Vet inte riktigt hur jag skall reagera.
Det har skett ett ägarskifte på min arbetsplats där några yngre förmågor som iof arbetat där länge har gått in som delägare nu när de gamla går i pension.
De har ju fått för sig att allt måste struktureras om nu när de har mer att säga till om och en av deras ideér är att en av dem skall flytta ned och ta mitt kontor så att jag hela tiden måste sitta på en jävla pall ute i butiken.

Jag är den som jobbat där kortast tid så jag känner mig inte trygg med att ställa vilka krav somhelst och jag är i grund och botten inte så förtjust i att ställa krav på arbetsgivare utan är tacksam för att jag har en sysselsättning och försöker att vara till lags så ofta jag bara kan men jag vet inte om det är möjligt i längden med förändringarna.
Kontoret har alltid gett mig det andrum som jag behövt och gett mig en möjlighet att slappna av mellan kundkontakterna, nu skall jag istället sitta där ute hela tiden och jag är övertygad om att det kommer ta knäcken på mig i längden då jag knappt orkar med det som det är idag.
Samtidigt känns det skit att behöva dra upp rött kort och börja skrika om AS och jag tror inte att de kommer förstå min problematik utan tror nog snarare att jag bara är motsträvig.

Jag ber om ursäkt om inlägget inte är sammanhängande eller om det inte har några vettiga frågeställningar som inbjuder till förslag på hur situationen skall hanteras men jag skriver under viss affekt.



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

Beskriver väl en ständig problematik som jag inte har några bra svar på. Det kan gå åt helvete att höja rösten och det kan hjälpa.

Beror på hur hård attityd arbetsgivaren har. Det kan vara så att om du visar att du blir beviken att mista kontoret så kankse dom låter dig behålla det för att dom inte vill ställa till nåt bråk. Nu för tiden är det oftast inte så snällt, dom kan gå hårt fram när det ska sparas pengar och bli effektivare.

Alltså det är inte så stor fråga om hård attityd men det är nytt ledarskap som skall implementera sina tankar och ideér om hur saker och ting skall fungera.
Jag har sett det förr och det kommer att drivas igenom vilka hinder som än står i vägen.
Att butikens lönsamhet dessutom har sjunkit mycket den senaste tiden gör ju inte min position bättre om man ser till argument mot förändring.

Sedan har jag bokstavligt talat noll förmåga att läsa folk i sådana situationer så jag kan verkligen inte avgöra hur de skulle reagera på mitt motstånd om jag lade fram det.
Det är svårt att ta det där steget när man inte har förmågan att tänka sig hur de skulle reagera på det.

Låter som en knepig sits. Vet de öht om din AS? Känner du dig uppskattad för dina arbetsinsatser? Brukar ni ha s k utvecklingssamtal?

Kommer ihåg när jag jobbade och blev galen på att tvingas sitta med öppen dörr hela tiden. Där ute gick studenter fram och tillbaka hela tiden, ibland satt de vid bord och pratade el pluggade. Dels blev jag störd och fick svårt att koncentrera mig, dels kände jag mig som ett djur i bur. Jag ville jobba med stängd dörr, men då var jag inte "service-minded" och "välkomnande". Det var innan jag fick min diagnos, men jag tror knappt det hade hjälpt. Jag var för oviktig och för lättersättlig.

Jag skulle försöka resonera med dem. Förklara hur det ligger till med Asperger och varför du behöver behålla kontoret på ett lugnt sätt.

Pratade idag med de övriga delägarna om det och det visade sig att han inte informerat dem om omstruktureringen utan han hade tänkt ta mitt kontor på eget initiativ så nu är det en helvetisk konflikt på gång på jobbet där alla stångar varandra.
Nåväl de andra tog iaf min sida och tyckte att det var fel att ringa mig klockan tio på kvällen och be mig tömma kontoret nästa dag.

Får se hur det löser ut sig, är inte så förtjust i konflikten som verkar uppstå nu dock.

Jobbig sits. Jag hatar när arbetsgivare får för sig att omstrukturera bara för att dom tror att allt blir så mycket bättre då. Varför kan man inte få göra det man alltid gjort liksom, ju mer man repeterar en uppgift desto bättre blir man på den.
I värsta fall får du försöka anpassa dig alt leta efter ett annat jobb.

Den konflikten är ju inte ditt fel på något sätt. Det är ju dom som redan har interna problem som inte kan kommunicera. Avvakta och se vad som händer vetja.

Flatline skrev:Nåväl de andra tog iaf min sida och tyckte att det var fel att ringa mig klockan tio på kvällen och be mig tömma kontoret nästa dag.

Han störde dig på din fritid för att meddela dig detta? Så gör man inte bara. Och vanligtvis ger man folk lite tid om de måste flytta sin arbetsplats. Kan du inte köra den försiktiga linjen och säga att du jobbar bättre om du kan sitta avskiljt? Eller fundera om det finns någon möjlig kompromiss ni kan göra så attan inte tappar ansiktet?

Bjäbbmonstret skrev:Han störde dig på din fritid för att meddela dig detta? Så gör man inte bara. Och vanligtvis ger man folk lite tid om de måste flytta sin arbetsplats. Kan du inte köra den försiktiga linjen och säga att du jobbar bättre om du kan sitta avskiljt? Eller fundera om det finns någon möjlig kompromiss ni kan göra så attan inte tappar ansiktet?

Ansiktet har han nog tyvärr redan tappat så det skeppet har seglat, hoppas bara att han inte tror att jag gick och gnällde för så var inte fallet.
Folk undrade vad jag höll på med när jag tömde kontoret så jag berättade och då blev det som sagt lite livat.
Argumentet för att arbeta avskiljt fungerar dock inte då mitt huvudsakliga ansvar är just att stå i butiken och hantera kunder, vad han vill är att jag alltid skall vara där så att jag inte sitter på kontoret 4m om det skulle komma in kunder.
Men jag känner att det är just de korta stunderna på kontoret där jag kan andas ut, det är inte med allt för stora marginaler som jag orkar med att hantera kunder hela dagarna för det kommer inte direkt naturligt för mig och blir väldigt ansträngande.
Att inte ha något kontor att kunna fly undan till mellan varven misstänker jag kommer att kännas som ett väldigt utsatt läge.
Men jag vet inte det kanske funkar, just nu vet jag att jag är illa berörd av den snabba förändringen så jag tänker inte riktigt klart.

Skall ut och spränga lite stubbar imorgon så då kanske jag får lugnat ned mig nog till att omvärdera situationen