För ca ett år sedan tog jag socionomexamen och har sedan dess varit arbetslös. Jag valde att plugga till det för att jag tänkte att ett jobb med människor skulle vara socialt utmanande och jag på så sätt skulle få lättare att lära det sociala. Jag har säker på att om jag hade någon annan utbildning, inom e.x. statsvetenskap eller humaniora (vilket jag finner intressant).

Men detta har inte gett något jobb. Hade en månads praktik där jag skulle aktivera långstigsarbetlösa och det gick överförväntan. Många har sagt att jag skulle passa med sociala yrken.

Jag har sökt över 200 jobb sen juni förra året, alltifrån socionomyrken till städ- och disk. Jag har gått hos två olika jobbcoacher som alla sagt att ”jag har jättebra CV” och ”skriver jättebra personliga brev”. Arbetsförmedlingen har inte varit till någon hjälp, snarare tvärtom. Har kommit på två intervjuer. Så nu har jag iaf fått ett sommarvik inom hemtjänsten.

Min pojkvän är den enda som stöttar mig i mitt jobbsökande, han är verkligen uppmuntrande. Min övriga familj är så anti mitt jobbsök, de snarare vill att jag ska vara arbetlös för de tror inte att jag kan klara av ett vanligt jobb. De vet inte om att jag har fått ett vik nu, utan tror att jag sitter hemma och söker jobb. Skulle jag säga sanningen så skulle de inte vilja prata med mig på ett bra tag. De menar att jag inte ska ha ett jobb som kräver social kompetens, och jag menar att de allra flesta jobb faktiskt kräver det och det är svårt att undvika. Jag menar att de är en desto bättre investering att lära sig det och då kan människoyrken vara jättebra.

Jag vet inte hur jag jag ska göra. Vill verkligen ha ett fast jobb, men vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Det är skitjobbigt att behöva ljuga för min familj och att de inte tror på att jag kan saker. Jag tror inte att jag kommer få någon hjälp från samhället. Ja, jag vet att arbetsmarknaden är tuff. Hur ska jag göra?

Du är vuxen och de ska respektera ditt beslut, punkt. Ett fast jobb med så lite erfarenhet som du har inom området är nog rätt svårt att få. Ett alternativ om du verkligen vill få tyst på dem är förstås att låtsas att du har fått ett annat jobb som inte kräver social kompetens enligt deras sätt att se det. Det verkar dock lite jobbigt.

Tips är att söka dig till enhetschefsjobben på äldreboenden de är hyfsat lätta att få även som nyexad socionom - beroende på kommun förstås - Att du ska vicka lite inom omsorgen är bara bra om du kan tänka dig en administrativ tjänst inom det området.

Grattis till jobbet Hildurrr.
Känner så igen mej i din beskrivning, har också fått höra att jag skriver skitbra CV och allt det där....men när det väl kommer till kritan så är det stopp.
Har själv fått ett jobb inom mitt yrke, ingen fast tjänst men ett projekt på ett år iaf, man måste börja nånstans.
Ang. dina föräldrar tycker jag bara att du kan säga som det är till dom, respekterar dom dej inte så be dom stoppa upp nåt där bak eller motsvarande, deras attityd är deras problem och visar bara på att dom har dålig människosyn och i förlängningen kass självbild.
Och försök att knyta kontakter på ditt sommarvik, i dagens läge är kontakter extremt viktigt för att lättare få jobb.

Hildurrr skrev:För ca ett år sedan tog jag socionomexamen och har sedan dess varit arbetslös. Jag valde att plugga till det för att jag tänkte att ett jobb med människor skulle vara socialt utmanande och jag på så sätt skulle få lättare att lära det sociala. Jag har säker på att om jag hade någon annan utbildning, inom e.x. statsvetenskap eller humaniora (vilket jag finner intressant).

Men detta har inte gett något jobb. Hade en månads praktik där jag skulle aktivera långstigsarbetlösa och det gick överförväntan. Många har sagt att jag skulle passa med sociala yrken.

