Jag har precis läst "Så lyfter du fram styrkorna hos ditt barn med ADHD" av Lara Honos-Webb. Jag tycker att boken verkade intressant eftersom den sa sig handla om de positiva sidorna av ADHD. Det mesta visade sig vara VÄLDIGt amerikanskt dock hade den ett par poänger.

Författaren menar att barn, och som jag tolkar det även vuxna med ADHD har mycket större behov av ostrukturerad tid än andra människor. Detta för att de ofta är kreativa och tänker s.a.s utanför boxen. Den andra poängen är att hon menar att de är ovanligt inituitiva och har lätt att läsa av och leva sig in i andras känslor.

Nu måste jag erkänna att det här sätter myror i huvudet på mig - av två skäl.

Dels undrar jag om hennes beskrivning stämmer och hur det i så fall blir för den som har dubbeldiagnos? Det andra är det där med struktur och asperger.

Min aspiekompis är extremt välstrukturerad och folk (läs jag) som inte förmår hålla samma ordning och reda i sin tillvaro och med sina dagliga rutiner bemöter han med förakt. När jag läser inlägg från andra här på forumet verkar det som många har väldigt svårt för att inte strukturera upp det, medan andra blir stressade av struktur och rutiner.

Hur är det egentligen? Innebär AS att man har ett större eller mindre behov av ostrukturerad tid än folk utan NPF eller som har ADHD. Eller jag kanske är fel ute som blandar ihop vardagsstruktur med behov av ostrukturerad tid.

Förlåt om jag uttrycker mig lite omständigt. Jag sitter just nu på ett tåg och har begränsade möjligheter till redigering.

Jag tror det stämmer, men det där med as och rutiner utgår från en själv och ens regler. Men visst är det en krock här jag kan känna igen mig i.

Jag tror som sagt att vi bara är i början av NPF-spektrum-tanken.

Jag kan inte tala för andra, men jag kan tala för mig själv, som en nyligen diagnosticerad Aspergare:

Jag må ha behov av ostrukturerad tid, men i själva verket vet jag inte om det är så, för min tid är ostrukturerad hela tiden. Om jag inte håller i mig själv med järngrepp (hjärngrepp ) så gör jag ingenting vettigt eller ens något jag är road av. Bara det som råkar vara lättast för stunden.

Så om något har jag ett enormt behov av strukturerad tid, för det är endast då något som helst varelse kul eller vettigt händer. Sen utifrån andras perspektiv kan jag se överstrukturerad ut i alla fall, eftersom det här gör att jag har ett enormt kontrollbehov. När jag verkligen gör saker är de ju totalt styrda och strukturerade, eftersom jag aldrig skulle gjort dem annars. Ingenting händer automatiskt, utan allting måste medvetet planeras och struktureras i förväg för att hända. Tyvärr klarar jag inte av det för det mesta, men det gör det inte mindre nödvändigt.

Det jag läst om rutiner och struktur är att man behöver EGENSTRUKTURERAD och självbestämda rutiner. Andras rutiner och scheman kan vara mer hindrande än nåt annat.

Det där med det som kraschar och clinchar i dubbeldiagnoser är extremt intressant och nåt jag funderat/funderar mkt på, då båda mina flickor och även jag lär landa på dubbeldiagnos med ADHD och nåt ur autismspektrat.

Det finns tyvärr väldigt lite skrivet om det, jämfört med hur mkt det finns skrivet om bara adhd och bara AS t ex. Ändå är man mer än 1 +1-funktionshindrad när man har två diagnoser. (Fast i vissa fall balanserar den ena diagnosens symptom den andras, så ibland är det en fördel också.)

Skriver svamligt idag, sorry, hjärnan har inte vaknat riktigt känns det som. Det där med ojämnheten från en dag till en annan är också en sak som fascinerar mig och som jag tycker det sägs för lite om. Det måste påverka synen på skolbarnen väldigt negativt, att man inte vet från personalens håll att det är typiskt att kunna en sak en dag och ha det som bortblåst nästa...

Jag vill helst ha ALL min tid ostrukturerad (eller möjligen egenstrukturerad).

