Hej

Hur reagerar ni på stress? Jag har just nu en deppresion och har utsatts för massa stress under året. Har även en sambo som gärna är pigg på att fokusera på mina fel och brister dagligen.

Jag har fått svårt att kontrollera mitt humör. Det åker upp och ner hela tiden och jag får vansinnesutbrott. Blir så arg så det svartnar för ögonen eller gråter tröstlöst. När jag får mina utbrott blir mina synstörningar värre. Det bara flimrar runt runt, färger och ljus stegras och jag kan inte sortera synintrycken, bilder jag ser fastnar lixom kvar och släpar efter, upprepas så jag ser dom igen och igen. Hamnar i nån sorts transtillstånd då jag sitter och tänker på bilder som jag sett så hårt att jag ser konturerna på väggen. Dessa bilder tänker jag fram tvångsmässigt bara för att kontrollera att jag inte hallucinerar då jag är livrädd för psykoser. Och blir då jätterädd när jag skärmar av mig så hårt att jag faktiskt ser dom.

Denna deppresion har uppstått efter en traumatisk förlossning samt väldig stress därefter. Ofta är det min sambo som jag blir arg på, sen jag fick min diagnos asperger och deppression talar han dagligen om för mig att jag är ett mentalfall som borde medicineras hårt och att jag inte skulle ha haft barn eftersom jag är en så värdelös mamma som blir stressad för så lite som en nästan normal förlossning.

Tänker varje dag att detta ska bli en bra dag. Men så börjas det igen, jag försökte muntra upp mig genom att prata om min barndomsort, genast fick jag höra att jag skulle sluta med detta då det var orealistiskt att jag skulle bo där igen och att jag borde fokusera på att medicinera upp mig för mentalsjukdom på plats istället. När jag blev ledsen och började gråta sa han att jag var känslig och att det var ett skämt.

Jag är så fruktansvärt sjuk just nu och spenderar dagarna med att försöka hitta orsaken. Blir så rädd när det snurrar i huvudet så jag nästan blir blind. Hur hanterar man sådana här labila affektutbrott och hur kommer man ur en sån här deppresion. Käns som jag aldrig mer ska få må bra igen



Moderator: styckeindelade texten för bättre läsbarhet.

Ledsamt att höra att du mår så dåligt.

Din sambo verkar inte vara mycket till stöd. Han har kanske många goda sidor, men av din beskrivning beter han sig som en riktig skitstövel. På vilket sätt tror han att du är hjälpt av kritik och elakheter? Jag blir arg när jag hör sådant här!

Det låter som om du skulle behöva hjälp utifrån. Om du inte redan har kontakt med sjukvården tycker jag att du ska ringa dem. Förklara hur dåligt du mår och be att få prata med någon som kan hjälpa dig med dina humörsvängningar och din depression.

Hormonella besvär och depression går att behandla. Kolla upp särskilt hormondelen, något kan behöva korrigeras där. Hos sjukvården dårå.

Din sambo är ett rövhål. Beklagar om han är den som befruktat dig. Psykisk misshandel kan sänka en så jävla totalt. Berättar du det du skriver här för några kloka människor på psykiatrin kommer de säga att han är skadlig för dig!

Förlossningar kan ju utlösa en hel del saker. Du skriver att du är väldigt sjuk så blir undrande om du inte redan har sökt vård? Det låter som det rätta att göra. Lycka till.

Din sambo låter inte speciellt omtänksam när man läser hur du beskriver hans agerande, jag tycker snarast det verkar som att han är taskig och oförstående.

Jag hoppas att du inser att depression är ett tillstånd som förändras med tiden och med rätt behandling kan man bli bättre, om du inte redan får någon form av behandling för din depression råder jag dig verkligen att höra av dig till psykiatrin, dem kan hjälpa dig må bättre.

Jag har redan kontakt med psykiatrin. Dom säger att det är en deppresion. Det som skrämmer mig är humörsvängningarna och synrubbningarna jag har. Är så fruktansvärt rädd att det är en psykos. Jag får känslan att jag bara vill fly, vill inte ens vakna på morgonen längre

Har du talat med dem på psyk om dessa synrubbningar och dina humörsvängningar? Det kanske rör sig om ngn biverkning du får av ngt läkemedel du tar? Du kanske behöver pröva ngt annat?

Ja jag har pratat med dom. Jag är undersökt kroppsligen från topp till tå. Och jag äter bara fluoxetin har ätit det i 7 år och ska gå upp i dos igen då jag gick ner i dos under graviditeten. Och eftersom ingen hittar något fysiskt fel. Ingen vet vad detta är. Då måste det vara så att jag utlöst mentalsjukdom efter förlossningen

Jag tror inte att du utlöst någon mentalsjukdom. Det du behöver är stöd och hjälp. Tyvärr verkar inte din sambo kunna hjälpa dej med den biten.
Ring din läkare och kräv hjälp eller prata med någon på barnavårdscentralen, där finns säkert kunskap om förlossningsdepressioner. Det är väldigt viktigt för dej att få hjälp nu när du har ett barn att ta hand om.

Jag tror inte det nödvändigtvis måste röra sig om någon mentalsjukdom eller psykos heller för den delen faktiskt, man kan bli rätt så fucked up när man får grov ångest och panikattacker, första gången jag fick en rejäl panikattack trodde jag att det var psykosen som kom på posten med, men det var inte fallet, och tankar som dessa förvärrade om ngt bara allt.

