Hej Debbido, tar en liten paus i låtsorterandet och tittar in här igen nu en liten stund innan jag går och lägger mig.

Om du har problem med örhängen så är det nog nickel du inte tål. Kirurgiskt stål eller titan är något annat. Låt inte homeopaten skrämma upp dig i onödan. Tyvärr är många homeopater/alternativmedicinare lika bra på att överdriva och ibland skapa fiktiva problem som vanliga läkare är på att ignorera problem som kanske faktiskt finns. Troligen finns sanningen nånstans emellan dessa två ytterligheter. Eftersom du ju inte har något val så är det bättre att du försöker känna tillit till att din kropp och själ kommer att klara av det, även om det blir lite extra jobbigt ett tag.

När det gäller ev avstötning så är det väl något som läkare kan kolla om du tror att det verkligen kan vara något sånt? Annars kan man säkert få ont ändå om man är känslig. Bäst att du frågar doktorn om det.

Men det här med spikarna... Låter som att behöva välja mellan pest & kolera när det gör ont att ta bort spikarna men kanske ännu ondare (?) att få bedövning i foten. Har aldrig hört talas om att man måste bli sövd för att kunna få bedövning, låter ju helt snurrigt! Kanske du kunde prova utan bedövning först och se om du står ut? (Skulle det hjälpa att tänka på Jesus?) Att ta med någon som stöd låter i alla fall som en bra idé, har du nån du litar på som kan ställa upp?

*Tycker rysligt synd om Debbido*

Inger skrev:Hej Debbido, tar en liten paus i låtsorterandet och tittar in här igen nu en liten stund innan jag går och lägger mig.

Om du har problem med örhängen så är det nog nickel du inte tål. Kirurgiskt stål eller titan är något annat.
---
*Tycker rysligt synd om Debbido*

TACK! Men nej, tål inte örhängen av guld, silver, plast, tenn osv. Tål alltså ingen metall alls. Åkte till akuten efter amalgamfyllning, medvetslös, kvicklilverförgiftad. Fel på hypofysen från ungdomen. Fel på de endokrinoligiska strömmarna, utebliven mens, reumatism i stället. Basalt är min hjärna FEL på och jag är ett vandrande UNIKUM, vilket vården aldrig accepterar. De frågar ibalnd: Har du kommit i klimakteriet än? Nej, säger jag. Men de tog bort mina p-piller. Hur i helvete kan en människa som aldrig haft naturlig mens, annat än med tillförsel av östrogen komma i klimakteriet? Hade ju inte ens en pubertet.

Detta att vara udda är ett stort problem i vården. Man blir aldrig förstådd. Alla skiter i att axelprotesen gör ont och inte fungerar. Men nu har jag varit utan bromsmediciner så länge att ALLA leder håller på att kollapsa. Kan knappt klä på mig, klara toalettbesök. Kan inte gå ut, inte köra moped. Hjärtat klappar tungt. Jag vet inte om jag överlever fram tills dess jag kan sätta in bromsmedicinerna igen. Är gammal, sjuk sen 32 år. Då red jag ut skoven, men nu kanske det dödar mig. Vårdavdelningen för inneliggande reumatiker är nedlagd. Vad finns kvar att lägga ned? Regeringen kanske?

Efter sex veckors extrema smärtor är min smärttolerans nollad. Och då återstår snart att dra ut de kraftiga, långa spikarna ur småtårna. Hjärtat kommer att stanna av smärtchocken.

En diakonissa med en neuropsykiatriskt handkiappat barn kämpar nu hårt för att jag, liksom den 15-årige sonen, ska få narkos vid ingreppet.
"Hon ska ha narkos och det är INTE förhandlingsbart!" röt hon i. "Personer med neuropsykiatriska handkikapp har helt andra förutsättningar att klara av dessa nervpåfrestande ingrepp!"

