Jag har skrivit en liknande tråd innan men jag har några extra frågor. Så här är dom:

1. Vilka fördelar/nackdelar finns det med en AS-diagnos? För mig skulle det vara positivt, dels för att jag skulle kunna acceptera mig själv mer + att jag har hittat ett program för folk med asperger som går ut på att få ut folk med asperger i arbetslivet. Man får då hjälp med praktik, som ska leda till anställning och jag behöver verkligen ett jobb. Sedan skulle jag kunna vara öppen om det inför vänner och familj, medan just nu vet ingen.

2. Har någon av er fått ett "nej" från öppenpsykatrin? jag misstänker nämligen nu under min grundutredning att de kanske inte vill göra en utredning på asperger, eftersom psykologen har flera gånger frågat vad jag vill ha för typ av hjälp om det inte skulle bli en neurologisk utredning.

3. Vad gör jag om jag INTE får göra en utredning av asperger? Jag vet inte om jag kan släppa tankarna kring asperger för jag är 90% säker på att jag har asperger. De 10% som fattas är att en läkare eller psykolog håller med mig. Om dom inte håller med, vad gör jag då? Ska jag släppa tankarna om asperger eller vad gör man?

Vore väldigt tacksam för svar!

1: Vilka fördelar det finns är väl beroende på individ. Vissa fördelar kanske vi ser utifrån vårt högre jag, och andra utifrån vårt medvetna jag. En fördel kan vara att asperger tjänar som en identitet när man befinner sig i tonåren och söker just en identitet. Det kan möjliggöra ett liv avskilt från samhället. Nackdelen med en diagnos är att det kan få en att känna sig stolt över sina egna problem, och se det som ett sätt att vara snarare än som problem som måste lösas, vilket bidrar till inaktivitet, resignation i stället för försök att lösa problemen.

2: inte jag

3: Prova gå till en provat, oberoende psykiatriker. Annars beror det på vad du ser för syfte med att få en diagnos. Om ditt syfte är möjlighet att få känna en gemenskap eller samhörighet så kan jag säga som så att personer med asperger kan vara på tusentals olika sätt och det är omöjligt att dra generella beskrivande personlighetsmässiga riktlinjer. Om det är hjälp du är ute efter så rekommenderar jag ett besök hos någon alternativ teraput, t.ex. tankefält, reikihealer eller shamansk healer.

En dålig sak med att ha diagnos är jantelagen. Eftersom folk är värdelösa på att 'se' AS, och deras empati bara funkar sålänge deras hjärna OCH hjärta hänger med finns en risk att de helt sonika inte tror på den och straffar dig genom skitsnack och ryktesspridning. Särskilt om du via din AS i nån diskussion råkar förolämpa deras bristande utbildningsnivå eller nåt. Ironiskt nog på ungefär samma sätt som man straffar folk för att de är annorlunda i skolor. Folk har lixom tragiskt trista liv och gör så som ett slags underhållning i brist på bättre.

Fast fördelen är ju kanske att du överlever en situation som annars dödat dig, så det är ju en avvägning litegrann vad som är viktigt.

radix skrev:Fast fördelen är ju kanske att du överlever en situation som annars dödat dig

Jag får här en bild framför mig av den extremt radiointresserade aspergaren som konstruerar en radio av vrakresterna efter att ha kraschat med en jumbojet i anderna.

radix skrev:En dålig sak med att ha diagnos är jantelagen.

Det beror ju på hur man är. Vissa aspergare skiljer sig knappt från andra när det gäller intressen, självbild, uppskattning av de egna förmågorna osv. Men detta har väl mer med symptomen att göra än själva diagnosen. Symptomen är ju en rad egenskaper, medan diagnosen bara är ett namn som en läkare gett åt dessa symptom. Fördelar och nackdelar med diagnosen behöver inte vara samma som för symptomen.

1. Vilka fördelar/nackdelar finns det med en AS-diagnos?

När man behöver viss hjälp så är det så att det oftast krävs en diagnos. Då är det ju bra att ha en sådan.

Om du tänker mer på livet i allmänhet så tror jag det kan vara både dåligt och bra. Diagnoser kan ibland bli till en form av label-ism. Det är inte så bra. Det kan ju vara så att folk får en konstig antropologi/människosyn och försöker förklara människans beteende genom att tex. såäa att det beror på AS, ADHD eller fobisk personlighetsstörning när det egentligen är mycket mer komplext än så. En del väljer att skylla på sin diagnos istället för att ta moraliskt och etiskt ansvar i livet. Naturligtvis, säger en Katolsk Präst till mig, kan vissa dumma beteenden beror på vissa diagnoser man har. Diagnoser skall inte leda till själv-hat eller själ-älskande. Fördelen är alltså att man har en förklaringsmodel bla många på hur man fungerar i livet. Jag hoppas du förstår vad jag menar.

