Hur hanterar vi sorg?

Läste för länge sedan om någon ung man som berättade att hans mamma gått bort, 'men jag har asperger syndrom så jag är inte känslig för sånt'. Tänkte redan då att det har i så fall inte med AS att göra. Jag skulle tro att det är tvärtom, ens mamma kan vara ens enda vän.

Däremot kan man säkert verka oberörd eftersom man har ännu svårare att uttrycka det som andra människor har svårt att uttrycka.

Sedan är det ju detta med chock som jag antar gäller de flesta människor. Den lättande och stödjande chocken som låter insikten komma lite i taget under veckor, så att man kan uthärda att leva vidare - men som samtidigt innebär just att man kan verka oberörd, framför allt blir jag själv skrämd när jag märker att jag fortsätter som om inget hänt, samtidigt som det verkligen är en djup och omvälvande sorg, det är inget pliktskyldigast.

Hur hanterar man pendlandet mellan hoppet att det naturligtvis ska gå bra - det är klart hen inte dör - och den svåra insikten eller föreställningen att det inte kommer att gå? Hur hanterar man insikten att det inte var en mardröm utan allvar?

Tröst. Kanske.

Är det någon som dör vid hög ålder - lika stor sorg men en tröst som i varje fall inte finns annars. Nu vet man ju att personen fick leva riktigt länge.

Nu vet man att personen slipper se en själv dö. Och man slipper i fortsättningen oroa sig för att personen ska dö, kan låta som en paradoxal tröst för tigerhjärtan, men med tiden tror jag det tar överhanden över sorgen.

Om någon dör en naturlig död kan det vara en tröst att det inte gick till på något våldsammare sätt.

Kanske lättare i Sydeuropa. Tillspetsat så är det ingen riktig begravning om ingen kastar sig över kistan och vrålar ut sin sorg. Skulle någon göra det i Sverige så har hen förstört hela begravningen! Vitsen med en begravning är väl att få utlopp för sina känslostormar. Det är något jag tror skulle behövas mycket mer av, just som tröst. Jag tror det är en bärande del av sorgearbetet att manifestera sin sorg!

Hur hanterar man omgivningen? En central fråga för oss med AS!?

Vem som helst kan nog ha problemet att omgivningen inte förstår hur djup och oerhörd sorgen är. Jag minns när jag sjukskrev mig för att min mormor gick bort och arbetsgivaren ringde och undrade varför jag var sjukskriven. Om nu någon svarar: Jamen det är väl självklart att man undrar? så är hen själv ett skolexempel på problemet.

Jag tror jag lärt mig ganska nyligen varför man inte kan förbereda sig på sorg. Hur man än tror att man försöker vänja sig vid tanken så funkar det inte eftersom man någonstans inom sig alltid har vetskapen att man när som helst kan avbryta och gå tillbaka till den nådiga verkligheten - det kan man inte när det har hänt.

Jag tror sorg är jobbbigt för alla. Det kan man lida av hela livet

Alla verkar inte känna sorg, när min pappa dog så sörjde jag men mamma verkar inte känt någon sorg (de levde trots allt tillsammans i ungefär 30 år och levde fortfarande tillsammans).

Jag kan fortfarande känna saknad efter pappa (han dog för 18 år sedan) men mamma verkar inte sakna honom.

gadas skrev:Läste för länge sedan om någon ung man som berättade att hans mamma gått bort, 'men jag har asperger syndrom så jag är inte känslig för sånt'. Tänkte redan då att det har i så fall inte med AS att göra.

Det kan mycket väl ha med AS att göra. Glöm inte bort att det är en bred diagnos. Det finns diagnostiserade som är mycket autistiska och som till följd av det antingen inte kan identifiera sina känslor "rätt" eller helt sonika inte alls känner som andra gör i olika situationer.
Är du "tillräckligt" autistisk så är känslorna underordnade logiken vilket betyder att om du inte ser någon logisk användning för en känsla så "bryter den inte ut". Sorg kan, rent logiskt, te sig som väldigt onödig eftersom den bara är oerhört jobbigt för den som sörjer, den löser ju inget och fixar inget, den kan inte hämta tillbaka den som är förlorad.

Var inte så snabb att distansera diagnosen Aspergers från drag du själv inte har bara för att du själv inte har dem.