Hon är beredd att köra mig till sjukhuset med ett par timmars varsel, vid ev. avbokad tid, för att få narkos vid spikdragningen. Spikarna har givetvis växt fast rätt ordenligt i tårna när de sju veckorna gått till ända. Jag är helt invalidiserad av reumatismen nu och har har kämpat för att få luft då morfinet förlamat andningsorganen. Hjärtat slår hårt. Har utslag och klåda. Blöder ständigt. Alla leder är kraftigt inflammerade och ur funktion.

Varför kan inte vårdapparaten ha lite respekt för Lidandet och för "känsliga människor?" Barn kan få narkos. Ja, jag är ett barn, nästan.

Jag tackar Gud för min "skyddsängel"!

Vet inte vad jag ska skriva och har länge inte vetat. Försöker skicka all sympati jag kan på något sätt.
Det du tvingas stå ut med visar ju den grundläggande oförmågan i hela vårt samhälle: till det som borde vara enklare än något annat (t.ex. att se sig själv, som rimligen måste te sig hotfullare), nämligen att för fan se en människa, rätt upp och ner, och pragmatiskt handla därefter.

Zombie skrev:Vet inte vad jag ska skriva och har länge inte vetat. Försöker skicka all sympati jag kan på något sätt.
Det du tvingas stå ut med visar ju den grundläggande oförmågan i hela vårt samhälle: till det som borde vara enklare än något annat (t.ex. att se sig själv, som rimligen måste te sig hotfullare), nämligen att för fan se en människa, rätt upp och ner, och pragmatiskt handla därefter.

Tusen tack för dina tankar och känslor av medkänsla som du sänt till mig via telepat och skrift! Jag tror att våra empatisk tankar påverkar.

Jag funderar på att påverka makthavare så att den inför en ny lag som säger att människor med ADHD och autism kan förväntas vara överkänsliga för vissa sinnesintryck, b l a smärta, ljudet från maskiner som skär av ben vid ledoperationer, lukten av bränt ben etc.

Aspergare behöver i många vårdsammanhang få en "onormal" behandling, eftersom vi ju är onormala. Funderar på vem jag ska vända mig till för att påverka omhändertagandet av NP-personer i t ex operationssammanhang. Jag tror att vi alla kan påverka vården och samhället för övrigt genom att informera och kräva vår rätt.

Småsaker jag drivit igenom i Uddevalla; automatiska dörröppnare på psykmotagningen, resten av sjukhuset har dem. Budskap: kropp och själ hör ihop!

Som apodoskund kan man numera ta en nummerlapp som alla andra och sitta ned. Förr måste man STÅ i kö och vänta på sin tur.

Småsaker, med JAG har förbättrat NÅGOT LITET i min närmiljö, som gagnar ALLA. Det känns väldigt bra.

Debbido skrev:Under- eller överkänslighet kan vara ett symptom som ingår i asperger. Hur är det med dig?

Jag är plågad varje dag av smärta men har givit upp försöken att få någon som helst förståelse av vare sig primärvården eller övriga för den delen.

En läkare sade som exempel: "Du ska vara glad att du känner något, när du inte känner något då har du problem!"

Jag ska inte berätta vilken känsla jag fick av detta uttalande, den känslan är obeskrivbar men det vore intressant att höra om någon kan beskriva den eller om det är så att denna känsla är unik för mig.

En substans i denna känsla var att inte känna sig välkommen som artfrände på denna planet, att man kommer från planeten Mars och bara har ramlat ned i en helt främmande värld där människors ord och uttryckssätt är helt obegripliga.

Ibland undrar jag om relationen läkare - patient är en maktdemonstration där läkaren är tvungen att sätta sig över patienten och diktera villkoren redan i dialogen.

Eller kan det vara så att läkaren bluffar eller chansar på att patienten låter sig luras att tro att läkaren vet exakt hur patienten upplever saker och ting och på sätt försöker skapa en falsk trygghet hos patienten ?

Någon som vet ?

BobbaSmed skrev:Har en vän som lugnande och liknande inte funkar på, ska dom utföra något på henne måste hon sövas annars skiter sig allt. Hon har AS.

