Har postat detta i fler forum, bara så ni vet för jag vill gärna ha så mycket åsikter som möjligt...
min son 8,5 år har äntligen fått remiss för utredning, han bor hos sin pappa och pappan har motarbetat detta och menat att jag letat fel, att jag vill stämpla pojken och att jag är e n dålig förälder eftersom han inte upplever ngr problem....men nu har skolan ledsnat och gjort en basutredning och därmed vågade inte pappan gaffla så nu väntar vi på tid.

Dock sa psykologen att hon def inte trodde på aspergers utan var mer inne på adhd, vilket jag till en början också var. Men så har jag kollat runt, googlat så klart och ju mer jag o maken läser dessto mer känns det som aspergers...tänkte att ni som är lite mer erfarna kanske kan jälpa mig lite??

tänkte ge exempel på ngr grejer, det kommer säkert mer efter hand..

*han har ett behov av att ständigt säga tvärtemot även om det är uppenbart att han har fel. tex vi var på promenad och jag sa att vi tar den korta rundan i stället för den långa som vi från början bestämt (redan där ställer jag till det, man får inte ändra i planeringen) han undrar givetvis varför varpå jag pekar uppåt på det kolsvarta molnet ovanför oss och säger "kolla på molnet, det kommer nog regn snart.....men icke enligt honom "det är ju vitt -syftar på molnet-" jag pekar en gång till i fall han missat det gigaNTISKA svarta molnet rakt över oss men icke...det är vitt enligt honom

*han kan planera saker som är helt absurda, inte så ovanligt hos barn men när det står klart för honom att vi inte tänker köpa en ferrarri, bygga hemliga gångar under huset eller åka till Gotland i november över en helg "bara för att han planerat detta" så blir han inte bara arg utan hysteriskt arg.


*Han ljuger.. om de mest triviala saker men framför allt är det aldrig hans fel.. inte något (och tyvärr får han med sig sin pappa i detta) Om någon säger att de ska åka o fiska och han får följa med så kan han på plats säga att han kan fiska och inte behöver hjälp men det visar sig ju snart att han har noll koll...men då kan han dra nån historia om att han KAN fiska fast med en annan sorts spö...(kanske inte så talande exempel)

*Han är OERHÖRT egocentrerad, jag har läst utvecklingspsykologi och vet att denna åldern är ego, men detta är något fruktansvärt, har jobbat inom skolans värld i 15 år och aldrig stött på något liknande..När vi sa att vi skulle göra om finrummet hemma till ett större sovrum så blev han skogstokig.. jag menar helt galen...gapade och skrek och så kom hoten..(han hotar och köpslår JÄMT när något händer som inte är på hans villkor) "OM ni ska ha det rummet så ska jag ha en ipad, en ny dator och en fyrhjuling..MINST" där vet jag inte om det ens tjänar något till att säga nej...fast säger man INGENTING så är det det samma som att säga ja och kommer att vändas emot oss vid ett senare tillfälle....

*Han får OTROOOLIGA "hang-ups" på olika grejer...främst ord men ett tag kunde han hela västra götalands, främst Göteborgs (vi bodde där då) tidtabell utantill, han är galen i Ferrarri även om det har börjat slå över på sportbilar rent allmänt och förståååår inte att inte alla är lika förtjusta och förstååååår inte varför vi aldrig kommer att köpa en ferrarri...men just nu är det ord som sagt. Orden Retro, Trendig och Klassiskt som används minst 2 gånger i varje mening och denna kille kan prata...han pratar OAVBRUTET...

