Fornsvenska adjektiv böjdes, nästan alla, i en- och flertal * tre genus (man-, kvinno- och detkön) * fyra kasus (som tyskans, fast med mycket mer åtskilda ändelser) * stark ("obestämd", '[en] skitig') och svag ("bestämd", '[den] skitiga') form = 48 former. En del av dem löd dock lika (särskilt i den svaga böjningen); fast då fanns förutom sammanhanget ofta också pronomen eller substantiv som klargjorde vilken form det var.

Så "gôrete" bryter mönstret på ett sätt som jag också undrar över. Kan den möjligen komma från adverbformen *gor(r?)ota, som har blivit adjektiv på något sätt? Finns det en form *gôret någonstans i Värmlandstrakten också?
Ty apropå Weasley om inlånade tyska avledningar: satte man ett -a efter ett adjektiv blev det ett adverb till långt in på 1600-talet; sedan dess har den formen förvisats till en och annan dialekt till förmån för det (äldre och platt-)tyska -en. Alltså som i bibelcitatet "de förundrades storliga", mindre omodern form "de förundrades storligen". Eller "förmoodhelijgha" (o. likn.) mot "förmodligen". - Som förresten ger exempel på den kanske viktigaste gruppen tyska avledningslån: de flesta av de förstavelser (prepositioner) man kan modifiera verb med (alla obetonade och en del av de betonade), som i "förmoda", "bekänna", "erkänna" (er- av den forntyska motsvarigheten till "ur").

*åkte dit igen* och ville se om jag fick ihop till en fornsvensk adjektivböjning. Fast det fanns ju inte en, eftersom det inte fanns en "svenska" och tiden inte stod stilla då heller. Bara ett exempel. Och jag går absolut inte i god för att alla former är de man oftast kan möta i texterna.
Går inte heller på i "stövel", eftersom det ordet är på gränsen till för nytt.
Kasusen är genomgående nominativ, genitiv, dativ och ackusativ; först ental, sedan flertal.

Stark böjning

Maskulinum
gorroter skor
gorrot(e)s skos
gorrotom sko
gorrotan sko

gorrote(r) skor
gorrota sko(a)
gorrotom skom
gorrota sko

Femininum
gorrot hosa
gorrotra(r) (gorrot(r)es) hoso
gorrotre hoso
gorrota hoso

gorrota(r) hosor
gorrotra hos(n)a
gorrotom hosom
gorrota(r) hosor

Neutrum
gorrott ben
gorrot(e)s bens
gorroto bene
gorrott ben

gorrot ben
gorrotra bena
gorrotom benom
gorrot ben

Svag böjning

Maskulinum
gorrote sko(r)n
gorrota skosens
gorrota skonom
gorrota skon

gorrota skorne(r)
gorrota skona
gorrota skomen
gorrota skona

Femininum
gorrota hosan
gorroto hoson(n)a(r) (hosones)
gorroto hoson(n)e
gorroto hosona

gorroto hosorna(r)
gorroto hoson(n)a
gorroto hosomen
gorroto hosorna(r)

Neutrum
gorrota benet
gorrota bensens
gorrota beneno (benena)
gorrota benet

gorroto benen
gorroto benan(n)a
gorroto benomen
gorroto benen

Missade r:et i stark mask. gen. plural "gorrotra sko(a)".
Å andra sidan blev de där r:en först i ändelser (även i stark singular fem.) problematiska med tiden - man sköt ofta in ett "e" före eller hoppade över dem.

Kasusböjningen har många kvarlevor i stående uttryck: i sinom tid(e), på ljusan dag, allra bäst ('allas bäst' = bäst av alla), man ur huse, lagom (< "i/efter lagom" el. likn., med "lagar" i betydelsen 'ordning', 'som det ska vara'); också i ord som kyrkogård ( = kyrkas gård) och många* "konstiga" genitiver av typen Uppsala slott, där "Uppsala" inte är någon oböjd form, utan genitiv av platsens gamla namn, en flertalsform med nominativen Uppsaler ( ~ Uppsalar? - andra vet bättre än jag), där den moderna formen också återgår på den gamla genitiven (eller kanske ackusativen).

*Dock inte alla: på senare år har folk fått för sig att hitta på en massa nygamla efterbildningar av typen [just nu får jag ju blankt efter autentiska exempel - så jag hittar på] "Badsten kyrka" - där det är första gången i svenskans historia som "sten" uppträder i genitiv ental utan ändelse - och nerlusa vägskyltarna med dem.

