Sabina skrev:Men kan inte systern slänga ur sig elaka saker hon också? Med motiveringen att hon har det extra jobbigt i livet eftersom hon har ett syskon med AS.

Syskon tenderar ju att visa en slags "syskonkärlek" för varandra.

Självklart kan hon göra det, men den ursäkten går inte heller hem hos mig.
Om inte jag lär barnen hur man behandlar sig själv och andra människor (dvs med respekt) vem ska då göra det?
Jag ansvar för dem och det innebär att jag även ansvarar för att de lär sig hur man beter sig mot sina medmänniskor.
Om jag inte leder vägen så är det de som får lida i slutändan eftersom ingen vill vara vän med någon som slänger ur sig saker och går till personangrepp så fort det något bär dem emot.

tahlia skrev:Om inte jag lär barnen hur man behandlar sig själv och andra människor (dvs med respekt) vem ska då göra det?
Jag ansvar för dem och det innebär att jag även ansvarar för att de lär sig hur man beter sig mot sina medmänniskor.
Om jag inte leder vägen så är det de som får lida i slutändan eftersom ingen vill vara vän med någon som slänger ur sig saker och går till personangrepp så fort det något bär dem emot.

tahlia, tänk om fler kunde resonera som du!

Precis som andra skrivit så är ett NPF inget som helst frikort att vara hänsynslös och otrevlig mot andra*. Måhända att man har svårt med impulskontroll och koncentration vid ADHD - detta ska ändå inte gå ut över omgivningen så att den måste lida onödigt mycket!
Detsamma gäller de AS-drag man kan ha. En NPF-diagnos är inget att gömma sej bakom och peka på när man gjort något dumt:

"jomen jag var tvungen att dra av pelle brallorna inför hela klassen för jag har adhd!!!"

----------------------------------------------
*Tourettes kan vara undantaget, om man har svår tourettes.

weasley skrev:Precis som andra skrivit så är ett NPF inget som helst frikort att vara hänsynslös och otrevlig mot andra*.

Åhhh, men tääänk det trodde jag. Jag trodde det var huvudorsaken till att man skaffar sig en diagnos. Att man får ett frikort då.

Jag har ett sånt frikort i plånboken. Hoppsan. Jag har visst förväxlat det med Konsumkortet. Ojdå.

weasley skrev:Måhända att man har svårt med impulskontroll och koncentration vid ADHD - detta ska ändå inte gå ut över omgivningen så att den måste lida onödigt mycket!

Eller om man lider av gravt onormal normalitet. Då bör man också passa sig så att man inte låter omgivningen lida onödigt mycket. Genom att t ex tråka ut sin omgivning med omfattande beskrivningar av en pågående köksrenovering, eller dylikt. (Köksluckor, köksluckor, köksluckor.... Ej att förväxla med specialintresse, utan det hela lär vara helt normalt.)

weasley skrev:Detsamma gäller de AS-drag man kan ha. En NPF-diagnos är inget att gömma sej bakom och peka på när man gjort något dumt:

"jomen jag var tvungen att dra av pelle brallorna inför hela klassen för jag har adhd!!!"

Nu börjar jag ju tycka bra synd om den där Pelle. Hoppas han blir lämnad i fred i fortsättningen.

weasley skrev:----------------------------------------------
*Tourettes kan vara undantaget, om man har svår tourettes.

Ja, med tanke på hur mycket folk i allmänhet svär, så lär det väl till bra mycket tourettes innan någon lyfter på ögonbrynet.

(Det sistnämnda är ett talesätt och ej att förväxla med plastikkirurgi. Eller med konsumkortet.)

Jag ska vara ärlig. Antingen missuppfattar jag Sabina rätt rejält, eller så har jag förstått det hela rätt och ogillar den här överlägsenheten och spydigheten.

Kan någon hjälpa mig få rätsida på det här så jag inte sätter en stämpel där den inte hör hemma?

weasley

Kunde inte sagt det bättre själv.

Fast även om inte diagnos är frikort för att bete sig hursomhelst kan man inte bemöta oacceptabelt beteende med samma metoder som man gör med NT-barn.

Man måste så klart markera och försöka förklara att andra blir ledsna och arga och man gör sig själv omöjlig, men "vanlig uppfostran" med Supernanny-metoder t ex gör mer skada än nytta. Det är min bild och den bild jag fått genom väldigt mkt läsande om npf och barn.

Jag talar alltså om barn som har svårt med arbetsminnet, "planering", generalisering, automatisering, impulsivitet, avledbarhet och annat sånt.

Det som händer med delar av ovannämnda nu mycket omhuldade metoder för uppfostran är att barn med ovanstående bekymmer får pålagringar av misslyckanden, skuld och skam i övermått och till slut utvecklar trotssyndrom och andra beteendestörningar, förutom depressioner och annat skit.

Medveten om att jag generaliserar och uttrycker mig taffligt i det här inlägget, men jag orkar inte vara mer subtil och noggrann i formuleringarna, ville bara säga nåt i diskussionen Allmän hyfs och "frikort".

Så vill jag rekommendera boken Explosiva barn, av Ross Greene, för alla som är intresserade av ett annat sätt att se barn som har svårt med krav, förändringar och motgångar, oavsett diagnos eller diagnosfrihet. Så himla bra!

Just detta med att förklara blir ju viktigare eftersom ett barn med NPF mycket väl kan feltolka eller missförstå situationen.

Å andra sidan så tycker jag att det alltid är lika viktigt att förklara vad barnet gör fel och varför. Precis som att man aldrig säger blankt nej utan att ge en förklaring. Detta oavsett om jag har ett barn med NPF eller ett NT-barn.