Jag hade inte någon nämnvärt bra kontakt med min biologiska pappa. Men när han tog livet av sig vill jag minnas att jag var oberörd. Tror jag rykte på axlarna och sade okej. I mitt huvud var det bra att han dog eftersom han antagligen ville dö, annars skulle han inte ta livet av sig. Däremot blev jag irriterad eftersom han hade ett till barn som var tillräckligt ungt för att fortfarande ha behov av en fader, dessutom var modern en importfru. Ensamstående mor utan arbete som har problem med det officiella språket är inte en vidare bra situation för ett typ 5-6 år gammalt barn.

Tänker ibland på om jag hade reagerat känslomässigt om mina adoptivföräldrar gick och dog, särskilt runt tiden min biologiska pappa gick och dog. Än så länge tror jag inte att jag hade reagerat nämnvärt och då anser jag dem vara bra människor som jag ställer upp på oavsett. Men det vet jag nog inte innan det har inträffat. Skulle däremot tycka att det var jobbigt då de har ett till barn på 10 år. Känns som att jag skulle få väldigt mycket ansvar för min brors välmående och anser inte att jag är rätt person för ett sådant ansvar.

Klart man kände sorg när morsan dog, men jag var inte så förkrossad som många andra nog skulle ha blivit. Vet inte om det berodde på aspberger eller min egen personlighet om det nu finns någon sådan bakom alla aspergerdrag

Har inte skrivit på forumet på flera år och har nog tänkt hålla låg profil här, men detta ämne berör mig så nu bryter jag min långa tystnad.

Min pappa dog för 1,5 år sen och jag har alltid undrat hur andra aspergare upplever och hanterar sorg. Nu när jag läser folks inlägg här så inser jag att jag reagerat helt tvärtom. Min pappa fick en hjärnblödning knall och fall och vi vakade dygnet runt på sjukhuset tills han dog. Jag var hela tiden så hysterisk att sköterskorna knappt ville släppa in mig till pappa när jag skulle vaka. Jag är känslomänniska i grunden och blev det tusenfalt nu. Jag kunde inte hantera mina känslor och bara bröt ihop om vartannat.

För mig gjorde sorgen att jag blev ännu mer aspig och till och med fick aspergerdrag som jag annars inte ens har. Jag blev enormt oflexibel, minsta lilla förändring gav mig utbrott, jag blev känslig för intryck av olika slag. Jag klarade knappt av att träffa folk överhuvudtaget. Jag blev rentav en belastning för min övriga familj. Min mamma fick dubbel börda, dels att hantera sin egen sorg, dels att hantera mig och mina sorgeuttryck. Jag bodde hos mamma första veckorna för att jag inte klarade av att hantera sorgen på egen hand.

Jag kände inte någon som helst "tröst" av att pappa inte dog helt ung. Men andra jag pratade med förväntade sig nästan att jag skulle göra det och kom med kommentarer som "Men han blev ju iallafall gammal" och det kändes närmast kränkande. Som om man inte får sörja en förälder som blev 70+ år. Som om man skall tycka att det är okej att han dör då och inte uttrycka någon ledsenhet. Folk förstår inte hur mycket de förstör med såna kommentarer. Hade pappa dött ung så hade jag säkert mött mycket större förståelse och empati, men människor som dör när de är 70+ får man tydligen inte sörja enligt gängse mått. Inte ens om det är ens egen förälder.

Jag kände inte heller någon som helst tröst av att han inte fallit offer för någon sorts våldsdåd. Det är svårt att tänka så när ens förälder dör, iallafall var det så för mig. Jag var helt förstörd av sorg och kunde inte tänka på något positivt alls eller känna någon som helst tröst av något överhuvudtaget.

Jag var helt paralyserad av sorg under ett halvår och var sjukskriven och led av aspergerdrag jag alltså annars inte har och var närmast autistisk första tiden. Andra halvåret blev jag mig själv igen och kom liksom upp till livet igen. Jag tycker nästan att jag blivit psykiskt starkare efter denna kris, men jag hade gärna avvarat denna styrka och hellre haft pappa vid liv.

jag kände sorg när en vän till mig tog sitt liv. vi var ganska nära vänner.

Min morfar dog julen 1979. Jag sörjer han fortfarande.

