Svensk språkhistoria.
av Zombie » 2008-06-01 16:27:50
Finns mer att spinna vidare på (men "briljera" osv., nej hjälp... 
)
- men en viktig kommentar om ändelsevokaler, som jag inte tog med i böjningsmönstret för gorrig sko, hosa och ben s. 8 (i min rädsla att bli för komplicerad...): fordom (dativ plural!) skilde vi mellan i princip tre ändelsevokaler (eller "fonem" för ändelsevokaler) - som man brukar kalla /i/, /a/ och /u/ - men de kunde sedan uttalas ("realiseras") olika inte bara efter dialekt (och över tid), utan också i samma dialekt efter om stamstavelsen var lång eller kort och i viss mån efter vilken vokal den hade. De här skillnaderna lever också vidare i många moderna dialekter.
Kort sagt: /i/ kunde realiseras som i eller e, /a/ som a eller ä och /u/ som u eller o. Därav skillnader som
"gatukorsning" och "till salu" mot "kyrkogård";
"funnit" mot "funnet" (från början samma form alltså);
"rännil" (från början betonat på första stavelsen - har alltså ingenting med "il" att göra, bara med "rinna" och "ränna") mot "spindel".
I böjningsmönstret utgick jag från (så att säga) ett medelvärde av östmellansvenska mål med nästan bara e, a och o.
_____________________________________________________________
Måste dock klåfingra mig med att särskilt i-omljudet är mycket gammalt: "gärde" hette nog "gärdhi" (med i-omljud) redan på den tämligen enhetliga vikinganordiskan (vad jag vet, peppar peppar). Sedan har nya omljudsvågor kommit då och då: hjarta > hjärta är en grovt taget vikinga- och medeltida utveckling, som inte har slagit igenom t.ex. i isländska och västlandsnorska.
Omljuden beror på att ett "j" eller "i" eller (mer sällan) "v" eller "u" före eller efter den betonade vokalen i ett ord har färgat den betonade.
Oftast har det varit ett j/i respektive v/u i stavelsen efter (regressivt, bakåtverkande, omljud) - som i *gardhje (med nasalt "e"), där våra kanske folkvandringstida förfäder började sluddra med j:et redan medan de sade a:et, så att blandnigen blev ett "ä".
Ibland dock progressivt, bakåtverkande, som i hjarta > hjärta.
)- men en viktig kommentar om ändelsevokaler, som jag inte tog med i böjningsmönstret för gorrig sko, hosa och ben s. 8 (i min rädsla att bli för komplicerad...): fordom (dativ plural!) skilde vi mellan i princip tre ändelsevokaler (eller "fonem" för ändelsevokaler) - som man brukar kalla /i/, /a/ och /u/ - men de kunde sedan uttalas ("realiseras") olika inte bara efter dialekt (och över tid), utan också i samma dialekt efter om stamstavelsen var lång eller kort och i viss mån efter vilken vokal den hade. De här skillnaderna lever också vidare i många moderna dialekter.
Kort sagt: /i/ kunde realiseras som i eller e, /a/ som a eller ä och /u/ som u eller o. Därav skillnader som
"gatukorsning" och "till salu" mot "kyrkogård";
"funnit" mot "funnet" (från början samma form alltså);
"rännil" (från början betonat på första stavelsen - har alltså ingenting med "il" att göra, bara med "rinna" och "ränna") mot "spindel".
I böjningsmönstret utgick jag från (så att säga) ett medelvärde av östmellansvenska mål med nästan bara e, a och o.
_____________________________________________________________
Måste dock klåfingra mig med att särskilt i-omljudet är mycket gammalt: "gärde" hette nog "gärdhi" (med i-omljud) redan på den tämligen enhetliga vikinganordiskan (vad jag vet, peppar peppar). Sedan har nya omljudsvågor kommit då och då: hjarta > hjärta är en grovt taget vikinga- och medeltida utveckling, som inte har slagit igenom t.ex. i isländska och västlandsnorska.
Omljuden beror på att ett "j" eller "i" eller (mer sällan) "v" eller "u" före eller efter den betonade vokalen i ett ord har färgat den betonade.