*brrr*

Fick Oxascand mot oro och ångest men det var som att äta papp, det kändes ingenting. Vågade inte öka dosen. Däremot får jag typ alla biverkningar man kan få av andra mediciner, såväl de mycket vanliga, vanliga som ytterst ovanliga, det slår sällan fel.

Just detta med reaktioner på mediciner är intressant.

Bedövning (hos t.ex tandläkaren) kan de ge mig hästdoser av, det har aldrig hjälpt ett dugg.
Smärtstillande, som Tradolan, Dexofen, ParaflexComp (när de fanns) och liknande hjälper mig inte heller. Enda gången jag tjänar på att ta en värktablett är när jag har migrän eller annan huvudvärk.
När ryggen lägger ned och disken krånglar så hjälper ingenting. Våldsamt irriterande.

Det som är jobbigast är att få läkaren att ta mig på allvar. Oftast bemöts jag av att jag är inbillningssjuk och att det inte finns någon som tabletterna inte hjälper på.

Ännu mer irriterande.

tahlia skrev:Det som är jobbigast är att få läkaren att ta mig på allvar. Oftast bemöts jag av att jag är inbillningssjuk och att det inte finns någon som tabletterna inte hjälper på.

Håller fullkomligt med dig. Har liknande upplevelser själv. Hur är en läkare funtad som utan någon som helst självkritik och analys hävdar att patient med kronisk smärta eller andra subjektiva upplevelser bedöms vara inbillningssjuk ? Hur ser deras människosyn ut ?

Får de lära sig på sina kurser att kränka individer med att de är inbillningsjuka och hypokondriker ? Eller är det order från Socialstyrelsen eller hemliga direktiv från Regeringen ?

Rent logiskt och anständigt bör man ha bevis innan man påstår att någon är inbillningssjuk men det jag upplever är omvänd bevisföring. Jag som okunnig och försvarslös patient verkar vara tvingad att bevisa att jag har smärta vilket alla och särskilt läkare vet är omöjligt.

Grimuald skrev:Får de lära sig på sina kurser att kränka individer med att de är inbillningsjuka och hypokondriker ? Eller är det order från Socialstyrelsen eller hemliga direktiv från Regeringen ?

Rent logiskt och anständigt bör man ha bevis innan man påstår att någon är inbillningssjuk men det jag upplever är omvänd bevisföring. Jag som okunnig och försvarslös patient verkar vara tvingad att bevisa att jag har smärta vilket alla och särskilt läkare vet är omöjligt.

Jag tycker din fråga är superintressant. Alla som sökt svensk sjukvård har nog ställt sig den frågan. Har de gått en "hypokondrikurs"? Allmänläkare utgår alltid från att man är hypokondrisk och sedan är det upp till individen att bevisa motsatsen, t ex genom att avlida. Men att ha rätt i det läget är ju rätt meningslöst. (Har testat engelsk sjukvård: ett helt annat bemötande!)

De kunde ju annars utgå från det värsta och ta en mängd prover som utesluter vissa sjukdomar. MEN dessa prover kostar! Dessutom har man på vårdcentralen ca 15 minuter på sig och vad hinner man på den tiden? Jo: rekommendera Alvedon och vila.

Men, då gäller det att använda sig av den aspergianska ENVISHETEN och uthålligheten (såvida man inte har ADHD också). Man ringer efter varje tablettkur och ber om receptförnyelse, samt talar om att man fortfarande är prickig från topp till tå, exempelvis. Så småningom tröttnar HUSLÄKAREN på dessa ständigt återkommande förfrågningar och för att bli av med dig skriver han slutligen en REMISS, t ex till hudläkare i nämnda exempel.

Hudläkaren utgår givetvis från att du själv har orsakat prickarna (såren) genom att riva dig. Han ignorerar dig genom att skriva ut ännu en allergitablett. Du ringer varje månad och ber om att få ett nytt recept eftersom du fortfrande är alldeles prickig från topp till tå.

