Hej.
Under åren, sedan barnsben, har jag alltid haft svårt för kalas, fester och diverse tillställningar men alltid försökt så gott jag kan delta. Jag lever idag ett ganska så isolerat liv, något jag trivs väldigt gott med men ju mer tid jag spenderar mig mig själv desto sämre blir jag på att hantera situationer med mycket stoj omkring mig.
Tidigare räckte det oftast att "försvinna" ett tag, ta en promenad eller så, men att umgås en hel kväll blir väldigt mycket.
Jag har haft en del problem med lustiga vanföreställningar och hallucinationer men idag är jag relativt medveten om vad som är verkligt och inte. Dock, när stressen blir för mycket tappar jag minnet och jag har tex. hittas under en säng av en vän.

En festival äger rum i slutet av veckan, med band jag väldigt gärna velat se. Det är en mindre festival, jag har dock inte pengar och sökte jobb att plocka skräp. De svarade att jag kan hjälpa till i köket om jag vill och jag svarade att jag inte hanterar människor & så särskilt bra och de kunde fixa en plats i "bakgrunden" vilket uppskattas mycket.

Nu är det så att jag övervägt hälsa och intresse. Ärligt nog vet jag inte om jag klarar av att i två dagar vara fast i köket. Jag vill verkligen inte begränsa mig såhär, men tidigare försök och ignorans har lett till ganska kusliga och inte jättebra lägen.

Har någon tips och idéer på att underlätta situationen? Borde jag trots detta försöka? Snälla hjälp mig bolla tankar. Jag måste ge besked ikväll.

Synd att jag inte såg tråden tidigare...mitt tips är att prova i alla fall och var öppen med din diagnos så att folk vet varför du agerar som du gör.

F.ö. bra att du tar initiativ att gå ut, är själv lite av en enstöring men behöver gå ut och träffa folk med jämna mellanrum för annars blir jag också mer och mer spattig och stresskänslig.

Jag undviker helst sociala tillställningar.
Om det inte går behöver jag bedöva mig med alkohol, för att matta av perceptionen en aning.

Jaa, dom är så jobbiga så det finns inte, gör allt för att undvika dem. Det märkliga är att om det är 20 personer som jag känner får jag näst intill dödsångest, men är det 1000 personer där jag inte känner en käft, går det hyffsat.

Det är lite trist dessutom att alkohol funkar inte så bra på mig numer, för det ger mig mest bara ångest. Det där roliga salongsberusade tillståndet hoppar det liksom förbi, och gör mig bara pinsamt sentimental och klängig (kan börja 'hånglaupp' vem som helst), så jag får ångest i månader efteråt, tyvärr

Det som har fungerat för mig är att tillåta mig att vara som jag är, och stå för det. Försök att träna på att ta det lugnt i sådana sammanhang och försök att inte bry dig så mycket om det runtomkring; dina knappa hundra års existens i den här delen av universum är väldigt försumbara så det är väl onödigt att låta neuroserna styra bara för att du hamnar i en social kontext. Visst kan det bli jobbigt med mycket sinnesintryck, men då kan du ju försöka att ursäkta dig från dessa stimuli en stund.

Droger har även jag använt mig mycket av för att klara av tillställningar av olika slag, och det mesta som livet ibland påtvingar en, men det har för mig endast fungerat ibland (så som jag definierat att fungera i sammanhangen d.v.s.), och i längden tror jag inte att det är många som klarar av den strategin på ett önskvärt sätt.

ajemen skrev:Det som har fungerat för mig är att tillåta mig att vara som jag är, och stå för det. Försök att träna på att ta det lugnt i sådana sammanhang och försök att inte bry dig så mycket om det runtomkring; dina knappa hundra års existens i den här delen av universum är väldigt försumbara så det är väl onödigt att låta neuroserna styra bara för att du hamnar i en social kontext. Visst kan det bli jobbigt med mycket sinnesintryck, men då kan du ju försöka att ursäkta dig från dessa stimuli en stund.