Jag har sökt över 200 jobb sen juni förra året, alltifrån socionomyrken till städ- och disk. Jag har gått hos två olika jobbcoacher som alla sagt att ”jag har jättebra CV” och ”skriver jättebra personliga brev”. Arbetsförmedlingen har inte varit till någon hjälp, snarare tvärtom. Har kommit på två intervjuer. Så nu har jag iaf fått ett sommarvik inom hemtjänsten.

Min pojkvän är den enda som stöttar mig i mitt jobbsökande, han är verkligen uppmuntrande. Min övriga familj är så anti mitt jobbsök, de snarare vill att jag ska vara arbetlös för de tror inte att jag kan klara av ett vanligt jobb. De vet inte om att jag har fått ett vik nu, utan tror att jag sitter hemma och söker jobb. Skulle jag säga sanningen så skulle de inte vilja prata med mig på ett bra tag. De menar att jag inte ska ha ett jobb som kräver social kompetens, och jag menar att de allra flesta jobb faktiskt kräver det och det är svårt att undvika. Jag menar att de är en desto bättre investering att lära sig det och då kan människoyrken vara jättebra.

Jag vet inte hur jag jag ska göra. Vill verkligen ha ett fast jobb, men vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Det är skitjobbigt att behöva ljuga för min familj och att de inte tror på att jag kan saker. Jag tror inte att jag kommer få någon hjälp från samhället. Ja, jag vet att arbetsmarknaden är tuff. Hur ska jag göra?

Om jag skulle vara dig så skulle jag sjukskriva dig och se till att du hamnar på arbetsförmedlingens FARO eller söka till SIUS.

Sjukskrivning? Men trådstartaren säger ju inte att hon mår dåligt, bara att hon har svårt att hitta jobb och hon har ju dessutom fått ett vik. Varför då sjukskrivas?

Arbetsförmedlingen kommer inte hjälpa en och dom ställer bara krav. Att vara sjukskriven får du bättre hjälp att hitta ett jobb.

Bjäbbmonstret skrev:Trött på att leta jobb

Ja det tycker jag också. Vet liksom inte vag jag skulle hitta på för jobb att ljuga om. Dels kan jag inte komma på så många jobb som INTE kräver social kompetens, och jag tror inte min familj skulle tro mig om jag skulle säga att jag jobbar på ett lager. Då skulle de bli sura på mig av den anledningen istället.

Okej då har jag följande tips:

- Dra ner på takten och sök färre jobb. När man har så lite erfarenhet som du lönar det iofs att skicka många ansökningar men ofta blir ansökningarna bättre om man lägger mer energi på varje
- Kolla upp ifall du får studera någonting på deltid. Det kan se bättre ut på ditt CV. Men ta absolut inga fler studielån om du inte är motiverad. De kan behövas vid något annat tillfälle.
- Läs böcker om samtalsteknik eller intervjuteknik. Det kan vara till nytta vid intervjuer. Det finns en hel del som inriktar dig på folk som jobbar med människor och det kan även finnas kurser.
- Överväg att söka arbete i Norge. Det är visserligen en stor omställning och dyrt att resa dit men svenskar har gått rykte i Norge och anses arbetsamma. Som ny på en arbetsplats i Norge kan du även skylla en del sociala tillkortakommanden på att du är svensk.
- Någon gång när du är stark så bör du sätta dig ner och bena ute din familjs olika skäl till att de inte tror att du kan klara det här. De har förmodligen förstått rätt väl vad du har haft svårigheter med under din uppväxt men kanske inte följt med om det är så att du har lärt dig kompensera för dem. Men vad av det de säger ligger det något i, vad kan bli ett problem i början på en arbetsplats och vad kan ställa till problem på längre sikt?

Däremot tycker jag det är utterst olämpligt att sätta en nyexad socionom nästan helt utan egen arbetslivserfarenhet - för så uppfattar jag det (?) - på att "aktivera långtidsarbetslösa". Jag skulle faktiskt känna mig kränkt om jag själv som arbetslös blev utsatt för detta. Och jag undrar om du verkligen själv kan avgöra vilken nytta eller skada du gjorde på den praktiken...