Då tröttnar även SPECIALISTEN, HUDLÄKAREN. Samtidigt har du kontaktat en annan specialist, som skriver ut medicin man kan bli allergisk emot. Denne tar prover och skickar remiss till allergolog. Eftersom det inte finns någon allergolog i ditt område hamnar remissen hos HUDLÄKAREN, igen!

Nu börjar även SPECIALISTEN brytas ned. Han vill till varje pris bli av med dig, så han gör en stor UTREDNING. Alla hudläkare tillkallas och de går med en lupp fram över hela din prickiga kropp, tar skrapprover etc. Skickar dem till andra länder för analys. Du börjar nu bli ett intressant fall, typ HOUSE.

Nu kan du bara ligga still och klia dig överallt och låta experternas hjärnor få arbeta, de djävlarna, som låtit dig plågas ett halvår! Nu är du deras problem och DE får jobba häcken av sig, medan du slickar på en stor glass och spiller ut hälften för att svalka din brännande kropp.

YOU SHALL OVERCOME ONE DAY!!!!!!!

Debbido skrev:Alla som sökt svensk sjukvård har nog ställt sig den frågan. Har de gått en "hypokondrikurs"? Allmänläkare utgår alltid från att man är hypokondrisk och sedan är det upp till individen att bevisa motsatsen, t ex genom att avlida.

Alla hudläkare tillkallas och de går med en lupp fram över hela din prickiga kropp, tar skrapprover etc. Skickar dem till andra länder för analys. Du börjar nu bli ett intressant fall, typ HOUSE.

HAHA xD

Jag tror inte det är bra att vara ett "intressant fall" i medicinska sammanhang. Det låter oroväckande...

Har man mycket tid över så.. jag är inte underkänslig direkt men t.ex kyla stör mig mindre än för "normala". Jag har f.ö brukat tradolan varje dag ~3v och fått värsta tjackballen. Finns det en risk att bli impotent på livstid tro?

Jag är rätt okänslig mot smärta...inte helt men skär jag mig och jag inte ser det lär jag inte heller märka det. Jag har lågt blodtryck och cyklade nerförs backe en gång...jag tror att jag svimmade. När jag vaknade lite yr och cykeln låg någon annans stan tänkte jag inte så mycket mer på det, reste mig och cyklade iväg. jag märkte att mitt ben inte ville riktigt cykla som jag ville och det gjorde svagt ont så jag tänkte inte mer på det än att jag hade fått ett blå märke, bry sig, jag var ju hungrig! Till McDonalds!
Väl på restaurangen såg jag lite fundersam varför alla tittade på mig konstigt.....
jag hade blött hela vägen och sen in på donkan, till kassan..

Det dröjde inte länge förrän jag föll ihop. En vänlig själ tog mig till närakuten (det låg i närheten) väl där när jag vaknade fick jag reda på att jag hade nästan brutit benet och hade tur att jag kom undan med knä ur led.
Enda orsaken jag skrek till när de drog den till rätta var att jag blev rädd men någo smärta kände jag inte.
Nu har jag väl lärt mig förstå min kropp bättre och reagerar kanske mer, men....

Är också oerhört känslig för ljud, ljus och dofter.
Dofter är inte så farligt men ljud och ljus kan bli en plåga.
jag inte sova om det inte är absolut jätte bullrigt eller om det inte är absolut jätte tyst. Sova när det är jätte ljust går bra eller jätte mörkt. Något däremellan får mig helt knasig.

Hade jag haft råd hade jag köpt mig en sovkammaren, en sån där cool sak som han i Daredevil filmen har. Det vore en dröm det!

Jag är inte heller speciellt känslig för kyla. Värme däremot....
(vilket är lustigt eftersom jag är född nära ekvatorn)

Du liksom jag, vi spelar WoW och har båda dessa jobbiga bekymmer. Blir glad för det får mig att känna mig mindre ensam i just den här gruppen. Ljud och ljus är även för mig det känsliga.

