Denna fråga är riktad till de aspergare som inte kan ljuga. Jag kan det, men är nyfiken... Ser ni ingen anledning till det, eller har ni svårt för att ljuga av andra skäl?



Moderator atoms - modifierade rubriken.

Jag har väldigt svårt för det, eftersom jag inte kan bedöma om folk tror på mig eller inte

Om man inte vill att andra skall ljuga när de pratar med en själv kan man omöjligt ljuga själv. Om man ljuger vill man att alternativt har inga problem med att andra ljuger. Det är fruktansvärt lätt i den absoluta merparten av konversationer att inte säga sanningen utan att ljuga och ändå ge ett tillfredsställande svar till personen som ställer frågan.

-Vill du se en romantisk komedi?
-Ja det kan vi göra.

-Sköter du din hygien?
-Jag tycker att jag gör det i tillräcklig utsträckning. (Trots att man kanske duschat 1 gång senaste veckan är det ingen lögn.)

Lögner behövs sällan om man inte har som syfte att bedra människor för sakens skull. Människor är förvånansvärt dåliga på att ställa raka och tydliga frågor, bortsett min mor som lärt sig.

Jag har svårt att inte tala sanning. Jag har dåligt pokerface så folk upptäcker att lätt att jag ljuger. Dessutom tänker jag att sanningen kommer fram förr eller senare och då i en mindre bra verision. Därför är det lika bra att säga sanningen direkt. Däremot kan jag utelämna information. DVS. allt jag säger är sant men jag säger kanske inte allt jag vet.

Då får jag ju ångest för det med, har det nog besvärligt som det är, den som håller på och ljuger blir oftast påkommen ändå tillslut. Utom rena mytomaner, men dom är väl specialister på att blanda ett lagom antal halvsanningar med rena lögner, så när dom blir 'upptäckta' vrider dom till det så dom klarar sig iaf,ha ha

Tycker det är väldigt dumt att ljuga och korkat, folk som ljuger trasslar oftast in sig mer och får svårare eftersom att hålla koll på vad de sagt och inte och det brukar komma fram förr eller senare. Om man upptäcker att någon ljuger blir det svårt att i fortsättningen ta den personen på allvar och man undrar hela tiden om det är sanningen man får höra eller inte och även om personen bedyrar att det är sanning så är det inte säkert att man tror på det ändå på grund av att man tidigare upptäckt att personen ljugit.

Tycker också att det beror lite på vad som sagts, eventuellt kan det i vissa fall handla om att personen bara sagt fel på grund av att man inte alltid kommer ihåg allt till 100%, framförallt om det handlar om mer harmlösa saker där det egentligen inte finns något att vinna på att ljuga, det kan hända och har hänt mig också och att jag kommit på det i efterhand att jag sa fel men om det handlar om uppenbara saker där man förstår att personen inte kan skylla på minnet eller annat, lögner om lite mer allvarliga saker så är det ju kört med förtroendet, framförallt om det hänt upprepade ggr att man upptäckt att personen ljugit.

För att undvika att ljuga kan man exempelvis helt undvika att kommentera någons nya frisyr, kläder el. dyl. om man inte själv tycker att det är snyggt, hellre det än att säga något man inte kan stå för, känns bara falskt och oärligt. Jag har ibland också sagt att det nog inte är riktigt min smak och egentligen fattar jag inte varför man ens ska kommentera andras frisyrer, stil m.m. eftersom det är var och ens sak, alla har olika smak och så borde det väl inte spela någon som helst roll egentligen vad någon annan tycker bara man är nöjd själv men en del kanske suktar efter bekräftelse.

Har väl med *gulp* stigande ålder insett att det är lika bra att vara tyst om man ser ngt negativt, och bara kommentera det positiva. När jag var yngre sa jag väl allt rakt ut, det ledde ju inte till att man fick fler polare direkt, haha

Bra fråga, jag vet inte riktigt varför jag inte kan ljuga. Det känns bara fel att vara oärlig, och det har till och med hänt att jag reagerar fysiskt om jag försöker; rösten darrar och jag blir helt skakis. Det är svårt att lura någon då. Fast lika bra är väl det, jag förstår inte riktigt vitsen med att ljuga.

Jag vet inte.. Det är nog mest att jag har svårt för det, via skrift går bra men via tal så är det typ helt omöjligt då jag ofta börjar fnittra när jag försöker.

Vissa saker går sen iofs lättare att ljuga om än andra...

Mamma och pappa lärde väl mig det när jag var liten antar jag? Det är en väldigt stark regel för mig. Det är värre att ljuga än att stjäla och misshandla folk.