Oftast har det varit ett j/i respektive v/u i stavelsen efter (regressivt, bakåtverkande, omljud) - som i *gardhje (med nasalt "e"), där våra kanske folkvandringstida förfäder började sluddra med j:et redan medan de sade a:et, så att blandnigen blev ett "ä".
Ibland dock progressivt, bakåtverkande, som i hjarta > hjärta.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 2 gånger.
av Zombie » 2008-06-01 17:00:01
PS till 16:49 ovan:
så vad jag vet, är a:et i det västsvenska "gjâle" (och åtminstone övervästerdalska former som "sâter") en yngre utveckling från ä, som bara råkade gå tillbaka till ett äldre a.
(Fonetisk skrift: jag har inte orkat leta fram the Window för esoteriska skrivtecken än. Någon som har och kan svara Svante?)
så vad jag vet, är a:et i det västsvenska "gjâle" (och åtminstone övervästerdalska former som "sâter") en yngre utveckling från ä, som bara råkade gå tillbaka till ett äldre a.
(Fonetisk skrift: jag har inte orkat leta fram the Window för esoteriska skrivtecken än. Någon som har och kan svara Svante?)
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 3 gånger.
av Mats » 2008-06-01 17:01:06
Oj! Är innan en gammal preposition? *förvånad* Jag har fått lära mig att innan är en konjunktion och att före är en preposition, att det är fel att säga "innan stormen". Antingen säger man "före stormen" eller "innan stormen kommer". Jag ska kanske ska börja säga "innan storms" nu...weasley skrev:Genitiv styrdes i allmänhet av prepositionerna till, mellan och innan, det finns det vissa rester kvar av i högtidligt språk, inräknat lagspråk:
"Innan lagfarts genomförande..."
Sammansättning av ord som slutar på a verkar vara komplicerat i svenska. Några exempel:weasley skrev:För den som nu slås av funderingen "Varför heter det 'till salu?'" så kan jag meddela att även detta är en gammal genitivböjning, men den är SÅ gammal att den ursprungliga genitivändelsen sitter kvar! Feminina substantiv som slutade på -a hade en genitivböjning på -u. Originalordet är alltså "sala" som betyder "försäljning".
gata - gatukorsning
kyrka - kyrkogård, men kyrksilver utan både a och o.
uggla - ugglebo
flicka - flickcykel (samma mönster som kyrksilver)
och ibland behåller man a: pizzabagere, mammaledighet
Såg att Zombie delvis har kommenterat detta innan jag hann posta.
Senast redigerad av Mats 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 1 gång.
av weasley » 2008-06-01 17:04:21
Zombie skrev:Finns mer att spinna vidare på (men "briljera" osv., nej hjälp... ;) )
[...]
Måste dock klåfingra mig med att särskilt i-omljudet är mycket gammalt:
Jo, kom igen nu! Briljera lite! Jag vet att "lagom" är en av de få dativkonstruktioner som finns kvar. Var är de andra? Jag minns dem inte såhär på rak arm, och jag ids inte gå och hämta boken... *lat, det är varmt ute*
Och jo, jag har lite koll på dateringarna, men precis som när jag försöker förklara matte så gör jag det gärna med så få insatta termer och så lite "nörderier" som möjligt så att så många som möjligt kan hänga med. Jag tycker att både matte, fysik och språk är oerhört intressant och spännande och vill att jättemånga ska bli intresserade! :-D
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 1 gång.
av Zombie » 2008-06-01 17:14:58
*ler och skakar på huvudet och säger briljerom all där kunnom då!... medan hjärnan koagulerar*
Mats
"Kyrksilver" är en tredje gammal variant, där man helt enkelt "eliderade" ändelsen i "kyrko-". Särskilt vanligt där stammen var lång (i "gatu"- var den kort i fornsvenskan, eftersom både a:et och t:et då var korta). Bruket har vacklat. "Mammaledig" och "pizzabagare" har kommit till långt efter att kasussystemet bröt samman, och eftersom "pizza" är nyinlånat och "mamma" klingar informellt, har det väl inte legat tillräckligt nära till hands att ansluta till något äldre mönster. I "föräldraledighet", däremot, har vi gjort det, med den gamla genitiv pluralen "föräldra" = 'föräldrars'. Att vi numera bara uppfattar a:et som en skarvvokal kanske vi dock kan se i "föräldraledig": vaddå 'föräldrars ledig'?