Jag är känslig mot smärta men inte om jag inte märker det.

earlydayminer skrev:Du liksom jag, vi spelar WoW och har båda dessa jobbiga bekymmer. Blir glad för det får mig att känna mig mindre ensam i just den här gruppen. Ljud och ljus är även för mig det känsliga.

Jag är känslig mot smärta men inte om jag inte märker det.

o/ Jo du beskrev det bätttre med färre ord om smärta grejjen..
Jag minns när jag snubblade som barn och slog tån blodigt. Egentligen kände jag inte så mycket av det, tills jag såg det.... Jösses man kunde nog tro man höll på döda en gris så mycket jag skrek och tyckte det gjorde ont

Jag vet inte.
Avskyr tandläkaren men det värsta där är nästan känslan av när de blåser med sina grejer på tänderna och tandköttet och känslan som salivsugen ger är väldigt obehaglig för att inte tala om ljuden.

Jag kan också uppskatta smärta i vissa sammanhang.

clivia skrev:

earlydayminer skrev:Du liksom jag, vi spelar WoW och har båda dessa jobbiga bekymmer. Blir glad för det får mig att känna mig mindre ensam i just den här gruppen. Ljud och ljus är även för mig det känsliga.

Jag är känslig mot smärta men inte om jag inte märker det.

o/ Jo du beskrev det bätttre med färre ord om smärta grejjen..
Jag minns när jag snubblade som barn och slog tån blodigt. Egentligen kände jag inte så mycket av det, tills jag såg det.... Jösses man kunde nog tro man höll på döda en gris så mycket jag skrek och tyckte det gjorde ont

Jepp. Det var samma när jag bröt armen. Jag gick hem och bad min mamma ringa en taxi, och det var inte förens jag satt på gräsmattan och väntade på taxin som jag fick ont, då jag börja förstå något var trasigt. Grät dock inte och jag var 10 år! Däremot var jag arg, stod och sparkade på en dörr.

Jag skrattar ofta när jag slår mig. ^.^

Väldigt "underkänslig" för smärta. Jag är ganska iskall när jag är inne på akuten. Rör inte en min, säger som det är, läkarna kan tydligen göra som de vill, jag är ganska obemärkt av det mesta.
Plötslig kraftig smärta typ skelettskador får mig att gnälla sådär lagom ett par minuter, sen har jag tryckt undan smärtan nästan helt.

Iofs, ägnade en halv barndom åt att stuka knäna genom diverse "våghalsiga lekar" och är f.d orienterare.

Vet inte vad jag ska anse om detta. Men det är nog mest en "dålig" egenskap? Av att döma de senaste akutbesöken så är det inte jättebra med en hög smärtgräns enligt sjukhuspersonalens reaktioner. Måste lära mig uttrycka smärta lite bättre tror jag.

Jag reagerar konstigt på de flesta mediciner. Behöver skyhöga doser eller knappt något. Morfin fungerar inte ens (möjligtvis att jag slocknar vid höga doser) men jag får alla biverkningar och slutar nästan andas istället...

Narkos har jag krampat av...(tål inte vissa narkosmedel heller visade det sig) Vanliga bedövningar "tar" inte med vanliga doseringar. Tandläkarna har inte fattat detta och så fick jag tandläkarskräck på köpet. Med all rätta vågar jag påstå.

Det jag brukar reagera "fel" på är det mesta.

Ipren och Alvedon ihop är det som fungerar bäst vid smärtlindring (jar inga biverkningar iallfall). I värsta fall med tillägg av Stesolid.

Har använt mig av det även efter större operationer. Kanske kan det vara ett bra tips för andra som som jag har underliga reaktioner...och
som har svårt att få rätt smärtlindring.

Smärta ja....Viss smärta klarar jag av hur mycket som helst av nästan men nål och sticksmärtor...där skriker jag rakt ut...