Tigerklo skrev:Tips är att söka dig till enhetschefsjobben på äldreboenden de är hyfsat lätta att få även som nyexad socionom - beroende på kommun förstås - Att du ska vicka lite inom omsorgen är bara bra om du kan tänka dig en administrativ tjänst inom det området.

Känner flera nyexade som har fått fast jobb, visserligen genom kontakter men ändå. Där jag bor kräver de ofta att man har jobbat som arbetsledare inom vården innan. Lägst är kraven om man vill jobba på försörjningsstöd.

Kostymhippie skrev:Grattis till jobbet Hildurrr.
Känner så igen mej i din beskrivning, har också fått höra att jag skriver skitbra CV och allt det där....men när det väl kommer till kritan så är det stopp.
Har själv fått ett jobb inom mitt yrke, ingen fast tjänst men ett projekt på ett år iaf, man måste börja nånstans.
Ang. dina föräldrar tycker jag bara att du kan säga som det är till dom, respekterar dom dej inte så be dom stoppa upp nåt där bak eller motsvarande, deras attityd är deras problem och visar bara på att dom har dålig människosyn och i förlängningen kass självbild.
Och försök att knyta kontakter på ditt sommarvik, i dagens läge är kontakter extremt viktigt för att lättare få jobb.

Ja självfallet måste man det, tror inte heller att kommer få fast jobb direkt, det är ju långt ifrån alla som får det.
Ja troligen ha de en kass självbild iaf och problem själva som de inte har orkar ta itu med, då de länge försökte förneka för sig själva att jag hade problem. Kontakter ska jag försöka knyta på jobbet och försöka framhäva min kompetens och inte skämmas för mig själv.

nabbe skrev: Om jag skulle vara dig så skulle jag sjukskriva dig och se till att du hamnar på arbetsförmedlingens FARO eller söka till SIUS.

Varför skulle jag göra det? Jag mår inte dåligt och jag kan och vill jobba. Min enda åkomma jag har är migrän som faktiskt har blivit mkt bättre på siståne.

Moderator Alien: Lade till citatägaren. Det bör alltid framgå vem som citeras.

Hildurrr skrev:Lägst är kraven om man vill jobba på försörjningsstöd.

Ja, jag kan lätt tänka mig att det förhåller sig på det viset.

Bjäbbmonstret skrev:Okej då har jag följande tips:

- Dra ner på takten och sök färre jobb. När man har så lite erfarenhet som du lönar det iofs att skicka många ansökningar men ofta blir ansökningarna bättre om man lägger mer energi på varje
- Kolla upp ifall du får studera någonting på deltid. Det kan se bättre ut på ditt CV. Men ta absolut inga fler studielån om du inte är motiverad. De kan behövas vid något annat tillfälle.
- Läs böcker om samtalsteknik eller intervjuteknik. Det kan vara till nytta vid intervjuer. Det finns en hel del som inriktar dig på folk som jobbar med människor och det kan även finnas kurser.
- Överväg att söka arbete i Norge. Det är visserligen en stor omställning och dyrt att resa dit men svenskar har gått rykte i Norge och anses arbetsamma. Som ny på en arbetsplats i Norge kan du även skylla en del sociala tillkortakommanden på att du är svensk.
- Någon gång när du är stark så bör du sätta dig ner och bena ute din familjs olika skäl till att de inte tror att du kan klara det här. De har förmodligen förstått rätt väl vad du har haft svårigheter med under din uppväxt men kanske inte följt med om det är så att du har lärt dig kompensera för dem. Men vad av det de säger ligger det något i, vad kan bli ett problem i början på en arbetsplats och vad kan ställa till problem på längre sikt?

