Någon som såg "den deprimerade reportern" på tvåan idag?

Det är ganska nedslående att se att de svenska psykologerna inte kan upptäcka ett sådant uppenbart fall av asperger syndrom.

För det kan väl inte vara så att han inte har asperger? Per Lapins är hans namn för övrigt.

Är det fel av mig, som inte har någon läkarutbildning alls, att ifrågasätta läkarnas kompetens? Jag kan iaf inte låta bli..

I det här fallet väger min känsla tyngre än deras utbildning.....hur jag än resonerar. Och ändå har jag bara några få tecken att komma med...några som jag lagt märke till under en timmeslång dokumentär.
Det är märkligt men känslan blir så stark.

Jag tvivlar sällan på min känsla men det vore ändå betryggande att höra att någon mer än jag reagerade...

Man har kanske drabbats av hybris trots allt.

Jag har svårt att bestämma mig för vad som är mest förhastat...det här inlägget eller ett försök att ta kontakt med denne Per Lapins.

Bör man inte ta kontakt med någon som är djupt deprimerad och som man misstänker har asperger? Bör man inte tala om sin misstanke?

Alla mår kanske inte bättre av att få en diagnos, men någonting säger mig att den här mannen har asperger och att han skulle må bättre av att få veta det.

Min önskan vore att han läste det här inlägget och själv kom till insikt.
Men...
Varför har han inte själv upptäckt det redan? Han hade 30 böcker om depression i bokhyllan och han hade läst allt.
Står det ingenting om asperger?

Jag kanske är helt fel ute ändå.
Det är lätt att tvivla.

Känner mig förvirrad nu.

Det går iaf repriser. Se programmet.

Moderator: Här är länk till programmet https://www.youtube.com/watch?v=nYJ_y8LQScc

Låter intressant. Du kan säkert ha rätt så tvivla inte på din instinkt.

Jag har själv utvecklat rätt hyfsad Aspie-radar och ser ibland på TV såna som jag tycker är solklara fall. Tyckte att mitt ex var solklar också och han fick mycket riktigt en diagnos sen.

Ska försöka kolla på reprisen och återkommer med kommentar om jag lyckas få se den.

Jag tyckte inte att det här var något solklart fall.


Kolla i stället in den rundlagde kille som var med i Nörd söker fru på Dreamhack i helgen och som vann en dejt:
http://www.youtube.com/watch?v=a7iRL_hYboo
http://www.youtube.com/watch?v=qW_hFVp7nTM
http://www.youtube.com/watch?v=EGsvdLSHZNU

Vad söta de var allihopa! De var rätt aspiga, ja. Utom han den första.

Själv hade jag nog valt Dr Love, hehe.

När går det i repris? Hade tänkt att se det, men jag somnade...

Har för mig att det skulle handla en del om ECT. O jag har själv fått ca 35 ECT-behandlingar. Var det värt att se? Var det mycket om ECT?

Hur upplevde du ECT? Hjälpte det? Hur har hjärnan och minnet funkat efteråt?

Jag tyckte definitivt inte att Per öht verkade ha AS, snarare skolexempel på djup depression. Men å andra sidan så ser inte jag troll i varje vrå, som många andra som fått diagnos el känner igen sig i AS, gör.

Jag tycker mest det är irriterande att folk som inte har mer kunskap än läst om AS på nätet och kanske har det själva sätter amatördiagnoser på kreti och pleti.

Om alla som "vi insatta" *sarkasm* ansåg hade AS, verkligen hade det så skulle folk med AS förmodligen vara i majoritet.

Att AS och depression har många gemensamma nämnare kan ju faktiskt vara värt att komma ihåg. Liksom det faktum att dom flesta här i världen uppfyller ett stort antal av AS-kriterierna utan att för den saken skull ha dom i en sån omfattning el tillräckligt många för att klassas som "person med AS/AS-drag" Det finns en anledning till att när iaf jag berättar om AS så säger snudd på alla att "men så gör ju jag med, så gör ju alla"....

/Kaks

Vaknat på fel sida idag..?

Antar att du menar mig bl a. Man kan väl få tycka att nån är aspig eller diskutera om man tycker att nån är aspig utan att det är detsamma som att ställa diagnos?

Men jag kan hålla näbben, åtminstone tills jag sett programmet (går i repris på lördag i tvåan mitt på dan). Har haft en jobbig dag igår och idag och mår jättedåligt så jag har ingen lust att bråka om saken.

Inger skrev:Antar att du menar mig bl a. Man kan väl få tycka att nån är aspig eller diskutera om man tycker att nån är aspig utan att det är detsamma som att ställa diagnos?

Jack skrev:Bör man inte ta kontakt med någon som är djupt deprimerad och som man misstänker har asperger? Bör man inte tala om sin misstanke?