Det vore intressant att höra lite mer från folk som förlorat nära och kära hur de påverkats av sorgen och hur de hanterat den. Akut förlust påverkar ju alltid en, men alla reagerar olika. Så det vore intressant att läsa lite sådana berättelser.

@Heliora, självklart har du rätt att sörja din pappa, jag förstår inte varför det skulle vara fel, det finns inte ens något felaktigt sätt att sörja på, det finns många olika sätt, ditt sätt är nog inte så värst ovanligt.

Min pappa blev även han 70+ och nog sörjde jag honom.

Borde inte den motviljan till förändring som många aspergare har kunna leda till att en förälders död tar extra hårt?

Morföräldrar var antingen döda eller dog när jag var ung så det har jag gått miste om. Inte haft någon partner som gått bort eller fått ett dödfött barn eller dylika. Det är min bioologiska pappa samt en vän när jag var 15 år som kan ha relevans i sådana här trådar.

När jag var 15 såg jag min kompis bli överkörd. Vi var inte nämnvärt bra vänner utan spelade fotboll ihop tidigare och brukade träffas på helgerna. Det var riktigt blodigt två personer som blev överkörda, hans skalle krossades och jag vill minnas att en lem slets av. De fastnade mellan två hjul på en lastbil och trasades sönder där i ungefär 50 m. Kommer ihåg att jag blev fullständigt hysterisk och hamnade på akuten. Hamnade nog i chocktillstånd. Grät och vrålade ett tag.

Men jag gick till både skolan och gymmet med en kompis dagen efter och vet inte om jag kände någon sorg. Berörd absolut men mer "Vad fan har hänt" än att jag var ledsen. Tänker på det ibland men blir inte så nedstämd snarare typ jordnära. Haft ett gäng kanske 10-tal panikattacker där jag bara ramlar ihop, skakar och vrålar som jag har kopplat till den händelsen.

Några andra situationer där det är motiverat att känna sorg har jag inte varit med om tycker jag. Så jag vet nog inte hur jag skulle uppleva en sorgsituation.

Jag har inte komplett aspergerdiagnos (jag har autismliknande tillstånd och ADHD), så jag vet inte om det påverkar, men jag känner då sorg som vem som helst, nu när min mamma gått bort. Jag gråter och saknar henne otroligt mycket.

Miche skrev:@Heliora, självklart har du rätt att sörja din pappa, jag förstår inte varför det skulle vara fel, det finns inte ens något felaktigt sätt att sörja på, det finns många olika sätt, ditt sätt är nog inte så värst ovanligt.

Visst vet jag att jag fick sörja, men när folk hela tiden sade "Men han blev ju gammal!?" så kändes det som att man inte borde sörja så mycket och istället bara vara tacksam att han fick bli så "gammal". Folk säger kanske så i tron att det är någon tröst, men de förstår inte hur det kan uppfattas för någon i akut sorg. En nära anhörig är en nära anhörig, då spelar det ingen roll hur ung eller gammal personen blev.

Jag var helt sjukskriven i ett halvår för att kunna hantera sorgen och det var också något som jag uppfattade att folk tyckte var konstigt. Jag kände att jag hela tiden fick förklara mig för folk, att jag stod pappa väldigt nära och att jag är väldigt känslig som person och så. Och det kändes också jobbigt, minns jag, att hela tiden behöva förklara att man har behov av att sörja en längre tid. Som om man inte skulle få göra det annars.

Sen blev jag väldigt stressad av läkaren också som uttryckte sig à la "Än så länge är det okej att sörja...". Som om man inte får sörja efter en viss tid. Och det skapade en enorm press. Tänk om man inte hann sörja färdigt innan man inte längre får göra det... Och hur länge är det okej att sörja isåfall. Mycket otydligheter som folk svänger sig med.

Folk i allmänhet har väldigt dålig förståelse för att folk hanterar sorg på olika sätt. Sörjer man inte på "rätt" sätt (dvs typ snabbsörjer på 2 dagar och sen bara är tacksam att personen fick bli "gammal") tycker folk att man är konstig och då måste man förklara sig.

Miche skrev:ditt sätt är nog inte så värst ovanligt.