Jag har en rejält bestämd åsikt om var jag vill att saker (i t.ex köket) ska stå, i vilken ordning vissa saker ska göras och hur de ska göras.
Men ett schema stressar skiten ur mig. Får jag ett antal tidpunkter när vissa saker ska göras blir jag antingen totalt sönderstressad, får ångest och spyr tarmarna ur mig, eller så stänger jag ned och får ingenting gjort när de ska bli gjort, och oftast inte alls.

Min dotter mår jättebra av att ha fasta rutiner och scheman däremot. Ingen av oss har dock ADHD diagnos, utan bara AS.

tahlia skrev:Jag har en rejält bestämd åsikt om var jag vill att saker (i t.ex köket) ska stå, i vilken ordning vissa saker ska göras och hur de ska göras.
Men ett schema stressar skiten ur mig. Får jag ett antal tidpunkter när vissa saker ska göras blir jag antingen totalt sönderstressad, får ångest och spyr tarmarna ur mig, eller så stänger jag ned och får ingenting gjort när de ska bli gjort, och oftast inte alls.

Min dotter mår jättebra av att ha fasta rutiner och scheman däremot. Ingen av oss har dock ADHD diagnos, utan bara AS.

Shit, det där första var som en beskrivning av mig! Kommer ihåg från Gunilla Brattbergs böcker att hon beskriver sig själv på liknande sätt också. Egna rutiner och tågordningar är en sak, det måste hon få ha, annars mår hon kass, men deadlines och möten och tider att passa varenda dag är döden i grytan.

Instämmer precis med Tahlia - utom att jag har förskonats från en så extrem grad av stress. Och med alfapetsmamma, om jag fattade rätt.

Vuxenhab och övriga "fastarutinerfastarutinerfastarutiner"mantrarabblare (och som vägrar hjälp när man inte går med på det, eftersom allt de gör är uppbyggt på axiomet om "strikt dagsschema varje dag" som förutsättning ) drar lämpligtvis åt !"¤"#¤&%¤%¤#" och stannar där. Hur i helvete litet kan man veta om AS efter åratals jobb med folk som har det? AS alltså, inte lågfungerande autism med utvecklingsstörning.

Zombie skrev:AS alltså, inte lågfungerande autism med utvecklingsstörning.

Vad får dig att tro att det är annorlunda med LFA? Bara för att de inte kan slippa detta helvete betyder väl inte att de mår bra av det heller?

rdos skrev:

Zombie skrev:AS alltså, inte lågfungerande autism med utvecklingsstörning.

Vad får dig att tro att det är annorlunda med LFA? Bara för att de inte kan slippa detta helvete betyder väl inte att de mår bra av det heller?

Detta helvete? Menar du det sätt man helt strukturerar upp vissa autistiska barns tid för att de ska lära sig sköta sina egna dagliga rutiner och bli mindre oroliga? Jag har inte kommit kontakt med sådant annat än genom det jag har läst och vad människor har berättat för mig men det kunde vara intressant att veta hur du tycker man ska göra i stället? Eller är det nåt annat du syftar på?

rdos skrev:

Zombie skrev:AS alltså, inte lågfungerande autism med utvecklingsstörning.

Vad får dig att tro att det är annorlunda med LFA? Bara för att de inte kan slippa detta helvete betyder väl inte att de mår bra av det heller?

Det har han väl inte sagt? Läs om läs bättre skulle jag vilja säga.

Tack, Bjäbbis och Alfapetsmamma!
Det går alltså att förstå vad jag skrev.

Rdos
Försöker utveckla: En av de få dogmer jag kanske kan säga att jag medvetet håller mig med skulle väl vara "don efter person". Oavsett generisk etikett. Så vad jag syftade på var att den allmänna professionella attityd och metodik jag har mött på Vuxenhab (dock inte i någons rent personliga hållning, vill jag säga - där har jag bara mött hygglighet vuxen till vuxen) verkar avpassad för förståndshandikappade. Vilket de säkert också är: den traditionen är ju gammal och väletablerad i Sverige, och senare års NPF-hjälp har byggts på den. I vilket fall som helst: mot icke utvecklingsstörda vore det klädsamt om de tog av sig de teoretiska och metodologiska glasögon som ter sig slipade för utvecklingsstörda - därmed inte alls sagt att de skulle vara optimalt slipade för dem heller. (Det skulle det förvåna mig om de vore.)

