Just nu känner jag att jag antigen får låtsas vara "normal" och det håller inte i längden, eller så talar jag om för någon att jag har AS - eller att jag har ADHD, jag har ju båda - och då tar folk avstånd direkt. Tredje alternativet vore förstås: Umgås bara med aspies eller folk med NPF i alla fall. Men det håller ju inte om man jobbar i ett vanligt jobb, och om man har barn - då man måste ha ett minimum av umgänge med skolpersonal, andra föräldrar och sånt.

Och jag känner att jag bara blir mer och mer känslig ju oftare folk missförstår mig. Folk förväntar sig också hela tiden för mycket av en. De tror att man är slarvig eller oengagerad om man inte orkar. Men om jag talar om att jag har diagnos - då förväntar dem sig ingenting och behandlar en som ett barn. Jag har ju egentligen levt med det här ganska länge - jag är snart 50. Men jag har inte varit så medveten om hur folk reagerar på mig. Ofta har jag trott att det kanske berodde på dem eller andra omständigheter. Och jag vet ju inte helt säkert nu heller hur mycket det spelar in.

Har ni några tips hur man hittar en bra jämnvikt mellan att anpassa sig och passa in och att få vara sig själv? Eller hur man lyckas passa in lite bättre? Finns det någon bra kurs, t.ex? Eller någon psykolog som har har något bra koncept vid AS?

Intressant och viktig frågeställning, mycket av ett dilemma för mig själv med dessutom.
Under utredningen för några år sedan tyckte jag att alla absolut skulle basunera ut sin diagnos (AS menade jag då främst). Detta för att ju fler som är öppna med diagnosen, desto större synlig mångfald inom spektrumet, vilket torde resultera i en ökad förståelse och acceptans inför bokstavsdiagnoser i stort - så tänkte jag då.
Sedan blev utredningen klar, jag fick min AS-diagnos och vad hände?
Inte mycket. Det blev inget basunerande.

Några utomstående vet, som vissa lärare i barnens skola och någon ytlig bekant, förutom den närmaste familjen då.
Och själv går jag fortfarande i samma funderingar angående om jag ska berätta för resten av världen eller inte.

Oavsett om folk vet om min diagnos eller ej så beter jag mig ibland avvikande från normen, det är ofrånkomligt.
Men:
I och med diagnosen så vet jag åtminstone själv varför det blir så. Jag vet var dessa avvikelser (som ofta leder till misslyckanden och knas på olika livsplan)kommer i från. Det är iaf. en tröst om jag bara kommer ihåg att tänka så istället för att automatiskt känna mig usel när saker blir fel. Det är lite lättare att inte varje gång ta åt sig av andras missnöje när jag vet att jag faktiskt inte alltid kan rå för att det blir fel i kommunikationen eller vad det nu är som felar för tillfället.
Det är livsviktigt att ge sig själv lite andrum, oavsett vad andra tycker om en.

Ang. kurser så har ju habiliteringen i Stockholm(Rosenlund) en del riktade kurser till de med AS. Men egentligen skulle jag vilja ha än mer riktade kurser, där man går in än mer på djupet av vad AS innebär för just mig(dig). Det hade varit till stor hjälp precis i början, då famlade jag verkligen i blindo inför vad just mina funktionshinder specifikt bestod av och vad som eventuellt går att korrigera med träning osv. Men det kanske är en utopisk önskan?

Blev det här begripligt? Lite trött...

Jag håller inte hemligt med det, men skyltar inte heller med det.
Sen hur folk reagerar över det kan inte jag ansvara över. Om folk tar avstånd från en bara för att man har ett handikapp så är det inte människor värdiga att umgås med ändå så.

Liknande trådar:

Berätta om sin diagnos eller inte?
För- och nackdelar med att folk känner till din diagnos
Att berätta eller inte (Omröstning)
Törs inte berätta på jobbet att jag har Asperger

Lilith:
Jag känner igen mycket av det du skriver. Du säger, du själv vet nu åtminstone varför det blir så. Precis, för de andra förstår ju i alla fall inte, eller hur? Ibland verkar det nästan som om folk förstår ännu mindre, om de vet diagnosen. Men jag kollar nuförtiden lite först, hur mycket en person kan om Asperger, NPF eller liknande. Och om jag märker att personen inte har någon aning - då är det ingen idé att berätta. Det har ju blivit bättre när det gäller ADHD. Där vet många nuförtiden ganska väl vad det innebär. Asperger är lite mera okänt.

Jag har nog också nyligen blivit mer medveten om att vissa saker beror på Asperger och att de skapar problem för mig. Om det går att träna upp just dessa saker, det är ju en mera komplicerad fråga.

Deathly Nightshade: Det är också ett sätt att agera, men bara om man inte bryr sig om folk avskräcks. Det kan ju faktiskt också vara så i vissa fall, att folk bara inte vet så mycket om det.

Jag ska titta på dem gamla trådarna också, jag är ganska ny här.

Jag är helt öppen med min diagnos och har inte upplevt något avståndstagande eller liknande. Det har snarare varit tvärtom att folk istället blir intresserade. Däremot har jag mött ganska mycket okunskap, men det är inget jag klandrar folk för.

Jag tycker du ska vara helt öppen med dina diagnoser. Skitsamma om folk behandlar dig annorlunda. De gör det just pga okunskap och inget annat.

Deadly_Nightshade skrev:Jag håller inte hemligt med det, men skyltar inte heller med det.
Sen hur folk reagerar över det kan inte jag ansvara över. Om folk tar avstånd från en bara för att man har ett handikapp så är det inte människor värdiga att umgås med ändå så.

Instämmer helt

mongoliet skrev:Jag är helt öppen med min diagnos och har inte upplevt något avståndstagande eller liknande. Det har snarare varit tvärtom att folk istället blir intresserade. Däremot har jag mött ganska mycket okunskap, men det är inget jag klandrar folk för.

Jag tycker du ska vara helt öppen med dina diagnoser. Skitsamma om folk behandlar dig annorlunda. De gör det just pga okunskap och inget annat.

Så kan man kanske tycker om man inte
1. har arbetskamrater som man måste samarbeta med. Dem kan man inte skita i.
2. har barn och måste kommunicera med lärare, med andra föräldrar, med läkare och psykologer (om barnen också har diagnoser....), osv....

Men jag har båda delarna. Och det finns säkert ännu fler exempel då man inte kan skita i andras reaktion.

För mig har fungerat bra med dom flesta när jag berättat om min AS och ADD.
Antingen är dom nyfikna på vad det är eller så säger dom att "jag som är så social" eller nått sånt.

Har fungerat bra med alla utom med min fru.

Min fru har genom min diagnos hittat orsaken till alla problem.

Är hon trött är det för att jag har AS. Tycker jag inte om en viss person är det för att jag har AS.
Är det något jag inte förstår är det för att jag har AS.

Skälv ser jag det som att det är det är den rosa elfanten i vardagsrumet. Den har funnits där hela tiden.
Alla har märkt den. Men nu kan man beskriva den. och man har en förklaring till varför det är som det är.

S_Helmer skrev:Men nu kan man beskriva den. och man har en förklaring till varför det är som det är.

Man kan beskriva det ja, men att beskriva något och att förklara det är två olika saker. Aspergers syndrom är bara ett namn, ett beteckning, men ingen förklaring. Läkarvetenskapen/ psykiatrin bryr sig inte om förklaringar på problem. De är bara intresserade av hur man bäst döljer och samtidigt perpetuerar problemen.