kiddie skrev:Så jag skulle alltså avliva den katten jag hade, eller?

Men det är förstås OK. För liv ska man inte ha i sitt liv. Det SKA vara SKIT om man BESTÄMT sig för att gå på soc? Jag hade inte överlevt utan kisse.

Jag blev ombedd att sälja min hund av en socialbidragshandläggare. Cirka 1996. Min gamla hund hade dött och jag var så glad över min nya unghund.

Önskar jag hade haft samtalet inspelat, fy fan. Hon tyckte dels att har jag ingen hund kan jag skaffa ett billigt boende inneboende i ett rum nu när jag blivit utkastad från mamma pga ekonomiska skäl. Och så kan jag ju leva nån månad på pengarna från hundförsäljningen.

Moderator Alien: Avdelat från denna tråd relativ-fattigdom-ar-inget-problem-t33876.html och kompletterad samtidigt citatet i detta inlägg.

Urk!! Vilket svin.

sugrövmanövern skrev:Jag blev ombedd att sälja min hund av en socialbidragshandläggare. Cirka 1996. Min gamla hund hade dött och jag var så glad över min nya unghund.

Det är ingen rättighet att utbyta ekonomiska medel mot en äganderätt av en individ. Man kan ifrågasätta om offentliga bidrag för skälig levnadsstandard skall stödja handel med och ägande av individer för nöjes skull. Ätt äga en individ har inte med skäliga levnadsvillkor att göra så därför bör inte ett bidrag för skälig levnadsstandard täcka det.

Nu för du ett resonemang som helt saknar relevans eftersom människor äger hundar och alternativet är att hunden säljs till någon annan. Och det är alldeles riktigt att hundar ur socialtjänstens synvinkel betraktas som ett värdeföremål som ska säljas. Men det strider å andra sidan mot socialtjänstens intentioner som går ut på att verksamheten ska bedrivas med respekt för den enskilde.

Att tvinga en hundägare att sälja sin hund kan inte sägas vara i linje med de intentionerna och det kan inte sägas öka den enskildes benägenhet eller förmåga att ta sig ur sin situation.

Bjäbbmonstret skrev:Nu för du ett resonemang som helt saknar relevans eftersom människor äger hundar och alternativet är att hunden säljs till någon annan. Och det är alldeles riktigt att hundar ur socialtjänstens synvinkel betraktas som ett värdeföremål som ska säljas. Men det strider å andra sidan mot socialtjänstens intentioner som går ut på att verksamheten ska bedrivas med respekt för den enskilde.

Att tvinga en hundägare att sälja sin hund kan inte sägas vara i linje med de intentionerna och det kan inte sägas öka den enskildes benägenhet eller förmåga att ta sig ur sin situation.

Beror givetvis på synsätt. Själv ser jag försörjningsstöd som en sista utväg för den som inte klarar av att försörja sig och då är det rimligt att man först lever upp de resurser man har. Men så gör man inte. När jag gick till socialkontoret hade jag en klocka och ett halsband som jag skulle bli mycket förvånad över om jag inte kunde kränga på dagen och få åtminstone en månads försörjning för men det sades det inte ett ord om. Klockor och smycken borde onekligen ses som värdeföremål, döljer vanligtvis halsbandet så det är möjligt att det inte syntes och klockor har inte alltid andrahandsvärde.

Ser man försörjningsstöd som någon sorts "feelgoodverksamhet" blir det givetvis en helt annan sak.

Tycker det är relevant huruvida en kommun skall "subventionera" ägande av husdjur. Ser det inte som ett konstigt förslag från en handläggare att föreslå att göra sig av med en kostnad som inte ingår i normen eftersom det inte är meningen att man skall ha råd med det. Vill man lägga sitt bidrag på husdjur får man givetvis det. Anser att det vore fel och förmodligen svårt att motivera på populationsnivå varför försörjningsstöd skall täcka kostnader för husdjur.

Sedan är det ett icke socialt accepterat (eftersom majoriteten tycker det är helt okej att äga individer för nöjes skull) behov jag har att då och då påpeka att det är fel att äga individer för nöjes skull och detta var ett sådant tillfälle.

Azo85 skrev:det är fel att äga individer för nöjes skull

Nu blir vi OT men jag vill ändå fråga hur du menar? Om jag vill leva med hund måste jag köpa en hund av någon som har en. Vildhundar finns inte här och för övrigt är det både olagligt och olämpligt att fånga vilda djur och hålla dem utan särskilt tillstånd.

Azo85 skrev:

sugrövmanövern skrev:Jag blev ombedd att sälja min hund av en socialbidragshandläggare. Cirka 1996. Min gamla hund hade dött och jag var så glad över min nya unghund.

