Jag känner mig ensam och ledsen, trots att jag har en sambo.
Finns det fler här som känner så när sambon har vänner, men inte ni?
Ibland skulle jag vilja prata med någon som förstår det här med AS, och få stöd och råd. Men jag har ingen sån kontakt.
Vet inte vart jag ska vända mig.

Moderator: Kompletterade rubriken för större tydlighet.

Var i landet finns du?

Har du pratat med din sambo om detta?
Är det något som din sambo gör eller säger som får dig att känna dig ledsen och/eller ensam?
Vet din sambo om att du har AS?
Vet din sambo vad det innebär för dig att ha AS?

Har du inte någon kontakt på Vuxenhab, t ex en kurator som du kan tala med? Ibland har Vuxenhab också information för anhöriga.

Har du varit på några träffar för aspergare?

Jag bor utanför Örebro.
Jag har pratat med min sambo om detta, men han förstår inte.
Han pratar med kompisar i telefon tex, och bestämmer att de ska träffas och så, och jag känner mig mer och mer ensam.
Han vet att jag har AS, och jag har förklarat vad det innebär för mig, men...
Han kan ju inte leva som om han hade AS, för att jag har det.. eller?
Jag har ingen kontakt med vuxenhab. och jag har inte varit på några träffar för aspergare. Orkar inte med det.

Hej juni,

jag vill bara nämna att du inte är ensam om att känna dig ensam. Undertecknad känner sig ganska övergiven, har inte ens någon som sambo, vet inte ens hur man ska bete sig för att få en sambo eller umgänge överhuvudtaget, är 42 år, har Asperger, och lever med en ständig oro och ångest och väntar bara på dråpslaget som gör att man klipper av bandet till vad folk kallar verklighet.

juni skrev:Jag bor utanför Örebro.
Jag har pratat med min sambo om detta, men han förstår inte.
Han pratar med kompisar i telefon tex, och bestämmer att de ska träffas och så, och jag känner mig mer och mer ensam.
Han vet att jag har AS, och jag har förklarat vad det innebär för mig, men...
Han kan ju inte leva som om han hade AS, för att jag har det.. eller?
Jag har ingen kontakt med vuxenhab. och jag har inte varit på några träffar för aspergare. Orkar inte med det.

Din sambo behöver kontakten med sina kompisar, han kan inte nöja sig med dig och barnen. Så lösningen är inte att han stannar hemma med dig.

Vad du skulle behöva, tror jag, är egna kontakter. Har du dåliga erfarenheter av Vuxenhab el har det bara inte blivit av att du kontaktat dem? Jag tror att få prata med en kurator där skulle vara bra. Det är bättre att ösa ur sig sina problem för en professionell än för familjen. Dels förstår proffset bättre (har mött andra med samma problem förut), dels blir proffset inte lika utmattat som familjen. Sambon kan känna att han har ansvar för att lösa dina problem och när han inte kan det, känner han sig skyldig, vilket kan göra att han blir irriterad el drar sig undan.

Sen om du inte orkar med några aspieträffar blir det ett moment 22. Du kan ju inte få några vänner om du inte orkar träffa några nya människor.

Jag har inget intresse av egna kontakter. Det enda som skulle få mig att må bra är en partner som känner likadant.
Det är som om det är helt ute att bry sig om sina närmaste.
Jag skulle strunta i kompisarna om min sambo hade AS, lyssna och bry mig.
Jag vill veta om det finns fler här som känner som jag.

Grimuald!
Vi känner lika. Att jag har en sambo och flera misslyckade förhållanden bakom mig beror inte på att jag vet hur man beter sig..
Det har liksom bara blivit så.
Jag lever som du med ständig ångest och oro.
Delar inget liv med sambon egentligen. "Bara" hus och barn.

bor själv i örebro...har bara bra erf av vuxenhab där..men har iofs inget behov av umgås..mest glad när min man är ute med vänner...har du inte fått hjälp med vuxenhab eller vill du inte?Kuratorer är rätt bra att ha...min sorterar hjärnan åt mig.

juni skrev:Grimuald!
Vi känner lika. Att jag har en sambo och flera misslyckade förhållanden bakom mig beror inte på att jag vet hur man beter sig..
Det har liksom bara blivit så.
Jag lever som du med ständig ångest och oro.
Delar inget liv med sambon egentligen. "Bara" hus och barn.

