Hej!
Jag har problem med att ta kontakt med folk, eller rättare sagt att etablera djupare relationer, dvs få vänner. Jag undrar hur ni andra gör, eller om ni har några tips.

Hej och välkommen hit!

Tyvärr har jag samma problem så jag kan inte komma med något gott råd. Snarare är det så att jag med åren blivit bekväm och nöjer mig med internetkontakter (förutom min familj).

Har du (el tror dig ha) aspergers så kan du ju delta i någon träff (kolla under Träffar under Tipsforum) och träffa andra aspergare.

Sen beror det ju lite på var du befinner dig i livet, om du fortfarande går i skolan, pluggar på folkhögskola el universitet, jobbar etc.

Föreningar av olika slag brukar göra att man kan umgås folk utan detdär normala tvånget på att engagera sig så fruktansvärt... det är en bra kompromiss för mig. Jag har ju också svårt att umgås folk. Antingen tröttnar dom på mig elelr jag på dem liksom... =/

Camilla skrev:Hej!
Jag har problem med att ta kontakt med folk, eller rättare sagt att etablera djupare relationer, dvs få vänner. Jag undrar hur ni andra gör, eller om ni har några tips.

Jag har samma problem. Och aspergermässigt är det just detta som varit och är huvudproblem nr 1 för min del.

Det känns som att 'vanliga' personer (NT, eller vad kallas de?) ofta nöjer sig med ytliga, halvdana kontakter som kommer och går, och det kan vara en anledning till att de har lättare till att knyta kontakter...? De tar inte så allvarligt på det.

Men för mig har det aldrig varit ett alternativ. Jag är väldigt kräsen på den fronten. Kan jag inte ha en äkta, djup kontakt med en person så kan jag lika gärna sitta och vara djup för mig själv.

Har också samma problem. Har en nära väninna som jag träffade i en studiecirkel på 80-talet samt exet som jag går ut med ibland, men skulle vilja ha fler nära vänner i liknande ålder och med liknande värderingar att umgås med nån gång ibland. Uppskattar kvalitet mer än kvantitet.

Har bara inte en susning om hur man träffar nya människor då jag helst bara är hemma. Går jag nån gång ut så intresserar jag mig endast för dem jag redan känner. Enda chansen vore att lära känna någon via någon annan man känner, men ju mindre kontaktnät man har desto mindre är chansen att det händer.

Kurser och föreningar funkar inte heller då det oftast bara är fjortisar eller pensionärer, nästan aldrig nån i min egen ålder. Dessutom brukar jag bli sjuk om de doftar.

Jag håller med er allesammans!

Det är inte svårt att knyta en kontakt, men jag vet inte hur man ska få den att fortsätta.... jag vill umgås men det är så ofta ingen vill umgås tillbaka!

Det beror väl på det som framgått här rent allmänt... det finns ingen substans, inget mer än kvitter, hos de flesta. Jag vet inte hur jag ska hantera det. De vet inte hur de ska hantera mej. Jag kan acceptera att de kvittrar, men de kan inte acceptera mej som inte kvittrar.

Vafan ska man göra? Jag kan ju inte göra om mej, liksom. En del drar sej inåt och slutar försöka - jag tänker att om jag försöker tusen ggr kanske jag lyckas två. Och två är bättre än noll.

Nej, kurser är inte min grej heller. Känns som det är så oerhört liten chans att det skulle klicka med nån av kanske 20 random deltagare. Dessutom blir man som aspie lätt 'utanför' med en gång.

Nätet är min melodi... Och enbart online-kontakt räcker gott och väl för min del.
Men ju mer nätet växer ju svårare är det att hitta nån vettig vän, konstigt nog.

Har aldrig varit ute efter att ha ett helt gäng med vänner. Men i nuläget har jag bara 1. Och det känns ju sisådär smart. Särskilt när man blir osams.

Tror att ämnet spelar roll om man går en kurs. Jag har gått mycket med konst, måleri och konshantverkskolor och kortkurser, och därifrån har jag vänner än idag. Att dela kreativiteten är det som är gemensamt men har växt till att bli vänskap. Konsten har också varit en väg att utvecklas i områden jag inte ens visste fanns.

Håller med er allihopa!

