Vilka egenskaper tror ni att er ideala partner skulle ha?
Jag är inte bra på att komma på svarsalternativ till pollen, men skriv!

Jag är bara nyfiken att se vilka skillnader det finns (om det finns några) mellan aspisar och NTs föreställningar om den perfekta relationen.

Jag är lite enstörig, så min idealpartner skulle vara helt nöjd med att se mig en gång i veckan och ibland mindre. Han skulle också vara intelektuell, ärlig (även om detaljer) och inte uttrycka sina känslor för mycket. Vår bröllopsdag skulle bestå av oss, i mitten av kyrkan, högljutt klagandes om hur fånigt det hela var.

Slut på dagdrömen. Snubben är svår att hitta.



Moderator: Slog ihop med tråden Hur kräsna är ni?

Jag tror inte vi är varandras idealpartners då...

Jag var först att rösta!

Joosen skrev:Jag är lite enstörig, så min idealpartner skulle vara helt nöjd med att se mig en gång i veckan och ibland mindre. Han skulle också vara intelektuell, ärlig (även om detaljer) och inte uttrycka sina känslor för mycket. Vår bröllopsdag skulle bestå av oss, i mitten av kyrkan, högljutt klagandes om hur fånigt det hela var.

Om jag skulle vilja ha nån - vilket är högst tveksamt - så kan jag bara säga "dito" till allt du skrivit ovan. Röstade på alt. 2.

Kyrkbröllop är bland det mest plågsamma jag kan tänka mig. Har genomlidit det en gång och vore glad att slippa en repris.

Alternativ 2.

Har också svårt att tänka mig ett kyrkbröllop. Gifta mig skulle jag vilja göra, men hellre borgerligt och litet i så fall.

Romantisk, intelligent och kreativ.....så jag kunde inte rösta.

Det kan jag förstå att en sådan kille är svår att hitta,Joosen!
Om du skall finne en sådan kille så kanske han finns här i aspergervärlden

Idealpartner... hmm.. en obefintlig en

Allvarligt, jag vill inte ha en partner och som det känns nu kommer jag att leva resten av livet som singel. Jag njuter av min ensamhet.

Kan dock säga att det jag uppskattar hos andra människor (även om jag inte längre attraheras av någon öht) är intelligens, humor (varierad, men svart ska absolut ingå) och allmänbildning.
Sedan så har jag jättesvårt för burdusa och gå-påiga personer.

Kramig och kärleksfull; med sinne för "romantiska" och alla möjliga andra skönhetsvärden i liv och konster, men "romantisk" i konventionell skenhelig orrspels- och manipulationsmening nej tack; lyhörd och respektfull, smart och allmänbildad, ärlig och omtänksam, med orädd själv- och människokännedom; förnuftig, känslostark, ansvarsfull och kreativ; öppen nyfiken skeptiker, jordnära och idealistisk i fruktbar symbios, med humor i svart + regnbågsfärgat.
Och naturligtvis med grundvärderingar som mina, jag är homoetiskt lagd.

Hur enkelt som helst. Problemet är verkligheten med mera...
fast här var det då också "ideal" jag skrev på, inte "tänkbar" eller "faktiskt matchande".

Jag får superångest av romantik. Om en kille ger mig blommor så vet jag inte vart jag ska ta vägen, vill bara bort. Samma sak med romantiska middagar etc. Avskyvärt! Jag är mer för que sera sera när det kommer till dating, och helst ska det vara så vardagsbetonat som möjligt så jag känner mig trygg och hemma liksom.

Har man däremot varit ihop ett par år så kan jag uppskatta en födelsedagspresent, men jag är mer för vardagsromantik i så fall, t.ex. att partnern tänker på att handla en glass till en på väg hem en varm dag eller så.
Men en idealpartner är nog svår att hitta. Vågar inte börja tänka i de banorna, för usch vilka krav man skulle ställa då.

Alternativ 2: Tyst, smart och allmänbildad.

Kreativ skulle nog också passa mig, åtminstone tycker jag själv om att måla, skriva, läsa, teater osv. Men en hypersocial person skulle jag inte orka med i längden. Åtminstone hälften av min vakna tid vill jag kunna sitta i ett hörn för migsjälv, om jag så skulle ha lust .

Jag valde alternativ 2. Något annat än de ovan givna är uteslutet samtidigt som det inte alls helt och fullt beskriver vad jag önskar mig.

En partner som inte är klängig, som inte ständigt söker mitt sällskap, som ser och respekterar mitt behov av och min önskan om att få vara ifred - ibland mer, ibland mindre UNS. En man som går sina egna vägar men som låter dem korsa mina både som hastigast och som ett stopp på vägen. En självständig man som vågar göra sina egna fotspår och inte måste trampa efter mig i mina, men som inte räds att gå jämsides med mig på vägen.

Grundvärderingar om människors värde och ansvar mot sig själva och andra är givet att de måste sammanfalla med mina, även om slutsatserna kan divergera. Han måste acceptera mina barn och respektera dem och vad de betyder för mig. Om jag skulle kunna bo ihop med en man? I dag känns det mycket tveksamt, jag är rädd för att jag skulle känna mig hemlös i mitt eget hus och den risken tar jag inte.