Mats
"Kyrksilver" är en tredje gammal variant, där man helt enkelt "eliderade" ändelsen i "kyrko-". Särskilt vanligt där stammen var lång (i "gatu"- var den kort i fornsvenskan, eftersom både a:et och t:et då var korta). Bruket har vacklat. "Mammaledig" och "pizzabagare" har kommit till långt efter att kasussystemet bröt samman, och eftersom "pizza" är nyinlånat och "mamma" klingar informellt, har det väl inte legat tillräckligt nära till hands att ansluta till något äldre mönster. I "föräldraledighet", däremot, har vi gjort det, med den gamla genitiv pluralen "föräldra" = 'föräldrars'. Att vi numera bara uppfattar a:et som en skarvvokal kanske vi dock kan se i "föräldraledig": vaddå 'föräldrars ledig'?
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 1 gång.
av weasley » 2008-06-01 17:18:04
Mats skrev:Sammansättning av ord som slutar på a verkar vara komplicerat i svenska. Några exempel:
gata - gatukorsning
kyrka - kyrkogård, men kyrksilver utan både a och o.
uggla - ugglebo
flicka - flickcykel (samma mönster som kyrksilver)
och ibland behåller man a: pizzabagere, mammaledighet
Sammansättning av ord är i allmänhet krångligt. I nusvenska försöker man sätta samman originalord. Kanske därför det blivit så vanligt med särskrivningar? Det finns ju inte längre någon "mening" med sammansättningen mer än att den är just ... eeh ... sammansatt.
Ett exempel som jag tycker är väldigt underligt är den här kontroversen svensklärare <-> svenskalärare
Enligt nutida sammansättningskutym har vi att en lärare i ämnet svenska ju blir en svenskalärare. Är läraren svensk blir det en svensk lärare.
Går vi tillbaka ungefär hundra år tillbaka i tiden fanns det (som en rest från svunna tider) en mer sträng syn på sammansättningarna, där ska de följa mönstret "kyrksilver" då man tar bort grundordets ändelse i nom.sing. vid sammansättningen. Ämnet svenska ska alltså i sammansättningar bli svensk- och kyrka blir i sammansättningar kyrk-.
Flickcykel följer samma mönster.
Vad gäller gatukorsning och kyrkogård så är det gamla genitiv; i nusvenska blir det ungefär "gata(n)s korsning" och "kyrka(n)s gård".
Exemplet ugglebo däremot är en annan sorts sammansättning. Där skrivs det med -e- eftersom det är lättare att uttala i svenska. Jämför äpple - äppelmos. Det är enklare att uttala 'äppelmos' än att uttala 'äpplemos' och därför har vi stavningen äppelmos. Jag har dock sett att det kan stå "äpplemos" på burkar och flaskor i affären och förvånas lite över att det gör det. Antagligen beror detta på det jag skrev ovan: vid nutida sammansättningar bryr man sej inte om betydelsen eller uttal, utan man bara slår ihop två ord.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 1 gång.
av Zombie » 2008-06-01 17:23:15
Jag skulle gissa att "ugglebo" är en vanlig genitivsammansättning, där a:et i *ugglabol eller o:et i *ugglobol bara har försvagats till -e-, så som ibland händer där en ovanligt svagtonig vokal står inträngd mellan konsonanter (almanacka > almenacka, gammaldags > gammeldags).
"Äpplemos" är en sydsvensk form. Mycket köpäppelmos görs (? har gjorts?) i Skåne. Gissar att det hette *äpplamos och liknande på fornsvenska.
"Äpplemos" är en sydsvensk form. Mycket köpäppelmos görs (? har gjorts?) i Skåne. Gissar att det hette *äpplamos och liknande på fornsvenska.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 1 gång.
av Zombie » 2008-06-01 18:10:39
Rättelse av 16:27 under strecket.
