. Hur mycket hemskare måste det då inte vara att hamna i ett Lärovärk?”

Titeln antyder att boken är en hyllning till hans far Gustav, den rejäle arbetaren och den kärleksfulle fadern. Däremot inte till hans mor Margit. Redan i början får man klart för sig att hon gärna ljuger och skarvar, som berättelsen som segerhuvan. När Leif lång senare frågar om det stämmer, som hans mor påstått sen han var liten om han var född med “segerhuva”, så säger pappan att han aldrig hört om det, men han var ju inte med vid födseln. “Du vet hur det kan vara med Margit", säger han överslätande. Alltså fadern är medveten om att Margit inte talar sanning alla gånger. Hon påstod också att Leif var född på en söndag, och det går att kontrolleras. Han var född på en måndag.

Första delen är annars en idyll, även om Leif har väldigt få minnen från sina första fem levnadsår. (Men det har inte jag heller. Vet inte hur många gånger jag fått höra förebråelsen “Minns du inte det?”)

Ett av hans få tidiga minnen handlar om hur han fått följa med sin far till jobbet och han hör hur en av faderns arbetskompisar frågor pappan:

Alien skrev:Varför skriver man sin självbiografi? För att göra ett slags bokslut, för att undersöka “hur blev jag som jag är”? För att hämnas, få revansch, ge sin sida av saken? Hursomhelst är det underhållande att läsa. Han skriver så man hör hans släpiga röst. Han ger verkligen intryck av att vara uppriktig, att skriva även om sina egna dåliga sidor och tillkortakommanden.

Han skriver också “dubbelt”, både från sitt barnperspektiv och från sitt vuxenperspektiv. Men annars kronologiskt, tack och lov. Han skriver också drivet, han ju en van författare. När denna bok utkom (2011) så hade han redan skrivit nio uppskattade och säljande ”romaner om brott” plus böcker som Stora machoboken och en hel del akademiska artiklar och rapporter.

Det handlar om hans klassresa, skriver han i förordet. Den klassresan var planerad av hans far iom att han bestämt att sonen skulle bli ingenjör. Hans föräldrar verkar vara de “skötsamma arbetare” som folkhemmet bygger upp folkhemmet.

Pappan visar honom läroverket på Östermalm:
“- Har har du läroverket, säger pappa. Det är här du ska gå i skolan när du ska bli ingenjör.

Han säger ‘när, inte ’om’.
---
Läroverket skrämmer mig. Det ligger där i dunklet som ett jättelikt hopkrupet djur i murad sten, jag är bara fem år gammal, och den enda värk jag känner ont i magen, örsprång och tandvärk. Dessutom har Morfar berättat för mg hur hemskt det är att gå i den vanliga skolan. Hur mycket hemskare måste det då inte vara att hamna i ett Lärovärk?”

Titeln antyder att boken är en hyllning till hans far Gustav, den rejäle arbetaren och den kärleksfulle fadern. Däremot inte till hans mor Margit. Redan i början får man klart för sig att hon gärna ljuger och skarvar, som berättelsen som segerhuvan. När Leif lång senare frågar om det stämmer, som hans mor påstått sen han var liten om han var född med “segerhuva”, så säger pappan att han aldrig hört om det, men han var ju inte med vid födseln. “Du vet hur det kan vara med Margit", säger han överslätande. Alltså fadern är medveten om att Margit inte talar sanning alla gånger. Hon påstod också att Leif var född på en söndag, och det går att kontrolleras. Han var född på en måndag.

Första delen är annars en idyll, även om Leif har väldigt få minnen från sina första fem levnadsår. (Men det har inte jag heller. Vet inte hur många gånger jag fått höra förebråelsen “Minns du inte det?”)

Ett av hans få tidiga minnen handlar om hur han fått följa med sin far till jobbet och han hör hur en av faderns arbetskompisar frågor pappan:

Spoiler: visa

“Är det frugan din som slår lillgrabben, säger han. Jag råkade se det när han skulle pinka. Han är ju alldeles randig i baken.
Pappa suckar, han ser inte glad ut.
_ Margit mår inte bra, svarar han. Hon har fått någon skit i magen. Hon klarar inte av att ha honom hemma.
- vi får hoppas att det inte är cancer, tillägger pappa och suckar på nytt."