Alltså Zombie - djupt imponerad över dina kunskaper i språk (och en del annat) - du måste ha gått i en annan skola än jag! Specialintresse för språk? Examen i språkvetenskap av något slag? Eller bara egentillägnade kunskaper? Skulle jag ens våga öppna munnen i din närvaro eller riskerar jag att nagelfaras vad gäller språkanvändning?

Helt förundrad över den språkvetenskapliga kompetensen hos alla som skrivit i denna tråd. Wow.

Mats skrev:

MsTibbs skrev:Jä segger:
En gôrete stövvöl.
Ett gôrete gôlv.
Dän gôrete stôvve'n.
Dä gôrete gôlvô.
Di gôrete stövv^lera. (med tak över L).

Intressant! Det betyder ju att urgamla svenska adjektiv på -ete inte böjs alls! Det borde väl betyda att böjning av adjektiv (en skitig stövel, ett skitigt golv, skitiga stövlar, den skitiga stöveln) har kommit in i (väst)svenskan utifrån? Varifrån då i så fall? Från tyska? Från östsvenska?

Att ett böjningsmönster blir mer komplicerat med tiden, är inte det tvärt emot trenden, som väl är att de förenklas och försvinner? Till exempel har böjning av verb efter person (jag/du/han/hon är, vi äro, i ären, de äro) försvunnit i svenskan.

tja, elelr såär det så att jag e kass på min egen dialekt.... eller att dialekten blivit avslipad med åren, nu när allt fler pratar allt mindre dialekt. Så är det ju åtminstone i svenskan i stort, så det vore ju inte osannolikt att anta.

Titti (och Flinta)
Tack, tack...
Vet inte vad jag ska svara mer...

Språkinspektör när jag umgås? Snälla nån! Även om jag inte skulle haft fullt upp med det som en aspie brukar måsta hålla reda på så använder man väl inte ett möte med andra människor till sådant om man inte har ett par spiltor tomma...

Har ingen examen i nånting, i språk ingen kurs heller. Allt jag kan är bara ruiner av vad jag skulle ha velat åtminstone kunna välja att plugga eller jobba med, eller syssla ordentligt med som hobby, om jag hade haft tillnärmelsevis normalt med krafter att uträtta något.

Kände mig skrytsam när jag postade det där böjningsmönstret. En del skulle ju tycka det också. (Missförstå mig inte, Jantelagen borde ta sig i arslet och stanna där; men det gör inte motsatsen trevligare.) Så har jag ändå alltid känt av någon sorts annan drivkraft också. Aspig list- och tabellnördism, specialintresse? Ja, det med, mer än som är lätt att vidgå. Men alldeles för mycket i stället för något riktigt jag hellre skulle ha velat, i brist på krafter och social säkerhet (som sagt. Och om inte annat, så att förkovra mig i ämnet ifråga på riktigt - med kraft, fokus och djupdimension.)
Hur som helst är ju det här en aspiesajt, så jag tog risken att posta.

Zombie skrev:Så "gôrete" bryter mönstret på ett sätt som jag också undrar över. Kan den möjligen komma från adverbformen *gor(r?)ota, som har blivit adjektiv på något sätt? Finns det en form *gôret någonstans i Värmlandstrakten också?

Förmodligen har det skett en förenkling här. Man kan säga på så många olika sätt;

Substantiv i bestämd form kan sakna ändelse helt och bara få ett (nu minns jag inte vad det heter) uppehåll mitt i ordet: "jä-änt" ist f "jänt-an" eller "ku-ul" ist f "kull-en".

Vad gäller gör-ete så har man:

"e gôr-ete jänt-a"
"jänt-a ä gôr-et"
"dä ä gôr-et på ku-ul"
"en gôr-ete kull-e"

Jag har inte analyserat det närmare eftersom jag inte tänkt på det tidigare. Kanske denna information kan bidraga lite? Jag tror som sagt att det handlar om den förenkling som Mats talar om: För att göra det så lätt för sej som möjligt så använder man gôrete om -allt- och struntar i att lägga på -t eller -a.

Å andra sidan finns det fortfarande tendenser att dela upp saker i mask och fem.

E vacker jänta. - Mi vackra jänta. - Jäntera ä vackra.
En vacker pöjk. - Mi vackre pöjk. - Pöjkera ä vackre.