En gång satte jag ut en kontaktannons:

Titti skrev:Man med huvudet på skaft och fötterna på jorden sökes av kvinna med såväl visioner som ambitioner. Svar till "Luttrad".

Jag fick inte ett enda svar.

"Tyst, smart och allmänbildad" - och dessutom måste jag tycka om att känna honom i mina händer, tycka om att han tar i mig, tycka om hans grunddoft av människa och det måste finnas något att hitta i bottnen av hans blick... men något kyrkbröllop blir det INTE.

(skrev nästan en ny kontaktannons)

None of the above. Ska jag välja bland det du skrivit säger jag:
Kramig, kärleksfull, smart, allmänbildad, kreativ och med svart humor.

Alternativ 3. Utseendet kan jag bara inte bortse ifrån.

Ska jag någon gång gifta mig ska det vara för att ställa till en stor fest och då ska det vara kyrka och stämning. Problemet är bara att min nuvarande pojkvän är för antireligiös för att gå med på något sådant.

Jag tänkte inte rösta för ni vet varför, men så kom jag att tänka på mina kuddar när jag läste alt.1.

Först ska han vara alt 1 under "förälskelsefasen", sen alt 2. Jag röstade alt 2, eftersom det blir bäst i längden.

Jag har redan haft mitt kyrkbröllop. Om det inte är kyrkligt känns det inte tillräckligt traditionellt. Först tänkte jag att ha det i sakristian men prästen övertalade mig att ha det i kyrkan. Jag var lite rädd för att ha uppmärksamheten på mig men den tiden visste jag inte att jag hade AS, så jag trodde jag skulle klara av det, och det gjorde jag också. (Min man fick bara hänga på, det var jag som bestämde )

Men ofta dras man till sin motsats (komplement?). Sen irriteras man av just de egenskaper man förälskat sig i.

Smart, skeptiker, svart humor och söt.
Tyst behöver han väl inte vara, men han ska inte klaga på att jag är tystlåten.

Står mellan 2an och 4an för min del då. Jag slår till på 4an!

Alien skrev:Men ofta dras man till sin motsats (komplement?). Sen irriteras man av just de egenskaper man förälskat sig i.

Bland det mest sanna som sagts i ämnet. Möjligen tror man att man har något att lära av det - att man kan förändra sig själv eller den andre?

Jag kan bli oerhört förälskad i någon som är utåtriktad, social, vältalig och bara så där trevlig som en del kan vara. Sen går det några varv och jag undrar vad jag egentligen trodde jag skulle ha honom till? Då blir jag bara irriterad. Numera försöker jag tänka tvärtom istället - och välja bort det som jag inte står ut med i längden (utåtriktade, sociala, vältaliga och trevliga tex) eftersom jag vet att jag tröttnar på just det rätt fort och jag inte längre tror att man kan göra om någon annan människa.

Sen behöver de föralldel inte vara direkt otrevliga men det är en annan sak.

KrigarSjäl skrev:Alternativ 3. Utseendet kan jag bara inte bortse ifrån.

Instämmer.

Alternativ nr.2 här. Fast min ideal partner är mer av en blandning.
Smart & allmänbildad är ett krav. Tyst är det helt okej att vara, men skulle vilja kunna ha mycket prat och djupa samtal då och då.

Kramig och kärleksfull ska han också vara. Romantik i sin stränga definition har jag svårt med, men vardagsomtanke gillar jag- typ att komma hem och få en liten överraskning, någon sak som han hittade på stan och kom att tänka på mig, någon konstig choklad, hello kitty klistermärken eller vad det nu kan vara. Kreativ är inget krav, men det är något som jag gillar och beundrar. Humor är viktig, framför allt att leka med ord eller kasta någon replik från en film i rätt moment.

Utåtriktad har jag svårt med, då jag är det motsatta. Det som är bra dock är att ha en partner som gillar att vara för sig själv men har bra sociala färdigheter, så att han får sköta pratet och sånt när vi är med folk som jag inte känner mig tillräckligt bekväm med eller intresserad för att kunna prata och vara mig själv
Låter mycket som min nuvarande partner Han är nog min ideal...
En härlig speciell kille..... så där geeky som han själv säger....

Pratig, smart och allmänbildad. (Har inte röstat.)

Mats skrev:Pratig, smart och allmänbildad. (Har inte röstat.)

Jag vill gärna ha en som inte pratar oavbrutet men naturligtvis en som kommunicerar. Vardagliga saker gärna med prat om det behövs men för mycket prat oavsett var det kommer ifrån ger mig kaos i hjärnan. Och möjligen är det barnen (och allt deras prat) som gör att det inte finns plats för mer prat, just nu i vart fall.

Jag kommunicerar gärna i skrift. I alla fall om det som är svårt och/eller viktigt. Det ger mig tillfälle att tänka efter vad jag egentligen tycker och att läsa exakt vad avsändaren skrev (utgår naturligtvis från att det denne skrev är vad denne menade och är det inte så är jag chanslös i alla fall).

Hur min idealpartner ser ut vet jag inte,ibalnd möter man bara någon man gillar och detta har jag gjort nyligen,tyvärr känner hon inte samma sak för mig utan vill bara vara vän med mig