Det är ingen rättighet att utbyta ekonomiska medel mot en äganderätt av en individ. Man kan ifrågasätta om offentliga bidrag för skälig levnadsstandard skall stödja handel med och ägande av individer för nöjes skull. Ätt äga en individ har inte med skäliga levnadsvillkor att göra så därför bör inte ett bidrag för skälig levnadsstandard täcka det.

Hunden inköptes för pengar jag arbetat ihop. Och fyi, handläggaren gjorde fel. Hon fick ingen bakläxa. Den ska hon få av mig när tiden är inne. År 2016.

Titti skrev:

Azo85 skrev:det är fel att äga individer för nöjes skull

Nu blir vi OT men jag vill ändå fråga hur du menar? Om jag vill leva med hund måste jag köpa en hund av någon som har en. Vildhundar finns inte här och för övrigt är det både olagligt och olämpligt att fånga vilda djur och hålla dem utan särskilt tillstånd.

Du får leva utan hund? Vet inte riktigt varför du anser dig ha rättigheten att äga en annan individ enbart i nöjessyfte. Nu kan man i och för sig hävda att dagens husdjur är skapta av människan i syfte att tillfredsställa människans lust och att de därmed inte borde ses som individer utan varor. Min uppfattning är dock att få personer som äger andra individer inte anser att deras ägodelar är varor utan ser dem som individer. Så varför skall man få äga individer i nöjessyfte?

Anledningen att jag hela tiden skriver nöjessyfte är för att jag inte är i en position att kräva att en fattig människa skall sälja sin försörjning som kan vara en get eller ko och därmed är livsnödvändig för den människans fortsatta existens.

Du har aldrig hört talas om psykiska behov?

Bjäbbmonstret skrev:Du har aldrig hört talas om psykiska behov?

Inte hört att det är ett psykiskt behov att äga en individ. Om man på något sätt har ett behov som kan tillfredsställas genom att äga en annan individ borde man ändå lösa det på ett annat sätt. Anser att det är principiellt fel att äga en individ bara för att man vill det. Anser att det är fel med avel för nöjets skull. Anser det vara omoraliskt och förkastligt att anse sig själv ha rätten äga en individ. Förmodligen kommer lagstiftningen förmodligen att gå mig till mötes så småningom men av andra anledningar

Det är en princip att man inte skall äga individer för att tillfredsställa sina ytliga behov. Dubbelmoral.

Eh, just hunden har varit med människan sedan stenåldern och man tror att det var att hunden/mindre skygga vargar faktiskt uppsökte människan, inte att vi tog vargvalpar och fostrade dem till husdjur. Vi fick vakt och andra saker av dem, de små fick sova hos oss för bådas värmes skull. De fick mat av oss. Båda arterna tjänade på detta.

Vi hade inte varit här utan hunden, och hunden hade inte blivit hund utan oss. Sedan har hunden följt oss genom årtusendena. Jag tycker inte det är fel. Det enda med hundhållning som jag kan vara skeptisk mot är att hundens enda flock ska vara människan nu. Det är väldigt bra om hunden har andra hundkompisar. Hunden och människan är snarare ett symbiotiskt förhållande.

Att det inte går att äga en katt är ju rätt uppenbart. Kastar man ut den kommer den tillbaka! Relationen katt-människa är helt annan än hund-människa där hunden använder sin flockinstinkt på oss och vi är oxo flockdjur. Katten utnyttjar sina kattungebeteenden och ser oss som sin mamma och försörjare. En liten spoling som vägrar flytta hemifrån. Tja, varför inte? Får man värme och god mat samt är förlåten all destruktion man åstadkommer så har man ingen vilja att dra.

Azo85 jag bryr mig inte om vad du tycker är rätt och fel när det gäller djurägande men däremot är det intressant att du enbart förhåller sig till dina egna idealiserade föreställningar och inte till verkligheten. Det visar på en omognad i ditt sätt att resonera som också skiner igenom i flera av dina andra inlägg.

Bjäbbmonstret skrev:Azo85 jag bryr mig inte om vad du tycker är rätt och fel när det gäller djurägande men däremot är det intressant att du enbart förhåller sig till dina egna idealiserade föreställningar och inte till verkligheten. Det visar på en omognad i ditt sätt att resonera som också skiner igenom i flera av dina andra inlägg.

Tycker det är stor skillnad på att förstå verkligheten och att gilla de. Att jag har en idealiserad föreställning eller åsikt som jag väljer att kalla det är inte samma sak som att jag förstår hur det ser ut i verkligheten. Att jag anser att det är fel att äga individer innebär inte att jag inte förstår att det är avvikande. Vad är fel med att argumentera för en idealiserad föreställning?

