Man orkar inte kanske inte kompensera lika bra längre, så har ni några knep för att tex tackla vardagen? Eller gör ni som jag kryper inför sitt skal?

Jag antar att jag är feg vad gäller det, jag varken berättar eller förklarar för min omgivning.
Istället kör jag på och tvingar migsjälv att vara "normal" för att sedan kollapsa när jag kommer hem och samlar kraft för att göra om allting nästa dag.
Det kanske inte stämmer men jag tror att man skulle behandla mig annorlunda på jobbet om jag vore ärlig och berättade att jag har AS.

Dito. Säger inget om det till någon, risken för att bli feltolkad och stämplad som än mer avvikande gör att jag låter bli att säga något. Det finns alltid idioter runt omkring en som gärna skulle använda den "informationen" till sin fördel, eller min nackdel. De som absolut måste veta , gör det.

Funderade lite på att berätta om det efter att jag hade jobbat i några år på min arbetsplats så att de skulle inse att jag faktiskt kan ta hand om migsjälv och sköta mitt jobb i motsats till eventuella fördomar.
Men sedan sprang det ju igång med både Breivik på den Norska sidan och kort efteråt Mangs här i Sverige och klimatet i fikarummet blev ju ganska så fientligt och är fortfarande mot AS som de kom fram till måste ha varit den bakomliggande faktorn.

jag försöker odla en skit i det du-attityd, alltså försöker ta mig rätten att vara den jag är utan att skämmas och utan att känna att jag måste förklara och ursäkta mig hela tiden.

det går sådär.
men jag jobbar på det!

det kan vara sånt som att jag tillåter mig att småstimma lite offentligt , för att jag har fattat att det gör vissa saker så oerhört mkt mindre energikrävande iom att det är lugnande för mig.
och för den delen storstimma hemma, för det har jag inte heller riktigt känt att jag haft tillåtelse att göra innan - vuxna människor "ska" inte bete sig så.

jag känner att jag får nåt slags styrka av att även om jag försökt vara "normal" hela mitt liv så har jag ändå ofta(st) blivit klassad som lite udda (mer eller mindre uttalat) så jag tänker att då kan jag lika gärna gå all in och försöka strunta i att låtsas så mkt.

nu arbetar jag emellertid inte, och jag tror att just på arbetsplatser och liknande är det som allra svårast att vara öppen. tror väldigt få öht är helt sig själva på jobbet, även om det såklart är en viss skillnad på att hålla igen lite på vad man visar om sig själv, och att försöka att vara en helt annan person.

Jag berätta för min tandläkare att jag har adhd och Asperger för att de skulle förstå att jag inte klarar av att ha dörren öppen mot korridoren när jag blir behandlad.
Att jag har speciella behov.
De har gjort allt för att vara tillmötesgående.
Och de tycker att jag är duktig som vågar att berätta och sätta ord på mina svårigheter.
Vi får träna tillsammans och ge varandra råd Antonius!

Kattmamma skrev:Jag berätta för min tandläkare att jag har adhd och Asperger för att de skulle förstå att jag inte klarar av att ha dörren öppen mot korridoren när jag blir behandlad.
Att jag har speciella behov.
De har gjort allt för att vara tillmötesgående.
Och de tycker att jag är duktig som vågar att berätta och sätta ord på mina svårigheter.
Vi får träna tillsammans och ge varandra råd Antonius!

aldrig fattat vad fan de ska ha dörren öppen öht för, som om NÅGON tycker det är skoj att folk går förbi när man ligger där och gapar som en apa med massa slangar och jox i munnen?
ska säga detsamma till min tandis, bra att använda adhd/as som "ursäkt" där!

det är väl också ungefär den reaktion jag upplever att man oftast får när man berättar i såna situationer, vilket är bra antar jag... dock önskar jag, en dag, att det inte ska ses som "duktigt" eller "modigt", utan bara en ren självklarhet att man säger att så här är jag, och så här behöver jag bli bemött.

jag har också tänkt på detta med den öppna dörren hos tandläkaren, ser inte riktigt vad det skall vara bra för. Jag tycker inte alls det är trevligt jag blir bara störd av det i och med att min tandläkares rum ligger i början av korridoren där alla andra kommer gående när det skall bort till vänterummet, så brukar vara mycket spring där ute. Däremot gillar jag min tandläkare jättemycket, han är mästare på att lägga bedövning utan att man känner något stick! tror säkert han kan stänga dörren framöver om jag ber om det.