Slarvigare ungdomar använder sej mer och mer av -e formerna nu, oavsett kön. Jag vet inte om jag tycker det är bra med lite mer jämställdhet eller om jag ska sörja alla förlorade nyanser. För det allra allra mesta sörjer jag de förlorade nyanserna.

För övrigt bestäms pluralformerna gärna av var från Värmland man kommer. I mina trakter användes gärna det urgamla -an eller -ane.

Jänt-ane
Pöjk-ane
Kull-ane

Det är det här som är så tragiskt med att dialekterna försvinner! Tänk att det här är rester från det språk som talades för tusen år sen! *fascinerad*

Zombie skrev:Kände mig skrytsam när jag postade det där böjningsmönstret. En del skulle ju tycka det också. (Missförstå mig inte, Jantelagen borde ta sig i arslet och stanna där; men det gör inte motsatsen trevligare.) Så har jag ändå alltid känt av någon sorts annan drivkraft också. Aspig list- och tabellnördism, specialintresse? Ja, det med, mer än som är lätt att vidgå. Men alldeles för mycket i stället för något riktigt jag hellre skulle ha velat, i brist på krafter och social säkerhet (som sagt. Och om inte annat, så att förkovra mig i ämnet ifråga på riktigt - med kraft, fokus och djupdimension.)
Hur som helst är ju det här en aspiesajt, så jag tog risken att posta.

Jag är väldigt glad att du tog dig tid och energi att ställa samman och posta böjningsmönstret. Jag tycker sådant är intressant och att vilja dela med sig av sina kunskaper till intresserade åhörare har väl ingenting med skryt att göra? Men jag tycker gott du kan känna dig stolt över dina kunskaper.

Mats skrev:

Zombie skrev:Kände mig skrytsam när jag postade det där böjningsmönstret. En del skulle ju tycka det också. (Missförstå mig inte, Jantelagen borde ta sig i arslet och stanna där; men det gör inte motsatsen trevligare.) Så har jag ändå alltid känt av någon sorts annan drivkraft också. Aspig list- och tabellnördism, specialintresse? Ja, det med, mer än som är lätt att vidgå. Men alldeles för mycket i stället för något riktigt jag hellre skulle ha velat, i brist på krafter och social säkerhet (som sagt. Och om inte annat, så att förkovra mig i ämnet ifråga på riktigt - med kraft, fokus och djupdimension.)
Hur som helst är ju det här en aspiesajt, så jag tog risken att posta.

Jag är väldigt glad att du tog dig tid och energi att ställa samman och posta böjningsmönstret. Jag tycker sådant är intressant och att vilja dela med sig av sina kunskaper till intresserade åhörare har väl ingenting med skryt att göra? Men jag tycker gott du kan känna dig stolt över dina kunskaper.

Instämmer. *Är svårt impad* Så sluta janta sig nu, Zombie. Du är grym, ju!

Det verkar som om massor (många?, flera?) på forumet sitter inte med gragment av kunskap som man kommar ihåg bara för att det är kul. Men som i det stora hela inte är så viktigt. Inte ens för den som baxar omkring på det. Och då menar jag scraps of information som inte riktigt når upp till specialintressenivån. Men det kanske skulle finna s en egen plats (tråd?) för skojigt men meningslöst vetande? Just a thought.

weasley skrev:Slarvigare ungdomar använder sej mer och mer av -e formerna nu, oavsett kön. Jag vet inte om jag tycker det är bra med lite mer jämställdhet eller om jag ska sörja alla förlorade nyanser. För det allra allra mesta sörjer jag de förlorade nyanserna.

Kanske OT men...

För mig betyder jämställdhet inte "exakt likadan" utan "lika mycket värd". Jag kan inte se att e-formerna skulle vara mer värda än a-formerna så jag tycker du kan fortsätta sörja - eller ännu hellre - kämpa för att bevara nyanserna.

Inger skrev:

Mats skrev:Jag är väldigt glad att du tog dig tid och energi att ställa samman och posta böjningsmönstret. Jag tycker sådant är intressant och att vilja dela med sig av sina kunskaper till intresserade åhörare har väl ingenting med skryt att göra? Men jag tycker gott du kan känna dig stolt över dina kunskaper.

Instämmer. *Är svårt impad* Så sluta janta sig nu, Zombie. Du är grym, ju!