Ja jag menade bla dig Inger men du är knappast ensam och för att se min reaktion i sin helhet torde du läsa Jacks inlägg igen, framför allt citatet ovan.

Fö får jag också tycka och diskutera fr min synvinkel el hur? *ler lite menande*

Inger skrev:Men jag kan hålla näbben, åtminstone tills jag sett programmet (går i repris på lördag i tvåan mitt på dan). Har haft en jobbig dag igår och idag och mår jättedåligt så jag har ingen lust att bråka om saken.

Om du håller näbben el inte är helt upp till dig, jag har varken sagt bu el bä om det. Trist du haft en jobbig dag men lite skumt du tänker bråka om ngt för det tänker iaf inte jag.

/Kaks

Mitt inlägg kan ha varit något förhastat. Självklart var det inte något uppenbart fall av asperger, utan det är jag som har en tendens att förstora "kniviga" fall (fall som i allt inom livet) som jag tycker mig med enkelhet kunna sortera åt antingen det ena eller andra hållet.

Jag tror mig kunna lösa dom komplicerade uppgifterna och vill vara till hjälp. Eller så vill jag kanske bara briljera..

För mig var det uppenbart just när jag såg det.
Jag tror att mycket av min känsla kom från att han hängde upp sig på den behandling han ville ha. Han "visste" att den skulle göra honom bra..

Men det är kanske vanligt bland alla deprimerade?....överlevnadsinstinkt?

Och att han aldrig tyckte sig ha fått nån hjälp av psykologerna.
Ingen behandling var bra.
Men det är kanske också väldigt vanligt.

Det här med att han tyckte att det var en självklarhet att det såg ut så där i lägenheten? Gör alla deprimerade det?


Jag måste erkänna att jag inte har så mycket kunskap i ämnet och mest går efter min känsla. Man bör nog koppla ihop trådar av argument till sin känsla innan man bestämmer sig för vad som är "rätt".

Tycker iaf att skillnaden mellan aspergerdrag och själva syndromet känns konstig. Hur kan någon säga att en människa har drag av asperger men inte syndromet? Vad skulle skillnaden vara? Antalet symtom?

Isf måste jag ifrågasätta min egen diagnos. När jag läste om asperger kände jag igen mig direkt, men jag skulle lika gärna kunna ha drag av asperger.
Jag blev mer eller mindre tvingad till en psykolog och så plötsligt hade jag en diagnos.

Kan man se i hjärnan att någon har haft eller har asperger syndrom?
Inte genom olika test utan genom att studera hjärnan visuellt? Obduktion eller liknande?

Jag ville iaf hjälpa denne Per. Det var vad det här föddes ur.....hoppas jag.


Och Richard...det var ganska mycket om ect på slutet. Tror att det går att se hela programmet på svt:s hemsida. Jag uppfattade det så.

Nej, man kan inte se om någon har AS med hjälp av hjärnavbildningsmetoder. Det är därför man använder sig av diagnoskriterier som baseras på symptombeskrivningar.

Visst kan man få spekulera kring om någon på TV har AS, så länge som det stannar vid just spekulationer. Det är omöjligt att tillförlitligt avgöra om någon har AS efter att ha sett ett program på en timme. Inte äns de som jobbar i autismteam skulle kunna eller för den delen heller vilja göra en sådan bedömning eftersom den inte är tillförlitlig.

Det finns en uppenbar risk att personer som är diagnosticerade med AS och inte har några större kunskaper om andra psykiska tillstånd ser AS överallt omkring sig. Det är viktikt att ha kunskap om andra diagnoser för att kunna differentiera mellan vilket problem det rör sig om. Det är även viktigt att fokusera på det som faktiskt står i diagnopskriterierna eftersom andra problem kan vara gemensamma för många grupper med psykiska problem och därav inte behöver vara en indikator på att någon har AS.

Det gick att se den på SVTs hemsida: skrolla ner till Dokument inifrån och klicka på kameran så kommer det upp en meny med de senaste programmen.

Spontant intryck av programmet:

1. Medan de flesta av Dr Loves nördar väl var rätt solklara för vem som helst så tyckte jag inte att reportern verkade speciellt aspig. Möjligen lite introvert och fundersam i största allmänhet men det kan man ju vara ändå.

2. Bra att de utvärderar vad som verkligen funkar så att folk kan få bästa behandlingen. KBT lät ju väldigt intressant. ECT skulle jag inte själv våga prova, även om det görs på ett mycket säkrare sätt nuförtiden.

3. Konstigt att de inte nämnde ljusterapi eftersom det också har befunnits vara effektivt (åtminstone enligt vissa källor, bl a American Psychiatric Association) och saknar de ibland ganska allvarliga biverkningar man kan få av ECT och medicinering. Vore intressant att få veta om de undersökt den behandlingsformen i sin metastudie.