Tillskrev ordet "gärde" fel böjningsmönster. Visste ju bättre, men tänkte i fel bana...
Tillskrev ordet "gärde" fel böjningsmönster. Visste ju bättre, men tänkte i fel bana...
Zombie skrev:Måste dock klåfingra mig med att särskilt i-omljudet är mycket gammalt: "gärde" hette nog "gärdhi" (med i-omljud) redan på den tämligen enhetliga vikinganordiskan (vad jag vet, peppar peppar). Sedan har nya omljudsvågor kommit då och då: hjarta > hjärta är en grovt taget vikinga- och medeltida utveckling, som inte har slagit igenom t.ex. i isländska och västlandsnorska.
Omljuden beror på att ett "j" eller "i" eller (mer sällan) "v" eller "u" före eller efter den betonade vokalen i ett ord har färgat den betonade.
Oftast har det varit ett j/i respektive v/u i stavelsen efter (regressivt, bakåtverkande, omljud) - som i *gardhja, där våra kanske folkvandringstida förfäder började sluddra med j:et redan medan de sade a:et, så att blandnigen blev ett "ä".
Ibland dock progressivt, bakåtverkande, som i hjarta > hjärta.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 1 gång.
av Mats » 2008-06-03 18:27:30
weasley skrev:I svenskan är det vanligast att genitiven blivit kvar. Det finns några få uttryck med dativ och ackusativ bevarade, men om dem ska jag låta Zombie få briljera med sitt mycket större kunnande!
Jag kommer på två uttryck som låter som dativ:weasley skrev:Jag vet att "lagom" är en av de få dativkonstruktioner som finns kvar. Var är de andra? Jag minns dem inte såhär på rak arm, och jag ids inte gå och hämta boken... *lat, det är varmt ute*
- i sinom tid
- under stundom
Att jag tycker det låter som dativ betyder förstås inte att det är dativ, och jag har ingen bok att konsultera...
Bevarade ackusativformer skulle jag inte känna igen ens om jag snubblade över dem. Jag vet helt enkelt inte hur sådana ser ut. Någon som vet något exempel?
Zombie och weasley:
Tack för intressant info om sammansättningar.
Senast redigerad av Mats 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 1 gång.
av md2perpe » 2008-06-03 23:41:45
weasley skrev:Jag vet att "lagom" är en av de få dativkonstruktioner som finns kvar. Var är de andra? Jag minns dem inte såhär på rak arm, och jag ids inte gå och hämta boken... *lat, det är varmt ute*
Gå man ur huse är väl dativ?
Sedan finns det ett antal gamla genitiv efter till:
till sjöss, till skogs, till dess (sammandraget tills?), till Sjölunds, ...
Senast redigerad av md2perpe 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 1 gång.
av Zombie » 2008-06-04 0:06:52
Jag gav några exempel sid. 8 och 12.
"Understundom" kan väl nog ha varit ett vanligare ursprung till ellipsen "stundom" än "i stundom", som jag anförde.
"Innan dess"... *finns fler; för trött.*
Att "innan" skulle vara enbart konjunktion och "före" enbart preposition (förbjudet att säga "innan stormen" - man skulle bara få säga "före stormen" eller "innan stormen kom"): ett typexempel på den desinformation skolan har spritt ända sedan 1800-talet (sprider än?). Det språkbruket uppfanns av skrivbordsgrammatiker på den tiden, uppfostrade i en tradition där man skulle söka regelbundenheter och bygga system utan för mycket hänsyn till (eller att behöva smutsa ner fötterna med för mycket forskning i) hur folk faktiskt brukade sitt modersmål. Men gärna med utgångspunkt från det blott fjärran besläktade latinet (som de dessutom sällan heller hade några i vetenskaplig mening djupare kunskaper i). En ren teorifrukt med andra ord, som aldrig har motsvarats av något folkligt språkbruk. Och som nästan alla sådana, har den skapat nya - fel - som ingen människa gjorde förr. När folk får höra att det de alltid har sagt är fel, inte får förklarat varför och inte utrett vad som är rätt och varför (samt är så servilt auktoritetsbundna och fråntagna språkligt självförtroende som svenskarna kollektivt brukar vara), så tappar de den orientering de hade utan att få någon ny, blir osäkra, och börjar säga "före dess", "före jag kommer hem" och liknande.