Blir både impad och glad.

Jonte skrev:

Alien skrev:Jag trodde först att "Flättja" var detsamma som "flärd, fåfänga" men det betydde alltså "flyktighet".

Flyktighet är lite svårt. Är det månne motsatsen till "specialintresse"? Eller en äldre benämning på ADD?

Jag tolkar det som fjärilen som fladdrar från blomma till blomma utan att stanna hos någon. Alltså fladdrig, ytlig och opålitlig.

Flinta skrev::shock: Helt förundrad över den språkvetenskapliga kompetensen hos alla som skrivit i denna tråd. Wow.

Ja, många har imponerande kunskaper. En del går verkligen in för det för fullt. (Själv lider jag nog av flättja, hoppar hit och dit bland kunskapens tuvor utan att stanna vid någon.)

Mats, Inger, Ganesh
Tack och tack!
Det verkar finnas folk som mer än bara tål att man är utförlig med "avancerade" språkligheter här.
Jag är inte van vid det, så ni anar inte vilket gäng näringslösningspaket och gratis avslappningsövningar det känns som!

Sedan, som jag inte riktigt fick fatt i ord på, spökar väl min erfarenhet av att när folk väl har insett att jag kan en del fast jag inte har papper på det, så kan de plötsligt tro för mycket om det. (Och t.ex. bli rädda för att säga något själva; och där står jag plötsligt ensam...) Som självlärd (och särskilt med ont om krafter och beroende av lust och motivation) drar man så lätt på sig en mycket ojämnare kunskapsprofil än den man får (eller som det i princip är tänkt att man ska få) av en akademisk utbildning.
_____________________________________________________________

Inger 05-27 kl. 23:04
Sådana där halvöversättningar (falska vänner) är ett förstadium till den sorts inlån som jag nämnde i ett tidigare inlägg här - så många och utgående från en så hög värdering av det främmande språket och låg värdering av det egna, att de slår sönder det egna språkets begreppssystem - och ändå för fragmentariska för att ersätta det med något tillnärmelsevis lika rikt. Det främmande inflytandet rinner över dammkanten när det är så stort och genom den moderna massmediakulturen spritt till nästan alla och koncentrerat till kort tid som engelskans på svenskan just nu.

Ett exempel till som i mitt förra inlägg: flertal och majoritet > bara majoritet. (- Å andra sidan har folk fått för sig, genom självförtryck införlivat från det traditionella språkvårdstänket, att "många" och "flera" inte skulle vara fina ord nog, utan skriver "ett flertal" istället, eller rentav "flertalet", som hittills har varit ett uttryck för sig med sin egen nyans.)

*hade fler i bakhuvudet, men som så ofta blir minnet blankt av stressen att jag hade tänkt använda det*
_____________________________________________________________

Att orden "kättja" och "lättja" skulle ha ersatts av "kåthet" och "lathet" för att företeelserna har hållits för dödssynder tvivlar jag på. Tror mer på att ordbildningssättet har varit improduktivt så länge (sedan medeltiden, runt taget), och dessutom innehåller omljud* i ett rätt ovanligt sammanhang, att folk har tappat sambanden med "kåt" och "lat" ur sikte.

*företeelsen att å och a ändras till ä, o till ö och u till y (som i brand - bränder, bok - böcker, full - fylla osv.)

Glömde på sid. 8:

Zombie skrev:Kasusböjningen har många kvarlevor i stående uttryck: i sinom tid(e), på ljusan dag, allra bäst ('allas bäst' = bäst av alla), man ur huse, lagom (< "i/efter lagom" el. likn., med "lagar" i betydelsen 'ordning', 'som det ska vara'); också i ord som kyrkogård ( = kyrkas gård) och många* "konstiga" genitiver av typen Uppsala slott, där "Uppsala" inte är någon oböjd form, utan genitiv av platsens gamla namn, en flertalsform med nominativen Uppsaler ( ~ Uppsalar? - andra vet bättre än jag), där den moderna formen också återgår på den gamla genitiven (eller kanske ackusativen).

*Dock inte alla: på senare år har folk fått för sig att hitta på en massa nygamla efterbildningar av typen [just nu får jag ju blankt efter autentiska exempel - så jag hittar på] "Badsten kyrka" - där det är första gången i svenskans historia som "sten" uppträder i genitiv ental utan ändelse - och nerlusa vägskyltarna med dem.

