Jag var 41 år när jag träffade min partner förra sommaren. Vi har varit ett par ett år nu. Jag hade gett upp. Och ett felaktigt beslut hade kunnat göra så jag inte mött han heller.

Fighterbabe skrev:Det svåraste för mig är att hitta en kille som delar mitt intresse för träning och har en liknande livsstil. Att ragga på krogen går bort för mig, även om det händer att okända killar kommit fram och visat intresse.

För mig är ju egentligen gymmet det rätta stället att hitta någon på, men det är väldigt många som tränar som senare på kvällen går ut och super bort träningsresultaten... Eftersom träningen är mitt liv/livsstil så måste ju ev. partner också ha intresse för det - annars kommer det aldrig funka.

Fighterbabe, det är väl ganska vanligt att de som jobbar deltid/heltid och så samtidigt kör 2-4 pass i veckan på gymmet bara vill ta en avkopplande kväll på helgen med några bärs på krogen. Håller med dig om det är så att man tränar 2 gånger i veckan halvdant och så super flera kvällar i veckan kanske inte är så brydda om träningsresultaten och får inte så mycket gjort....

Det beror väl lite på vad för krav du har på killen du söker, hur pass aktiv ska denne vara på gymmet om du har som önskemål att kunna träna tillsammans 4-5ggr i veckan där eller hur ofta du nu kör, ska han vara fit/vältränad/muskulös etc och äta hälsosamt?

Kanalia skrev:

Fighterbabe skrev:Det svåraste för mig är att hitta en kille som delar mitt intresse för träning och har en liknande livsstil. Att ragga på krogen går bort för mig, även om det händer att okända killar kommit fram och visat intresse.

För mig är ju egentligen gymmet det rätta stället att hitta någon på, men det är väldigt många som tränar som senare på kvällen går ut och super bort träningsresultaten... Eftersom träningen är mitt liv/livsstil så måste ju ev. partner också ha intresse för det - annars kommer det aldrig funka.

Fighterbabe, det är väl ganska vanligt att de som jobbar deltid/heltid och så samtidigt kör 2-4 pass i veckan på gymmet bara vill ta en avkopplande kväll på helgen med några bärs på krogen. Håller med dig om det är så att man tränar 2 gånger i veckan halvdant och så super flera kvällar i veckan kanske inte är så brydda om träningsresultaten och får inte så mycket gjort....

Det beror väl lite på vad för krav du har på killen du söker, hur pass aktiv ska denne vara på gymmet om du har som önskemål att kunna träna tillsammans 4-5ggr i veckan där eller hur ofta du nu kör, ska han vara fit/vältränad/muskulös etc och äta hälsosamt?

MÅSTE man ta en bärs på krogen om man jobbar heltid? Nej, man KAN faktiskt avstå från alkohol ändå -det finns det många som gör!

Jag tränar 5-6 pass i veckan och det GÅR att få in den mängden träning även om man jobbar heltid. Vi har ett praktexempel i klubben. Ett gift par. De båda jobbar heltid och mer ändå, eftersom den ena parten dessutom har eget företag.
De tränar seriöst och har det som livsstil. Båda två tävlade nyligen i ett svenskt mästerskap och placerade sig 1:a resp. 4:a i sina klasser...

Eftersom jag är en tävlingsmänniska och har ganska höga ambitioner så vill jag att min framtida partner ska dela den livsstilen med mig.
Jag hade ett förhållande en gång där han uttryckligen visade sitt missnöje när jag skulle åka iväg till gymmet... Det funkar inte!

Nej det är ju klart man inte behöver men det är upp till var och en om man vill göra det, vare sig det är bara för att dem tycker det är gott eller bara i sociala sammanhang som typ en "after-work" på fredagskvällen.

Ah jadå, klart det går att träna så mycket, att spendera en timme om dagen åt träning är inte så omfattande egentligen. Det svåra med det kan vara motivationen att göra det men om man har det som sin livsstil som exemplet som du nämner med det gifta paret så får man ju det att funka, kan själv känna att man väl kommit över den tröskeln så är det nästan svårt att sluta träna

Vad är det för klubb du nämner? Skulle det vara en möjlighet för dig att träffa någon likvärdig där?

Förstår att det inte funkar om partnern inte kan acceptera att du vill göra det du är hemskt intresserad av, det är ju platt fall på sådana relationer...

Kanalia skrev:Nej det är ju klart man inte behöver men det är upp till var och en om man vill göra det, vare sig det är bara för att dem tycker det är gott eller bara i sociala sammanhang som typ en "after-work" på fredagskvällen.

