Här är en tanke... Utredningar inom LSS, socialtjänsten eller försäkringskassan kan inte egentligen bli utförd av någon som är neurotypisk. Det sagt, den kan kanske inte bli gjord av någon inom autismspektrumet, men, men. Se detta som konstruktiv kritik.

Jag läste nyligen rapporten om en vän som hade fött ett barn när hon bodde på ett utredningshem. Och i loppet med att hon precis hade blivit mamma så gjordes en utredning om hon skulle kunna vara en bra mamma eller om barnet borde placeras i ett fosterfamilj.

Grejen som slog mig var hur många beslut som fattades runt henne på grund av observationer och tolkningar. De tyckte att hon såg arg ut, tyckte att hon var inte tillräckligt kärleksfull emot barnet och verkade vara trött för det mesta.

MEN... Någon som är neurotypisk baserar alla sina observationer och tolkningar ifrån en generell bild på hur vi fungerar, eller tar ifrån andra N.Ts OCH eftersom dessa utredningar fattar livsomfattande beslut så är de i slutändan subjektiva EFTERSOM deras observationstekniker är helt irrelevanta när det gäller oss.

Jag har träffat många som alltid ser trötta ut, men är oftast glada och peppa. Jag har träffat folk som ser arga, men är snälla som teddybjörnar. Så att försöka läsa av kroppsspråk, tonfall eller ögon är och kan INTE vara ett objektivt sätt att utreda någon som faller inom autismspektrumet.

Vad tycks? Håller ni med mig eller inte?

Det är nog så. Men de som utreder kommer förstås att förneka det och lite kommer att göras åt det. Det är nog bra att låtsas vara glad mm på det sätt de förväntar sig, men helst undvika ev "utredningar" övh.

Tja, vem vill nånsin bli utvärderad om den kan slippa och garanterat komma lika långt ändå?

Mer optimistiskt påstår jag att det visst finns t.o.m. rätt gott om entisar (icke-aspisar alltså) som är visa nog att akta sig för att använda sina egna automatiska känslotolkningar.

Så det enda lilla problemet när man som, typ, aspis, behöver bli utredd, är alltså att få tillåtelse att noga utvärdera utredarna så att man kan välja de visa. Ähm, det ska väl inte vara nåt problem?

Får man övh välja utredare?

plåtmonster skrev:Får man övh välja utredare?

Nej.

Om man inte går privat förståss.

plåtmonster skrev:Får man övh välja utredare?

Har inte du gjort en utredning?

Alltså får man rikta in sig på att hantera den givna utredaren istället.

plåtmonster skrev:Alltså får man rikta in sig på att hantera den givna utredaren istället.

Jag tror att du inte är nöjd med utredaren att inte personkemin fungerar så får du byta ut den.

Nu tror jag ni kommit från ämnet. Utredningen som TS talar om är t.ex en utredning kring hur bra förälder man är, hur man knyter an till barnet etc. Inte en utredning gällande om man har diagnos.

Aspergerian skrev:Jag läste nyligen rapporten om en vän som hade fött ett barn när hon bodde på ett utredningshem. Och i loppet med att hon precis hade blivit mamma så gjordes en utredning om hon skulle kunna vara en bra mamma eller om barnet borde placeras i ett fosterfamilj.

I det läget får man inte välja utredare, nej. Det hela ligger oftast på socialtjänstens bord och de gör bäst fan de vill.

Aspergerian skrev:Vad tycks? Håller ni med mig eller inte?

I sak håller jag med. Ska man utreda en autistisk persons beteende och förhållande/samspel till sitt barn så bör det vara ytterst kompetent personal på plats för det. Min erfarenhet är att sådan tyvärr är svår att finna och risken finns därför att många människor utreds av personer med dålig insikt/bristande kunskap i att läsa av och tolka autister.

Just den frågan är ju dessutom så enormt viktig. Fattar man fel beslut åt ena hållet kommer man att göra förälderns liv till ett helvete och fattar man fel beslut åt andra hållet kan mycket väl barnets liv bli helt åt helvete. Många gånger kan jag känna att människor som hanterar sådant här tar alldeles för lättvindigt på det de gör.

Samspelet mellan en förälder och hennes barn är kanske svårare att bedöma än om det vore någon som kanske eller kanske inte har asperger. Men jag kan inte släppa att dessa utredningar i stort sett är baserade på observationer.

Att vara så observant att någon kan se skillnaden mellan en morsa som inte bryr sig eller en morsa som är stressad för att hon inte har anpassat sig än finns bara inte. Såna utredningar borde fokusera sig på något mer konkret, att föräldern inte byter blöjor eller att barnet väger för lite, inte att föräldern ser ”arg” ut.

Håller med tahlia, har inte varit i en utredning om barnvård, men varit runt tillräckligt många utredare och socialsekreterare som tar viktiga djävla beslut för impulsivt.