"Innan stormen" har man däremot alltid - kunnat sagt - enligt allt språkbruk utom det svenska skolväsendets. (Eller "innan stormsens" förstås .)
Vet inte om det har blåst över nu, men ett parallellfall hade vi några år härförleden, då några jeppar i Svenska Språknämnden eller var det nu var fick för sig att man skulle säga "i" om alla länder som låg på (mindre) öar och som alla för det mesta hade sagt "på" om, för att det skulle vara en sådan ojämlik styggelse att Irland var "på" men Storbritannien "i". Visst fanns det en logik i det. Men jepparna hade inte begripit (som vanligt i den traditionen) att man måste ha en viss förankring i levande språkstrukturer för att inte slå sönder dem och ändå inte lyckas införa sina nya. Folk höll alltså på att bli osäkra på om de "fick säga" "på Gotland", "på Gräsö" och så vidare, eller om "det hette" "i Gotland" och "i Gräsö".
"Understundom" kan väl nog ha varit ett vanligare ursprung till ellipsen "stundom" än "i stundom", som jag anförde.
"Innan dess"... *finns fler; för trött.*
Att "innan" skulle vara enbart konjunktion och "före" enbart preposition (förbjudet att säga "innan stormen" - man skulle bara få säga "före stormen" eller "innan stormen kom"): ett typexempel på den desinformation skolan har spritt ända sedan 1800-talet (sprider än?). Det språkbruket uppfanns av skrivbordsgrammatiker på den tiden, uppfostrade i en tradition där man skulle söka regelbundenheter och bygga system utan för mycket hänsyn till (eller att behöva smutsa ner fötterna med för mycket forskning i) hur folk faktiskt brukade sitt modersmål. Men gärna med utgångspunkt från det blott fjärran besläktade latinet (som de dessutom sällan heller hade några i vetenskaplig mening djupare kunskaper i). En ren teorifrukt med andra ord, som aldrig har motsvarats av något folkligt språkbruk. Och som nästan alla sådana, har den skapat nya - fel - som ingen människa gjorde förr. När folk får höra att det de alltid har sagt är fel, inte får förklarat varför och inte utrett vad som är rätt och varför (samt är så servilt auktoritetsbundna och fråntagna språkligt självförtroende som svenskarna kollektivt brukar vara), så tappar de den orientering de hade utan att få någon ny, blir osäkra, och börjar säga "före dess", "före jag kommer hem" och liknande.
"Innan stormen" har man däremot alltid - kunnat sagt
- enligt allt språkbruk utom det svenska skolväsendets. (Eller "innan stormsens" förstås .)Vet inte om det har blåst över nu, men ett parallellfall hade vi några år härförleden, då några jeppar i Svenska Språknämnden eller var det nu var fick för sig att man skulle säga "i" om alla länder som låg på (mindre) öar och som alla för det mesta hade sagt "på" om, för att det skulle vara en sådan ojämlik styggelse att Irland var "på" men Storbritannien "i". Visst fanns det en logik i det. Men jepparna hade inte begripit (som vanligt i den traditionen) att man måste ha en viss förankring i levande språkstrukturer för att inte slå sönder dem och ändå inte lyckas införa sina nya. Folk höll alltså på att bli osäkra på om de "fick säga" "på Gotland", "på Gräsö" och så vidare, eller om "det hette" "i Gotland" och "i Gräsö".
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:50:33, redigerad totalt 1 gång.
av weasley » 2008-06-04 0:25:21
Zombie: Förståsejpåare är det värsta som finns. Speciellt sådana som enbart och endast LÄST till sej kunskapen utan att ha observerat hur den fungerar. Yäck för såna!
Jag kom på en trevlig liten formulering som uppvisar både genitiv -s och dativ!
Till dags dato.
