Hur är det egentligen med asperger/autism och självdestruktivitet/självskadebeteende?

Jag har haft sån problematik hela livet, p.g.a dom fysiska (och psykiska) obehag som kommer med autism. Skadat mig själv för att fokusera på något annat eller använt droger och alkohol för att dämpa ner det.

Jag har självskadebeteende. Det ligger på is, men jag vill och klarar inte slänga rakbladen.

Jag tror inte AS eller autism i sig leder till självskadebteende utan snarare miljön runt omkring, såsom ex mobbning, problem hemma etc. Det blir en ond spiral man är annorlunda pågrund utav sin AS, man blir mobbad, man blir nedstämd och så börjar man skada sig.
Jag själv har sysslat med rakblad och har fortfarnde visst självskadebeetende kvar det bara syns inte längre, ex när jag är riktigt nere slutar jag äta, jag har bara ingen matlust alls, kan gå utan mat i dagar. Jag blir även väldigt trött och vill bara sova när jag har mina dippar. Sedan har jag mina nagelband/fingrar har sedan ca 4 års ålder bitit väldigt på skinnet runt naglarna, har alltid blödande/vätskande sår, har inte ens ont längre och knappt någon känsel kvar Sedan kan jag bita av skinnet på läpparna ganska rejält så jag kan få sår.

Jag har också självskadebeteende. För mig drar det igång när jag har hög frustration/ångest/stress/känslomässig anspänning. Det gör att spänningen lättar och tar fokus från trycket inombords. Ingen konstruktiv metod för nedvarvning precis, men vad gör man. Så för mig är det en konsekvens av min AS.

Jag vet inte om jag skulle kalla det självskadebeteende, men då jag mår som värst så kan jag få känslan att jag håller på att bli galen och mitt huvud är på väg att explodera, då brukar jag trycka mina naglar så hårt jag kan mot huvudet.

Och jag skulle inte beskriva känslan som något jag får på grund av min AS.

Har haft problem med självskadebeteende under väldigt lång tid. Skurit mig och fortfarande kämpar emot, druckit väldigt mycket då det är skönt att inte alla sinnen fungerar på tiptop hela tiden, gett mig själv blåmärken, kräkts upp maten för att jag har känt mig äcklad av mig själv som stoppat i mig så mycket.

Vet inte om det har med just min as att göra eller om det är mobbing, otrygg miljö, vara missförstådd och alltid känna sig udda. Typ allt är så självklart för alla andra men ingen berättar det för mig.

Det verkar rätt vanligt...jag slog huvudet mot saker när jag var så liten att jag knappt kunde gå...jag kunde slå mig själv med knytnävarna i huvudet om jag hade huvudvärk eller var irriterad. Känns väldigt konstigt att tänka tillbaka på, det är ju inte normalt beteende alls.
I högre ålder har jag skurit mig, missbrukat droger och alkohol för att få bort samma känsla som jag velat få bort med att skada mig själv.

Fyfan vad det är skönt att dricka.