Medveten om att djur kan förbättra hälsan. Finns till exempel ett gäng kanske 100 i Sverige vårdhundar som används vid behandling av barn med dödliga tillstånd med goda resultat. Tycker inte det är jämförbart med Alfred 31 år som känner sig ensam och vill ha en hund.

Vilken idealiserad föreställning är det du anser att jag har? Tycker inte att jag direkt gjort något påstående om hur verkligheten är utan uttryckt mig i åsikter. Är det en verklighetsfrånvarande föreställning att fattiga människor kan har djur som sin försörjning? Är det verklighetsfrånvarande att jag har en icke socialt accepterad åsikt? Eller vilket påstående anser du jag gör som tyder på att jag har en idealiserad bild av verkligheten? Åsikter är tillåtna att inte stämma överens med verkligheten, det anses inte verklighetsfrånvarande att tycka att människor inte borde äta djur men att påstå att människor inte gör det eller någonsin har gjort är verklighetsfrånvarande.

kiddie skrev:Eh, just hunden har varit med människan sedan stenåldern och man tror att det var att hunden/mindre skygga vargar faktiskt uppsökte människan, inte att vi tog vargvalpar och fostrade dem till husdjur. Vi fick vakt och andra saker av dem, de små fick sova hos oss för bådas värmes skull. De fick mat av oss. Båda arterna tjänade på detta.

För mig är det skillnad på vilda djur som väljer att leva bland människor för att den tycker det är lättare och en dvärg cocker spaniel som har ett för litet kranium för sin hjärnvolym. Tycker det är fel att man avlar fram djur för utseendets skull samtidigt som det leder till sjukdomar när det enda syftet är människans nöje. Gillar inte att man tillåter en viss procent inavel beroende på ras och land, sett uppemot 25% även om typ 5% inavel är vanligare som gräns i Sverige för att få en hund "godkänd".

Tycker egentligen bara att det är fel att jag skall utnyttja en annan levande individ för mitt nöje.

Vad tjänar en mops på att avlas fram med ett för kort huvud som leder till andningssvårigheter? Vill en hund leva i en urbaniserad värld?

Skillnad på vargar som tappat rädslan för människor och framavlade djur.

Jag har bett att få diskussionen om djurägande utbruten härifrån.

Människan hade aldrig varit det vi är idag utan hunden (med flera tama djur) och hunden har.även den dragit nytta av de fått utvecklas tillsammans med mäniskan. Det är bevisat att vi föds med kunskapen att kommunicera med hundar och vice versa. Hundar och människor hör ihop.

Azo85 skrev:För mig är det skillnad på vilda djur som väljer att leva bland människor för att den tycker det är lättare och en dvärg cocker spaniel som har ett för litet kranium för sin hjärnvolym. Tycker det är fel att man avlar fram djur för utseendets skull samtidigt som det leder till sjukdomar när det enda syftet är människans nöje.

Utställningshysterin är det som bidrar till avelstokerierna. Man avlar på djur med dåligt psyke för att de har "rätt" utseende och man har, genom tiderna, experimenterat för att manipulera raser eller skapa nya. Håller helt och hållet med dig om att det är åt helvete.

Azo85 skrev:Tycker egentligen bara att det är fel att jag skall utnyttja en annan levande individ för mitt nöje.

Om vi bortser från utställningar då? Kan du se kamratskapen mellan människa och djur? Utbytet? Du vet, allt det där som inte är ensidigt och bara handlar om nöjen?
Jag talar inte bara om hundar som arbetar (minhundar, räddningshundar, polishundar, ledarhundar) utan även om sällskapshundar och brukshundar.
Det är möjligt att du aldrig upplevt den kopplingen men många av oss har det. Själv kände jag samhörighet endast med djur ända upp till 9 års ålder då den första människan jag kunde knyta an till föddes (min yngre bror). De var lätta att få kontakt med, lätta att förstå och lätta att kommunicera med. De hade inga sociala speltokerier för sig och kommunikationen behövde inte vara verbal, samhörigheten och utbytet låg på ett inkännande känslomässigt plan.

Sedan ser jag det inte som ägande i ordets rätta bemärkelse. Att skaffa hund är mer som att skaffa barn än som att köpa en individ. De behöver omvårdnad, utbildning, mat, närhet, kärlek, uppmuntran, motion och sällskap. Det är ingen semester, det är ett stort ansvar - hunden är beroende av dig för sin överlevnad.

Miche skrev:Jag har bett att få diskussionen om djurägande utbruten härifrån.

