Hej på er!
Detta är min första tråd här... känns lite läskigt

Till saken:
Jag har märkt att jag ofta inte förstår andras känslouttryck ALLS, och som ett resultat av detta övertolkar jag situationen och kommer ofta fram till att det är MIG det är fel på.

Exempel:
Jag frågar en kamrat hur han/hon mår. Denna kamrat svarar "sådär", och jag frågar då "okej, är du trött?" - och kamraten svarar då "vill inte prata om det".

Detta "vill inte prata om det" (och liknande svar) sätter igång nåt slags mentalt kaos hos mig. Frågor som "men varför vill personen ej prata om det?", "har jag gjort personen något?", "är personen arg på mig?" kommer upp i skallen. När jag ej lyckas fatta varför personen gett mig detta svar, så tänker jag oftast "personen måste vara arg på mig... jag undrar vad jag gjort" och så blir jag ledsen ... och ibland arg/ogillande.

Är det fler som ofta vänder sina feltolkningar av andra mot sig själva ?
Eller tar illa upp och blir ledsna av kommentarer som inte är menade som kritik ?

Har ni också svårt att hantera situationer när någon nekar er information som ni behöver för att förstå vad de menar - exempelvis när någon använder kalla, kortfattade svar som "vill inte prata om saken" eller är tyst väldigt mycket ?

Fråga mig gärna/be mig gärna utveckla om något är oklart!
Skulle vara intressant att se om någon känner igen sig i mitt något skeva tankesätt.

Jo det händer ofta även om mina tankar kanske inte längre handlar så mycket om att söka av mig själv utan mest om att förstå den andre. Ibland kommer man aldrig få något svar utan det är bara den andre som inte kan förstå och/eller tillgodose dig och vise versa. Då får de helt enkelt försvinna ur ditt liv. Går inte att komma överrens med alla eller ens de flesta.

DIProgan skrev:Jo det händer ofta även om mina tankar kanske inte längre handlar så mycket om att söka av mig själv utan mest förstå den andre. Ibland kommer man aldrig få något svar utan det är bara den andre som inte kan förstå och/eller tillgodose dig och då får de helt enkelt försvinna ur ens liv. Går inte att komma överrens med alla eller ens de flesta.

Hah håller med dig ang. att komma överens med andra ... finner det sjukt svårt att komma överens med de allra flesta, eftersom jag inte förstår - feltolkar - och vänder det mot mig själv. Mår alltså grymt dåligt av hur vissa beter sig, eftersom jag har ett så destruktivt sätt att tolka sådant jag ej fattar.

Är själv väldigt tydlig till vardags, mån om att bli tolkad rätt, säger vad jag tycker istället för att ex. använda mig av tystnad för att visa ilska.
Önskar fler kunde vara mer direkta/uttrycksfulla i sitt sätt att kommunicera.

Ja, det har varit vanligt att jag reagerat på exakt samma sätt. Det finns visst något psykologbegrepp för fenomenet (som jag inte kommer på just nu), fast jag vet inte om det är samma slags process för aspies som för andra.

Kruppe skrev:Ja, det har varit vanligt att jag reagerat på exakt samma sätt. Det finns visst något psykologbegrepp för fenomenet (som jag inte kommer på just nu), fast jag vet inte om det är samma slags process för aspies som för andra.

Skönt att det finns fler som känner igen det!

Försöker hela tiden komma på strategier för att sluta tänka så, men har ej funnit något som hjälpt än

Plasticfck skrev:Hej på er!
Detta är min första tråd här... känns lite läskigt

Till saken:
Jag har märkt att jag ofta inte förstår andras känslouttryck ALLS, och som ett resultat av detta övertolkar jag situationen och kommer ofta fram till att det är MIG det är fel på.

Exempel:
Jag frågar en kamrat hur han/hon mår. Denna kamrat svarar "sådär", och jag frågar då "okej, är du trött?" - och kamraten svarar då "vill inte prata om det".