Det kanske bara är slumpen som avgör vilka som får umgås. Många kanske stressas in i ett förhållande på grund av grupptryck och förväntningar utifrån, ej inifrån.

Det låter som att du har dålig kontakt med din sambo. Har han själv AS och känner han till din ? För egen del skulle jag nog ha svårt att ha ett umgänge där man ändå lever på olika håll själsligt. Skulle bli en plåga i långa loppet. Tror det är viktigt att man drar åt samma håll. Gemensamma intressen tror jag kan vara ett plus. Kul att vi känner lika, jag har ibland trott att endast det är jag som känner så här.

juni skrev:Jag har inget intresse av egna kontakter. Det enda som skulle få mig att må bra är en partner som känner likadant.
Det är som om det är helt ute att bry sig om sina närmaste.
Jag skulle strunta i kompisarna om min sambo hade AS, lyssna och bry mig.
Jag vill veta om det finns fler här som känner som jag.

Man kan inte kräva av sin partner att han/hon skall säga upp sitt sociala liv, tvärtom tycker jag det verkar som om det var du som var lite självisk, med den instälnningen.

Nu vet jag visserligen inte hur pass mycket han hänger med sina polare, men om han tillbringar åtminstone 50% av sin lediga tid ihop med dig och resterande 50% med kompisar så känns det för mig som om du hade ett starkt kontrollbehov, som faktiskt kan kväva ett förhållande, snarare än som om han struntade i dig och bara brydde sig om sina vänner.

Att låta varandra ha ett eget liv, samtidigt som man har mycket gemensamt är A och O i ett förhållande.

Som jag ser det finns det två alternativ för dig, nämligen att du antinget accepterar att din partner måste få ha ett socialt liv, eller att du gör slut och försöker hitta någon likasinnad att dela ditt liv med.

Det här med att tro att man kan "äga" sin partner är oerhört själviskt.

biol.
"mest glad när min man är ute med vänner" skriver du.
Så känner jag med. Men det står inte rätt till när man känner så.

Grimuald.
Min sambo har inte AS, han känner till min.
Ja det är svårt att ha ett umgänge där man lever på olika håll själsligt. Det ÄR en plåga.
Gemensamma intressen och att dra åt samma håll är jätteviktigt, som du skrev.

Ford.
Nej, man kan inte kräva att sambon ska säga upp sitt sociala liv, men man kan önska att han ville det!
Eller rättare sagt ha ett socialt liv tillsammans med mig, istället för själv.
Speciellt när han vet att jag inte kan det själv.
Att bry sig helt enkelt, istället för att strunta i hur jag mår.
DET är A och O i ett förhållande.
Jag ser mina föräldrar som förebild, aldrig har de velat ha "egna liv".
Båda vill bo kvar här och leva med vår dotter.

Sambon hade inte kompisar när vi träffades, utan har skaffat dem senare.

juni skrev:Ford.
Nej, man kan inte kräva att sambon ska säga upp sitt sociala liv, men man kan önska att han ville det!
Eller rättare sagt ha ett socialt liv tillsammans med mig, istället för själv.
Speciellt när han vet att jag inte kan det själv.
Att bry sig helt enkelt, istället för att strunta i hur jag mår.
DET är A och O i ett förhållande.
Jag ser mina föräldrar som förebild, aldrig har de velat ha "egna liv".
Båda vill bo kvar här och leva med vår dotter.

Det ena utesluter inte det andra; man kan både ha ett socialt liv själv och tillsammans med sin partner.
Om han aldrig ägnar dig någon uppmärksamhet står jag på din sida, men träffar han polare 2-3 kvällar per vecka, och kanske 2-3 heldagar per månad och ägnar övrig tid åt dig, så är det faktiskt du som är självisk och kontrollerande, inte han som struntar i dig, eller i hur du mår.