Jag ser heller väldigt sällan någon anledning till att ljuga. Jag kommer inte ihåg när jag ljög senast. Det kan vara flera år sen. Ett undantag är när någon kommer med den näsvisa frågan "hur mår du?". Jag har efterhand förstått att man förväntas svara "bra" och inte börja redogöra för sina senaste självmordsplaner.

antonius skrev:Har väl med *gulp* stigande ålder insett att det är lika bra att vara tyst om man ser ngt negativt, och bara kommentera det positiva. När jag var yngre sa jag väl allt rakt ut, det ledde ju inte till att man fick fler polare direkt, haha

O så sant! Tack vare att de flesta NT är sterotypiska i sina diverse subkategorier, är det lätt att kommentera positiva saker hos dem utan ens titta på saken. Därmed ljuger jag ju faktiskt för det mesta, fast i avsikt att försöka skapa god stämning.

Jag är fortfarande en besserwisser av rang, och trampar ändå dagligen i klaveret, fast kanske inte riktigt lika högljutt och ofta som förr...

Jag kan inte ljuga för jag gav ifrån för många avvikelser när jag ljög som ung och dum. Kan inte "hålla mig" från att berätta sanningen ändå, så vad är poängen med att jag ljuger?

Ja för jag orkar inte hålla reda på vad jag har sagt till vem och när.

Jag har inga problem med att ljuga om det gynnar mig i en viss situation men av någon anledning kan jag inte ge andra komplimanger om jag inte verkligen menar det.

Ja, jag har svårt att ljuga. Det finns situationer, då man vet att det skulle vara idiotiskt att säga sanningen. Och då försöker jag ljuga övertygande. Men jag avskyr såna situationer och undviker dem om jag kan. Jag har även svårt när andra luras på skoj - jag känner mig då tvungen att avslöja det. Och jag klarar inte själv att luras.

Jag gillar inte att ljuga, för då måste jag ofta fundera kring hurvida min lögn är trovärdig, samt komma ihåg att hålla mig till min lögn vid senare tillfällen om det jag ljugit om skulle komma på tal. Jag kan ljuga och gör det ibland om det gynnar mig på något vis, men jag undviker det helst då det i regel blir omständigt.

Jag har jätte svårt att ljuga till och med nödlögner.
För jag mår så dåligt av att inte säga sanningen och måste berätta om det blivit någon nödlögn.
Och det är ju rätt pinsamt att berätta att man ljugit.
Så då är det lika bra att vara sannings enlig från början.

Med lögner är det som med bilkörning, håll dig till sanningen eller tig så slipper du pinsamheter, och hastighetsbegränsningen så slipper man böter, 'pis åv käik'

Jag har mest svårt att ljuga när man möter personen öga mot öga. Och om det handlar om allvarliga saker. Sen får jag också väldigt dåligt samvete om jag skulle ljuga. Det blir några extremt som om skulle bli jätte arg om den visste att jag ljög. Vet inte varför men avskyr konflikter.

Jag bara ljuger inte för jag tycker det är fel att göra så och jag gillar inte andra som ljuger.
Jag drar dock vita lögner då och då antingen för att det är onödigt att säga exakta saningen för det behövs en längre förklaring och det är helt oviktigt och inte långt från saningen ändå men mycket enklare, eller för att inte göra folk lesdna fast även där så ljuger jag inte totalt, tycker jag inte nåns skor är snygga tex så säger jag inte att dom är jättesnygga utan mer typ "jo dom är rätt så fina" för jag gillar inte att vara helt oärlig ens för att göra någon glad men jag ser ingen anledning i att göra någon ledsen heller.

Jag har inte svårt för att verka seriös för jag skojar ibland med folk och säger något absurt och dom tvekar lite men tror jag skojar och kollar på mitt ansiktsuttryck och tror mej nästan och så ler jag och då fattar dom och skrattar och tycker jag är jättedum. (antar att den typen av skämt inte skojande inte går hem så bra hos många med aspergers )

Jag har skitsvårt att ljuga - för det SYNS så väl på mig om jag försöker ...
Asså det är som om mitt psyke verkligen våndas av att göra det, vilket syns utåt i mitt ansikte, på min blick och på små saker jag gör för att lätta lite på obehaget. (typ klia på näsan eller örat ... klassiskt.)

Dålig fantasiförmåga. Om det inte var så, hur var det då? Öööö?

Jag har väldigt svårt att ljuga men jag kan göra det.

Spela teater, hålla inne med onödig kritik eller inte berätta om julklappar trots att bli frågad rätt ut går utmärkt, men just den där känslan av att bedra någon står jag inte ut med.

Om jag någon gång gjort det har jag mått fysiskt dåligt efter en kort tid och måste bekänna för den jag varit oärlig mot.

Jag är ganska glad för det ändå, jag vill helst gå genom livet med rent samvete om jag kan.

Däremot kan jag nog se ut som om jag ljuger ibland trots att jag inte gör det, haha!

Jag blir så rädd att någon ska TRO att jag ljuger för dem så att jag tittar mig nervöst omkring eller pladdrar på ett konstigt vis. XD