Detta "vill inte prata om det" (och liknande svar) sätter igång nåt slags mentalt kaos hos mig. Frågor som "men varför vill personen ej prata om det?", "har jag gjort personen något?", "är personen arg på mig?" kommer upp i skallen. När jag ej lyckas fatta varför personen gett mig detta svar, så tänker jag oftast "personen måste vara arg på mig... jag undrar vad jag gjort" och så blir jag ledsen ... och ibland arg/ogillande.

Är det fler som ofta vänder sina feltolkningar av andra mot sig själva ?
Eller tar illa upp och blir ledsna av kommentarer som inte är menade som kritik ?

Har ni också svårt att hantera situationer när någon nekar er information som ni behöver för att förstå vad de menar - exempelvis när någon använder kalla, kortfattade svar som "vill inte prata om saken" eller är tyst väldigt mycket ?

Fråga mig gärna/be mig gärna utveckla om något är oklart!
Skulle vara intressant att se om någon känner igen sig i mitt något skeva tankesätt.

Oj, det där kunde likagärna jag ha skrivit. Med det menar jag att jag verkligen känner igen mig.

Plasticfck skrev:Försöker hela tiden komma på strategier för att sluta tänka så, men har ej funnit något som hjälpt än

Vet inte om det här låter uppenbart men i vilket fall... strategin skulle t.ex. kunna va att övertyga sig själv att det inte handlar om en själv alls utan bara om den andre. Leta anledningar till varför personen har en dålig dag snarare än för just vad denne säger så att det går att se att det inte spelat någon roll vem som än hade varit där istället för dig.

Om personen ändrar betéende kring någon annan så går såklart det åt helvete men kan va värt ett försök.

DIProgan skrev:

Plasticfck skrev:Försöker hela tiden komma på strategier för att sluta tänka så, men har ej funnit något som hjälpt än

Vet inte om det här låter uppenbart men i vilket fall... strategin skulle t.ex. kunna va att övertyga sig själv att det inte handlar om en själv alls utan bara om den andre. Leta anledningar till varför personen har en dålig snarare än för just vad denne säger så att det går att se att det inte spelat någon roll vem som än hade varit där istället för dig.

Om personen ändrar betéende kring någon annan så går såklart det åt helvete men kan va värt ett försök.

Tack så mycket - ska försöka tänka på det!!
Det som funkar bäst för mig verkar vara att ha typ ett "mantra" jag tänker för mig själv när en situation jag tycker är jobbig uppstår.

Det är det där som är problematiskt för min del också - jag tycker att andra ofta beter sig på ett speciellt sätt mot MIG, men inte mot andra i min närhet.
Ex. en kollega kan va halvdryg mot mig (fast jag är snäll och trevlig) men skitschysst mot en annan. Jag får aldrig riktigt ihop det Och det är nog där jag börjar övertolka/ta åt mig.

Skulle kunna ha o göra med att personen tror du undanhåller något väsentligt om dig själv "inte är dig själv" eller så är det bara dålig personkemi.

DIProgan skrev:Skulle kunna ha o göra med att personen tror du undanhåller något väsentligt om dig själv "inte är dig själv" eller så är det bara dålig personkemi.

Ja om man ändå visste vad man gör fel asså

Förhoppningsvis har du inte missat att vara snäll inte bara handlar om framtoning utan om att vara villig att göra saker för den andre också

Känner igen mig super mycket! Det är jätte jobbigt. Det enda som funkar för mig är att hamra in i mitt huvud att det bara är jag som övertolkar, att allt inte handlar om mig och att allt är mycket större i mitt huvud.

Oftast är folk upptagna med sin egna problem och lägger inte hälften så stor vikt vid mig som min hjärna vill lura mig till.

lindrin skrev:Känner igen mig super mycket! Det är jätte jobbigt. Det enda som funkar för mig är att hamra in i mitt huvud att det bara är jag som övertolkar, att allt inte handlar om mig och att allt är mycket större i mitt huvud.

Oftast är folk upptagna med sin egna problem och lägger inte hälften så stor vikt vid mig som min hjärna vill lura mig till.

Ja alltså verkligheten är ju troligtvis sån, att människor ej lägger extra märke till just EN, men det känns ibland så himla mycket så i huvudet!!