4. En väldigt vanlig och i mitt tycke rätt allvarlig biverkan av just antidepressiva är ju övervikt som sen kan vara svår att bli av med, vilket kan ge en andra problem istället. Det verkar ingen riktigt tycka är något att ta på allvar. Det finns något enstaka preparat som inte har denna effekt, varför förskriver man inte huvudsakligen just den i första hand? Eller är det för att olika preparat funkar olika bra på olika personer? Blir man tillräckligt väl förvarnad om sådana biverkningar när man får receptet? Får man själv vara med och bestämma vilken sort man vill prova först?

5. Nåt som knappt berördes alls var orsaker till depression. Ibland så har ju folk goda själ att vara deprimerade och behöver snarare praktisk hjälp, t ex ett jobb eller boende som de står ut med. Eller att man blir mobbad, utstött, missförstådd, utnyttjad etc. Då behöver man ju få hjälp att åtgärda det som är det verkliga problemet för att depressionen ska ha en chans att gå över.

6. Ibland (när det bara är en kemisk obalans och inte orsakat av någon specifik yttre händelse eller livssituation) så kan felaktig diet, alkoholbruk, allergier, hormonrubbningar eller andra mer somatiska orsaker ligga bakom. Undersöker läkarna sådant innan de rekommenderar behandling?

Ni som har eller har haft depressioner här, hur har ni blivit utredda och behandlade? Vad har hjälpt, vad har inte hjälpt, vad hade ni behövt?

SBU har gjort en utvärdering av olika behandlingsformer vid depression. Jag tycker att det är värdelöst att så många idag får psykofarmaka utan minsta samtalskontakt. Studier visar att även om KBT och psykofarmaka är ungefär lika effektiva, så återinsjuknar de som enbart fått psykofarmaka i större utsträckning än de som fått psykoterapi.

Detta är inte så konstigt eftersom psykofarmakan enbart tar bort symptomen ,medan psykoterapi leder fram till insikter om varför depressionen uppstått och i KBT lär klienten hur han eller hon ska hantera och förebygga nya depressioner.

Man borde också göra seriösa studier på johannesört som många har goda effekter av. Men det är kanske också mer symtomdämpande.

KBT låter väldigt bra. Är det nån här som provat det?

Jag har inte sett programmet så jag vet inte hur den deprimerade reportern betedde sig. Men det "vanliga" är väl att djupt deprimerade personer inte har så mycket energi eller förmåga att vilja något över huvud taget. Om den här mannen var kritisk till psykologerna och missnöjd med sin behandling verkar det som om han är tillräckligt stark för att kämpa för sig själv, och det är ju lite positivt i alla fall...?? Det finns en potential till självläkning i just det att man tänker kritiskt och försöker hitta det som man tycker sig behöva. Om han fortsätter att kräva en viss behandling så finns det nog en chans till att han kommer ur den värsta depressionen, antingen på egen hand eller också om någon psykolog tar honom på allvar. Nu talar jag delvis utifrån mina egna erfarenheter av depression, och delvis grundat på samtal med min sambo som är psykolog.

Jag tycker inte att det är att briljera bara för att man försöker lösa ett problem. Själv älskar jag att fundera i timmar över en problemställning, även såna jag inte har några som helst bakgrundskunskaper om. Tur att min sambo står ut med det. Däremot tror jag att man ska vara försiktig med att kontakta en person och försöka hjälpa den bara för att man sett den på TV. Det kan nog bli väldigt väldigt fel.

Eh? Det är väl ingen som tänkt kontakta honom? Eller har jag missat nåt?

Han var inte alls kritisk eller missnöjd med sin behandling utan tvärtom mycket nöjd.

Däremot debatterades rent allmänt om olika behandlingsformer och man nämnde metastudier som visat att KBT och ECT har bäst effekt medan vanlig psykodynamnisk terapi inte kunnat påvisa lika god effekt - vilket en förespråkare menade berodde på att man inte satsat på att göra lika noggranna studier. Alla verkar ha utgått från att den vanligaste terapiformen är den bästa och få har brytt sig om att utvärdera systematiskt.

Om du har hyfsat bra uppkoppling så kan du se programmet själv på nätet. Eller kolla reprisen på lördag efter lunch.

Eh? Det är väl ingen som tänkt kontakta honom? Eller har jag missat nåt?

Jack funderade i sitt första inlägg på att kontakta honom.

Jag tyckte möjligtvis att lite av reporterns minspel och sätt att prata påminde om aspergares, inte så livlig mimik och ganska långsamt tal, vilket iofs också kan vara tecken på depression. En del med AS kan uppfattas som deprimerade p.g.a detta, så det kan kanske gälla tvärtom också ? Jag har inte sett hela programmet och jag letade aktivt efter AS-tecken i det jag såg, så jag kanske inte alls skulle ha kopplat ihop honom med Asperger annars.

essan skrev:

Eh? Det är väl ingen som tänkt kontakta honom? Eller har jag missat nåt?

