AS här och nu vs där och då
8 inlägg
• Sida 1 av 1
AS här och nu vs där och då
Är det lättare eller svårare att ha AS idag än förr, och i så fall när förr?
Är det lättare eller svårare att ha AS i Sverige/västerlandet jämfört med olika andra kulturmiljöer i världen? Man behöver inte kunna svara på båda frågorna för att kunna tillföra ett intressant inlägg. Personligen kan jag se en hel del fördelar med vissa andra kulturer och tider, men det kan ju finnas nackdelar som jag inte tänkt på också.
Är det lättare eller svårare att ha AS i Sverige/västerlandet jämfört med olika andra kulturmiljöer i världen? Man behöver inte kunna svara på båda frågorna för att kunna tillföra ett intressant inlägg. Personligen kan jag se en hel del fördelar med vissa andra kulturer och tider, men det kan ju finnas nackdelar som jag inte tänkt på också.
Senast redigerad av Tallerger 2011-05-04 14:14:50, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS här ch nu vs där och då
Intressant fråga!
Jag tror det i vissa hänseenden kan ha varit lättare förr. Tänker då på att det då fanns en större tolerans mot udda människor. De kallades väl "original" och dyl men läts vara som de var, utan att folk försökte stöpa om dem. Jag har en känsla av att samhället har blivit mycket hårdare nu, att alla skall vara "normala", till vilket pris som helst.
Även på arbetsmarknaden var det nog lättare förr också, tror jag. De hade inte samma krav på arbetstempo, tekniska finesser, hålla många bollar i luften och klara av stress som det är nu. Många med AS-personlighet slank nog igenom utan att några svårigheter märktes.
På så vis så tror jag inte att problemen märktes så mycket, vilket nog är anledningen till att det blivit sådan diagnosticeringsboom nu under senare tid, med IT-världens framfart med ökade krav och hårdare samhälle. Nu märks ju svårigheterna mer.
Men för dem som hade större problem, som var längre in på autismspektrumet, de hade det nog istället svårare än nu, kan jag tänka. Gissar att många blev stämplade som psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda och blev satta på institution eller nåt.
Hur det ser ut i andra kulturer vill jag nog inte spekulera i.
Jag tror det i vissa hänseenden kan ha varit lättare förr. Tänker då på att det då fanns en större tolerans mot udda människor. De kallades väl "original" och dyl men läts vara som de var, utan att folk försökte stöpa om dem. Jag har en känsla av att samhället har blivit mycket hårdare nu, att alla skall vara "normala", till vilket pris som helst.
Även på arbetsmarknaden var det nog lättare förr också, tror jag. De hade inte samma krav på arbetstempo, tekniska finesser, hålla många bollar i luften och klara av stress som det är nu. Många med AS-personlighet slank nog igenom utan att några svårigheter märktes.
På så vis så tror jag inte att problemen märktes så mycket, vilket nog är anledningen till att det blivit sådan diagnosticeringsboom nu under senare tid, med IT-världens framfart med ökade krav och hårdare samhälle. Nu märks ju svårigheterna mer.
Men för dem som hade större problem, som var längre in på autismspektrumet, de hade det nog istället svårare än nu, kan jag tänka. Gissar att många blev stämplade som psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda och blev satta på institution eller nåt.
Hur det ser ut i andra kulturer vill jag nog inte spekulera i.
Senast redigerad av mitzerl 2011-05-04 14:14:50, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS här och nu vs där och då
Tallerger skrev:Är det lättare eller svårare att ha AS idag än förr, och i så fall när förr?
Är det lättare eller svårare att ha AS i Sverige/västerlandet jämfört med olika andra kulturmiljöer i världen? Man behöver inte kunna svara på båda frågorna för att kunna tillföra ett intressant inlägg. Personligen kan jag se en hel del fördelar med vissa andra kulturer och tider, men det kan ju finnas nackdelar som jag inte tänkt på också.
Förr i tiden mental-sjukhus beckomberga men i dag LSS och stöd och man får stjälv försöka att komma in i samhället som alla andra..
Senast redigerad av manne 2011-05-04 14:14:50, redigerad totalt 1 gång.
Tallerger skrev:Personligen önskar jag att jag levde i en kultur där ens föräldrar parar ihop en med någon man ska gifta sig med, och ingen har förväntningar om att det ska gå till på annat sätt.
Nu blir jag nyfiken. Hur kommer det sig att du känner/tänker så? Är det för att du känner ensamhet, eller är det för att du inte tror på kärleken, eller är det för att du inte tycker du är värd bättre?
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 14:14:50, redigerad totalt 1 gång.
tahlia skrev:Tallerger skrev:Personligen önskar jag att jag levde i en kultur där ens föräldrar parar ihop en med någon man ska gifta sig med, och ingen har förväntningar om att det ska gå till på annat sätt.
Nu blir jag nyfiken. Hur kommer det sig att du känner/tänker så? Är det för att du känner ensamhet, eller är det för att du inte tror på kärleken, eller är det för att du inte tycker du är värd bättre?
Framför allt för att jag är ensam, och litar på att mina föräldrar hade fixat någon. Jag går inte och tänker att jag är värd eller inte värd något särskilt. Jag förstår inte riktigt det, ingen har väl större eller mindre värde än någon annan, även om det fungerar så i praktiken här på jorden.
Men hellre någon jag inte valt själv än denna ensamhet, år efter år som en ratad man, utan att någon kan eller vill förklara varför. Och med en psykolog som tycker att tjejer och längtan efter en partner har blivit ett aspigt specialintresse för mig, som jag typ ska försöka koppla bort.
Senast redigerad av Tallerger 2011-05-04 14:14:50, redigerad totalt 1 gång.
Tallerger skrev:Personligen önskar jag att jag levde i en kultur där ens föräldrar parar ihop en med någon man ska gifta sig med, och ingen har förväntningar om att det ska gå till på annat sätt.
Det ligger mycket i det, då hade det inte varit en fråga om särskilt mycket egen prestation, och blivit sådan skillnad utifrån våra personliga skillnader i förmåga att sälja oss själva, ha tillräcklig utstrålning och allt sådant där som vissa av oss inte själva verkar ha förmåga att kontrollera, hur säkra vi än i tidens fullbordan lär oss att vara på oss själva och vad vi tycker att vi har att ge i en relation...
Visst, i ett sådant system hade också en del hamnat bredvid. Inget system är perfekt. Men undrar om vi inte är flest som hamnar vid sidan av när det funkar som idag...
Återgå till Övriga Aspergerfrågor