Anna med fyra skrev:Någon mer än jag som hade problem att uttrycka sig som liten och även upp i vuxen ålder? Jag hade och har även nu ibland, svårt att uttrycka mig, hitta orden eller överhuvudtaget veta vad jag hade tänkt säga. Även det var en av anledningarna till att jag aldrig sa något, det och att jag inte hade någon social koll för fem öre.

Jag känner igen mig i detta ! Kram

Jag fick min diagnos (atypisk autism) förra hösten då jag var 22. Han som diagnostiserade mig sa att det är vanligt att tjejer får diagnosen i högre ålder på grund av att de generellt har bättre social kompetens och inte är lika utåtagerande. Han sa också att diagnosen är lättare att upptäcka om man pratar med oss istället för att låta oss fylla i frågeformulär.

Fick min diagnos AS/ADHD i Juni vid 56 års ålder. Har högt Iq som tydligen gjort att jag lärt mig hur jag ska bete mig. Har fostrat 4 barn som ensamstående mamma varav den yngsta killen har AS.Att jag sökte hjälp berodde på att jag är så totalt utmattad och inte orkade gå ut ville bara sitta hemma och sticka eller spela WoW Just nu är jag ganska förvirrad men benar ut min AS mer för varje dag, när jag läser era inlägg så får jag så många svar. Har varit en kamiljont hela mitt liv, utbildat mig och jobbat som en gris. Förstår nu varför jag var är så trött hjärnan orkar inte längre. När min yngste son flyttade ut så tappade jag alla rutiner.
Har gömt mig bakom humorn alltid varit glad och positiv. Men allt har bara varit som en påse över huvudet. Vet inte riktigt vem jag egentligen är, vad jag tycker om saker, eller vad jag gillar/ogillar. Kram på er allihop

Så skönt att inte vara ensam!

Själv hade jag kontakt med bup för första gången när jag var 14 iom självmordsförsök, hade varit deprimerad sen 11 års ålder men inte riktigt vågat yttra det för någon närstående.
Det som togs itu då var att jag mådde dåligt, att det var illa omkring mig, blev mobbad i skolan osv. Min syster har autism och förståndshandikapp vilket gjorde att mina föräldrar "missade" att jag också var ovanlig som barn. Jag klarade ju mig så mycket bättre än henne, då är det väl inget fel på mig?
Nu vid 21års ålder har jag fått en diagnos och det var inte jag som föreslog en utredning. Träffade en kurator av en slump som hade jobbat på habilitering tidigare och började fråga mig om jag hade någon diagnos. Tog inte illa upp alls, blev snarare förvånad.

Min sambo hjälpte mig, jag fick min utredning och enligt min psykolog så var jag ett solklart fall där det inte fanns någon tvekan om att jag har as.