(nej, jag skulle inte heller orka läsa allt så i slutet finns det några frågor till er )

Just nu är jag extremt förvirrad och jag känner mig väldigt förolämpad av psykiatrin.

Man utredde mig för AS 2011 och kom fram till att jag istället hade en ospecifik personlighetsstörning, detta på grund av ett trauma i barndomen.
Denna utredning kom till att ifrågasättas av försäkringskassan, en privat psykoterapeut som jag går hos sedan 1,5 år tillbaka samt en läkare som anlitades åt försäkringskassan för att göra ett utlåtande angående mig.

Läkaren jag träffade genom försäkringskassan hade jobbat som konsulent åt habiliteringen i 25 år och är som jag förstår både neurolog och psykiater.
Hon var extremt kompetent.Lite smått obehagligt till och med eftersom hon verkligen förstod allt jag sa.Oavsett så tyckte hon att misstanken om AS fortfarande var stark och sa att hon inte kunde sätta diagnos eftersom hon var orolig för att habiliteringen inte skulle gilla det alls.
Det fanns tydligen ingenting i min utredning som uteslöt en diagnos, snarare tvärtom (det har tagits upp här tidigare) och hon rekommenderade mig att låta hennes företag göra om min utredning. Problemet var dock att försäkringskassan inte ville betala för det och därför fick jag istället (fast jag verkligen inte ville) göra en second opinion inom psykiatrin.

Jag vet att någon här haft denna personen som utredare men...Jag har aldrig blivit så förnedrad och missförstådd av någon inom psykiatrin, någonsin.
Allt jag sa skickades tillbaka på mig som person, allt min sambo sa kom tillbaka i någon skrev form. Vad jag än sa, missförstod hon mig och i slutändan orkade jag inte kämpa emot eftersom hon ändå missförstod precis allting jag sa.

Man fick inte säga "jag tror att jag har AS" detta är samma sak sak som att självdiagnostisera sig med cancer och då är man inte frisk i huvudet.
Jag fick höra att jag var egocentrisk och struntade totalt i andra människor, att jag inte hade någon respekt för min pojkväns barn, och därför isolerar jag mig själv.
Dessutom pendlar jag i humöret och har någon typ av fysisk depression.
Allting slutade med att hon sa: "du kan sitta här och tjata sår i öronen på både mig och din pojkvän i flera timmar men du har liksom bara hängt upp dig på detta precis som du hänger upp dig på allt annat dessutom har du inga specifika fobier".


Hur verkligheten ser ut:
Jag har aldrig sagt till någon att jag vet att jag har AS. Denna misstanken kommer ifrån min mamma. Min morbror hade förmodligen autism, han uppfyller iaf diagnoskriterierna för det och om han fick diagnos eller inte vet vi inte. Min bror och jag är extremt lika min morbror och vi alla har helt olika uppväxter därför tror jag inte att jag är som jag är bara utifrån en händelse. Det känns inte helt logiskt. Min bror och min morbror var försenade i tal, avvikande och just därför satte min mamma min bror på dagis mycket tidigare än vad hon tänkt. De hade då stora problem med honom eftersom de inte fick honom att leka med andra barn. Han var tyst, tillbakadragen men nyfiken kring det som intresserade honom och han hade problem att hålla tätt upp till skolåldern. Han var alltså påtagligt avvikande. Min morbror var så pass uppenbar att han blev satt i särskola på sin tid (född 1938).

Jag är inte en egocentrisk människa. Snarare tvärtom. Ibland kan jag tycka mig ha överdrivet med engagemang för att hjälpa någon jag bryr mig mycket om. Jag bara visar det på mitt sätt.
Jag har inte direkt isolerat mig själv. Att välja avstå från folk ibland tycker jag inte är att isolera mig och jag har heller inga problem med min pojkväns barn. Däremot uppfattar jag förmodligen ljud mycket starkare än andra människor. Dem har inte hittat något fel på mina öron men när jag bodde på HVB-hem gjordes det en undersökning eftersom jag plötsligt kunde börja skrika och gråta av smärta i öronen.Dessutom pendlar jag inte i humöret alls. Jag är extremt lugn som människa. Men har en lättväckt ångest och stressnivå.
Dessutom har jag specifika fobier.

Jag gick där gråtande från psykiatrin. Kände mig grymt förolämpad och allt det där var utifrån att jag har extrema svårigheter med att fylla i formulär eller att prestera öht i extremt nervösa situationer. Därför presterar jag alltid dåligt på oförberedda tester. Svaren i det formuläret är fel. Beskrivningen av mig stämmer inte och jag tog upp det med psykologen men hon vägrade lyssna på mig och kunde inte ta att det fanns annan kompetens inom den privata sektorn som hävdade något annat. Min psykoterapeut är jättearg på psykiatrin. Hon trodde det skulle ha varit klart nu men istället får jag diagnosen ospecifik personlighetsstörning med drag av borderline.

Jag skickade papperna till två neuropsykologer inom den privata sektorn, de hävdade att min utredning inte talar emot, de sa dock att utredningen i sig var inte dåligt gjord och det håller jag med om. (även om jag tycker att det finns förolämpningar mot autistiska människor i den). Sedan hävdade de att allt jag behöver är en psykiater med specialkompetens för att ställa diagnos.

Är detta sant?
Var kan jag vända mig?
Finns det någon sådan i Skåne som tar emot privatpersoner?

Jag gick till vårdcentralen och fick en kurator på Psyk. Det var hon som misstänkte AS och såg till att en utredning gjordes. Då hade jag redan utretts i en annan kommun där jag också fick diagnosen personlighetsstörning! Men i den nya utredningen tyckte de att det inte stämde och fick diagnosen AS.

Jag har redan en utredning som det inte är något fel på, problemet är väl bara att den varken talar för eller emot det är egentligen bara en beskrivning om vem jag är och vad jag varit med om, även om det finns små saker som kanske inte riktigt stämmer, så är det som sagt inget fel på helheten.

Efter det har jag fått flera utlåtande både för och emot, det enda jag behöver är en psykiater med specialkompetens som ställer eller inte ställer diagnos.
Min second opinion var ett skämt, det finns kanske ett stycke på 3 sidor som stämmer, resterande är en beskrivning av en helt annan person.

Frågan är bara var man hittar en psykiater med specialkompetens i Skåne?

Jag måste ju inte ha en diagnos men det underlättar ju helt klart för framtida hjälp och stöd. Det är bara svårt när man inte anses "tydlig nog" och därmed skapar splittrade åsikter från person till person. Hon som gjorde min second opinion borde nog se sig om efter ett annat jobb eller gå i pension. Till och med en arbetskollega till denne började undra liksom.

Du skulle kunna kontakta Autism & Aspergerförbundet i Skåne. De kanske känner till någon.

http://www.autism.se/district_content.asp?nodeid=62822

Det var mitt nästa steg. Tänkte mest extrakolla här om någon hade en personlig erfarenhet av någon bra, privat psykiater.
Det börjar bli extremt jobbigt att aldrig bli förstådd i min problematik.
Bara för att jag inte är tydlig nog, eller extremt utåt sett avvikande, betyder det inte att "problemen" inte finns. Extremt tröttsamt och frustrerande.