Någon annan dag ska jag berätta de enkla knep som finns för att upptäcka hur man hittar det som står i dativ eller ackusativ, samt skillnaden mellan dativ/ackusativ och dativ~/ackusativobjekt.
Jag kom på en trevlig liten formulering som uppvisar både genitiv -s och dativ!
Till dags dato.
Någon annan dag ska jag berätta de enkla knep som finns för att upptäcka hur man hittar det som står i dativ eller ackusativ, samt skillnaden mellan dativ/ackusativ och dativ~/ackusativobjekt.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 18:50:34, redigerad totalt 1 gång.
av Zombie » 2008-06-04 1:55:25
weasley skrev:Jag kom på en trevlig liten formulering som uppvisar både genitiv -s och dativ!
Till dags dato.
Ursäkta - jag förtydligar: i "till dags dato" är "dags" inte någon gammaldags genitiv styrd av "till", utan en tillhörighetsbestämning sådan som vi ännu använder och som hör till "datum" - såhär: "till ett datum; vilket datum? jo, dagens". Sedan har man böjt "datum" i den form det skulle ha böjts i på latin, så som man gärna gjorde så länge latinet hörde till de bildades allmänbildning (här dativ).
Md2perpe: "Tills" < "till dess" är alldeles riktigt. Ett till: "medans", "mens" (< medan dess). ("Lägre" språk än så är alltså inte det uttrycket - heller.)
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:50:34, redigerad totalt 1 gång.
av Mats » 2008-06-04 7:56:41
Borde kollat bättre. Får skylla på "information overload". (Vad heter det på svenska?) Men upprepningar kan ju ha det goda med sig att det till slut fastnar i skallen...Zombie skrev:Jag gav några exempel sid. 8 och 12.
Hur är det med uttrycket "över hövan"? Vad kommer "höv" ifrån? Vad kommer "-an" ifrån?
i/på verkar vara lite rörigt. Man bor i en lägenhet men på ett hotell, i Vasastan men på Östermalm. Man handlar i Konsum men på HM. (Det går iofs att säga tvärtom också; på Konsum, i HM.)
När det gäller länder verkar regeln vara att om landet är en ö säger man på (på Island, på Kuba, på Madagaskar) men om landet består av flera öar säger man i (i Japan, i Indonesien, i Nya Zeeland). För länder som är en del av en ö säger man också i (i Haiti, i Papua Nya Guinea). Finns det undantag? (När man säger "på Irland" menar man nog oftast hela ön. (Ligger Belfast på Irland?))
Senast redigerad av Mats 2011-05-04 18:50:34, redigerad totalt 1 gång.
av weasley » 2008-06-04 11:22:47
Tobias skrev:weasley skrev:Zombie: Förståsigpåare är det värsta som finns. Speciellt sådana som enbart och endast LÄST till sej kunskapen utan att ha observerat hur den fungerar. Yäck för sådana!
VSV
;-D
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 18:50:34, redigerad totalt 1 gång.
av weasley » 2008-06-04 12:57:01
Mats skrev:Hur är det med uttrycket "över hövan"? Vad kommer "höv" ifrån? Vad kommer "-an" ifrån?
Höv- är samma höv- som i exempelvis höv-lig eller höv-isk, betyder ungefär "artig, korrekt, passande". Det är faktiskt släkt med två så till synes skilda ord som "hyfs" och "hov (vid slottet)"! Även ordet "behöva" innehåller samma -höv-.
Ändelsen är faktiskt bara -n då ordets stam är höva-. Kanske Zombie kan svara på vad det är? Jag gissar vilt när jag tippar att det bara är en bestämd form av ordet.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 18:50:34, redigerad totalt 1 gång.
av Zombie » 2008-06-05 20:16:32
weasley skrev:Mats skrev:Hur är det med uttrycket "över hövan"? Vad kommer "höv" ifrån? Vad kommer "-an" ifrån?
Höv- är samma höv- som i exempelvis höv-lig eller höv-isk, betyder ungefär "artig, korrekt, passande". Det är faktiskt släkt med två så till synes skilda ord som "hyfs" och "hov (vid slottet)"! Även ordet "behöva" innehåller samma -höv-.
