Undrar lite om det har med olika reaktioner. Har några som jag skäms för, men kan inte sluta. bla så har jag en tendens till att skratta vid helt fel tillfälle. Värst är det när de handlar om ex djurplågeri, jag tycker att det är jätte hemskt och allt det där, men jag skrattar helt okontrollerat det är jätte pinsamt. Sedan har andra sagt att om någon berättar att någon har skadat sig så står jag och flinar och ser helt allmänt onskeful ut, detta är något som jag inte tänker på själv. ex så fick jag reda på att en kvinna jag känner hade trillat av hästen och skadat sig väldigt allvarlig och det ända jag tänkte på var att den jag talade med tittade lite konstigt på mig. Sedan frågade jag en annan vänninna som stog med varför hon betedde sig så konstigt och fick svaret - att det är ju klart, du såg ju ut som om du tyckte att det var jätte roligt att XX hade skadat sig fast du försökte behärska dig. Vet inte vad jag ska göra? Någon annan som har okontrollerade reaktioner?

Herregud, jag måtte knappt ha sett annat än fel ut från hela skolan till trettioårsåldern.

Jobbade stenhårt med mig själv hela tiden (inte ambitiös, utan helt enkelt för att överleva) - men inte mycket med just den saken, eftersom jag hade svårt att hitta handtag till den. Ändå verkar det som att mitt ansikte och min hållning har börjat fatta galoppen särskilt under de senaste tio-femton åren.
(Sedan blev jag förstås rädd, nervös, arg osv. av allas konstiga, oberäkneliga, ogina reaktioner - vilket tenderade att få den koll jag hade att bryta samman, vilket gjorde folk ännu mer mot mig, och så vidare. Bra skolning i att bryta onda cirklar, om inte annat ...)

Men jag hade då handikappet att vara helt ovetande om vad det var för fel på mig, AS eller annat; läkare och psykoterapeuter var lika rådvilla de. Kanske kan det gå lättare och mera riktat om man vet det.

Problemen jag har haft är inte att jag reagerar fel, utan att jag inte reagerar alls. Till exempel när någon person dör så förväntar sig folk att man ska bli jätteledsen, men jag har hittills inte rört en min när någon mer eller minde nära person har gått bort. Det leder ofta till att man får en del hemska kommentarer riktade mot sig och stämplingar som känslokallt monster. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att sörja då det känns som något i släkt med prokrastinering, men det betyder inte att jag inte att jag på något sätt är glad att personen är död.

Annat är till exempel om någon mitt i en diskussion är lite rolig så börjar alla le eller småskratta, medans jag, även om jag uppskattar skämtet, inte rör en fena. Jag gör dock mitt bästa att dra i smilgroparna för att vara artig och inte ge intrycket att jag fann det tråkigt. Det är faktiskt rätt obehagligt och jag brukar som hoppas på att diskussioner håller sig neutrala och livlösa så jag inte behöver anstränga mig att verka normal.

Folk säger att jag reagerar för mycket eller för lite, pratar för mycket eller för lite etc.

Inom politiken har folk sagt att jag "beter mig med rätt ansiktsuttryck", men det tror jag snarare beror på att avsaknad av ansiksspråk/kroppsspråk i dom sammanhangen tolkas som att man är seriös/insatt/lugn/kunnig, till skillnad från i sociala sammanhang där man tydligen sak vara så "avspänd" och lite robotaktig som överhuvudtaget möjligt.

Syrran berättade en gång att:
- Maria! när du e arg ser du ut såhär: *göra totalt uttryckslöst ansikte*
och när du är ledsen ser du ut såhär: *göra totalt uttryckslöst ansikte*
och när du är glad, ser du ut såhär: *göra totalt uttryckslöst ansikte*
om du inte är extrem.

Jag antar det har med att göra att jag blir misstolkad och beskylld för både det ena och det andra som inte varit min avsikt samt att folk "aldrig" tror på mig när jag säger att jag är skitdepp, skitstressad eller liknande...