Jag har blivit nervös av allt spring i korridoren och man hört borrande och instrument som används hos tandläkaren men inte förstått varför jag mått så dåligt av det.
Nu med Asperger diagnosen har jag kunnat förstå mig själv mer och mitt mående i sådana situationer.
Jag säger bara helt iskallt ! Går det bra för er om dörren är stängd för jag mår bättre av det!

Jag säger att jag är utvecklingsstörd.

Hittills har de flesta personerna som jag har berättat det för både känt mig tillräckligt väl sedan tidigare, samt även varit tillräckligt väl införstådda i diagnosen, för att inga längre konversationer ska ha tagit fart av mitt delgivande. Skulle jag berätta det för någon som inte vet riktigt vad AS är så skulle jag förklara diagnosen, dels i ett bredare perspektiv, men även mer specifikt hur den manifesteras i just mig. I regel brukar folk mest tycka att det är intressant att man berättar om någonting lite mindre vardagligt. Det är ju ett väldigt fascinerande ämne, inte enbart för oss med AS, utan för alla människor; somliga känner ju inte ens till att hjärnor kan fungera olika och då kan det bli en fantastiskt ögonöppnande upplevelse för dem att få höra om diagnosen.

För människor av låg intellektuell kaliber, eller för barn, så får man ju ta till så pedagogiska förklaringsmodeller man för stunden lyckas frambringa. Ibland har jag förenklat det så till den grad att jag har sagt att jag blir orolig när jag inte riktigt förstår och att en väderkvarn är mycket enklare att begripa sig på än en människa. Med andra människor kan man ju välja att diskutera sina aspergerspecifika för- och nackdelar i mer detalj, och ofta är detta givande eftersom även utomstående kan komma med funderingar och analyser kring diagnosen som kan bli guld värda i ens egen evigt växande syn på vad AS innebär.

Det mest förenande knepet i att berätta om en egenhet som AS för en medmänniska är ändå att förklara skalorna och graderna av de olika AS-egenskaperna - och att varje människa bär på var och en utav dessa egenskaper i högre eller lägre grad. Då blir det lätt att relatera till och gemenskap cementeras.

Jag tycker att det är svårt att förklara för andra det jag knappt begriper själv.

flisan skrev:Jag tycker att det är svårt att förklara för andra det jag knappt begriper själv.

Samma här. Kör på som att jag är helt normal för att sedan totalt krasha mentalt. Gör samma sak dagen efter

Min bror blev diagnostiserad med AS som liten. Har väl själv alltid haft problem, främst med det sociala när man var yngre. Detta har man dock kunnat jobba på med årens gång och jag har inte sett någon anledning att berätta om att jag som vuxen misstänker att jag har AS. Tror inte det gör någon större nytta varken i det privata eller i arbetet. Har ett ganska bra jobb där jag mestadels arbetar ensam. Får väl säga att jag haft en del "tur" som hittat ett arbete där man kan vara sig själv.

Jag har svårt att berätta att jag har AS men inte ADHD. Men jag tror att det blir lättare när jag förstår det själv. När jag pratade med försäkrings kassan så sa jag det och då började hon prata med mig som till ett barn Min familj vet och mina nära vänner. Fast jag har ju inga nära vänner. Guuud vad drygt det är att vara jag just nu.

wimsan skrev:Jag har svårt att berätta att jag har AS men inte ADHD. Men jag tror att det blir lättare när jag förstår det själv. När jag pratade med försäkrings kassan så sa jag det och då började hon prata med mig som till ett barn Min familj vet och mina nära vänner. Fast jag har ju inga nära vänner. Guuud vad drygt det är att vara jag just nu.

Samma här - ADHD:n är väl det som uppmärksammas mest - jag kan säga att jag har ADHD, något mer försiktig med säga att jag har AS. Folk börjar behandla en som dum i huvudet.

Familjen och de närmsta vet vad en har för diagnoser, det räcker. Om en har kommit in på ämnet med andra, så nämner en det, om det ger någon nytta i diskussionen, annars inte. Det märks att en är något udda - har mina strategier för minska "topparna"; vilket kanske förstärker bilden av en som mer ADHD än AS. Överaktiv måhända.

När mitt ex berättade för sina vänner att jag har AS gick de in på wikipedia för att läsa om det. På den tiden stod det överst att "AS är ett handikapp blablabla". De trodde att jag saknade en arm eller liknande