På vilket sätt menar du att mitt sätt att sörja inte var så ovanligt? Jag blev som mer autistisk och fick en massa aspergerdrag jag annars inte har och blev sjukskriven ett halvår. Och för vilka skulle detta inte vara så ovanligt, för folk i allmänhet, dvs även NTs eller för aspergare? Mina syskon upplevde mig som en belastning under denna period, så jag tror inte att mitt sätt att sörja var så vanligt. Och när jag läser här i tråden så verkar det som att mitt sätt var väldigt ovanligt även bland aspergare.

Jag sörjer inte längre, skall jag kanske säga här. Jag saknar pappa och tänker på honom ibland, men sorgetiden är avklarad. Men min sorg var väldigt jobbig och jag upplevde mycket oförståelse från människor så därför har jag behov av att diskutera det som var. Nu lever jag och mår bra.

FruRamona skrev:Borde inte den motviljan till förändring som många aspergare har kunna leda till att en förälders död tar extra hårt?

Det tror jag kan ligga något i. Åtminstone tror jag det kan ha spelat in för mig.

Azo85 skrev:När jag var 15 såg jag min kompis bli överkörd. Vi var inte nämnvärt bra vänner utan spelade fotboll ihop tidigare och brukade träffas på helgerna. Det var riktigt blodigt två personer som blev överkörda, hans skalle krossades och jag vill minnas att en lem slets av. De fastnade mellan två hjul på en lastbil och trasades sönder där i ungefär 50 m. Kommer ihåg att jag blev fullständigt hysterisk och hamnade på akuten. Hamnade nog i chocktillstånd. Grät och vrålade ett tag.

Men jag gick till både skolan och gymmet med en kompis dagen efter och vet inte om jag kände någon sorg. Berörd absolut men mer "Vad fan har hänt" än att jag var ledsen. Tänker på det ibland men blir inte så nedstämd snarare typ jordnära. Haft ett gäng kanske 10-tal panikattacker där jag bara ramlar ihop, skakar och vrålar som jag har kopplat till den händelsen.

Några andra situationer där det är motiverat att känna sorg har jag inte varit med om tycker jag. Så jag vet nog inte hur jag skulle uppleva en sorgsituation.

Det låter fruktansvärt. Så nog har du ju upplevt en sorgesituation. Att se sin kompis lemlästas är ju definitivt något man påverkas av, så kanske hade du behövt ta itu med sorgen ordentligt när det var för att inte få problem efteråt som panikattackerna vittnar om. En kompis till mig förlorade sin mamma när h*n var i tonåren och gick till skolan och levde på som vanligt efteråt, men sen flera år senare har h*n fått stora problem med obearbetad sorg som dyker upp på olika sätt. Men man kan ju inte säga hur någon annan skall sörja direkt, sånt är ju helt individuellt. Men nog påverkas man väl, antingen det sker direkt efteråt eller långt senare.

tahlia skrev:Var inte så snabb att distansera diagnosen Aspergers från drag du själv inte har bara för att du själv inte har dem.

Nej, inte bara för att jag själv inte har dem, utan för att detta inte finns beskrivet som någonting typiskt för AS - vilket naturligtvis inte betyder att det inte kan finnas parallellt med AS.

Jag säger det även för att människor inte ska tro att man med AS inte hyser känslor som sorg. Det finns tillräckligt med fördomar.

Dessutom - känslor utgår alltid från tankar.

Och blanda inte ihop mentalitet och kommunikation. Med gravt störd kommunikation kan det vara omöjligt att veta något om mentaliteten - men väldigt lätt att spekulera om den.

Tack för ditt svar, Heliora!

Skönt i en svår stund att inse att man inte är ensam.

Jag kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan svårt djupsinne och obegripliga trivialiteter. Den ena läkaren förklarar hoppingivande hur bra behandlingen går, den andra gör klart hur kritiskt det är och att det snart inte finns något hopp kvar. Kanske bara olika vinklar, kanske båda behövs men kanske inte från olika läkare hela tiden?

Att mamma inte skulle finnas längre är en så obegriplig och ofattbart smärtsam tanke.

Jag tror heller inte omgivningen bör komma med sådana förslag till tröst. Det var mer halmstrån som jag själv greppat efter - möjligen skulle det kunna vara någon nödtorftig tröst för någon om än inte direkt efter dödsfallet.

Vill lägga till om detta med att kastas mellan hopp och förtvivlan när någon nära anhörig är svårt sjuk.