Ah jadå, klart det går att träna så mycket, att spendera en timme om dagen åt träning är inte så omfattande egentligen. Det svåra med det kan vara motivationen att göra det men om man har det som sin livsstil som exemplet som du nämner med det gifta paret så får man ju det att funka, kan själv känna att man väl kommit över den tröskeln så är det nästan svårt att sluta träna

Vad är det för klubb du nämner? Skulle det vara en möjlighet för dig att träffa någon likvärdig där?

Förstår att det inte funkar om partnern inte kan acceptera att du vill göra det du är hemskt intresserad av, det är ju platt fall på sådana relationer...

Jo, men eftersom jag själv inte dricker alkohol och inte vill ha det i mitt liv så vill jag ju att min partner och ska vara drogfri (ja, alkohol är en drog). Sedan använder jag inte tobak och skulle inte kunna leva tillsammans med en rökare t.ex.

Det är en klubb som håller på med CrossFit och styrkelyft. Visst kan man hitta likasinnade där, problemet är bara att majoriteten redan lever i förhållanden -med nån annan i klubben! Några har funnit varann inom klubben, och andra har lockat med sin partner in i verksamheten.

Det FINNS folk på gymmet som helt öppet har visat sitt intresse för mig, men tyvärr är det inte "rätt" person...

Jag är HELLRE singel och får hålla på med det jag älskar och brinner för. Än att leva i ett förhållande där jag tvingas begränsa mina drömmar.

Fighterbabe skrev:Jag är HELLRE singel och får hålla på med det jag älskar och brinner för. Än att leva i ett förhållande där jag tvingas begränsa mina drömmar.

Vad är det som hindrar dig från att gå till gymmet medan din partner sitter hemma framför teven och dricker öl?

nescio skrev:

Fighterbabe skrev:Jag är HELLRE singel och får hålla på med det jag älskar och brinner för. Än att leva i ett förhållande där jag tvingas begränsa mina drömmar.

Vad är det som hindrar dig från att gå till gymmet medan din partner sitter hemma framför teven och dricker öl?

Jag får väl citera Kanalia som verkade förstå i alla fall.

Kanalia skrev:Förstår att det inte funkar om partnern inte kan acceptera att du vill göra det du är hemskt intresserad av, det är ju platt fall på sådana relationer...

Om min partner var SÅ olik mig, skulle vi inte ha mycket gemensamt och då kan man lika gärna gå skilda vägar.

Jag är övertygad om att det är en förutsättning att båda parterna har likvärdiga intressen. Eller som i mitt fall, Jag kan handarbeta medan min partner spelar dataspel. Det funkar skitbra för oss. Hade han velat springa på krogen för att supa och röka så hade jag inte haft någon relation med han. Eftersom det inte är intressant för mig.

Fighterbabe skrev:Jo, men eftersom jag själv inte dricker alkohol och inte vill ha det i mitt liv så vill jag ju att min partner och ska vara drogfri (ja, alkohol är en drog). Sedan använder jag inte tobak och skulle inte kunna leva tillsammans med en rökare t.ex.

Det är en klubb som håller på med CrossFit och styrkelyft. Visst kan man hitta likasinnade där, problemet är bara att majoriteten redan lever i förhållanden -med nån annan i klubben! Några har funnit varann inom klubben, och andra har lockat med sin partner in i verksamheten.

Det FINNS folk på gymmet som helt öppet har visat sitt intresse för mig, men tyvärr är det inte "rätt" person...

Jag är HELLRE singel och får hålla på med det jag älskar och brinner för. Än att leva i ett förhållande där jag tvingas begränsa mina drömmar.

Okej, nu använder jag bara mig själv som exempel här för jag dricker bara i sociala sammanhang, när man blivit bjuden på fester eller dylikt så det skulle väl vara lättast för någon som mig då att ge upp det lilla man dricker om man nu skulle vara i en relation med dig. Det är väl en sådan typ som du får försöka leta efter (dock kanske inte så enkelt då man pratar väl inte om sina alkoholvanor så ofta).

Vad trevligt med en sådan klubb! Du kanske blir nästa att hitta din partner där istället för på gymmet, vet inte riktigt hur det är för dig som tjej på gymmet men antar att det kan vara ganska ytligt där gentemot killarna?

Det är värt att vänta, inte ta ut dig i förskott på sådana som inte skulle förstå dig. Killen som passar dig är nånstans där ute och väntar

anyless skrev:Jag har svårt för det i varje fall, jag har aldrig haft något förhållande änsålänge.
Denna bild tycker jag ganska väl illustrerar mina problem med kärleksrelationer:

Tog mig t.ex flera år att inse att en tjej var intresserad av mig en tid i gymnasiet, jag förstod verkligen inte det öht under den tid hon försökte visa intresse för mig.