Nästa gång det händer ska jag tvinga mig själv att tänka att jag ej är extra märkbar eller att det svar jag fick hade kunnat ges till vem som helst som frågat!

Jag fungerar likadant och det skapar många onödiga konflikter och problem i mina relationer. Jag är medveten om det men det är så svårt att inte dra slutsatser om att jag gjort något fel eller att personen i fråga inte tycker om mig/är less på mig.

Varkid skrev:Jag fungerar likadant och det skapar många onödiga konflikter och problem i mina relationer. Jag är medveten om det men det är så svårt att inte dra slutsatser om att jag gjort något fel eller att personen i fråga inte tycker om mig/är less på mig.

Samma här!
Brukar ej bli så med min pojkvän, som jag har väldigt bra kommunikation med. Han är alltid tydlig och rak med vad han känner/vill.
Brukar dock alltid bli så med ytliga bekanta... typ kollegor.. Tycker det är hemskt jobbigt när nån ex. är sur för att den är hungrig, och beter sig surt gentemot MIG.
När man ej känner personen väl, och inte vet att den blir sur när den är hungrig, är det lätt att bli ledsen.

Det sägs ju vara vanligt att aspergare uppvisar självcentrerade tendenser. När man säger att någon är självcentrerad så brukar folk genast dra paralleller till självupptagna personer som bara babblar om sitt och bryr sig väldigt lite om andra. Men vad är det som säger att självcentrering enbart behöver yttra sig på det viset?
Jag tänker att om man hela tiden tycks dra paralleller mellan sig själv och personer som verkar sura/inte vill prata etc så känns det också som en form av självcentrering. Man tror allt måste handla om en själv.

Precis som någon nämnde, man är sällan så viktig som man tror och världen snurrar inte runt allt man själv gör. Därför, om man vet med sig att man inget gjort, så borde det sista tankesteget man tar vara "har jag orsakat det här"? Tankestegen före dess bör vara allt från "fan vad sur den där människan var idag då" till "undrar om det hänt något jobbigt i deras liv?".

Hur man kommer ur det är krångligare dock, speciellt om det rör sig om en diagnosrelaterad form av självcentrering. KBT bör ju vara ett utmärkt medel i det avseendet förutsatt att man är en människa lämpad för just den formen av terapi.

Just KBT har hjälpt mig jätte mycket med detta, som är ett av mina största problem. Fortfarande tror jag i princip varje dag att någon inte gillar mig, eller att jag gjort något fel pga en kommentar eller bara en blick. Detta är ständigt pågående hos mig.

Det jag lärt mig och blivit bättre på, är att inte dra så stora växlar på det. Att släppa det, och tänka att min hjärna bara luras. Om jag inte vet med mig att jag varit dum då. Och även om jag har gjort bort mig så har jag tränat mycket på att be om ursäkt, förklara mig och sen släppa det. Innan kunde jag förklara mig i en halv evighet och fastna i det som hänt.

Detta händer fortf, men jag blir bättre och bättre.

tahlia skrev: Därför, om man vet med sig att man inget gjort, så borde det sista tankesteget man tar vara "har jag orsakat det här"?

..Problemet är väl lite att eftersom man vet att folk missförstår en av och till, eftersom NT's i princip har grav aspergers när det gäller att tolka aspergare, så är det ju ens eget ansvar (i praktiken iaf) att lista ut hur och varför de missförstått, även om man anser sig ha 'inte gjort nåt fel'.

tahlia skrev:Det sägs ju vara vanligt att aspergare uppvisar självcentrerade tendenser. När man säger att någon är självcentrerad så brukar folk genast dra paralleller till självupptagna personer som bara babblar om sitt och bryr sig väldigt lite om andra. Men vad är det som säger att självcentrering enbart behöver yttra sig på det viset?
Jag tänker att om man hela tiden tycks dra paralleller mellan sig själv och personer som verkar sura/inte vill prata etc så känns det också som en form av självcentrering. Man tror allt måste handla om en själv.