Samma problem här. Svårt med att få vänner.
Svårt med att hitta djupare kontakten som jag letar efter....svårt med att hålla kontakten med folk som jag träffat.... Hur går man från det ytliga till något mer allvarligt?

Stort del av mina "sociala behov" (alltså att prata med någon under dagen) tillgodoses på jobbet, eftersom jag har enorm tur att vara på en arbetsplats med trevliga människor, varav en del jag samarbetar med och får därmed chans att lära känna lite bättre och kunna visa mig själv som jag är (bortom den tystlåtna blyga fasaden). Men det är inte samma som att ha vänner.

På sista tiden har jag funderat mycket på det. Vad är en vän för mig?
Det är inte samma som bekant, arbetskamrat, folk som jag umgås med då och då.... Vän är något djupare....Kvalité hellre än kvantitet. Någon jag kan ha djupa samtal med, dela erfarenheter, känna gemenskap, träffas då och då och göra något ihop typ skogspromenad och filosofera om livet. Någon som jag litar på och kan berätta om saker jag varit med om, någon som förstår mig....

Svårt att hitta.... Vet ungefär hur man påbörjar en kontakt, men hur upprätthåller man detta vet jag inte. Har också svårt med att höra av mig och dela med mig av vardagliga saker som de flesta människor gör. Ringa och prata om hur min dag var, eller berätta något kul som har hänt - det gör jag i princip aldrig på egen initiativ. Det går bara inte. Därmed missar man säkert chansen att gå djupare med någon...
Att vara kräsen, att ha svårt att öppna sig, att vara rädd för att bli sårad eller missförstånd hjälper inte heller.

Hur skulle ni definiera en vän?

Aspkvinna skrev:Tror att ämnet spelar roll om man går en kurs.

Håller absolut med dig. Ämnet är viktigt. Man har större chans att hitta någon med samma intressen då och liknade sätt att tänka. Betydligt svårare det där med tänkesättet dock.

Även om jag tänker så och gillar kurser har jag svårt att knyta kontakt med någon där, då jag är tystlåten och drar mig undan. Jag behöver också mycket tid för att känna mig bekväm med nya personer.´

Ett tips för att hitta vänner är nätet. Att vara på något litet diskussionsforum av intresse och så småningom upptäcka att man tänker lika med någon och kanske börja mejla... Bor man nära kan man fundera över att träffas i verkliga livet någon gång (med stor försiktighet dock)....

weasley skrev:Det beror väl på det som framgått här rent allmänt... det finns ingen substans, inget mer än kvitter, hos de flesta.

Haha, exakt! Jag pallar inte snacka väder eller konsumpriser. Jag är inte intresserad av vare sig fotboll eller platt-tv-apparater. Om du visar mig din nya mobil tittar jag på väggen istället. Jag finner inget nöje i att slötitta på amerikanska serier eller MTV. Jag hatar hiphop, RnB, disco, nu-metal och annat i den vägen. Jag är intresserad av att få ny kunskap, att diskutera, ta del av samhällsdebatten, recensera böcker & filmer. Analysera. Och jag vägrar ändra på mig för att det ska passa andra.

Alltså är jag rätt omöjlig att umgås med för de allra flesta.

KrigarSjäl skrev:Jag är intresserad av att få ny kunskap, att diskutera, ta del av samhällsdebatten, recensera böcker & filmer. Analysera. Och jag vägrar ändra på mig för att det ska passa andra.

Alltså är jag rätt omöjlig att umgås med för de allra flesta.

För ganska många år sen, på stenåldern när jag var ung, deltog jag en period i en diskussionsklubb. Det gick till så att initiativtagaren satte en text i händerna på mig och sa att vi samlas på Café Si-och-så då-och-då och diskuterar kring detta. Kritisk analys och diskussion av samhällsdebatt, politik, litteratur, filosofi - valet var fritt.

Vi träffades och diskuterade över ämnet ett par timmar (vi hade bestämt sluttid i förväg men de som ville fick naturligtvis stanna efteråt och fortsätta) och den som skulle inleda nästa möte hade med sig en ny text som delades ut och så bestämde vi tid och plats för nästa gång. Oftast gick det en månad eller så mellan gångerna vilket för mig kändes rätt lagom. Jag vill gärna smälta det som sagts och fundera över nästa ämne emellan och det tar tid om det skall bli kvalitet på det.