Jovisst är det väl så, du har rätt i sak, men en del av problemet är den ångest jag känner i dagar efteråt som gör det svårt, och måste vägas mot vad hade jag för utbyte av tillställningen, om den mest gav mig problem.

Med stigande ålder har jag märkt att förmågan att kompensera avtar och man orkar inte längre hålla ''NT-fasaden'' uppe i samma utstäckning, när man dessutom är en relativt solitär personlighet som inte direkt 'söker' sin flock hela tiden

antonius skrev:

ajemen skrev:Det som har fungerat för mig är att tillåta mig att vara som jag är, och stå för det. Försök att träna på att ta det lugnt i sådana sammanhang och försök att inte bry dig så mycket om det runtomkring; dina knappa hundra års existens i den här delen av universum är väldigt försumbara så det är väl onödigt att låta neuroserna styra bara för att du hamnar i en social kontext. Visst kan det bli jobbigt med mycket sinnesintryck, men då kan du ju försöka att ursäkta dig från dessa stimuli en stund.

Jovisst är det väl så, du har rätt i sak, men en del av problemet är den ångest jag känner i dagar efteråt som gör det svårt, och måste vägas mot vad hade jag för utbyte av tillställningen, om den mest gav mig problem.

Med stigande ålder har jag märkt att förmågan att kompensera avtar och man orkar inte längre hålla ''NT-fasaden'' uppe i samma utstäckning, när man dessutom är en relativt solitär personlighet som inte direkt 'söker' sin flock hela tiden

Släpp "NT-fasaden" och var dig själv. Om människor ogillar det så är det förmodligen människor som du ändå inte vill ha något att göra med. Och självklart, om det inte finns något incitament för att vara på en viss tillställning så bör man ju inte delta, då är det bättre att stanna i sin trygghetszon om man mår bättre -- eller mindre dåligt -- av det.

Det beror helt på vad det är för tillställningar, jag gillar inte sådana där man måste sitta vid ett bord hela tiden och lyssna på en massa trams (aka sådant jag inte är intresserad av). Då måste jag gå ifrån. Finns det dock möjlighet att resa på sig hela tiden är det ganska lugnt. Annars brukar det gå ganska bra, har ett socialt behov men det är bara det att jag blir väldigt trött av det.

Har gått igenom utredningen med min kurator och det känns bättre.på ett sätt känns det bra.min familj har en större förståelse och fattar varför jag funkar som jag gör.bara det här att åka på kalas som tidigare gett mig ångestattacker och ilska.nu vet dom att man inte kan komme 2 dagar innan och säga att vi ska på kalas.svårare är dock att förklara för svärföräldrarna. Vi ska på nån stor fest nästa månad och svärfar vill att vi ska hjälpa till att servera och han blir sur om man säger nej. Det kommer ett 60tal gäster och jag kan inte vara i samma rum med 60 personer där jag kanske känner 10 av dom och av dom 10 gillar jag 2.
Detta ger mig ångest nu redan. Jag svamlar så mycket jösses.

Jag måste väl hitta på att jag är sjuk eller nått..hur ska jag förklara varför jag inte fixar detta.?

Det värsta är när folk pratar med mig om saker jag inte bryr mig om.småpratar typ.vill bara försvinna

hur gör ni på tillställningar, ?

1) Hittar någon man kan ragga?
2) Kanske någon man har gemensamt intresse med. Obs för att många är totalt ointresserade av sitt yrke..
3) Behöver hjälpa till i köket.. *borta*
4) Viktigt samtal.. *borta* - för ingen kontrollerar att du kommer tillbaks
5) Läs en bok under tillställningen. Rätt arrogant men fungerar med människor som ser andra som inredning.
6) Minilaptop..
7) Om du har bra minne går det att plocka upp sådant man inte tänkt klart och sedan memorera resultatet
8) Fixa något utomhus,, "gå vilse"