*vid matsituationen har vi märkt att är det lättätet, tex om vi har skurit upp maten åt honom (vilket man ju inte ska behöva till en snart 9-årig kille) så äter han fort.. han har ingen botten...lättäten mat som pastafjärilar eller potatismos slevas in med en sällan skådad frenesi, däremot om det är lite jobbig mat att äta så äter han i stort sett ingenting.. han ger upp, "blir mätt" för att vara hungrig igen en timma senare och be om en macka eller frukt,. Han fixar INTE matsituationen alls och får i skolan sitta i ett litet rum vid sidan av matsalen tillsammans med några andra pojkar som har hörselskador och inte klarar stora matsalen, han kan INTE sitta still och är det något annat på bordet än de tallrikar som ska vara där så kan han hålla på med de sakerna i en evighet.

*På tal om att sitta... i bilen är han blickstilla.. och knäpptyst, man får vända sig om o kolla om han är med...hemma, inte ens framför datorn (där han kan sitta 10 timmar om han får, vilket han INTE får hos mig men väl hos pappa) kan han stå på huvudet vid datorn, ha en fot bakom nacken och den andra upp i näsan, samma sak i tv-soffan...har aldrig varit med om någon som är så rörlig samtidigt som han kollar på film.....

Usch ja.. känns som att jag pratar skit om min egen son, vad vill jag egentligen med detta inlägg?? ÄR det mig det är fel på som letar fel på honom eller vad säger ni mer erfarna?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Övriga Aspergerfrågor.
Moderator Alien: Förtydligade rubriken.

Nu har jag inget barn med AS utan har själv AS.

Även om han skulle ha AS kan han också ha ADHD; majoriteten av dem med AS har också ADHD/ADD.

De drag som jag personligen tycker låter aspiga är dessa.

- hang-ups
- matproblem
- bristande flexibilitet

Annars tycker jag som amatör att det låter som han har trotssyndrom och som ni behöver hjälp nu, oavsett diagnos/er. En bok som många rekommenderat här är Explosiva barn av Ross W Greene.

Det låter också som han lider av överrörlighet. Det kan bero på Ehlers-Danlers syndrom men förstås också ha andra orsaker: ehlers-danlos-syndrom-t16969.html. Det borde väl också kollas upp.

En del av den där envisheten och testandet kan kanske höra samman med att han är skilsmässobarn. Inte ovanligt att ungar testar gränser extra mycket på grund av oro och osäkerhet som har att göra med relationen mellan föräldrarna, olikheterna i hur det fungerar hos de olika föräldrarna och sånt. . Kanske är det faktiskt så även om det kanske är smärtsamt för dig att det faktiskt fungerar bättre hemma hos pappan?

Det där med promenaden och molnet behöver inte alls tyda på något allmänt behov av att säga emot utan på en känsla av osäkerhet när saker inte blir som planerat, som kanske är så jobbig att han helt enkelt måste förneka det du säger. Om hans historier eller skenföreställningar är ett uttryck för ett behov av en kontrollerbar värld kan det vara rent skadligt att ta ifrån honom dem så länge han inte har något annat i stället.

Jag tror att din son skulle kunna ha nytta av att träffa en bra barnpsykolog alldeles oavsett hur det blir med utredningen eller eventuell diagnos. Dock har jag själv vare sig barn eller AS så du får ta mina funderingar utifrån vad de är.

Alien skrev:Nu har jag inget barn med AS utan har själv AS.

Även om han skulle ha AS kan han också ha ADHD; majoriteten av dem med AS har också ADHD/ADD.
.

Det låter också som han lider av överrörlighet. Det kan bero på Ehlers-Danlers syndrom men förstås också ha andra orsaker: ehlers-danlos-syndrom-t16969.html. Det borde väl också kollas upp.

Jag tänkte också på att det kan vara både AS och ADHD.
Man har dessutom hittat ett samband mellan Ehlers-Danlos och ADHD. Minns inte var jag läste det tyvärr.

Vissa saker låter likt min son (ger sig inte när han fått för sig att något är på ett visst sätt, matproblemen och svårighet med förändringar). Min son har ADHD, den ouppmärksamma typen. Jag skulle göra en neuropsykiatrisk utredning om mitt barn uppvisade de beteendena. Du snackar inte alls skit om ditt barn. Du är bara orolig för honom och det är ju helt normalt och visar att man bryr sig.