Sista gången jag var med (sen flyttade jag) handlade diskussionen om huruvida ändamålet helgar medlen eller om de medel man använder avgör/påverkar vilka mål man uppnår. Utgångspunkten var en text kring olika politiska rörelser under totalitära regimer.

Vi var oftast omkring fem, sex personer.

TheBoxSaysNo skrev:Samma problem här. Svårt med att få vänner.
Svårt med att hitta djupare kontakten som jag letar efter....svårt med att hålla kontakten med folk som jag träffat.... Hur går man från det ytliga till något mer allvarligt?

Stort del av mina "sociala behov" (alltså att prata med någon under dagen) tillgodoses på jobbet, eftersom jag har enorm tur att vara på en arbetsplats med trevliga människor, varav en del jag samarbetar med och får därmed chans att lära känna lite bättre och kunna visa mig själv som jag är (bortom den tystlåtna blyga fasaden). Men det är inte samma som att ha vänner.

På sista tiden har jag funderat mycket på det. Vad är en vän för mig?
Det är inte samma som bekant, arbetskamrat, folk som jag umgås med då och då.... Vän är något djupare....Kvalité hellre än kvantitet. Någon jag kan ha djupa samtal med, dela erfarenheter, känna gemenskap, träffas då och då och göra något ihop typ skogspromenad och filosofera om livet. Någon som jag litar på och kan berätta om saker jag varit med om, någon som förstår mig....

Svårt att hitta.... Vet ungefär hur man påbörjar en kontakt, men hur upprätthåller man detta vet jag inte. Har också svårt med att höra av mig och dela med mig av vardagliga saker som de flesta människor gör. Ringa och prata om hur min dag var, eller berätta något kul som har hänt - det gör jag i princip aldrig på egen initiativ. Det går bara inte. Därmed missar man säkert chansen att gå djupare med någon...
Att vara kräsen, att ha svårt att öppna sig, att vara rädd för att bli sårad eller missförstånd hjälper inte heller.

Hur skulle ni definiera en vän?

You said it all...!

Känner igen mig i det ni skriver. Sann lycka kommer ur gemenskap, sa en vis person en gång. Men att ta alla stegen dit är nog en dans svårare än livet självt. Att anta olika roller socialt sätt är säkert ett lämpligt verktyg för att göra normspelet lite lättare att ta till sig. Var nånstans börjar man? Vad e det första ni kommer att tänka på när någon säger ordet social?

Hmm. Känner att jag måste säga nåt eftersom jag INTE har det här problemet. De problem jag har med social interaktion och kommunikation är med folk som t ex har betalt för att se mig, som vård- och socfolk. Såna man inte bara ser i en lucka en liten stund utan måste träffa gång efter annan men inte har valt.

Jo, ett problem med privata kontakter är att jag är så nyfiken och "intervjuar" folk. Inte så att jag är intresserad av skvaller, men jag vill gärna veta hur de ser på allt möjligt, för att människan med stort M intresserar mig. Kan inte kallprata om ytligheter, även om jag kan prata om detaljer för att det är detaljer som intresserar mig, som pärlor eller lingvistik.

Problemet är att många missuppfattar mitt allmänna intresse för människan (där de är en bland många) för ett stort intresse för dem personligen. Ofta kan jag vara intresserad av en person, men inte så att jag hoppas bli bästis och bundis med dem, eller så att jag lägger an på dem heller. Det ställer till problem så väl när de vill bli bästis som när de INTE vill det.

Vet inte hur många gånger det blivit missförstånd kring sånt, att jag sett andra som bekanta eller kompisar men att de missförstått mina så kallade "djupa frågor" och tänkt att jag kommit dem så näääära. Pissjobbigt är det.

Antar att jag är en bra illustration av Lorna Wings undergrupp Aktiv men udda... de där distanslösa typerna som är som småglin fast de har gråa hår..

alfapetsmamma skrev:Problemet är att många missuppfattar mitt allmänna intresse för människan (där de är en bland många) för ett stort intresse för dem personligen. Ofta kan jag vara intresserad av en person, men inte så att jag hoppas bli bästis och bundis med dem, eller så att jag lägger an på dem heller. Det ställer till problem så väl när de vill bli bästis som när de INTE vill det.

