Hej!
Jag har en fråga till er som genomgått er utredning, min pågår just nu, och på måndag har jag anhörigsamtal och neuropsykologisk testning. Och jag förstår att det är bra om man inte vet exakt vad en utredning innebär, för att det kan påverka resultatet osv, men skulle någon kunna berätta ungefärligt vad denna testning innebär? Att inte ha någon aning skapar sådan stress (utredningen i sig har redan gett mig stressrelaterade hudutslag...), prövade att googla, men det gav ingenting, tills jag kom på att här borde ju faktiskt folk ha koll ju!
Tack på förhand

Åh va bra att du har skrivit det här inlägget!!! Jag skrev precis själv ett inlägg med bakgrunden om att ta beslutet att göra det eller inte.
Tycker det är ganska modigt att du har vågat ta beslutet. Själv är jag närmare åt anti hållet rent mentalt då det skapat en stress om hur det skulle kunna gå till.

Hoppas du får svar!
Lycka till!

emmalind skrev:Hej!
Jag har en fråga till er som genomgått er utredning, min pågår just nu, och på måndag har jag anhörigsamtal och neuropsykologisk testning. Och jag förstår att det är bra om man inte vet exakt vad en utredning innebär, för att det kan påverka resultatet osv, men skulle någon kunna berätta ungefärligt vad denna testning innebär? Att inte ha någon aning skapar sådan stress (utredningen i sig har redan gett mig stressrelaterade hudutslag...), prövade att googla, men det gav ingenting, tills jag kom på att här borde ju faktiskt folk ha koll ju!
Tack på förhand

Hej, jag visste absolut ingenting om hur testningen gick till heller och kände också en oerhörd stress och var nervös inför testningen på grund av att jag inte visste någonting alls om testmomenten och vad som väntade. Jag rekommenderar ändå att du inte tar reda på något innan då din reaktion ju är naturlig och detta tar utredarna också hänsyn till. Tror det är bättre om utredarna verkligen ser hur man fungerar i sitt "äkta" jag inför en sådan här oförberedd testning och detta inkluderar ju också din stress och eventuell nervositet inför testningen. Jag blev i alla fall totalt överraskad av hur det sedan gick till.

Det är väll när dom testar din begåvningsprofil tror jag.

Har du själv haft massa intervjuer med en psykolog där dom ställer frågor angående dit mående och beteende?

emmalind@, Det var så länge sedan jag gjorde det, men jag har för mig att man fick vända på klossar och så tog dom tid på det. Och Rochack test, där man skulle associera tolka bilder och så. Men det var inte så märkvärdigt, dom ska väl bara kolla så du inte är helt dum i kolan, inget att grubbla över, det kommer gå bra.

Ät det ett måste att ha anhörigsamtal?

Tinii skrev:Ät det ett måste att ha anhörigsamtal?

Det är dom som med största sannolikhet kommer ihåg hur man var som barn. Jag var extremt orolig att mina föräldrar skulle ge en otroligt skev bild att jag fungerade bättre än vad jag gjorde. Men tydligen fick psykologen ut en massa vettig information och tyckte att det var intressant.

Tinii skrev:Ät det ett måste att ha anhörigsamtal?

Nej, finns ju folk utan anhöriga

antonius skrev:

Tinii skrev:Ät det ett måste att ha anhörigsamtal?

Nej, finns ju folk utan anhöriga

Det är klart. Men har man anhöriga som lever i samma region och som man inte har en dödsfejd med så tror jag det är att föredra. Det blir liksom lite lättare att höra ur ett annat perspektiv hur patienten var som barn.

Hmm...
funkar anhöriga som i vänner som har känt många år? Personligen känner jag inte att jag har behovet att delge information om utredningen. Ingen fejd bara känner inget behov.

Tinii skrev:Hmm...
funkar anhöriga som i vänner som har känt många år? Personligen känner jag inte att jag har behovet att delge information om utredningen. Ingen fejd bara känner inget behov.

Tyvärr har jag inget bra svar att ge för jag har inte den blekaste. Men fråga psykiatrin eller psykologen som ska utreda dej så får du säkert ett korrekt svar.

någon jag känner valde bort att låta anhörig öht yttra sig av olika anledningar, det är juh inget de kan tvinga en att göra så de måste anpassa sig efter vad som är genomförbart och/eller tänkbart för patienten.

själv valde jag och min mor i samråd att jag skulle vara med vid anhörigintervjun, men mest som bisittare. hon tyckte att det kändes bättre så för att det "juh inte är några hemligheter" och för att hon ändå ville kunna kolla av med mig om saker utöver spädbarnstiden, alltså sånt jag själv minns. det tyckte jag funkade bra och mina utredare som varit lite tveksamma höll med om att jag varit en tillgång utan att lägga mig i för mkt i hennes berättande.

själva np-testningen är som sagt en massa grejer de vill att du ska göra för att fastställa dels "begåvningsprofil" (lite som iq men man testar fler olika "delar" av ens kapacitet för att få en uppfattning om svaga/starka sidor. det kan t ex vara så att man är skitbra på matte men inte förmår tänka abstrakt, som exempel.), sen kan det också vara andra tester som specifikt fokuserar på att testa arbetsminne (det du kan hålla i huvudet för stunden), korttidsminne, impulskontroll etc.
det varierar lite vilka tester de använder beroende på var du utreder dig men du kommer få klara instruktioner på plats och om du inte förstår precis vad det är du ska göra i nåt skede så är det viktigt att säga till så att det inte påverkar testresultatet. det är väldigt odramatiskt, man sitter i ett rum med testledaren och gör som man blir tillsagd bara.

Tack för alla jättebra svar! Det känns mycket bättre nu, och jag ska försöka släppa det under helgen. Slackern och Antonius, er svar räcker nog perfekt.

Men jag måste säga att utredningen är lite konstigt utformad - för man utreds för asperger, och det första jag lade märket till är formuleringen att det "kanske genomför en neuropsykologisk testning." Åh, höll på att få krupp då. KANSKE? KANSKE??? Det var en stor lättnad när jag fick veta att jag skulle göra det. Ingenting vagt, utan jag fick istället veta mer exakt vad som skulle hända de kommande dagarna. Sorry, lite OT.

Och gällande anhörigsamtalet, jag fick faktiskt frågan om jag ville sitta med när min mamma intervjuas, så det väljer jag att göra. De frågade mig helt enkelt om jag ville vara med, och det känns lättare. Blir nervös av tanken att två personer sitter och pratar om mig i en timme, och att jag inte skulle ha någon aning om vad som sägs.