Sedan sådan anpassning som planering och inte överraskningar det faller sig ju naturligt när man har ett barn som har svårt för förändringar.

Det jag motsatte mig var just detta "frikort" för att bete sig elakt, bara för att man har en diagnos.

tahlia skrev:Jag ska vara ärlig. Antingen missuppfattar jag Sabina rätt rejält, eller så har jag förstått det hela rätt och ogillar den här överlägsenheten och spydigheten.

Kan någon hjälpa mig få rätsida på det här så jag inte sätter en stämpel där den inte hör hemma?

Inte vet jag om det kan hjälpa till något - men för min del uppfattar jag det som att ni nog står närmare varandra än det kan verka. Att Sabina i grunden är orolig för samma saker som du (och jag, Weasley m.fl.): att barn som redan är i ett mycket utsatt läge behandlas illa och blir ännu sämre rustade som vuxna. Sedan lägger ni betoningen på olika sidor av saken, alla dock relevanta, efter erfarenheter (inkl. dina av egna barn) och bagage, och uppfattar varandra som oroväckande ensidiga eller något ditåt. Och värderar kanske den omgivande ("NT-") världen, dess konventioner och rimliga strategier mot den något olika. Plus olika språk och dagshumör, som gör det svårt att bena ut likheterna i grunden och skillnaderna i detaljer.
(Jag uppfattar också Sabina just här som kanske på litet fel humör för en allvarlig dialog; men har annars fått intrycket att hon har så det räcker och blir över av både hjärta och förstånd.)
_____________________________________________________________

Och, hur fagerlund ska jag säga, Tahlia? Så glad jag är att du finns och gör det du gör! Sedan kan väl jag vara knäpp då... *hoppas det inte var för mycket... *

Sabina

Hjälp gärna mej också att begripa om ditt svarsinlägg till mej var att betrakta som ironi och en drift med samhället...

... eller om du var allvarlig när du skrev det du skrev.

tahlia skrev:Jag ska vara ärlig. Antingen missuppfattar jag Sabina rätt rejält, eller så har jag förstått det hela rätt och ogillar den här överlägsenheten och spydigheten.

Kan någon hjälpa mig få rätsida på det här så jag inte sätter en stämpel där den inte hör hemma?

Håller med tahlia. Jag är lite förvirrad och vet inte vad jag ska tro.

weasley skrev:Sabina

Hjälp gärna mej också att begripa om ditt svarsinlägg till mej var att betrakta som ironi och en drift med samhället...

... eller om du var allvarlig när du skrev det du skrev.

Det var nog menat som en allvarlig ironi och drift med samhället. Det var inte menat som ett angrepp mot dig personligen.

Själv står jag givetvis TOTALT utanför samhället, medan jag driver med samhället som jag inte på minsta sätt är med och driver.

Men hur någon annan betraktar det jag skriver kan jag inte bestämma över. Jag skulle förvisso jättegärna ägna mig åt att hjärntvätta folk med mina alltid jätterätta, nytvättade och fräscha åsikter. Men jag tror att det finns andra projekt som det är lättare att lyckas med, ehuru inte lika behjärtansvärda.

Och folk har trots allt en tendens att vilja tänka själva.

att tro att man kan "uppfostra" ngn med diagnos, kanske dubbel- eller trippendiagnos på samma sätt som vanliga barn har ingen koll. Antagligen finns det inga barn som är mer uppfostrade än just dessa, det är bara det att det fungerar inte. Det bästa är ju naturligtvis om man kan hitta en resursskola där kraven är mindre.

...eller snarare så här: den tid man lägger ned på "uppfostran" står inte i paritet till resultatet! Känns inte som man gör annat än just det. Viktigt att välja strider tycker jag som har barn med flera diagnoser. Ett stökigt rum t ex är inte det värsta som kan hända... oerhört trist också om det bara blir en massa gnäll om vilka fel barnen gör. Fast självklart måste man sätta gränser. Hur man än gör kommer dessa barn alltid att uppfattas som gränsöverskridande, bortskämda etc av andra föräldrar och barn. Som vuxen till dessa barn tror jag dock man lär sig oerhört mycket i att ta till vara på livet och få en mycket mer flexibel inställning till sin omgivning.

Lilla Gumman skrev:
KrigarSjäl:
Handikappfotbollen är för stående, klass U. Klass U är för utvecklingsstörda och andra inom peronkrets 1. Dyslexi, ADHD, DAMP och liknande brukar också kunna räknas dit. Inom handikappfotbollen finns det inga åldersgränser. För det allra mesta är handikapplagen mixlag, för både killar och tjejer i alla åldrar. Den yngsta kan vara i lågstadieålder, den äldsta runt pensionsåldern. Jag började spela fotboll hösten 2006.

Jaha, ett handikapprojekt alltså. Tycker iaf att det är märkligt att de har så pass blandade åldrar.

evhog skrev:...eller snarare så här: den tid man lägger ned på "uppfostran" står inte i paritet till resultatet! Känns inte som man gör annat än just det. Viktigt att välja strider tycker jag som har barn med flera diagnoser. Ett stökigt rum t ex är inte det värsta som kan hända... oerhört trist också om det bara blir en massa gnäll om vilka fel barnen gör. Fast självklart måste man sätta gränser. Hur man än gör kommer dessa barn alltid att uppfattas som gränsöverskridande, bortskämda etc av andra föräldrar och barn. Som vuxen till dessa barn tror jag dock man lär sig oerhört mycket i att ta till vara på livet och få en mycket mer flexibel inställning till sin omgivning.

Härligt att läsa nån som uppenbarligen vet vad den talar om, tack för det!