Precis som någon nämnde, man är sällan så viktig som man tror och världen snurrar inte runt allt man själv gör. Därför, om man vet med sig att man inget gjort, så borde det sista tankesteget man tar vara "har jag orsakat det här"? Tankestegen före dess bör vara allt från "fan vad sur den där människan var idag då" till "undrar om det hänt något jobbigt i deras liv?".

Hur man kommer ur det är krångligare dock, speciellt om det rör sig om en diagnosrelaterad form av självcentrering. KBT bör ju vara ett utmärkt medel i det avseendet förutsatt att man är en människa lämpad för just den formen av terapi.

Tack så mycket för din kommentar och din vettiga förklaring av uttrycket självcentrerad!
Det är många som svarar negativt när man säger att man ex. upplever att man ofta blir tittad på, eller att andra beter sig på ett visst sätt gentemot en. Man brukar få höra att man är "ego" eller "inte ska tro man är nåt speciellt" eller liknande - men det är ju ej av dessa anledningar man fixerar sig vid händelser - det är ju för att man inte vet hur man ska tolka vissa uttryck/miner/kommentarer och då går runt som ett frågetecken eller vänder det mot sig själv.

lindrin skrev:Just KBT har hjälpt mig jätte mycket med detta, som är ett av mina största problem. Fortfarande tror jag i princip varje dag att någon inte gillar mig, eller att jag gjort något fel pga en kommentar eller bara en blick. Detta är ständigt pågående hos mig.

Det jag lärt mig och blivit bättre på, är att inte dra så stora växlar på det. Att släppa det, och tänka att min hjärna bara luras. Om jag inte vet med mig att jag varit dum då. Och även om jag har gjort bort mig så har jag tränat mycket på att be om ursäkt, förklara mig och sen släppa det. Innan kunde jag förklara mig i en halv evighet och fastna i det som hänt.

Detta händer fortf, men jag blir bättre och bättre.

KBT låter som en bra lösning - har själv gått det mot social fobi och det hjälpte mig en hel del!
Kallas den KBT-terapin du går för ngt speciellt ? Menar exempelvis "KBT mot paranoia". Om jag någon gång skulle ta upp saken med psykolog, så tror jag ej de skulle fatta vad jag menar om jag säger typ "KBT för att sluta tänka att det är ens eget fel" hahaha. Skulle va bra om det fanns ett konkret namn för det!

radix skrev:

tahlia skrev: Därför, om man vet med sig att man inget gjort, så borde det sista tankesteget man tar vara "har jag orsakat det här"?

..Problemet är väl lite att eftersom man vet att folk missförstår en av och till, eftersom NT's i princip har grav aspergers när det gäller att tolka aspergare, så är det ju ens eget ansvar (i praktiken iaf) att lista ut hur och varför de missförstått, även om man anser sig ha 'inte gjort nåt fel'.

Håller med dig till viss del - men tycker inte det här luskandet efter vad man kan ha sagt/gjort otydligt/fel ska gå för långt. Tycker ej man ska behöva gräva i saker bara för att den andra parten är för dålig på att kommunicera.

För mig var det en del i min allmänna KBT liksom. Det var en så stor del av min vardag att vi jobbade mycket med det i perioder. Problemet kallas ju övertolkning, plus att jag har svårt att reglera dom känslor som uppstår som en följd av det.

Kom och tänka på en annan variant av varför folk kan va konstigt negativa jämtemot en. De kan va ofrivilligt kär i en

DIProgan skrev:Kom och tänka på en annan variant av varför folk kan va konstigt negativa jämtemot en. De kan va ofrivilligt kär i en

Jag gillar det alternativet bättre.

lindrin skrev:

DIProgan skrev:Kom och tänka på en annan variant av varför folk kan va konstigt negativa jämtemot en. De kan va ofrivilligt kär i en

Jag gillar det alternativet bättre.

Kan tänka mig det

DIProgan skrev:

lindrin skrev:

DIProgan skrev:Kom och tänka på en annan variant av varför folk kan va konstigt negativa jämtemot en. De kan va ofrivilligt kär i en

Jag gillar det alternativet bättre.

Kan tänka mig det

Kanske ska bestämma mig för att det är så helt enkelt.