= neutral, ledsen, glad, arg, stressad eller annat Tibbsansikte.

Känner så väl igen mig... Skönt på nåt vis att se att man inte är ensam om detta, för man känner sig ju så onormal, eller blir uppfattad så.

Jag har ofta "fel" ansiktsuttryck för mig, utan att veta om det. Rätt som det är kan någon säga "Oj, hur är det?" och jag har inte den blekaste vad de syftar på och säger typ "Öhhh, vad då??". Då kan de säga att jag ser nervös, arg, ledsen ut eller vad som helst och jag fattar fortfarande ingenting. Jag har alltså helt omedvetet gjort ansiktsuttryck som folk tolkar åt olika håll. Sånt är verkligen jättepinsamt, för det är ju inget som jag vet om eller som jag kan förändra. Och sen blir man helt fixerad istället över vad man har för ansiktsuttryck, vad de härnäst säger åt en.

Nån gång har jag t.o.m fått höra "Vad du ser glad ut", och då blir jag nästan ännu mer förbryllad. Först att någon har tolkat mitt ansiktsuttryck så (att jag haft sånt ansiktsuttryck utan att veta om det), sen för att man inte vet vad de menar med det. Om jag nu, utan mitt eget medvetande, skulle råka ha ett glatt ansiktsuttryck, är detta då något fel?? Skall jag istället se arg ut, eller?

Ibland har det hänt att jag haft fel ansiktsuttryck för den speciella situationen och som gjort folk irriterade eller förbryllade. T ex har jag fått höra att när jag berättar om problem och jobbiga saker så ler jag. Både psykologer och vänner har påtalat det för mig och undrar ju hur det kommer sig. Jag är som vanligt oftast helt omedveten om det. Psykologer har ibland bara tittat på ansiktsuttrycken och sen fått det till att jag - tvärt emot vad jag precis sagt åt dem - mår utmärkt och inte har några problem alls. Eftersom jag ju ler (omedvetet som sagt).

Jag har börjat försöka analysera lite grann kring det där med att jag tydligen ler när jag berättar om jobbiga saker. Och jag tror det kan vara någonting med att jag på något vis blir generad när jag blottar ut mig och att denna genans visar sig i ett leende.

När min mamma skall visa mig kläder hon köpt och höra vad jag tycker om dem så börjar jag också att le, men då är jag faktiskt medveten om det, för då blir det till och med så att jag nästan börjar skratta. Villket mamma ju förstås tolkar som att jag tycker plagget är fult, villket kanske inte alls är fallet. Jag har försökt analysera kring detta också och kommit fram till att jag blir generad när någon tittar på mig och förväntar sig att jag skall ha någondera min (att jag antingen ser glad ut för att jag tycker plagget är fint, eller att jag ser tveksam ut, eller rynkar på näsan). Då blir jag ställd och generad och börjar le eller skratta.

Kanske kan det också förklara det att jag ler vid problemsnack. För att jag omedvetet vet att den andre förväntar sig någon speciell min hos mig, och att jag då blir ställd, nervös och generad och då börjar le.

ÅÅÅ vad skönt att det finns fler.

mitzerl - Tror också att jag ler/skrattar för att jag känner mig obekväm/nervös. En annan grej som är mer irriterande en pinsamt är att när jag är ledsen så tycker alla att jag ser ut som "jag hatar hela världen". Tydligen biter jag ihop och spänner hela ansiktet Inget jag tänker på.

Jag får nog snart be om en egen utredning...jag tycker att (även i andra diskussioner) jag ofta känner igen mig...

För mej handlar det om att folk inte fattar vad jag säger. Jag kan upprepa "jag är kall på fingrarna" till förbannelse och ingen tror mej förrän jag lägger fingrarna på personen och den rycker till av temperaturskillnaden.

Förstår inte hur jag ser ut och hur man SKA se ut när man är kall på fingrarna. Bara en sån sak.