EGENSTRUKTURERAD!

Sällar mej till tahlia, alfapetsmamma, Zombie mfl.

weasley skrev:EGENSTRUKTURERAD!

Det ordet beskriver allt!

Aspkvinna skrev:

weasley skrev:EGENSTRUKTURERAD!

Det ordet beskriver allt!

Japp!

... ser omedelbart följdproblem, iallafall för min del. Å andra sidan är det nog just sådant jag skulle behöva vården till att reda ut - utan misstro som mot en oreflekterad lätting ( ). (Tänk vad ovan man kan bli vid att ens se vad ett adekvat bemötande skulle kunna vara, efter ett halvt livs kamp i blindo*...)

*hehe, dativ ental neutrum = "i blint" eller med modern bestämd artikel "i det blinda" - apropå "Språkspalten".

Zombie skrev:Försöker utveckla: En av de få dogmer jag kanske kan säga att jag medvetet håller mig med skulle väl vara "don efter person". Oavsett generisk etikett. Så vad jag syftade på var att den allmänna professionella attityd och metodik jag har mött på Vuxenhab (dock inte i någons rent personliga hållning, vill jag säga - där har jag bara mött hygglighet vuxen till vuxen) verkar avpassad för förståndshandikappade. Vilket de säkert också är: den traditionen är ju gammal och väletablerad i Sverige, och senare års NPF-hjälp har byggts på den. I vilket fall som helst: mot icke utvecklingsstörda vore det klädsamt om de tog av sig de teoretiska och metodologiska glasögon som ter sig slipade för utvecklingsstörda - därmed inte alls sagt att de skulle vara optimalt slipade för dem heller. (Det skulle det förvåna mig om de vore.)

Det skrevs tidigare i tråden så är denna struktureringsiver inte i första hand avsedd för "vårdtagarna" utan för personalen. Det är ju så att dessa föreställningar utvecklats av personal för att kunna klara av "patienter" utan att kunna / vilja fråga de som ska få sin vardag inrutad om det är bra för dem. Det är m.a.o. ingen metodik som har något bevisat värde för utvecklingsstörda. Vad som hände sedan var att man fortsatt att tillämpa samma metodik även emot NPF-gruppen. Till viss del har man väl fått lite mothugg där, men på många håll anses detta även vara bra för NPF-gruppen. Det är sådana här föreställningar jag själv försökt avliva på hab. Dessvärre förekommer exakt samma föreställningar inom socialtjänsten, vilket oftast får betydligt allvarligare konsekvenser. När man inte håller med om deras resonemang så är man en motsträvig typ som inte vill sina barns bästa.

Instämmer till fullo (med tillägget att pålagd inrutning med lyhörd respekt säkert passar vissa, diagnos oavsett. Som en skruvdimension bland alla andra i verktygslådan - inte mer).
Och där gör du ett bra jobb, rdos!

rdos skrev: Det är ju så att dessa föreställningar utvecklats av personal för att kunna klara av "patienter" utan att kunna / vilja fråga de som ska få sin vardag inrutad om det är bra för dem. Det är m.a.o. ingen metodik som har något bevisat värde för utvecklingsstörda.

Nja om det genom inrutat nötande av rutiner kan lära sig att klara vissa saker själva som de annars inte skulle kunna göra så har det väl ett värde?
Eller om det hindrar att de fastnar alltför mycket i ett och samma beteende och inte lyckas göra sånt de verkligen behöver?