Jag kastas dessutom mellan en plötslig lättande känsla av acceptans och insikten eller föreställningen att det aldrig går att ta till sig. Redan själva pendlingen tillbaka är smärtsam. Jag kan också ana kast mellan insikten att det är verklighet och en halvmedveten förvirrande föreställning om att 'jaha, det var det problemet, det' eller 'vad var det nu som jag var så rädd eller sorgsen för?'. Det brukar då handla om tiondedels sekunder, åtminstone känns det så.

Särskilt kasten, mellan kaotiskt djupsinne och närmast lättnad på gränsen till glättighet med återupptagande av gamla oväsentliga småproblem, kan ge skuldkänslor; vad är jag för en förfärlig människa som inte prioriterar mina käras liv? Men det gör man ju - fast det funkar helt naturligt så att chocken späder ut oron och sorgen med lite av varje, allt från gamla specialintressen till skenbar likgiltighet. Det är lite som bipolär sjukdom - det behövs ingen signal för att slå om mellan depression och mani.

Dessutom fasar jag för att drömma att allt blivit bra och faran är över - för att sedan vakna tillbaka till verklighetens mardröm.

Jag skulle ta mycket illa vid mig om någon använder 'åldersargumentet' som att 'är det verkligen så mycket att sörja över?' - det kan räcka med en oavsiktlig antydan. Däremot hoppas jag att jag ska kunna säga till mig själv någon gång att det var skönt att hon fick leva så länge och att slutet blev lugnt och naturligt. Tröst är sällan fullständig eller omedelbar - då skulle det knappast vara sorg - utan något som man själv blir förvånad av blir ett stöd så småningom.

Jag har också exploderat (eller kanske snarare imploderat, aggressionshämmad som jag är) när någon antytt att 'är det inte dags att sluta sörja snart?'. Jag får associationer till en viss myndighet som förkortas FK, FascistKlubben tror jag det betyder...

svartamolnet skrev:Jag har inte komplett aspergerdiagnos (jag har autismliknande tillstånd och ADHD), så jag vet inte om det påverkar, men jag känner då sorg som vem som helst, nu när min mamma gått bort. Jag gråter och saknar henne otroligt mycket.

Ta hand om dig .

När mina morföräldrars föräldrar gick bort så var jag inte nämnvärt ledsen. Jag reagerade att den ene var så dement att kroppen inte längre visste hur man äter och sväljer. Han som var kvar ville bara gå bort, han hade extremt ont och blev enbart ipumpad morfin.
Jag såg det då som en.. lättnad att de gick bort och slapp lida och jag saknar dem inte speciellt. Var mer glad över tiden jag faktiskt fick med dem. Detta hände för ett par år sedan.

Sedan när min pappa fick propp i hjärnan (överlevde) så blev jag mer rädd över vad som skulle hända, alla omkringsaker såsom hus, mamma, syster, ekonomi och sådant än att han faktiskt skulle gå bort. Grät en del men tror inte jag var sådär jätterädd för att han skulle gå bort.

Däremot mina djur, min kanin som dog i min famn, min hund som vi var tvungna att avliva innan hon var 1år kan jag knappt ens tänka på eller prata om idag utan att brista ut i tårar. Det är mer 7-8år sedan detta hände och jag saknar de så oerhört mycket.

Jag brukar lägga mitt fokus på andra ting, med hjälp av detta kan jag ignorera sorg. Men vanligtvis känner jag inte sorg. Det måste till en stor grej för att jag ska reagera med sorg, när min hund som vi hade haft länge dog. Ja då kände jag nog sorg.

Min farbror dog 2006, på våren i april. Han dog i hjärtinfarkt. Han bodde i ett gammalt 3 våning-stenhus som ligger i centrum och jag brukade höra spårvagnar på nätterna som körde förbi när jag bodde / övernattade hos honom.

Jag kände mig alltid välkommen där. Hans fru kom från Lvov ( Ukraina ) och dog mycket tidigare i magcancer.Min farbror jobbade som VD i en gruva , han var patriot och troende, tyckte om att spela kort och diskutera politik med folk. Jag skrev ibland till honom och en dag fick jag ett brev ( år 2001 ) från honom som jag har sparat och har kvar.

När jag fick höra att han dog blev jag mycket ledsen och grät i flera dagar. Jag tänkte mycket på honom och de tiderna då jag brukade besöka honom. Jag kan fortfarande sakna honom.