Vet inte hur många gånger det blivit missförstånd kring sånt, att jag sett andra som bekanta eller kompisar men att de missförstått mina så kallade "djupa frågor" och tänkt att jag kommit dem så näääära. Pissjobbigt är det.

Det här känner jag igen. Jag har också en förmåga att genast trampa in i det många andra anser vara alltför privat egentligen men så kan de inte med att säga det utan svarar snällt på mina intrikata frågor och så står jag där alldeles för nära (tycker de) och är inte längre bekant utan något annat de inte kan definiera.

Någon enstaka gång blir det däremot något verkligt bra, att jag verkligen kliver så nära någon annan, att jag plötsligt upptäcker att den andre står mitt i mitt liv utan att jag egentligen vet hur det gick till men det var så det blev. Om jag då inte genast retirerar (vilket då kan förefalla märkligt och ger i sig upphov till fler komplikationer) av rädsla kan resultatet bli riktigt bra. Det är sällan - men det har hänt.

"Aktiva och udda"? Jag vet inte. Jag har inte tänkt så. Och normalt är jag ganska introvert och reflekterar mest över vad andra gör och säger.

Jag har just skrivit ett inlägg i en tråd med liknande tema på Attentions forum, som jag tar och skickar här också:

De här problemen, som bl a kan vara ganska utmärkande för Aspergare, är bland de hemskaste av de alla, eftersom förmågan att få kontakt och få det att klicka vad gäller vänskap och än mer vad gäller romantik och förhållanden blir en sådan dubbel sorg om man har svårt med det från start. Särskilt när det gäller problem med att möta en partner - om man själv har råkat längta mycket efter det - bilr det ju ett problem som man av många aldrig bemöts av någon som helst medkänsla för att man lider av, utan det är punkt 1A i bemötandet där att slänga tillbaka på den drabbade att det är han/hon som är bitter och det måste man förstå att det får man inte vara.

Bara att ha problemen och öppna munnen om att man har dem, och beskriva problemen och hur man upplever dem och sina egna tankar om varför det egentligen är just så här för oss som har sådana här problem blir ju av en stor del av omvärlden alltid omedelbart bemött med "detta är du som är bitter, det är dumt". Det är alltså en typ av livssorg som är legio att man aldrig ens får diskutera för att majoriteten runt omkring har bestämt att det är tabu att beklaga sig över problem med just den biten. Det är otroligt olyckligt.

Av stora sorger att ha här i livet är ofrivillig ensamhet dokumenterat som en av de värsta, bl a ska ofrivillig ensamhet i sig vara en påtaglig ohälsofaktor, ofrivilligt ensamma har högre sjuktal än människor som lever i en relation och så vidare.

Så det skulle vara viktigt att få ut mer och bättre information i samhället om hur pass vanligt ofrivillig ensamhet faktiskt är, mekanismer bakom det, hur lite det ofta faktiskt skiljer mellan "normala" människors beteendemönster och mönstren hos oss med problematik inom det autistiska spektrumet, och inte minst just att faktiskt inte alla har exakt samma mönster och att vi tämligen milda aspergare kan verka precis "normala", en del gånger bara just utom det faktum att vi saknar/har mycket färre spegelneuroner och inte har samma förmåga som alla andra att snappa upp outtalade normer och beteendemönster i princip i ryggmärgen.

Det är rimligen i de flesta fall till de största delarna samma mekanismer bakom mycket av detta med många av dem som kan verka hur normala som helst i alla andra sammanhang, kanske t o m har fullt utvecklade sociala liv när det gäller umgänge, vänner, bekanta - men som i princip aldrig får till det med att möta en partner. Det finns otaliga grader av problematiken med att behärska att knyta och behålla kontakter med andra människor. Förståelsen för att alla inte har "spelen" i ryggmärgen, utan att en ändå förhållandevis stor del av alla människor - 3-4 % anses väl ha Asperger - faktiskt måste lära in mycket av sociala koder, mönster, "spel" man ska behärska, "masker" man ska sätta på sig osv... som hos den stora massan är inlärda på ren instinkt... den förståelsen är på tok för sällan förekommande.