Ändelsen är faktiskt bara -n då ordets stam är höva-. Kanske Zombie kan svara på vad det är? Jag gissar vilt när jag tippar att det bara är en bestämd form av ordet.
Såvitt jag vet iaf. "Höva", fornsvensk avledning till "hov" i betydelsen "det som passar, är lagom (eller som höves)". Men om inte ordet kunde vara maskulint också (*höve), så är "över hövan" en modern kasuslös form: det borde ha hetat "över hövona" med ackusativ (eller "över hövone" med dativ).
Lär också vara släkt med "häva" och möjligen "ha(va)".
Eller vet någon säkrare besked?
_____________________________________________________________
weasley skrev:Zombie.
Varifrån kommer det lilla prefixet be- som i be-höva, be-falla, be-rika? Det ger ju en lite annorlunda betydelse åt det ursprungliga ordet.
Anknyter till Weasley och mig tidigare om tyska inlån i vår språkstruktur:
Zombie, sid. 8, skrev:[...] om inlånade tyska avledningar: satte man ett -a efter ett adjektiv blev det ett adverb till långt in på 1600-talet; sedan dess har den formen förvisats till en och annan dialekt till förmån för det (äldre och platt-)tyska -en. Alltså som i bibelcitatet "de förundrades storliga", mindre omodern form "de förundrades storligen". Eller "förmoodhelijgha" (o. likn.) mot "förmodligen". - Som förresten ger exempel på den kanske viktigaste gruppen tyska avledningslån: de flesta av de förstavelser (prepositioner) man kan modifiera verb med (alla obetonade och en del av de betonade), som i "förmoda", "bekänna", "erkänna" (er- av den forntyska motsvarigheten till "ur").
Såvitt jag vet hör både "be-" som i "befalla", "befäl" och "besked" och "bi-" som i "bifalla", "bifall" och "bisak" till de här medeltida lånen från (låg- eller platt-)tyskan.
Den här partikeln löd i tyskan bî* (i betonad form) och bi- eller be- i obetonad (båda ursprungligen med kort "i"). Använd som preposition lyder den på modern (hög)tyska bei, på engelska by. De flesta av våra ord med den motsvaras väl av tyska ord än idag: befallen, Befehl, Bescheid, beifallen, Beifall.
*Lång vokal i medeltida tyska brukar anges med cirkumflex.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:50:34, redigerad totalt 1 gång.
av alfapetsmamma » 2008-06-15 13:01:05
Zombie, är det du-Zombie på ORDning eller nån som korpat ditt nick? 
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 18:50:34, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
av Zombie » 2008-06-15 15:16:20
Inger skrev:Har det med hövlig att göra?
På något sätt - men hur har jag inte orkat gräva i (ännu?). Vad jag har för mig än så länge, har
- "hov" (med ursprungligen kort vokal) sin egen historia (möjligen tillsammans med "huv" och ord som engelskans "hump" - alltså kanske '(gårds-)hol', 'litet högre mark /som man av gammalt gärna har byggt gårdar på/'); och
- "(be-)höva(-s)", "hövlig" och "hovsam" (med ursprungligen lång vokal) sin, tillsammans med "häva" och kanske "ha".
Sedan ska man då i efterhand ha kopplat samman framför allt "hövlig" och "hovsam" med "hov" och folketymologiskt tolkat om dem från 'måttfull, väl avpassad' till 'passande på en gård (dvs. "i möblerade rum")'.
Men det kan hända att den här rekonstruktionen är föråldrad.
alfapetsmamma skrev:Zombie, är det du-Zombie på ORDning eller nån som korpat ditt nick?
Det är jag!
Klart jag gick dit när du hade tipsat i "sär skrivningar" (eller vad tråden nu hette)!Inte varit där på några dagar nu - men är där alltid så ödsligt numera? Synd!
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:50:34, redigerad totalt 1 gång.
av Bjäbbmonstret » 2008-06-15 15:46:29
alfapetsmamma skrev:Zombie, är det du-Zombie på ORDning eller nån som korpat ditt nick?
Vad är det för ställe?
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 18:50:34, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen