En hel del som stämmer här tyvärr, blir ju mörkrädd för fan suck

alfapetsmamma skrev:

Titti skrev:"Aktiva och udda"? Jag vet inte. Jag har inte tänkt så. Och normalt är jag ganska introvert och reflekterar mest över vad andra gör och säger.

Titti, intressant att läsa dina vidarespinningar på det jag sa, tack för det! Pratar om Lorna Wings undergrupp Aktiva men udda för att jag blev så tagen när jag i början av AS-forskandet läste om den gruppen och deras distanslöshet. Tidigare hade jag tänkt på AS som den där schematiska bilden av nån i lite tunnare glaskupa än klassiska autister.

(Lite OT kanske)

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt - ingenting speciellt tror jag. Innan jag fick remiss till utredning med misstanke om AS hade jag aldrig hört talas om det och jag vet mig ha träffat en autist tidigare och det var när jag jobbade på mentalsjukhus (en ung man i tonåren, synbart bräcklig och svåråtkomlig men inget jag direkt kunde identifiera mig med). Jag blev så ställd inför misstanken och remissen att jag genast försåg mig med en stor trave böcker för att läsa ALLT och ta reda på vad det egentligen var de trodde.

Jag läste om de fyra kategorierna med AS men kände inte igen mig så direkt i någon av beskrivningarna. Periodvis aktiv - javisst, men periodvis näst intill folkskygg och i ide. Udda? Så hade jag aldrig betraktat mig. Överhuvudtaget hade jag knappt ägnat en tanke åt att jag var annorlunda än andra. Det här återkommer hela tiden även här - så många upplever sig annorlunda men det gjorde aldrig jag. Jag funderade helt enkelt inte över hur andra var, det var inte tillräckligt intressant. Möjligen var det just det som gjorde att psykologen min läkare skickat mig till rekommenderade utredning.

Distanslös? Ja, sett i backspegeln kan jag se det. Åter - tidigare såg jag det inte eftersom jag aldrig relaterade mig själv till andra. Jag var mig själv nog. Distanslös på så sätt att jag alltid ställer "fel" frågor i fel skeden, jag frågar saker man enligt konvenansen inte ska fråga alls och i vart fall inte i det skedet av en relation jag befunnit mig. Många människor blir överrumplade, de flesta svarar och tror sen att vi står varandra närmare än vi gör.

Jag upptäckte tidigt att psykologer och kuratorer (under tonåren) blev så oerhört fascinerade över att få veta saker jag berättade om mig och att de trodde sig ha vunnit mitt förtroende och kommit mig nära. I själva verket var det så att det jag berättade var opersonligt för mig och saknade betydelse för mig i samma sekund som jag lämnade ut det till dem. Själv drog jag mig bara ytterligare en bit inåt och murade lite till på skalet runt den kärna som var jag.

Numera kan jag i någon mån styra detta och skilja på situationer och händelser men fortfarande är jag väldigt osäker i relationer med människor och jag gör ofta fel. Jag säger för mycket, jag frågar för mycket och framförallt fel saker.

En annan sida av distanslösheten är den rent fysiska sidan. Jag har väldigt svårt att veta vad som är lagom. Som tonåring hade jag betydligt fler sexuella relationer än vad som var bra för mig och oftast på mitt eget initiativ dessutom. Jag hade helt enkelt ingen direkt koll på vad som var jag och mitt privata och vad som var ämnat för andra, eller hur jag nu ska förklara det. Och jag som hade svårt med kontakt med andra och inte minst med kroppskontakt famlade valhänt efter nån slags handlingsregel - som inte fanns i min värld. Att iaktta andra och imitera andras agerande är inte min starka sida och jag hade behövt en handfast regel.

Nu står jag på betydligt fastare mark. Visst har jag på vägen hit levt igenom en del relationer som varit rent destruktiva för mig med inslag av missbruk (inte jag) och såväl psykiska som fysiska kränkningar (riktat mot mig) men det känns nu äntligen som att det vänt och jag sedan jag passerat fyrtio äntligen börjar landa i vad jag vill ha och mår väl av (oavsett vad andra gör).

Har också väldigt svårt att få kontakt med folk, men det är väl själva grejen med AS att ha svårigheter med det sociala spelet. Har väldigt svårt för att vara spontan, "småprata" och ta första steget för att få kontakt. Detta är oerhört jobbigt då jag till skillnad från många andra med AS faktiskt vill umgås och lära känna nya människor. Behovet finns men inte förmågan. Jag beundrar verkligen människor som har den här sociala kompetensen och förmågan att bli vän med alla och få alla tjejer intresserade, enligt mig är denna förmåga ovärdelig. Jag skulle inte byta bort en sådan förmåga om jag så fick 100 miljoner.

iceman skrev:Har också väldigt svårt att få kontakt med folk, men det är väl själva grejen med AS att ha svårigheter med det sociala spelet. Har väldigt svårt för att vara spontan, "småprata" och ta första steget för att få kontakt. Detta är oerhört jobbigt då jag till skillnad från många andra med AS faktiskt vill umgås och lära känna nya människor. Behovet finns men inte förmågan. Jag beundrar verkligen människor som har den här sociala kompetensen och förmågan att bli vän med alla och få alla tjejer intresserade, enligt mig är denna förmåga ovärdelig. Jag skulle inte byta bort en sådan förmåga om jag så fick 100 miljoner.

Det är i princip likadant för mig, behovet och viljan att umgås med folk är större än förmågan.

Pontus skrev:

iceman skrev:Har också väldigt svårt att få kontakt med folk, men det är väl själva grejen med AS att ha svårigheter med det sociala spelet. Har väldigt svårt för att vara spontan, "småprata" och ta första steget för att få kontakt. Detta är oerhört jobbigt då jag till skillnad från många andra med AS faktiskt vill umgås och lära känna nya människor. Behovet finns men inte förmågan. Jag beundrar verkligen människor som har den här sociala kompetensen och förmågan att bli vän med alla och få alla tjejer intresserade, enligt mig är denna förmåga ovärdelig. Jag skulle inte byta bort en sådan förmåga om jag så fick 100 miljoner.

Det är i princip likadant för mig, behovet och viljan att umgås med folk är större än förmågan.

För mig med.

För mig är det tvärtom, jag är inte så känslig för att bli refuserad heller.

Trivs egentligen bäst med människor som själva är väldigt sociala och framåt, för då behöver man inte vara det själv och slipper ta första steget.

Någon som vet något bra sätt att komma i kontakt med folk ?

Föreningar, körer, sportträning, studiecirklar, kyrkor, motionsgrupper/träningscentra, politiska möten, brukshundklubb, krogen, biblioteket, mataffärern...

Eller sätt ut en annons i vår nystartade tråd Kontakt önskas

MsTibbs skrev:Föreningar, körer, sportträning, studiecirklar, kyrkor, motionsgrupper/träningscentra, politiska möten, brukshundklubb, krogen, biblioteket, mataffärern...

Tack för tipset!

Titti skrev:Eller sätt ut en annons i vår nystartade tråd Kontakt önskas

Jag har lite svårt för annonser, att skriva det vill säga, det är lättare att läsa, man känner sig som en säljare och det är jag inte

MsTibbs skrev:Föreningar, körer, sportträning, studiecirklar, kyrkor, motionsgrupper/träningscentra, politiska möten, brukshundklubb, krogen, biblioteket, mataffärern...

Det här är bra tips. Dock tycker jag det är obehagligt att gå ensam till ett ställe, då andra kommer med sällskap. Jag klarar att gå ensam till ställen men det är väldigt obehagligt. Och då man kommer dit ensam blir man ju redan från början udda. Men det är bra tips. Gäller att hålla energin uppe och engagera sig bara.

Grimuald skrev:Jag undrar om det är en utopi att tro att man ska kunna etablera en djupare relation med en annan människa under sin livstid ?

Ja det är det som är frågan! Det är lätt att bli nedstämd när man tänker på det här. Det vore oerhört tråkigt om man aldrig fick ett "normalt" socialt liv.

Camilla skrev:

Grimuald skrev:Jag undrar om det är en utopi att tro att man ska kunna etablera en djupare relation med en annan människa under sin livstid ?

Ja det är det som är frågan! Det är lätt att bli nedstämd när man tänker på det här. Det vore oerhört tråkigt om man aldrig fick ett "normalt" socialt liv.

Då är min fråga om ett "normalt" socialt liv innefattar att etablera en djupare relation med en annan människa?

Jag uppfattar det som så väsensskilt - men så saknar jag i mycket både det ena och det andra (främst det ena faktiskt).

Camilla skrev:

Grimuald skrev:Jag undrar om det är en utopi att tro att man ska kunna etablera en djupare relation med en annan människa under sin livstid ?

Ja det är det som är frågan! Det är lätt att bli nedstämd när man tänker på det här. Det vore oerhört tråkigt om man aldrig fick ett "normalt" socialt liv.

Hur vet du att det är "normalt" att ha djupare relationer med andra människor? Dom flesta kanske nöjer sig med ytliga relationer och då är det helt plötsligt onormalt att ha djupare relationer.

Titti skrev:Då är min fråga om ett "normalt" socialt liv innefattar att etablera en djupare relation med en annan människa?

Jag uppfattar det som så väsensskilt - men så saknar jag i mycket både det ena och det andra (främst det ena faktiskt).

Mjo det är det väl? Om man har den önskan.

Jag har tvärtom fått den uppfattningen att de flesta människor har i huvudsak ytliga relationer med varandra och att det är det som uppfattas som ett "normalt" socialt liv. Det är inget jag saknar, inte irl i alla fall, det är mest arbetsamt.

Djupare relationer är annorlunda och de kan se väldigt olika ut. Jag kan ha en nästan bottenlöst djup relation med en människa jag aldrig har träffat annat än virtuellt.

Lite tjatande med grannarna, snackande om gräsmattan över soptunnan och sånt - det får de så gärna behålla för sig själva. Jag kan sträcka mig till vägföreningen eftersom det rör en konkret angelägenhet för oss som bor här.

Pontus skrev:Hur vet du att det är "normalt" att ha djupare relationer med andra människor? Dom flesta kanske nöjer sig med ytliga relationer och då är det helt plötsligt onormalt att ha djupare relationer.

Jo det har du rätt i. För mig är det dock både normalt och önskvärt med en djup social relation.

Camilla skrev:

Pontus skrev:Hur vet du att det är "normalt" att ha djupare relationer med andra människor? Dom flesta kanske nöjer sig med ytliga relationer och då är det helt plötsligt onormalt att ha djupare relationer.

Jo det har du rätt i. För mig är det dock både normalt och önskvärt med en djup social relation.

Med tanke på allt kallprat dom flesta håller på med så skulle jag tro att dom flesta kontakter är just ytliga, men det finns nog ett fåtal personer man fungerar riktigt bra med och kan ha en djup relation med. Men jag tror knappast man kan ha det med alla sina vänner.