"Stundom" - ett uttryck att rädda kvar! - är ett annat exempel ( < i stundom, med dativ efter prepositionen "i" vid befintlighet (för er som kan tyska) - eller liknande uttryck).
Så glömde jag de kvarlevor som oftast brukar anföras: genitiv efter "till", som i "till sjös(s), lands, ro(de)rs" (mask. och neutr. singular) "till handa" (gen. plural)" med flera.
I ordet "dager" har vi den gamla maskulina nominativen till "dag", som återgår på ackusativen och på nominativen i dialekter där "-er" hade fallit bort. Alltså ett till ord som har delats upp i två (liksom "kona" och "kvinna").

Det -s som är vår enda moderna genitivändelse har generaliserats från den gamla ändelsen i de flesta starkt böjda maskulina och neutrala substantiv-, adjektiv- och pronomenformer i ental - samma process som i engelskan och, för personnamn, i tyskan.
_____________________________________________________________

(sid. 9 & föreg.)
Värmländskans knappt böjda "-ete" förbryllar mig fortfarande. Att det skulle ha förenklats bara för att förenklas tror jag inte på - språk brukar behöva mer specifika grunder än så för att ändras även i förenklande riktning. (Får kanske se om jag eller någon annan hittar något...)

Weasley: du skrev "mi vackra jänta". Det stämmer med vad jag är van vid från många dialekter. Men sedan: "mi vackre pöjk". Menade du "min vackre pöjk"? Då skulle det också stämma. Annars har ni ett ovanligt bortfall av -n:et i maskulinum.

Min mamma brukade säga el fråga:

- Jag är oäten.
- Är du oäten?

Zombie, nån gång skulle jag vilja se dig lajv och låta dig prata lingvistik medan jag blundar och understundom tar en sipp kaffe. Som ljuv musik vore det för en vidbränd och därmed sjukad lingvistikstudent som jag.

Äh, hur jag glömmer av...

Zombie skrev:(sid. 9 & föreg.)
Värmländskans knappt böjda "-ete" förbryllar mig fortfarande. Att det skulle ha förenklats bara för att förenklas tror jag inte på - språk brukar behöva mer specifika grunder än så för att ändras även i förenklande riktning. (Får kanske se om jag eller någon annan hittar något...)

... jag menar mer specifika eller mer generella - som, här, att alla adjektiv skulle ha förenklats på samma sätt. Är det bara ett eller några få, så brukar det vara av någon särskild orsak (om inte annat, så av typen att det är vanligt och har en användning där det grammatiska är väl så viktigt som själva betydelsen - som i rikssvenskans "egen", som vi böjer starkt där vi böjer andra adjektiv svagt ("min egen" i stället för "min egna" som i "min gröna"); om inte det, så till exempel i ordets (eller avledningsformens) historia).
_____________________________________________________________

alfapetsmamma
Tack - men snälla du, tro inte mer om mig än om någon annan, om du missförstår mig rätt! Det klarar jag inte. Här råkar det också vara så att som akademiskt utbildad kan du säkert fylla en väldig massa genanta kunskapsluckor hos mig.
Träffas och samtala, däremot, tycker jag också skulle vara roligt!

Kolla vad nån kan och fylla i luckor är mig helt främmande, jag vore bara glad att få språka kring en gemensam passion.

Häromdagen träffade en gammal klassis (som nu ska doktorera, det är lite bittert för mig som gått i stå) och det var så underbart att få tala npf med nån som läst om hjärnan, även om det då handlade om Broca och Wernickes area, språktillägnande, afasi och sånt och inte frontallobseljesthet... Jaja. Jag hoppas få komma tillbaks till uni, då ska jag jobba på det, språkliga aspekter på npf.

Och menar du förresten att du är autodidakt? Det var som fan.

Nej, "kolla" läste jag inte in, jag lovar! Garanterat fjärran från det intryck jag har fått av dig. Reagerade bara på "låta dig prata lingvistik medan jag blundar" med ungefär "hjälp, så mycket kan inte jag och så litet inte du!"
Men det är lugnt efter det du skrev nu.

Jo, jag är självlärd här som i det mesta. Har försökt läsa flera vändor (fast inte språk) - alltid stupat på grundnivån, om inte på kursernas upplägg (alternativt min personlighet och frustration) så på första uppsatsen.