Tack för bilden. Jag känner igen situationen.

Fighterbabe skrev:För mig är ju egentligen gymmet det rätta stället att hitta någon på, men det är väldigt många som tränar som senare på kvällen går ut och super bort träningsresultaten... Eftersom träningen är mitt liv/livsstil så måste ju ev. partner också ha intresse för det - annars kommer det aldrig funka.

Jag går också på gymträning, men av nödvändighet för att hålla mig i form. Jag deltar i gruppträningspass, som har ett stort kvinnoöverskott. Ibland är jag ende mannen närvarande. Men inte vågar jag försöka bekanta mig med någon annan deltagare. Någon gång har det hänt att någon av damerna har växlat några ord med mig, men det är allt. Jag lider också av ansiktsblindhet så jag känner inte ens igen tränaren, om vi inte är bekanta från något annat sammanhang.

M a o, gymmet verkar inte vara rätt plats för romanser för min del.

Automaton skrev:Är intresserad av en söt tjej som jobbar på det lokala ICA't i kassan. Blond, väldigt smal, relativt kort. Dock plågas jag av osäkerhet och rädslan för ett nej så har inte sagt nåt, även fast vi har utbytt intresse-blickar.

Det påminner mig om en gång för länge sedan när jag gick och handlade på min vanliga Konsumaffär, men tillsammans med en kompis som var mer begåvad på att träffa tjejer. När vi lämnade affären sade han att tjejen i kassan verkade intresserad av mig, och han räknade upp de tecken han hade observerat. Jag hade inte märkt något annat än att det satt en söt tjej i kassan, och med mitt dåliga minne för utseenden så hade jag ingen chans att ens känna igen henne vid nästa besök...

Ja för min del har det varit det. Är gift med en alkis sen 8 år tillbaka och innan honom så avläste jag männnen totalt fel. Trodde de gillade mig men de ville bara knulla mig.
Jag som AS är inte ett dugg blyg av mig- är halvgrekiska och är rätt så frammåt och har himla humör när jag blir förbannad. Min man gifte jag dock för att kyrkan tvingade mig till det och jag var så deprimerad att jag bara gjorde som alla andra ville att jag skulle göra. Jag är inte ens kär i mannen jag gifte mig med .
Många tror att jag är en tyst viol och så himla snäll tjej jämt. De har fel och det har mannen som jag är gift med också sagt till folk.
Den stora och sanna kärleken jag har fått är som sagt min hund. Jag får vara som jag är med vovven och vovven visar att han älskar mig som jag är. Suck så synd att jag är inte är gift med denna varelse!!!

Definitivt

Jag ser aldrig tjejers signaler: det är som att vara färgblind. Folk pratar om dessa subtila signaler ungefär som att de är självklarheter, men själv märker jag aldrig om någon är intresserad utav mig. Vissa har sagt att jag borde läsa "seduction"-grejer - men jag tror verkligen inte det hjälper eftersom detta med signaler bara är en faktor av problemet.

Hur som helst: I ett samhälle där männen ska vara överaktiva i "jakten" på partner och tjejer kan vara passiva och initiativlösa så gynnar det inte mig som en man med AS.

Ett stort problem är också den patetisk lilla mängden social exponering jag får. Jag umgås aldrig med andra än familj och kollegor. Träffar nästan aldrig nya människor. Och när man själv inte har några kontaktkretsar, samt stora problem med att underhålla relationer så blir det bara värre.

Jag är säkert pessimistisk i min syn på AS men om ni frågar mig så är det ett jävla skithandikapp: Det förstör på så många vis en väldigt viktig del av ett hälsosamt liv: relationer.

Jag såg inte heller några signaler och har varit blyg som bara fan.

Min första relation (då jag var 34) inleddes genom att jag gick på träffar som folk på en BBS anordnade och jag ville snacka med en gammal kompis fru för att jag ville få kontakt med kompisen igen (vad jag inte visste då var att hon var på väg att skiljas). Folk i vår omgivning såg vart det barkade men inte vi... Sen åkte vi hem till mig och hon blev kvar i 15 år...

Min andra relation (den pågående) inleddes genom att jag skulle visa vägen åt en tjej till en av träffarna som annonserats här, jag tyckte hon såg trevlig ut och bjöd ut henne på middag.

Jag har hört många gånger i andra sammanhang att jag missat signaler, men det betyder ju (uppenbarligen inte) att man kan chansa, visst kan man misslyckas (det har jag gjort många gånger), men man kan även lyckas. Det är som ett lotteri, man vinner inte varje gång.

Japp, det tror jag.

Nästan alla mina kompisar är killar. Tjejer kan jag bara inte umgås med.