Det lustiga är att Leif inte alls kommer ihåg att mamman slagit honom.

Men det är alltså mamman som är ormen i paradiset. Även om Leif inte lider av det som barn. Pappan är tryggheten, och maman är tyvärr sjuk ofta, men det är ju inte hennes fel. Redan där misstänker jag att mamman antingen är hypokondrisk el har Münchhausens syndrom. Och inte särskilt omtänksam om sitt barns känslor:
”- Ja, du Leif, säger mamma och klappar mig på handen. Vi får innerligt hopps att det inte är cancer som mamma ha fått, för då har du snart ingen mamma längre.”

Bra inlägg. Även om du har fel.

Jockar som GW skriver självbiografier för att tvingas göra upp med sin historia.

Jag kom från arbetarklass och kom in på läroverket i Västerås, jag delar inte GW:s erfarenhet. Jag skulle aldrig i helvete ha velat bjuda hem mina gymnasiekompisar, aldrig i nån tillvaro.

GW:s morsa var en skitstövel. Sånt händer. Fast han ger en idylliserad bild av sin pappa.

Han kör ett manipulativt race, det är kanske inte så imponerande. Det är ungefär lika begåvat som när Jan Guillou heroiserar tysk afrikaimperialism på bekostnad av engelsk afrikaimperialism.

Man blir lätt stum inför tankedjupet.

Sen är det kanske inte smart att förvränga trådar, som t.ex. bokcirkel.

Lennart Frimodig

Ytterligare en orsak att skriva biografin finns ju i titeln. Ett äreminne över fadern, som skildras som både den hårt arbetande hederlige och händige arbetaren och en kärleksfull far. Kanske också ett dåligt samvete över att ha övergivit sin far. Jag antar att han inte hade så mycket tid med honom när han gjort sin egen klassresa. Han hade fullt upp med karriären, sina krogrundor, sina resor och sina kvinnoaffärer.

Är inte varje klassresa också ett slags förräderi mot föräldrarna? "Ert liv duger inte." Även om pappa Gustav själv ville det, han ville ju att sonen skulle bli ingenjör, dvs medelklass. Nu blev inte Leif det, men i stället blev han stenrik.

Faktiskt ser jag vissa drag hos Leif som han har gemensamt med sin mor och morfar, t ex längtan efter att ha mycket pengar och förmågan att manipulera. Och en viss hänsynslöshet. Det kan inte vara nådigt att råka ut för Leif GW Perssons hån och kritik. Han har möjlighet att avrätta någon både i artiklar och i romaner. Och störst genomslagskraft får han i TV. Samtidigt är det just hans hårdhet som gör honom populär. "Han säger som det är, han fjäskar inte."

Tack Alien, för att du är så tålmodig.

Jag tror GW skriver så ärligt han kan om sin historia.

Jag tror man bör klargöra en sak, det finns inga klassresor. Var och en behåller sin barndoms erfarenheter hela livet, man byter aldrig klass, tankemässigt. Däremot är det så, att föräldrar som var som GW:s och mina, absolut kämpade för att deras barn skulle få chansen till ett bättre liv, andra möjligheter.

GW:s mamma verkar ha varit ett ovanligt svin, när det gällde att hantera en lite ovanlig son. Jag blev väldigt upprörd över henne, när jag läste boken. Jag vet hur totalt jag förlitade mig på min mamma, när jag växte upp, och hur min pappa förlitade sig på min mamma. De var så där kära. Jag trodde det var normalt med föräldrar. Morsan kan tänka och farsan kan göra saker. Alla mina manliga kompisar brukade komma till köket där vi bodde och snacka med morsan om hur det var hemma. Jag var lite sur eftersom de inte ville va med mig, och spela spel och så.

Lennart Frimodig