Tycker det verkar lite långtgående att det enbart skulle vara för att underlätta för personal eller föräldrar man har utvecklat hela metodiken.

rdos skrev:

Zombie skrev:Försöker utveckla: En av de få dogmer jag kanske kan säga att jag medvetet håller mig med skulle väl vara "don efter person". Oavsett generisk etikett. Så vad jag syftade på var att den allmänna professionella attityd och metodik jag har mött på Vuxenhab (dock inte i någons rent personliga hållning, vill jag säga - där har jag bara mött hygglighet vuxen till vuxen) verkar avpassad för förståndshandikappade. Vilket de säkert också är: den traditionen är ju gammal och väletablerad i Sverige, och senare års NPF-hjälp har byggts på den. I vilket fall som helst: mot icke utvecklingsstörda vore det klädsamt om de tog av sig de teoretiska och metodologiska glasögon som ter sig slipade för utvecklingsstörda - därmed inte alls sagt att de skulle vara optimalt slipade för dem heller. (Det skulle det förvåna mig om de vore.)

Det skrevs tidigare i tråden så är denna struktureringsiver inte i första hand avsedd för "vårdtagarna" utan för personalen. Det är ju så att dessa föreställningar utvecklats av personal för att kunna klara av "patienter" utan att kunna / vilja fråga de som ska få sin vardag inrutad om det är bra för dem. Det är m.a.o. ingen metodik som har något bevisat värde för utvecklingsstörda. Vad som hände sedan var att man fortsatt att tillämpa samma metodik även emot NPF-gruppen. Till viss del har man väl fått lite mothugg där, men på många håll anses detta även vara bra för NPF-gruppen. Det är sådana här föreställningar jag själv försökt avliva på hab. Dessvärre förekommer exakt samma föreställningar inom socialtjänsten, vilket oftast får betydligt allvarligare konsekvenser. När man inte håller med om deras resonemang så är man en motsträvig typ som inte vill sina barns bästa.

Exakt så!

Bjäbbmonstret skrev:Nja om det genom inrutat nötande av rutiner kan lära sig att klara vissa saker själva som de annars inte skulle kunna göra så har det väl ett värde?
Eller om det hindrar att de fastnar alltför mycket i ett och samma beteende och inte lyckas göra sånt de verkligen behöver?

Jo, detta är förstås en ytterligare aspekt på saken. Det är bra för de flesta (kanske alla?) i NPF-gruppen och gruppen utvecklingsstörda att lära sig rutiner kring städning och hygien som man annars lätt struntar i. Problemet är att många inte nöjer sig med att sätta gränsen kring saker som gruppen "måste" göra, utan även vill inruta fritiden på ett sätt som jag ser som oacceptabelt. Det vore oacceptabelt att göra så emot de flesta andra grupper, t.ex. vore det oacceptabelt om vanliga skolan gjorde schema för barnens fritid.

rdos skrev:Dessvärre förekommer exakt samma föreställningar inom socialtjänsten, vilket oftast får betydligt allvarligare konsekvenser. När man inte håller med om deras resonemang så är man en motsträvig typ som inte vill sina barns bästa.

Det är exakt sådana här otäcka tendenser vi har sett prov på i föräldraforumet bla. Jag försöker påverka på mitt lilla och kanske fåniga sätt att förändra den usla bilden. Vad jag vet så har du, rdos, försökt påverka på ditt håll. Jag tycker det är enormt bra!

Jag behöver ha så gott som ALL min tid ostrukturerad så att jag kan känna efter vad jag vill göra. Bokar därför in så lite som möjligt i förväg (kanske 1 aktivitet per månad, max 1 per vecka).

Däremot skriver jag listor eller lägger fram saker jag vill gjort men lämnar det öppet NÄR & HUR eftersom jag bara kan göra saker på inspiration. Sen kan jag vakna en dag och känna att just IDAG är precis rätta dagen att göra just DETTA (perfekt väder, årstid, humör etc) och då blir det gjort i ett nafs. I söndags t ex, så tog jag äntligen tag i att färga om en hög kläder & gardiner som legat och växt under några månader, igår ringde jag ett viktigt samtal som suttit på min lista ett bra tag, och i eftermiddag tänkte jag såga till min nya bordsskiva som jag köpte för flera veckor sen. Nu är perfekta vädret för det.