När min son utreddes och jag frågade om hans autismliknande problem, så sade de att med hans diagnos följer det alltid med en del autistiska drag. Därmed inte sagt att din son har samma sak, men det skadar ju inte att kolla upp det för säkerhets skull. För oss har det varit jätteskönt att gå några gånger till en psykolog på Bup och få råd hur vi ska hjälpa sonen med hans svårigheter.

Saken är den att det inte alls funkar bättre hos pappan, det har ju pappan erkänt nu när vi satt i möte med skolan...hade det varit så hade jag bara varit nöjd. Sonen har dessutom sagt att han är rädd för pappa när han blir arg för han blir så mycket argare än jag.

Utredning är ju på gång äntligen tack och lov.

Skilsmässotrotsen har vi genomlevt, vi separerade när han var 2 och det händer att det kommer kommentarer som "hos pappa får jag..." men det blir allt mer sällan, däremot säger pojken ofta om våra regler (tex att man väntar med att äta tills alla tagit mat och vi säger varsågod) "pappa tycker det är en fånig regel" vilket till en början ställde till det men vi har resonerat kring det hela och han accepterar det.

Promenaden och molnet var ett (kanske dåligt) exempel på hur han konstant säger tvärs emot. Säger jag att det är varmt inne (26 grader) så säger han "nej det är det inte, det är kallt" trots att han kan och förstår termometern och kan se gradantalet.
Säger jag att påsen med hundmat är tung, säger han lätt--25 kg
Säger jag att maten är stark så säger han att den är svag trots att det mycket tydligt syns att han tycker att det är starkt.
Han kan också utan att vi sagt ngt säga ngt som uppenbart är tvärs emot sanningen som att "den bilen där kryper ju fram" trots att den gasar på i full speed. Får känslan av att han gör det för att få i gång en diskussion..

Jag har jobbat i 20 år med unga och barn och känner inte igen hans "olater" från andra än just de med extra behov/diagnoser...jag vill inte att han ska bli den han är på väg att bli..när jag hälsade på i skolan kom det fram en flicka från grannklassen och frågade mig "varför är xx så konstig?" och då fick jag bita mig i läppen. Det var inte elakt frågat utan ärligt undrande...

och i skolan är det ju ännu större problem eftersom det är så mycket sociala kontakter....

En kombination AS och ADHD har jag faktiskt inte tänkt på, skolpsykologen var så tvärsäker på att AS inte var aktuellt, vilket gjorde mig lite fundersam, men jag är ju inte utbildad så hon ser kanske annat än jag.

Det som skolan uppmärksammade särskilt nu i slutet av terminen var ett beteende som var väldigt "sex-orienterat". Mycket juckande med höfterna och sexuella rörelser som en lärare uttryckte det. Han är även kär i en tjej i klassen och även om det inte är jättegrova saker så har han sagt att han ska göra saker med henne som inte är så bra. Hon fattar inte och tycker att han är äcklig och ska sluta prata om att hångla och sånt. Han har svårt för att ta ett nej och har alltid haft, på dagis kramade han kamraterna trots att de sa nej vilket resulterade i bråk....jag är rädd för vart detta slutar...

Jag är heller ingen expert, men jag har läst väldigt mycket om As och autism och går en universitetsutbildning i ämnet. Jag har själv en son i samma ålder som din med As och Adhd och en yngre son som snart ska utredas för samma sak. Själv har jag också As.

Av det du skriver tror jag att din son mycket väl kan ha As/autism utöver Adhd. Det låter som om han har svårt med mentalisering, dvs att sätta sig in i och förstå hur andra människor tänkeroch att de inte tänker på samma sätt som honom. Många symptom överlappar mellan As/autism och adhd, men mentalisering brukar inte vara lika svårt för någon med endast adhd.