Konstigt alltihop tycker jag.....och djäkligt opraktiskt. För att inte tala om hur jobbigt det är att hela tiden kämpa för att få rätt hjälp vid varje ev. nytt ingrepp. Jag är sååå trött på det. Det vore i detta avseendet bra mycket skönare att fungera som de allra flesta faktiskt..

Att vara speciell i det avseendet som patient har inga direkta fördelar som jag ser det....

Att få narkosbehandlingar har aldrig varit ett problem för mig. Detta trots att jag reagerat på narkos (men jag tål ju viss narkos). Kanske beror det på att jag bor i en storstad??

Imperativ: ja känner igen mig i det. Syrrorna var onödigt omtänksamma för mina ev. plågor. Det gjorde ont när de försökte räta till min fotled och obehagligt när de hammrade in spikar men det var allt. Var en syrra som yttrade sig om hur jag svarade när hon frågade "om det hade gått bra hos röntgen" efter de skjutsat mig i en säng också

imperativ skrev:Väldigt "underkänslig" för smärta. Jag är ganska iskall när jag är inne på akuten. Rör inte en min, säger som det är, läkarna kan tydligen göra som de vill, jag är ganska obemärkt av det mesta.
Plötslig kraftig smärta typ skelettskador får mig att gnälla sådär lagom ett par minuter, sen har jag tryckt undan smärtan nästan helt.

Iofs, ägnade en halv barndom åt att stuka knäna genom diverse "våghalsiga lekar" och är f.d orienterare.

Vet inte vad jag ska anse om detta. Men det är nog mest en "dålig" egenskap? Av att döma de senaste akutbesöken så är det inte jättebra med en hög smärtgräns enligt sjukhuspersonalens reaktioner. Måste lära mig uttrycka smärta lite bättre tror jag.

Problemet med att man inte kan "visa" vad man känner är att man oftast inte blir trodd. Det är den uppfattning och erfarenhet jag har.
"Doktorn, just nu harj ag väldigt väldigt ont" (rör inte en min, vrider inte på mig av smärta) och läkarna/de som bemöter en viftar bort det och tror man är hypokondriker eller bara "skämtar" om det.
Jag menar, varför skulle man skämta om det?
Andra tror det är inbillning för att om det verkligen gör så ont, varför "visar" jag inte det?
Det har hänt att jag fått rent av leka teaterapa på måfå för att kunna illustrera vad jag tror är vad andra skulle reagerat om de haft smärta på den nivån.

clivia skrev:Problemet med att man inte kan "visa" vad man känner är att man oftast inte blir trodd. Det är den uppfattning och erfarenhet jag har.
"Doktorn, just nu harj ag väldigt väldigt ont" (rör inte en min, vrider inte på mig av smärta) och läkarna/de som bemöter en viftar bort det och tror man är hypokondriker eller bara "skämtar" om det.
Jag menar, varför skulle man skämta om det?
Andra tror det är inbillning för att om det verkligen gör så ont, varför "visar" jag inte det?

Under omplåstring av ett par decimeterlånga rivsår på ena armen:

- Jo, min hand... *pekar* det benet i handen känns inget bra alls. Kan ni röntga den?
- Ok? Gör det ont om jag... *tar handen och "masserar till den"*
- Ja... jo, det gör det väl... lite.
- Hrmf... *trycker till riktigt hårt på benet*
- Aj?!
- Jaja, vi kan väl röntga då. Den ser ju lite svullen och blå ut. *suuuuuck, jag tror inte ett ögonblick på dig!*

Mitt antagande var rätt, benet i handen var brutet. Fick en gipsskena och en misströstande blick.

Efttersom smärtokänslighet är mycket ovanligare än hypokondri får man nog tyvärr berätta för vårdpersonalen om man har en nedsatt smärtperception.

(Att inte känna någon smärta alls kan leda till döden på grund av muskelinflammationer i ryggen på grund av att man inte byter ställning när det egentligen gör skitont i ryggen ,förövrigt.)
(Beundra gärna min meningsbyggnad.)