Har iofs vissa rutiner, t ex 'morgonrutinter', men sen om jag vaknar kl sju på morgonen eller sju på kvällen gör ingen skillnad för mig. (Mamma brukar skratta när hon ibland ringer framåt kvällen och jag säger att jag sitter och äter 'frukost'.) Där består rutinerna i VAD och I VILKEN ORDNING jag gör saker, inte NÄR jag gör dem.

Tidsscheman funkar inte alls för mig, särskilt inte andras. (Mår dåligt bara av att tänka tanken!) Där håller jag helt med Sugis och Rdos.

rdos skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Nja om det genom inrutat nötande av rutiner kan lära sig att klara vissa saker själva som de annars inte skulle kunna göra så har det väl ett värde?
Eller om det hindrar att de fastnar alltför mycket i ett och samma beteende och inte lyckas göra sånt de verkligen behöver?

Jo, detta är förstås en ytterligare aspekt på saken. Det är bra för de flesta (kanske alla?) i NPF-gruppen och gruppen utvecklingsstörda att lära sig rutiner kring städning och hygien som man annars lätt struntar i. Problemet är att många inte nöjer sig med att sätta gränsen kring saker som gruppen "måste" göra, utan även vill inruta fritiden på ett sätt som jag ser som oacceptabelt. Det vore oacceptabelt att göra så emot de flesta andra grupper, t.ex. vore det oacceptabelt om vanliga skolan gjorde schema för barnens fritid.

Det gör man ju delvis redan genom att tvinga på barnen allt fler läxor så att de ska få så lite ledig tid som möjligt men jag förstår att du menade ännu mer extrem kontroll, där varje liten aktivitet ska schemaläggas.

Tyvärr tror jag detta stämmer i många fall; att man tagit en i grunden vettig idé och drivit den alldeles för långt. Det såg man ju t ex på den där dokumentären som vi alla blev så upprörda över, om flickan med Downs som blev bestraffad för at hon vaknade 'för tidigt' och inte ville se på TV när de bestämt att hon skulle göra det.

Liknande tendens finns på alltför många sjukhus och insititutioner. Där bestämmer personalen när man får äta och sova mm, oftast utefter vad som passar deras rutiner. Medan man hemma kan ta sig en macka när man är hungrig, se på TV när man har tråkigt och sova när man är trött utan att det är något konstigt med det, så går det plötsligt inte alls om någon godtyckligt bestämt att man bara får göra såna saker på bestämda tider, alt inte alls. Detta torde väl vara en ganska grov inskränkning i grundläggande mänskliga fri- & rättigheter?

Ja.
Och det är djupt inrotat i vår kultur (i människan?), att lever man på något sätt "på andra" eller kan inte fullt ta hand om sin egen person - i några viktiga avseenden än värre om man är vuxen och har det så - så har man egentligen inga mänskliga rättigheter.
Kan inte tänka mig annat än att det är det som får sådant att gå ihop, som att de på Vuxenhab behandlar mig som en vuxen i det rent personliga bemötandet men som en mindre vetande, lat, ansvarsflyende typ utan livserfarenhet eller självkännedom så fort de tar fram sin professionella verktygslåda. Eller som vem som helst kan behandlas på sjukhus. Exemplen kan förstås mångfaldigas.
Det är ju mycket bättre än det var för femtio eller hundra år sedan. Men långtifrån så bra att man har alla mänskliga rättigheter, eller att de man har inte är utlånade på nåder, som lätt kan visa sig när det kommer till kritan.
Organisationer som OA har fortfarande ett berg av saker att göra som det är bara att hugga in på.

Hej!

Jag mår bäst när jag får strukturera upp min dag själv. Saker utanför min kontroll som rubbar min planering blir jag rätt störd av. Därför försöker jag att inte planera saker så långt i förväg.

Inger skrev:Tyvärr tror jag detta stämmer i många fall; att man tagit en i grunden vettig idé och drivit den alldeles för långt. Det såg man ju t ex på den där dokumentären som vi alla blev så upprörda över, om flickan med Downs som blev bestraffad för at hon vaknade 'för tidigt' och inte ville se på TV när de bestämt att hon skulle göra det.

Inger, minns du vilken dokumentär det var och vad den hette?

Hälsningar

Lilla Gumman