Jack funderade i sitt första inlägg på att kontakta honom.

Ah, ok.

Jag tyckte möjligtvis att lite av reporterns minspel och sätt att prata påminde om aspergares, inte så livlig mimik och ganska långsamt tal, vilket iofs också kan vara tecken på depression. En del med AS kan uppfattas som deprimerade p.g.a detta, så det kan kanske gälla tvärtom också ?

Säkert, men i detta fall så var han ju verkligen deprimerad och introverta, opassionerade människor kan också tala så även när de inte är deprimerade utan att nödvändigtvis ha AS.

Jag har inte sett hela programmet och jag letade aktivt efter AS-tecken i det jag såg, så jag kanske inte alls skulle ha kopplat ihop honom med Asperger annars.

Jag skulle nog inte heller kommit på den tanken. Annars brukar jag ha hyfsat lätt att kunna se det på män - i alla fall när de är så uppenbart nördiga såsom på Dr Love-videon och i vissa dokusåpor. Men jag har också träffat många (av båda könen) som har diagnos där man aldrig skulle ha gissat det om de inte berättat det.

Inger skrev:Hur upplevde du ECT? Hjälpte det? Hur har hjärnan och minnet funkat efteråt?

Jo, jag upplevde ECT:n som positivt. Man är ju nedsövd, så man märker inget av det. Enda biverkningen har varit en mycket liten minnesförlust, man glömmer typ vad det är för dag o var man är någonstans, men det kommer man på efter några minuter bara.

Det "allvarligaste" var en gång, som jag skulle få ECT. Gick upp på morgonen o gick o köpte frukost. Men då man inte får äta innan narkos, så la jag in den i kylen. Efter ECT:n körde jag hem o kom på att jag måste köpa frukost, o köpte exakt likadant som jag köpt för några timmar tidigare!

Men dessvärre satt effekten i endast ca 2-3 månader, totalt har jag fått ca 35 st ECT-behandlingar. En del i form av 2 serier på vardera 10 st, resten som underhållbehandling, ca var 3:e vecka.

Men nu har jag fått bra medicinering, som håller depressionen i schack!

------

Hej
Mina barn googlade på Nätet och hittade, förtjusta, den här diskussionen.

Den är förvisso dryga halvåret gammal, men jag ville ändå säga att jag tyckte om, och blev lite rörd över, att ni faktiskt brydde er och diskuterade huruvida jag fått rätt diagnos.
Plus att jag börjat förstå hur stort detta problem med att få rätt diagnos är, och ofta att få någon diagnos över huvud taget.

Så jag ville bara kommentera.
Jag har rätt diagnos; "refraktiv depression". På vanlig svenska skulle man kunna säga "svårbehandlad egentlig depression" eller "kronisk depression". Man börjar också alltmer prata om spektrer (jmf autism-spektrum), dvs det är en glidande skala mellan olika former av depression.
Jag är inte okunnig i vad Aspergers syndrom är och det är inte vad jag har.

Att jag vid vissa tillfällen i filmen är lite geggig beror på att det är inspelat vid många tillfällen över en lång tid. Och orsakerna är allt från det som depressionen i sig ger, till att jag vid ett avsnitt är just uppvaknad ur narkosen.

Men som sagt, jag vill bara säga att er medkännande diskussion påverkade mig. Och säga tack.

Och vill någon av er vill kontakta mig, om någon undrar över något eller något annat, så går det bra på per.lapins@hotmail.com.


Med vänliga hälsningar

Per Lapins

Lapins, den där spillda juicen kände jag igen mig i. Där ligger en tidning, jag vet att jag har spillt juice där, för ungefär ett halvår sen, men orkar inte göra nåt åt det..

Får väl hoppas att den deprimerade reportern inte är så deprimerad längre.

Men jag kan känna igen det där att undra om vissa personer har AS. När man själv fått diagnosen (Hur kan jag ha AS, jag är ju helt normal?), så spanar man efter andra med AS överallt.

T ex när jag såg scenen i "Lasermannen" där han bjöd hem en gammal kompis + hans två nya kompisar. Ingenting hade han att bjuda på förutom karameller men gästerna hade iaf med sig öl. Och sen spelade han klassisk musik! Det verkade som han aldrig haft andra ungdomar på besök förut. Då undrade jag om han hade AS.

Såg programmet och märkte inte några som helst aspergerdrag. Hans yrke, journalist, förefaller i mina ögon tämligen icke-aspigt. Det enda, långsökta, sambandet är väl att många aspergare drabbas av depression.

Hej Per Lapins om du är kvar.

Hur har det gått för dig efter programmet?

Jag har själv funderat på ECT, men vill helst inte, jag försöker på andra sätt hantera min depression.

MVH Jonny