Attans också, varför kunde jag inte vara homosexuell...!

Jag har inte haft några problem att få pojkvän/flickvän, iof har jag alltid träffat mina online och på något ställe som har att göra med något intresse. Så då blir det ju lättare. Men skulle jag försöka på "vanligt" vis skulle det förmodligen bli svårare.

Nixer skrev:Vad tror ni? Är det så att personer med Aspergers Syndrom har det svårare än andra att få ett kärleksförhållande?

Är nog olika från individ till individ, det finns ju saker som kan vara tilltalande hos AS-personer.

Jag har inte haft några problem med att få ett kärleksförhållande med någon.
Det har blivit till skit varje gång, har dock bara varit med tjejer.

För min del är sannolikheten för ett kärleksförhållande försumbar, så liten att den inte finns men bara lite. Asperger har säkert viss betydelse men det handlar mer om att jag är emotionellt retarderad. Inkapabel att själv känna kärlek till en människa och än mindre att uttrycka det. Sade häromdagen till min bror att jag tycker om honom vilket fick mig att inse att jag nog inte uttryckt något sådant till någon åtminstone sedan min värnplikt för 9 år sedan och jag insåg att jag inte gillade det och lär inte göra det på ett bra tag igen.

Får höra att jag både är snygg och intelligent men jag får även höra att jag är kall, hård, cynisk, manipulativ och andra egenskaper som kreti och pleti anser är negativt. Om min oförmåga att få ett kärleksförhållande beror på asperger hänger på om min emotionella retardation kommer från min asperger.

Generellt kan jag inte se hur asperger inte skulle vara negativt i det här sammanhanget. Asperger generar ofta ett avvikande socialt beteende och ett socialt avvikande beteende ökar inte chansen till att få en partner. Asperger är något negativt och jag kan inte se hur det inte skulle påverka möjligheterna till kärleksförhållande.

Tror på kärleken men har gett upp för tillfället. Känns som tjejer i 20-25 års åldern generellt inte har en aning om vad de vill ha.

Lite jobbigt när ens vänner har "bra" flickvänner, jag tycks dra åt mig en annan typ av kvinnor. Nåja.
/rant

Ihålig skrev:Tror på kärleken men har gett upp för tillfället. Känns som tjejer i 20-25 års åldern generellt inte har en aning om vad de vill ha.

Lite jobbigt när ens vänner har "bra" flickvänner, jag tycks dra åt mig en annan typ av kvinnor. Nåja.
/rant

Jag har alltid vetat vad jag velat ha, men sen vet jag inte om du skulle räkna mig till tjej hellre, beror på om du menar biologiskt eller könsidentitet. Btw vad menar du med "bra" flickvän? (om du vill svara förstås)

Jag var väldigt trög när min sambo visade intresse.Jag förstod inte att det var mer än vänner förrän han sade det väldigt tydligt.Men efter ca två månader så bodde vi ihop i praktiken om än inte på pappret.Det tog dock en sommar innan han fick mig att förstå hans intresse.Tre år senare har hund och katt tillkommit och vi är fortfarande sambo.Jag hade gett upp och konstaterat att det var kört så först då hände något.Sen att jag kanske missat signaler från andra kan man ju inte utesluta.Jag dricker inte och är inte så social så det blev via den dagliga verksamheten vi träffades.Han har också asperger kom det fram senare på gott och ont.

Det är min historia som jag faktiskt tror kommer vara.Har vi klarat det hittills så,men barn det är inte aktuellt någonsin för våran del.Djuren har löst det problemet.

Det har inte varit svårt för mig att träffa tjejer/kvinnor - men internet har varit viktigt i ungdomen/vuxenålder. Det dröjde mellan 20 och 25 innan jag träffade en kvinna igen.

Det är olika för olika individer. Det svåra är om man har höga krav, svårigheter att intitiera samtal, förstå signaler och tolka den dolda meningen med vissa uttryck.

Många i 20-årsåldern letar mycket därför att det är en sådan period rent biologiskt och socialt. Det kan underlätta om man inte letar efter kärleken, men på ett milt sätt söker sig mot dejter och sådant.

Det värsta är väl alla dessa knepiga regler som man ska förstå, men som bara krånglar till allting. Nu för tiden tror jag dock att dessa minskar alltmer. Fler vill ha dig för den du är än efter några riktlinjer som samhället satt upp.

Jag är ganska ärlig när jag uttrycker mig och det kan bli svårt. Om någon hade en riktigt vacker och härliga rumpa så kunde jag givetvis kommentera det. För det mesta inte bra. Gör inte det förrän det är något som händer mellan er. Och jag säger sådant på ett ganska artigt och fint sätt, men det spelar ingen roll. Haha.