Vore alla sådana bitar bättre kända rent allmänt skulle man kanske kunna undanröja mycket av den extra skada som de redan drabbade nu ofta drabbas av ovanpå den ursprungliga, när den "vanliga" majoriteten ofelbart bemöter och bedömer med en från första stund mer än något annat rent skuldbeläggande attityd, när det är en norm att man måste hålla misslyckanden på vissa punkter och därtill hörande sorg över dessa för sig själv, och annars får höra så fort man ens nämner sina problem att "sådant får man inte prata om att man har problem med, det tycker vi andra är att vara bitter över den lott man fått i livet och det är aldrig attraktivt".

Den inställningen till att ens få diskutera sina specifika problem råder knappast i något som helst annat sammanhang. Människor som kan gå brukar inte sucka "usch, vad du ältar det där med dina jävla ben" om någon som sitter i permobil undslipper sig något om hur härligt det hade varit att kunna gå för egen maskin... Det är naturligtvis inget annat än rent förskräckligt att just förmågan att kunna möta en partner ungefär så lätt som man önskar ska vara omgärdad av en så grundläggande - och hos många närmast patologiskt empatilös - oförståelse hos dem med normalgod förmåga för dem som har den sämre utvecklad. Längtan efter tvåsamhet är ändå den kanske mest grundläggande mänskliga längtan som finns.

Hej igen!
Ja det var många svar, och man känner igen det.

Det jag hatar är att vara ensam, därför blir det så jobbigt. Det finns ju såna som trivs med sin ensamhet, och det gör alltså inte jag.

Jag klarar av att konversera men sedan ska man ju fördjupa relationen. Det har jag sällan lyckats med. Däri ligger problemet.

Men ofta kan det också vara så att jag inte träffar så många andra som är intressanta... Har fler här också den erfarenheten, alltså en "kräsenhet"/att det inte är så många som är intressanta? Tänk då om det helt enkelt är så att jag aldrig kan träffa någon, eftersom jag inte kan känna något för en person... Hoppas det inte är så.

Men sen så är det ju också så, som nämndes, att med stort kontaktnät ökar chanserna. Dock blir det svårare när man från början inte har så många kontakter. Det man får ha är väl hoppet, att tro att det faktiskt kan lösa sig. Men vad hjälper hoppet när man känner sig ensam nu?

Och nu på sommaren vill man ju hitta på saker med vänner, men jag kan inte göra nåt av det, eftersom jag inte har några vänner. Så jag blev medlem här så får man se vart det leder!

Jag tror att många NT bär sociala masker. De visar det som är acceptabelt men inget som är jobbigt el negativt. Därför verkar de inte så intressanta, fast de kanske är det när/om man verkligen lär känna dem.

Men för att folk ska öppna sig måste man våga öppna sig själv. En del aspergare anses "för öppna" (odistanserade). Andra gömmer sig (mer el mindre väl) under egna sociala masker. Om man har dåligt självförtroende, blivit besviken etc så vågar man inte avslöja för mycket och då håller man automatiskt allt på en ytlig nivå.

Men när aspergare träffar andra aspergare så behöver vi spela några roller utan kan vara precis så (aspiga) som vi är?

Så varför inte gå på träffar som ordnas i Skånetrakten?

Jo, jag får väl göra det

Ja,kom på någon av våra träffar där är du alltid välkommen!

Känner igen mig i alltför mycket här i tråden.
Och om inte annat så hjälper mina egna kontaktnojor, igångsättningsproblem och "kräsenhet" till så att jag inte "kan" "skylla från" mig heller.
Vet inte vad jag mer ska skriva. (Kan bara skriva om det som är halvviktigt för mig?) Hur gör andra för att skriva om det som berör dem mest eller värst? För mig gör det fruktansvärt ont att dra upp (upphängd i en tråd i universum, tomt och svinkallt) och finns alldeles för många interagerande delar som gör gröt i huvudet.

Zombie, du har en språkbehandling och uttrycksförmåga som är rent njutbar ibland men jag antar att du är medveten om dig.