Har han dessutom bristande central koherens, vilket mycket kortfattat är förmågan att förstå sammanhang och kunna generalisera, gör det att han kanske har svårt att förstå sin omgivning. Det du upplever som lögner, säga tvärtemot och egocentricitet kanske helt enkelt är hans sätt att försöka få kontroll på de få saker han kan eftersom allt annat är obegripligt och förmodligen stressande.

Det som du beskriver som hang-ups låter som det man kallar specialintressen. Det förekommer visserligen bland "vanliga" också, men är mycket vanligt hos personer med As. Det är t.o.m ett av de möjliga diagnoskriterierna.

Du behöver inte känna dig dum för att du skriver detta om din son. Jag vet precis hur det känns. Tyvärr kommer du vara tvungen att göra om det ett flertal gånger under t.ex utredning, kontakt med försäkringskassan o.s.v. Det märks att du bara vill hans bästa. Jag tycker att det är bra att du tar tag i sonens problem så att han och ni andra kan få hjälp.

Strax före jul fick vi svaret att pojken har ADHD och troligen AS, han ska utredas vidare för just AS men läkaren på ADHD-mottagningen menade att det var tämligen tydligt att han faller inom spannet för en autismdiagnos.

Pappan är helt oförstående, läkaren visade våra skattningsformulär och mitt och skolans såg ganska exakt likadana ut, vi hade fyllt i våra "kryss" längst ut på högerkanten medan pappan var helt tvärs emot, alltså han ser inga specialintressen, inga problem med sociala kontakter, inga starka utbrott osv osv osv.. INGET. Men läkaren sa också att det inte var ovanligt att det ser olika ut när föräldrarna är skilda.

Pappan var upprörd när vi hade mötet, orolig för att sonen inte ska kunna ta körkort och att han ska bli satt i särskola med andra "puckon"..som han uttryckte det. Att sonen ska må bra verkade inte vara hans prioritet utan vad andra ska tycka

Julen var hemsk här, sonen fick ett utbrott på juldagen pga vi hade varit något otydliga med en sak, då bestämde han sig för att han skulle sova på golvet på toaletten och låste in sig...vi har bara en toalett så det blev till att skruva av låset och handtaget, då gav han sig på mig fysiskt och jag hade då hans ett-åriga lillasyster i famnen och jag fick värja mig/oss från honom så got det gick.

Tidigare har han alltid fått "Luckor" när han flippat och blivit fysisk och inte kommit ihåg vad han gjort, det gjorde han nu. Å andra sidan var han inte alls lika agressiv denna gången men just att jag hade en bebis i famnen bekom honom inte. Han menade att jag skulle satt ner henne på golvet ... och vaddå??? Tagit emot hans smällar??

Kl halv tolv på natten var jag i färd att släpa ut ungen i bilen och köra de 9 milen till hans pappa..men till slut somnade han iaf.
Vi skruvade inte tillbaka låset på toadörren utan det blev till att göra det man skulle med dörren på glänt tills vi skulle ha kalas för hans lillasyster någon dag före nyår..och då visade han sin fina sida, det var massor av folk här och en del småbarn och han tog hand om dem när det behövdes, han fick spela tv-spel för det var ingen i hans ålder här och istället för att vara så där hård och små-elak som han brukar mot de mindre när de går i vägen för tv och sånt så pausade han bara och ledde lugnt bort dem, han hjälpte de riktigt små att komma i våran dotters lekhage och följde med en liten pojke in i sovrummet där hunden låg (en kille var allergisk så hon fick stanna där) och hälsade på hunden....Han fick jättemycket beröm på kvällen för hur fin och snäll han varit och då fick jag svaret "ja men mamma jag är van vid småbarn".

Vilket han INTE är...inte alls...*S* Det finns ljusa sidor också....tack gode gud.