Sedan måste du förstå att det alltid är intensivare i början av ett förhållande; då lägger man vanligtvis allt annat åt sidan och umgås med partnern till 100%, sen, när man blivit mera "trygga" med varandra brukar man vanligtvis både själv behöva, samt förstå partnerns behov av egen tid.
Kan du inte respektera det, så finns risken att du "kväver" din sambo, och att han (med all rätt) kommer att tröttna, och lämna dig.

juni skrev:Grimuald!
Vi känner lika. Att jag har en sambo och flera misslyckade förhållanden bakom mig beror inte på att jag vet hur man beter sig..
Det har liksom bara blivit så.
Jag lever som du med ständig ångest och oro.
Delar inget liv med sambon egentligen. "Bara" hus och barn.

Men känner du att han bryr sig om ert barn och tar med barnet på sin aktivitet och hjälps ni åt att sköta om huset?

ford.
Vi har redan tröttnat på varandra, vi bor ihop ändå.

Aspkvinna.
Ja han bryr sig om vårt barn, och vi hjälps åt.
Men han har mycket fri tid för sina nöjen, jag nästan ingen...

juni skrev:Aspkvinna.
Ja han bryr sig om vårt barn, och vi hjälps åt.
Men han har mycket fri tid för sina nöjen, jag nästan ingen...

Du menar att "fri tid" betyder att du är hemma med ert barn själv men inte han så du kan göra det du vill som din "fria tid"

Det skulle jag ta upp som en rak fråga om han tycker att det är ok att ni har det så? Dags att han växer upp!

Aspkvinna!
TACK!
Jag har pratat med honom många gånger om det här, men han bryr sig inte..
Jag tänker också att det är dax att han växer upp. I hans ålder borde man vara annorlunda... han är mycket äldre än mig..

ford.
"Träffar han polare 2-3 kvällar per vecka, och kanske 2-3 helgdagar per månad och ägnar övrig tid åt dig så är det faktiskt du som är självisk och kontrollerande"...
Om jag gjorde likadant, så skulle det nästan inte bli någon tid över för gemensamma nöjen.
Han ägnar förresten mer tid än så till egna intressen och "polare"
Förstår inte hur du tänker.

ford.
Du ska veta att det är min sambo som är fruktansvärt självisk, inte jag.

juni skrev:Aspkvinna!
TACK!
Jag har pratat med honom många gånger om det här, men han bryr sig inte..
Jag tänker också att det är dax att han växer upp. I hans ålder borde man vara annorlunda... han är mycket äldre än mig..

Man kan ju tänka att det är lättare att bo med ett barn än två.......och bor ni ihop för ert barns skull så måste ju också tillvaron talas igenom i vilket fall som helst så båda har en ok tillvaro inte att den ena tär på den andra! Och om du gör något själv så det inte blir tid över för gemensamma saker, bra, gör så ett par månader så kanske han känner att han får dra ner på sitt! Man behöver inte göra detta på ett elakt sätt utan man kan klart och tydligt säga och göra samtidigt och förklarar du dessutom varför, utan att blanda in hämd eller andra destruktiva ageranden, så blir det tydligt, tal och handling.

Och den svåraste frågan, vill ni bo ihop?

Jag brukar försöka göra det som jag vill, tex sy. Men det är svårt när dottern är hemma.
Det har hänt några gånger att de åkt bort, för att jag ska kunna göra något, men det känns bara konstigt.
Nu när hon börjat på förskolan har jag några timmar för mig själv varje vecka.
Om vi vill bo ihop? Vi trivs här, och har båda svårt att tänka oss att flytta isär när vi har barn.
Jag var ensamstående med barn tidigare, det var jobbigt.

juni skrev:Jag var ensamstående med barn tidigare, det var jobbigt.

Har du alltså större barn? Eller levde du själv med detta mindre barn?

Varför undrar du det?