Till Camillas beskrivning vill jag säga att jag känner igen mig i varje ord. Jag har oerhört svårt att hantera det här med närhet och distans i relationer. Dvs jag har svårt för mellanlägena. Jag har ju inte asperger så att jag har alltid trott att det delvis berott på bristande träning i och med ett antal års mobbning förutom att jag ser det som att det också är min personliga läggning att vara en ytterlighetsmänniska. Mina sociala masker har varit annorlunda konstruerade än andra människor. Jag har svårt för ytligt småprat och lärde mig småprata först efter 30. Jag har ett oerhört behov av integritet samtidigt som jag kan lämna ut mig fullständigt. Det har inte inneburit några större problem när det gäller att skaffa en partner. Impulsiviteten, att jag släpper in folk har setts som charmig och att jag uppvisar ett stort intresse. När det gäller att gå på nitar och drabbas av kärlekssorg har jag väl till stor del haft tur. Men jag har samtidigt blivit oerhört beroende av mina partners och har inte lika lätt för vänskap och kamratskap. För att där förväntas man dra upp gränser och kan inte vara lika öppen. Så jag är som en åsna mellan hötapparna och vet inte heller hur man går från att vara allmänt trevlig till ganska eller lagom viktig för en annan människa.

Camilla skrev:Hej!
Jag har problem med att ta kontakt med folk, eller rättare sagt att etablera djupare relationer, dvs få vänner. Jag undrar hur ni andra gör, eller om ni har några tips.

Hej Camilla!
Jag har exakt samma problem! Ibland undrar jag vad en vän är. Ibland kan jag försöka förklara det med en negation, nämligen att en vän är någon som inte kränker. Anledningen till detta är att samtliga som jag har etablerat en kontakt med irl har på ett eller annat sätt kränkt mig och mitt varande här på Jorden, förmodligen pga oförstånd vilket är fullt tillräckligt men även pga ondvilliga saker, dvs att de har behov eller begär som är viktigare än relationen i sig och som yttrar sig i en utnyttjande-situation. Av anständiga skäl bör man ju undvika sådant eftersom man själv endast sänker ned sig i ett träsk som under lång tid det kan vara svårt att ta sig ur.

Jag undrar om det är en utopi att tro att man ska kunna etablera en djupare relation med en annan människa under sin livstid ?

Dock kul att veta att man inte är helt ensam med sina problem.

Titti skrev:"Aktiva och udda"? Jag vet inte. Jag har inte tänkt så. Och normalt är jag ganska introvert och reflekterar mest över vad andra gör och säger.

Titti, intressant att läsa dina vidarespinningar på det jag sa, tack för det! Pratar om Lorna Wings undergrupp Aktiva men udda för att jag blev så tagen när jag i början av AS-forskandet läste om den gruppen och deras distanslöshet. Tidigare hade jag tänkt på AS som den där schematiska bilden av nån i lite tunnare glaskupa än klassiska autister.

Hade noll koll på att man kunde vara t ex übersocial men ändå eljest i andras ögon, så pass så man mest varenda dag undrade Vad är det jag gör som är så konstigt? Nåt är det, annars skulle de inte skaka på huvudet, säga Hihi du Alfapetsmamma du är verkligen nånting för dig du, eller skratta åt en för saker man inte begriper humorn i osv osv osv.

När jag då läste om de distanslösa, som i mångt saknar filter mellan mun och filter (är som folk kan vara när de är på kanelen, fast man är spik nykter) och som saknar en skvaller, skitsnacks- och struntprats-gen så föll nån pollett ner: Aaaaah, DÄR är jag ju! Sen har jag läst många biografier där det bekräftats en del, och när jag sen läste Debbidos inlägg om distanslöshet här på AFF så ramlade polletten ner några snäpp till...

Tycker dock inte om att det alltid utmålas som nåt negativt, om det inte är nån med AS som skrivit. Särskilt i Gillbergs tappning låter vuxna med AS alltid nåt som SÄMRE än de "normala". I synnerhet i boken som har geniala och nördar i titeln- orkar inte googla fram det nu. I den låter alla specifika AS-drag som för mycket, jobbigt och drygt för andra omkring. Inte som jag ser det som jobbigt i vissa sammanhang och en tillgång i andra.

Som jag sa igår till nån, hur kommer det sig att nån som inte vill eller kan ljuga och som inte vill prata strunt om andra eller bara prata om futiliteter ses som handikappad i det avseendet? Ärlighet, rättrådighet och kunskap på ett område framhålls ju som nåt bra, gäller inte det längre? Han hade inget svar på det, men jag undrar ofta.