Tack för era svar! Det känns lite bättre nu faktiskt.

Anledningen till att jag vill ha en diagnos är för att det är en förklaring till varför jag är som jag är. Jag känner att det hindrar mig från ett normalt liv. Jag vill ha ett jobb, vänner och vara självständig men jag kan inte. Jag kan inte ens städa hemma. Och att inte ha jobb, någonstans att gå, inga rutiner leder till depression. Om det var så att jag hade AS, men inte led av det så hade ju en diagnos inte varit nödvändig. T ex så har jag en äldre bror som förmodligen har AS också, men skillnaden är att han har vänner, ett bra jobb och är fullt fungerande i samhället, så för honom skulle en utredning och diagnos inte vara nödvändig.

Sedan vet jag ju inte hur jag skulle reagera om jag fick en diagnos, men jag vet att jag skulle bli ledsen om de på öppenpsykatrin inte ville utreda mig för AS.

1) Fördelar: Om du själv grunnar mkt på detta och tror dig ha AS är det ett skäl att utreda. Jag har själv mycket hjälp av min utredning när det kommer till att förstå mig själv. Jag har sedan utredningen fått större självinisikt, blivit bättre på att ställa rimliga krav på mig själv och kan med stöd i utredningen hitta vägar fram vid olika problem jag stöter på. Utredningen har även varit till hjälp för mig att förklara och tala med mina närmsta om min problematik och har hjälpt dem att förhålla sig till mig. Den har även givit mig större självförtroende eftersom den dels visar att jag även har styrkor, dels bekräftar att jag har en funktionsnedsättning och inte är ouppfostrad.

Nackdelar: Tja. Möjligen att man själv far illa av det utredningen visar. Det är ju upp till dig vem du berättar resultatet för och hur du förhåller dig till sin diagnos.

2) Jag hade svårt att få hjälp av öppenvården genom att göra artiga förfrågningar. Vårdcentralen ville inte skicka en remiss eftersom de ansåg att jag var för välfungerande för att få en diagnos. Jag fick hjälp när maken slutligen övertalade mig att följa med honom till akutpsyk på dagtid där vi tillsammans kunde förklara vilka svårigheter jag har i min vardag. Efter två samtal ställdes jag i kö för utredning med frågeställning ADHD och Asperger.

3) Du går till en privat praktik som genomför utredningar. Då får du bekosta utredningen själv som jag förstår det. Har socialtjänsten eller arbetsförmedlingen på din ort någon verksamhet som fångar upp vuxna med misstänkt AS och hjälper dem till utredning?

Jag tycker inte du ska ha en utredning för att se om du har Asperger utan för att kunna utesluta saker och ting. Utredningen ska som jag ser det vara neutral utan att vara på väg mot en viss diagnos, det vill säga du ska kunna få vilken/vilka diagnoser som helst. Det finns ju dom som har multipla diagnoser.

Lemonad skrev:Anledningen till att jag vill ha en diagnos är för att det är en förklaring till varför jag är som jag är. Jag känner att det hindrar mig från ett normalt liv.

Där har du fel.
En diagnos kan inte förklara varför du har de problem du har. Psykiatrin ägnar sig inte åt att förklara människors problem, bara åt att sätta namn på dem och uppfinna matchande droger.

Om det är en förklaring du är ute efter så tycker jag du ska gå till en regressionist.
Det är en typ av hypnotisör som genom hypnos tar sina klienter bakåt i tiden. Du vet själv på ett undermedvetet plan vad som orsakar de problemen du har i ditt liv, och genom hypnos kan du komma åt den kunskapen.

Krokus skrev:

Lemonad skrev:Anledningen till att jag vill ha en diagnos är för att det är en förklaring till varför jag är som jag är. Jag känner att det hindrar mig från ett normalt liv.

Där har du fel.
En diagnos kan inte förklara varför du har de problem du har. Psykiatrin ägnar sig inte åt att förklara människors problem, bara åt att sätta namn på dem och uppfinna matchande droger.

Om det är en förklaring du är ute efter så tycker jag du ska gå till en regressionist.
Det är en typ av hypnotisör som genom hypnos tar sina klienter bakåt i tiden. Du vet själv på ett undermedvetet plan vad som orsakar de problemen du har i ditt liv, och genom hypnos kan du komma åt den kunskapen.

Var det inte hypnos som på typ 80-talet gjorde att en mängd män anklagades felaktigt för att ha förgripit sig på sina barn? Kan inte ses som en trovärdig metod.