Jag tycker du skall tala med psyk igen och att de får fixa det här, för behandlingen du får idag tycks ju iaf inte göra jobbet helt tillfredsställande, du kanske behöver någon kompletterande behandling eller testa me ngt annat läkemedel, t.ex har man sett att personer som ej får hjälp av ssri/snri ensamt vid depression kan ha stor hjälp av typ voxra i kombination med något ssri preparat, vilket kanske är vad du behöver?

Sedan tycker jag verkligen du borde ta ett seriöst snack med din partner ang situationen ni har, det låter inge bra, ni kanske behöver gå på parterapi lr ngt vad vet jag.Blir det inte bättre på den fronten tycker jag ärligt talat du bör fundera på om ni verkligen bör va tsm. Ni får även tänka på ert barn, det skall inte behöva växa upp under sådana omständigheter som du beskriver.

Fick prata med en jättebra läkare idag. Hon sa att hon trodde det var hormoner och mina signalsubstanser som utlöste detta. Ska höja mina ssri rejält. Hon trodde att det skulle ge sig då. Sen blir det att försöka lappa ihop relationen på något sätt om det går, fick lite hopp efter att jag prata med läkaren

Vad bra att du fått hjälp. För mig (som haft liknande problem efter förlossning) har det hjälpt med SSRI. Det är en stor omställning man genomgår när man får barn. Plötsligt måste man ta hänsyn till en ny liten människa och det tar mycket kraft.

Urch. Idag mår jag så dåligt i min medicinupptrappning så jag vill bara lägga in mig. - gör du det!!! Då är du död för mig säger min sambo. Jag bara önskar att jag var lite starkare. Att jag hade någon form av stöd nån stans ifrån för då skulle jag lämna honom. Men jag har ingen annan utom honom. Jag står helt solo. Har inga vänner och min familj har han lindat kring lillfingret

Varje dag jag vaknar och ser honom får jag ont i magen för jag undrar vilka sarkasmer han ska slänga ur sig idag. Han har aldrig slagit mig, aldrig använt våld. Han är nykter, drogfri och skötsam. Det går lixom inte att sätta fingret på vad som är fel egentligen. Han säger att det är för att jag har AS och inte förstår ironi och att det är mest synd om honom i det här för han är tvungen att se mig deppig. Om jag tex. Försöker förklara för min mamma hur vi har det så vill hon alltid höra hans version och den köper hon rakt av för hon tycker så bra om honom och hon vet att jag har psykiska problem som kan vara väldigt påfrestande för honom eftersom mina problem var påfrestande för min mamma när jag bodde hemma kan hon relatera till honom. Dock var mamma aldrig elak och sarkastisk vad jag mins.

Idag när han skrek till mig med sin kommenderande soldatröst började jag kräkas rakt ut, varpå han skriker varför i helvete spyr du för!! Sluta spy för helvete du spyr ju upp fluoxetinet ditt jävla pucko!!!!! Men jag kan väl inte hjälpa att jag spyr. Jag har ont i magen sa jag. Jo det är bara att sluta genast med det sa han. Hans pappa har behandlat hans mamma likadant och min mamma säger att det är bara att göra som du vill och inte låta han bestämma. Låter du han bestämma får du skylla dig själv säger hon. Men tro mig det är inte så lätt att sätta sig emot när man både spyr och får attacker när man blir blind.

Låter som han försöker styra över dig vilket inte är okej.
Om jag var du skulle jag lämna honom.

Hur ska jag orka det i detta läget. Det går bara inte och jag har inte stöd nån stans ifrån

Zirre skrev:Låter som han försöker styra över dig vilket inte är okej.
Om jag var du skulle jag lämna honom.

Lätt att säga för den som är utomstående. Den som är inne i skiten kanske inte fixar att ta sig loss. Alltså gå därifrån. Sen har de ju ett barn. Vad händer med barnet om hon drar? Det vet man ju inte.

Du ska lämna honom, det är det viktiga.

kullan skrev:

Zirre skrev:Låter som han försöker styra över dig vilket inte är okej.
Om jag var du skulle jag lämna honom.

Lätt att säga för den som är utomstående. Den som är inne i skiten kanske inte fixar att ta sig loss. Alltså gå därifrån. Sen har de ju ett barn. Vad händer med barnet om hon drar? Det vet man ju inte.

Varför gnäller du på mig nu?
Du kan omöjligt veta vad andra varit med om/upplevt.

Men jag gnäller inte. Vill bara förklara att det inte är så lätt att " bara" dra.

kullan skrev:Men jag gnäller inte. Vill bara förklara att det inte är så lätt att " bara" dra.

Jag tror de flesta vet det.

Jag tycker inte att det är svårt att sätta fingret på vad som är fel i er relation och en relation behöver inte innehålla fysiskt våld för att räknas som våldsam och nedbrytande (även psykiskt våld är våld och olagligt). Jag har dock full förståelse för att det är det för dig. Jag har själv mycket svårt att se en situation när jag själv är i den medan det är lättare att få överblick utifrån. Kanske det kan hjälpa dig att läsa vad du skrivit här? Din karl behandlar dig inte på ett sätt som är okej, inte okej på något vis. Det har inte med din asperger att göra att beteendet inte är okej, och även om så vore gör det det inte mer okej för man måste behandla människor efter hur de behöver behandlas.

Kan du få stöd från psykiatrin i detta också? Har du förtroende för din psykiatrikontakt? Annars kanske det går att ta upp det med BVC-sköterskan som ska kunna slussa vidare, exempelvis till BVC-psykolog eller parrådgivning.

Psykisk misshandel räknas som våld.

http://www.kvinnojouren.se/om-du-behover-fly

http://www.kvinnojouren.se/hjalp-dygnet-runt