Språk och hjärnan; musik (het passion) och hjärnan; NPF och hjärnan...
*dreglar efter att lära*

Zombie skrev:Weasley: du skrev "mi vackra jänta". Det stämmer med vad jag är van vid från många dialekter. Men sedan: "mi vackre pöjk". Menade du "min vackre pöjk"? Då skulle det också stämma. Annars har ni ett ovanligt bortfall av -n:et i maskulinum.

Ja, jag glömde ett 'n' där. Korrekt.

Apropå det du skrev därovan, om genitiv efter "till" - jag påminner mej om att jag har hört det användas oftare och mer allmänt än bara i de stående uttrycken "till sjöss" och "till skogs". Jag har tex hört det sägas att någon suttit "till hästs" eller att man ska gå "till stass" - dvs ner på staden/till centrum. Är det så att det på allvar är en seriös ÅTERKOMST av en urgammal böjningssed så är det snudd på revolutionerande! Språk brukar ju förenklas, inte tvärtom. Jag är däremot högst tveksam till att brukarna skulle ha någon som helst aning om vad de är de gör när de säger "till hästs". :-D Måste dock göra en liten reservation; jag har bara hört det när det gäller korta, helst enstaviga, ord.

Att fundera över varifrån olika språkliga uttryck kommer är oerhört intressant. Förutom de excellenta exempel Zombie redan presenterat kan jag bidra med:

Mannaminne - Genitiv plural av "man", i dagssvenska skulle det kunna vara "mäns minne".

Genitiv styrdes i allmänhet av prepositionerna till, mellan och innan, det finns det vissa rester kvar av i högtidligt språk, inräknat lagspråk:
"Innan lagfarts genomförande..."

För den som nu slås av funderingen "Varför heter det 'till salu?'" så kan jag meddela att även detta är en gammal genitivböjning, men den är SÅ gammal att den ursprungliga genitivändelsen sitter kvar! Feminina substantiv som slutade på -a hade en genitivböjning på -u. Originalordet är alltså "sala" som betyder "försäljning".
(Detta ord, 'sala', finns faktiskt kvar i vissa slanguttryck, då med betydelsen någonstans mellan "låna ut" och "bemäktiga sej pengar". Jag vet inte om det är en nybildning eller om det är detta gamla ord som överlevt.)

I svenskan är det vanligast att genitiven blivit kvar. Det finns några få uttryck med dativ och ackusativ bevarade, men om dem ska jag låta Zombie få briljera med sitt mycket större kunnande!

Istället tänkte jag ta tillfället i akt och tala lite om a-ljudet. I gammal fornsvenska fanns det (tror man) bara 'a'. Man gissar att det också fanns två sorters uttal av 'a' - kort a som i farfar och långt a som i avig.

Detta 'a'-ljud blev i många fall ombildat till 'å' och i vissa fall till 'ä', beroende på i vilket sammanhang det stod. Två exempel:
Hiarta -> hjärta
Aker -> åker
I dialekter finns dock detta urgamla 'a' kvar. Dessutom finns det inte den i allmänsvenskan så klara uppdelningen i kort och långt 'a'.
För att ta värmländskan igen: Där uttalas ordet 'gärde' som [ja:Le]. Märk dock att det är det korta 'a' som förlängts! Det är alltså samma a-ljud som i farfar, bara utdraget. I detta exempel ser man också något intressant gällande uttal; förkortningen av konsonantkombinationer. Kombinationen -rd- blir så sammandragen att den uttalas som ett tjockt 'l' (förtydligade detta genom att skriva stort 'L').

Nu måste jag bara påpeka att det är lite skillnad på östsvenska och västsvenska dialekter. Jag gissar att östsv. och västsv. har utvecklat ljuden lite olika från det ursprungliga fornsvenska gardhe (dh = samma th-ljud som i engelskans "there"). Där östsv (och därmed rikssvenska) gjorde dh till ett hårt rd-ljud, blev det mjukare i västsv. så att det till slut förvanskats till ett tjockt L.

Angående det jag nämnde om a-ljudet:

Historien om hur a blir ä eller å beroende på sammanhang är en knepig en, och i språkterminologin heter det i-omljud och e-omljud bland annat.

Faktum är att exemplet hiarta -> hjärta "är" ett i-omljud. Men jag struntar i all denna terminologi för tillfället. Då blir det bara svårt att läsa, och jag vill ju att så många som möjligt ska läsa och förstå hur underbart det är med dialekter! :-D