Azo85 skrev:Var det inte hypnos som på typ 80-talet gjorde att en mängd män anklagades felaktigt för att ha förgripit sig på sina barn? Kan inte ses som en trovärdig metod.

Det vet jag ingenting om, men medvetna tankar kan filtreras in i det en hypnotiserad person säger, beroende på hur djup hypnosen är. Det finns ju alltid en risk att information framtagen genom hypnos är färgad av känslor eller det medvetna, men det hör till undantagen, skulle jag säga. Väldigt värdefull information har kommit i dagen genom hypnos, och har kunnat hjälpa många människor.

Lindansare skrev:1) Fördelar: Om du själv grunnar mkt på detta och tror dig ha AS är det ett skäl att utreda. Jag har själv mycket hjälp av min utredning när det kommer till att förstå mig själv. Jag har sedan utredningen fått större självinisikt, blivit bättre på att ställa rimliga krav på mig själv och kan med stöd i utredningen hitta vägar fram vid olika problem jag stöter på. Utredningen har även varit till hjälp för mig att förklara och tala med mina närmsta om min problematik och har hjälpt dem att förhålla sig till mig. Den har även givit mig större självförtroende eftersom den dels visar att jag även har styrkor, dels bekräftar att jag har en funktionsnedsättning och inte är ouppfostrad.

Nackdelar: Tja. Möjligen att man själv far illa av det utredningen visar. Det är ju upp till dig vem du berättar resultatet för och hur du förhåller dig till sin diagnos.

2) Jag hade svårt att få hjälp av öppenvården genom att göra artiga förfrågningar. Vårdcentralen ville inte skicka en remiss eftersom de ansåg att jag var för välfungerande för att få en diagnos. Jag fick hjälp när maken slutligen övertalade mig att följa med honom till akutpsyk på dagtid där vi tillsammans kunde förklara vilka svårigheter jag har i min vardag. Efter två samtal ställdes jag i kö för utredning med frågeställning ADHD och Asperger.

3) Du går till en privat praktik som genomför utredningar. Då får du bekosta utredningen själv som jag förstår det. Har socialtjänsten eller arbetsförmedlingen på din ort någon verksamhet som fångar upp vuxna med misstänkt AS och hjälper dem till utredning?

Tack, det du skrev var verkligen hjälpsamt. Jag håller på och kolla på alla hjälpmedel som finns. Jag har också kollat upp ett par mottagningar i stockholm som gör utredningar privat. Jag ska försöka ta reda på vad det kostar att göra och hur lång kötid de har, så jag har en backup ifall jag får nej från öppenspykiatrin.

Tiblan skrev:Jag tycker inte du ska ha en utredning för att se om du har Asperger utan för att kunna utesluta saker och ting. Utredningen ska som jag se det vara neutral utan att vara på väg mot en viss diagnos, det vill säga du ska kunna få vilken/vilka diagnoser som helst. Det finns ju dom som har multipla diagnoser.

Jo, det är väl så det går till på öppenspykiatrin. Just nu pågår grunduttredningen och min psykolog har redan bett mig komma tillbaka två extra gånger för att svara på extra frågor, så hon verkar redan vara inne på något spår som jag inte ritkigt vet vad det är. Jag vet bara att jag sist fick svara på frågor och fylla i formulär som handlade om stress och oro, och jag ska dit en extra gånger om två veckor och jag får se vad jag ska svara på då. Hon verkar tycka att det finns saker hos mig som är värda att undersöka, men jag vet inte om det handlar om någon särskild diagnos eller så.

Krokus skrev:

Lemonad skrev:Anledningen till att jag vill ha en diagnos är för att det är en förklaring till varför jag är som jag är. Jag känner att det hindrar mig från ett normalt liv.

Där har du fel.
En diagnos kan inte förklara varför du har de problem du har. Psykiatrin ägnar sig inte åt att förklara människors problem, bara åt att sätta namn på dem och uppfinna matchande droger.

Om det är en förklaring du är ute efter så tycker jag du ska gå till en regressionist.
Det är en typ av hypnotisör som genom hypnos tar sina klienter bakåt i tiden. Du vet själv på ett undermedvetet plan vad som orsakar de problemen du har i ditt liv, och genom hypnos kan du komma åt den kunskapen.

Jag tycker inte alls att jag har fel. Det skulle verkligen vara en förklaring om varför jag har svårt med vänner och varför jag har alla dessa besvär och jag kan lära mig acceptera dom eller kanske få hjälp med det. Jag har hört av så många andra med asperger som har kännt en lättnad efter sin diagnos, och att det har varit en slags förklaring för dom (och då pratar jag inte om alla utan om vissa). Jag förstår ärligt inte vad du pratar om gällande hypnos. Det har jag absolut inget intresse för. Förlåt, men jag är ingen hippie.