Låter bra.

tahlia skrev:Om vi bortser från utställningar då? Kan du se kamratskapen mellan människa och djur? Utbytet? Du vet, allt det där som inte är ensidigt och bara handlar om nöjen?
Jag talar inte bara om hundar som arbetar (minhundar, räddningshundar, polishundar, ledarhundar) utan även om sällskapshundar och brukshundar.
Det är möjligt att du aldrig upplevt den kopplingen men många av oss har det. Själv kände jag samhörighet endast med djur ända upp till 9 års ålder då den första människan jag kunde knyta an till föddes (min yngre bror). De var lätta att få kontakt med, lätta att förstå och lätta att kommunicera med. De hade inga sociala speltokerier för sig och kommunikationen behövde inte vara verbal, samhörigheten och utbytet låg på ett inkännande känslomässigt plan.

Anser inte att jag har upplevt det. Om det är ett utbyte på ett känslomässigt plan så är den köpt. Jag begriper aldrig samhörighet och utbyte på ett känslomässigt plan så huruvida det finns eller är bra lägger jag mig inte i då jag inte förstår det. Jag ser det som att man köper umgänge med en lägre stående varelse.

Det är nöje och urbaniserad miljö som jag hänger upp mig på. Samt att jag hatar hundbajs och att om jag bor på markplan i en stad och har balkongdörren öppen så springer det in katter trots att jag själv valt att inte ha katt. Andras ägande av individer stör mig i en miljö byggd av och anpassad för människor. Är jag ute i skogen och springer på en lös hund får jag skylla mig själv, det finns djur i skogen och hellre hund än björn. Det som spär på.

För andra är fördelen tillfredsställelsen av ett känslomässigt behov om man kan kalla det så. Själv begriper jag det inte och har nästan svårt att förstå att man har ett sådant. Därför kommer jag inte att möta någon halvvägs. För mig kommer det alltid vara ytligt umgänge i utbyte av ekonomiska medel samt att man bestämmer in i minsta detalj hur den varelsen skall leva.

Har givetvis dubbelmoral då jag skiljer på nytta och nöje. Dessutom har jag inget problem med djur i min närhet.

tahlia skrev:Sedan ser jag det inte som ägande i ordets rätta bemärkelse. Att skaffa hund är mer som att skaffa barn än som att köpa en individ. De behöver omvårdnad, utbildning, mat, närhet, kärlek, uppmuntran, motion och sällskap. Det är ingen semester, det är ett stort ansvar - hunden är beroende av dig för sin överlevnad.

Man utbyter en äganderätt mot ekonomiska medel. Man bestämmer minsta detalj i individens liv samtidigt som kommunikationen däremellan är bristfällig. Man kan givetvis köpa barn, själv är jag adopterad och därmed "köpt" men de flesta är producerade av den människa som har juridiskt ansvar. Man bestämmer i detalj barnets liv men kommunikationen är bättre vilket ökar möjligheterna för att barnet får som det vill. Dessutom avlar man inte människor för ett syfte. Avlade man fram söta medgörliga barn som man köpte är det en jämförelse. Men det är tydligen fel att avla människor.

Att hunden är beroende av människan för sin överlevnad är för mig ett principiellt problem. Att avla fram ett rovdjur som inte kan överleva själv (flock) är att avla fram ett dåligt djur. Så inte nog med att djur avlas för att tillfredsställa vårt nöjesbehov utan de avlas fram på ett sätt så att de är beroende av att vara en nöjespryl.

Framstår nog som mer anti än vad jag egentligen är. Gillar bara inte att man köper djur och i princip låser in dem i lägenheter. Åtminstone fått för mig att de flesta sällskapsdjur spenderar merparten av sin tid inlåsta i en lägenhet. Finns givetvis katter som tillåts komma och gå som de vill och är borta ett par veckor om de känner för det dessutom i en icke urbaniserad miljö, det har jag inte direkt något problem med. Då får individen komma och gå som den vill och den är i en någorlunda naturlig miljö och kan göra det som den instinktivt vill. Kanske till och med slipper tränas för att behaga sin mästare.

Azo85 skrev:Jag begriper aldrig samhörighet och utbyte på ett känslomässigt plan så huruvida det finns eller är bra lägger jag mig inte i då jag inte förstår det. Jag ser det som att man köper umgänge med en lägre stående varelse.

Om du inte förstår värdet i att ha kontakt med en annan levande varelse så hoppas jag du kan acceptera att andra upplever ett sådant värde och därför inte delar dina åsikter.

Men jag håller med om att alla djur ska få leva så naturligt som möjligt. Att leva instängd i en tvåa på 34kvm är inte en naturlig miljö. Knappast ens för en människa, om vi ska hårddra resonemanget.