99% mothugg mobbing och kränkande behandling, 0.9% ignorans och 0.1% stöd, förbered dig på ett helvete om du har asperger, missförstådd, ångest, ett liv som är åt helvete osv.

cc33314 skrev:99% mothugg mobbing och kränkande behandling, 0.9% ignorans och 0.1% stöd, förbered dig på ett helvete om du har asperger, missförstådd, ångest, ett liv som är åt helvete osv.

Fast nu var det inte jag som har asperger utan min son och det var det jag undrade över ifall någon här med asperger eller med barn som har asperger kände igen hans beteende och därav gick jag in och uppdaterade med de svar som vi fått från vården.

Just nu är iaf inte min son mobbad, tvärt om så är det han som beter sig illa mot sina kamrater, trycker ner dem och mobbas.

Då gör han det för att han vill dölja sin osäkerhet och inte bli mobbad, uppvisar han sådana beteenden mår han extremt dåligt och har väldigt dålig självkänsla och är desperat efter uppmärksamhet och social status....

Prata med honom om det och lös det, ta itu med problemen annars går det åt pipan för alla inblandade, han vet inte var gränserna går riktigt och har man asperger och ett beteende ger kortsiktiga positiva resultat så fastnar man extremt lätt i det, bryt det omedelbart och ge kärlek och omtanke samt sätt tydliga gränser!

Ha en trevlig natt!

jo jag pratar och jobbar hårt men då han bara är hos mig varannan helg och på loven är jag kanske underminerad. Hans pappa håller på att "härda" honom, pojkar gråter inte, pojkar är stora starka och farliga och faktum är att pappan flera gånger sagt att hellre att pojken mobbar än att han blir mobbad, att man får slåss i självförsvar osv osv...SÅ tyvärr är jag ganska underminerad här.

Låter tufft, hoppas du får ordning på det.

Ge kärlek!

fruxjohansson skrev:Strax före jul fick vi svaret att pojken har ADHD och troligen AS, .....

Pappan är helt oförstående, .....

Pappan var upprörd när vi hade mötet, orolig för att sonen inte ska kunna ta körkort och att han ska bli satt i särskola med andra "puckon"..som han uttryckte det. Att sonen ska må bra verkade inte vara hans prioritet utan vad andra ska tycka

Julen var hemsk här, sonen fick ett utbrott på juldagen pga vi hade varit något otydliga med en sak, då bestämde han sig för att han skulle sova på golvet på toaletten och låste in sig......

....
...vi skulle ha kalas för hans lillasyster någon dag före nyår..och då visade han sin fina sida, det var massor av folk här och en del småbarn och han tog hand om dem när det behövdes, han fick spela tv-spel för det var ingen i hans ålder här och istället för att vara så där hård och små-elak som han brukar mot de mindre när de går i vägen för tv och sånt så pausade han bara och ledde lugnt bort dem, han hjälpte de riktigt små att komma i våran dotters lekhage och följde med en liten pojke in i sovrummet där hunden låg (en kille var allergisk så hon fick stanna där) och hälsade på hunden....Han fick jättemycket beröm på kvällen för hur fin och snäll han varit och då fick jag svaret "ja men mamma jag är van vid småbarn".

.....

Att folk tror att AS = förståndshandikappad = annan del av Köping är inte ovanligt och väldigt frustrerande och att bli behandlad som sådan är inte något positiv upplevelse - been there done that. Jag har kämpat och kämpar emot just denna villfares. Här hjälper bara information och åter information. Att man är mer rädd vad andra skall tyck om en om man säger att "min son har AS" än att vilja försöka hjälpa till hör också till denna villfarelse och är tyvärr ack så vanlig.

Naturligtvis låser han in sig. Vad skall han annars göra? Om man inte vet vad som skall hända eller har missuppfattat stiger ju ens affektintensitet* stiger över den gräns som man klarar.

Att han kan hantera detta med lillasysterns födelsedag är ju beroende på att ni har förklarat för honom vad som skall hända så han visste att barn skulle störa honom m.m.

* Bo Hejlskov