- Säkert häften av alla jobb jag söker lägger jag ner min 5 timmar på. Sedan tänker jag at i den del fall kan arbetsgivare vara sent ute med annonser och då kan man få chansen även om ens personliga brev inte är det bästa.
- Jag skulle kunna studera på deltid OM jag hade en bättre inkomst. Skulle jag studera med min nuvarande inkomst skulle jag tvingas leva på existensminimum och det har jag gjort länge och vill undvika det. Skulle jag bli arbetslös igen, skulle det vara en omöjligheter eftersom soc då skulle kräva att jag tog csn-lån istället.Vet inte vad jag skulle plugga exakt, för det skulle vara något som är bra i jobbsökarsyfte.
- Det var en bra idé. Finns det böcker som är inriktade på personer med AS tro?
- Hade jag varit singel hade jag övervägt tanken, men nu när jag har pojkvän: nej. Jag vill inte riskera min relation med honom.
- Ja det vore ju bra att faktiskt göra det. Jag tror också att de har förstått länge, men de har alltid hävdat att jag är normal, medan jag var vetat om detta i nästan i 10 års tid nu. Nu tror de istället att jag inte klarar av någonting. Just nu har jag har inga problem på min arbetsplats och jag har så pass bra självinsikt så jag skulle kunna undvika det värsta, hoppas jag iaf. Jag önskar att att jag vore stark nog att ta den här diskussionen med dom, för mitt självförtroende när det kommer till jobb är inte det bästa.

Bjäbbmonstret skrev:Däremot tycker jag det är utterst olämpligt att sätta en nyexad socionom nästan helt utan egen arbetslivserfarenhet - för så uppfattar jag det (?) - på att "aktivera långtidsarbetslösa". Jag skulle faktiskt känna mig kränkt om jag själv som arbetslös blev utsatt för detta. Och jag undrar om du verkligen själv kan avgöra vilken nytta eller skada du gjorde på den praktiken...

Tycker inte det är konstigt alls, det är snarare regel än undantag att den typen av verksamhet är oseriös. Innerst inne vet alla politiker och högre tjänstemän att det handlar om att sopa arbetlösheten under mattan och att chanserna för att personerna ska komma ut i arbete är små. Långtidsarbetslösa i behov av aktivering har ofta fyskiska sjukdomar eller en psykosocial problematik som är svår att komma åt. En del ungdomar som haft det tufft hemma går förstås att hjälpa ut i samhället men annars gör nog verksamheterna varken nytta eller skada.

Jag sa inte att det var konstigt, Vildsvin. Jag sa att det var olämpligt. Att däremot påstå att långtidsarbetslösa nödvändigtvis har någon speciell problematik är fel. Enligt den nuvarande jobb- och utvecklingsgarantin kan man komma i olika aktiverande åtgärder rätt fort. Det finns personer med 30-40 års yrkesliv bakom sig som blir satta i aktiveringsåtgärder bara för att de råkat bli arbetslösa när de är äldre och mindre attraktiva på arbetsmarknaden.

Bjäbbmonstret skrev:Jag sa inte att det var konstigt, Vildsvin. Jag sa att det var olämpligt. Att däremot påstå att långtidsarbetslösa nödvändigtvis har någon speciell problematik är fel. Enligt den nuvarande jobb- och utvecklingsgarantin kan man komma i olika aktiverande åtgärder rätt fort. Det finns personer med 30-40 års yrkesliv bakom sig som blir satta i aktiveringsåtgärder bara för att de råkat bli arbetslösa när de är äldre och mindre attraktiva på arbetsmarknaden.

Tillhör man inte en prioriterad grupp är det 14 månader inskriven på AF eller 300 förbrukade akassedagar som gäller. Jag tycker inte det är speciellt fort. Tycker också att man då inte längre kan blunda för att man har ett problem som gör det svårt för en att få jobb.

Tycker också att man då inte längre kan blunda för att man har ett problem som gör det svårt för en att få jobb.

Problemet som personen har behöver inte vara något annat än att det är en dålig arbetsmarknad, och det kan inte åtgärdas med aktivering av den enskilde arbetslöse.