Nu har jag fått en kallelse till mönstring. Jag känner att det skulle vara en mycket bra sak att göra värnplikten, ekonomiskt, disciplinärt och ideologiskt. Jag funderar mycket rörande detta och mina chanser är ganska små då jag gissar att jag inte är alltför stark eller att mina kondition är den bästa.

Lägg sedan aspergers och min köttbefriade diet på detta. Jag har insett att det är bäst att inte nämna att jag har AS för att öka mina chanser. Tänker sikta in mig på att charma psykologen och få ett bra uttalande därifrån och på den vägen komma in.

Det är lite drygt en månad kvar så jag borde kunna träna upp mig från en etta i styrka till tvåa (uppskattningar). Man måste väl inte arbeta som skyttesoldat precis.

Nåja till min fråga, har ni varit i det militära, kära med AS-individer? Inte? Hur var mönstringen, hur fungerade det osv.

Hmm... För 20 år sedan när jag skulle göra lumpen så hade jag fått för mig att det skulle bli en spännande tid med mycket tältning och frilufsliv. Jag blev grymt besviken..

Jag hatade att trängas med en hord andra grabbar där ingen var som jag. Jag hatade befäl som skrek och bråkade med en för allt möjligt och dom sköna friluftsperioder i tält jag drömt om blev en mardröm där allt skulle göras så krångligt det bara gick, för att härda våra psyken antar jag..

Det gick så långt att jag blev övertygad om att ifall det blev riktigt krig så skulle det bästa vara att skjuta sina befäl och försöka klara sig på egen hand. Bättre än försöka rycka fram över öppna fält mot någon befäst dunge full av kulsprutsnästen. Det var så vi övade.

Det sades att vår genomsnittsliga livstid vid en fiendekontakt var ca tre sekunder. Förstår inte hur det skulle kunna motivera någon. Men NT tänker ju lite annorlunda..

Adde skrev:Nu har jag fått en kallelse till mönstring. Jag känner att det skulle vara en mycket bra sak att göra värnplikten, ekonomiskt, disciplinärt och ideologiskt. Jag funderar mycket rörande detta och mina chanser är ganska små då jag gissar att jag inte är alltför stark eller att mina kondition är den bästa.

Lägg sedan aspergers och min köttbefriade diet på detta. Jag har insett att det är bäst att inte nämna att jag har AS för att öka mina chanser. Tänker sikta in mig på att charma psykologen och få ett bra uttalande därifrån och på den vägen komma in.

Det är lite drygt en månad kvar så jag borde kunna träna upp mig från en etta i styrka till tvåa (uppskattningar). Man måste väl inte arbeta som skyttesoldat precis.

Nåja till min fråga, har ni varit i det militära kära med AS-individer? Inte? Hur var mönstringen, hur fungerade det osv.

Min mönstring skedde för ungefär ett år sedan och jag hade under detta tillfälle som strategi att ej bli antagen, vilket jag också lyckades med.

Proceduren för mig lydde såhär:
1. Processering till en mönstringsbyggnad.
2. Genomgång av schemat för dagen.
3. Kort rast.
4a. Inbefinnande i ett datorrum.
4b. Visning av film som berörde den svenska försvarsmakten.
4c. Utförande av ett s.k. "begåvningstest". Detta skedde styckvis, med raster emellan varje delprov.
5. Bespisning (mycket god mat!).
6. Samtal med psykolog. 9-10 minuter lång session ungefär. En stund därefter mottog jag dokument som klargorde vad jag var lämpad för, samt ifall jag beviljats tjänstgöring (i och med att jag valde att inte fortsätta till punkt 7).
7. Fysisk prövning, ifall man själv önskat gå vidare till detta.
8. Efter punkt 7 kan det finnas resterande moment, men dessa har jag isåfall förträngt.

Råd till dig som önskar få ta värvning:
I. För begåvningstest:
- Se till att vara väl utvilad innan. Samt ät sunt månaden innan mönstring (se nedan).
- Om nödvändigt, läs upp enkel, grundläggande naturvetenskap och det mest elementära i teknik innan. Studerar du NV nu borde detta dock inte vara något problem.
- Öva på att visualisera tredimensionella strukturer och att i sinnet vända dessa åt olika riktningar. Ju mer komplicerade dessa blir, desto bättre.
- Om nödvändigt, försök bättra på din kapacitet till huvudräkning; dvs. att slå samman stora tal och kanske framförallt räkna ut lite svårare talföljder, osv.
- Vet du med dig att du har svårigheter med att sätta synonymer för ord, samt gruppera dessa, så skadar det inte att ge dig hän egna små uppgifter i detta, innan mönstring. Ifall du känner att ditt ordförråd är bristande, skadar det ej heller att läsa upp helt nya ord.
- Eventuellt kan du även försöka träna upp din reaktionstid. De mäter nämligen exempelvis hur snabbt man förmår sortera uppvisade färger till det ord som står för respektive visad färg - och detta skall gå så snabbt som möjligt, och utan fel. Notera att även detta moment sker via dator.

Notering: Som du möjligen redan känner till, så har begåvningstestet en poängskala från 1 till 9. Får du under 5-6, är det sannolikt att de inte tar in dig, ens om du så önskar (såvida din fysiska prestation inte är god). Ytterligare krävs det ett minimum av 7 poäng för vissa fysiskt/mentalt mer krävande utbildningar, såsom fallskärmsjägare, etc. För att bli lämplig som befälhavare krävs minst 5 poäng.

II. För samtal med psykolog:
- Nämn inte din (eventuella) AS-diagnos.
- Var genomgående formell och artig (dock inte till överdrift) och krydda gärna din dialog med lite ovanligare, akademiska ord, för att framställa dig själv i bättre dager. Synkront med detta får du se upp med att inte bli alltför vältalig och alltför tillställd; det hela måste tyckas naturligt.
- Framställ dig själv som självsäker - detta är rimligen vad psykologen primärt söker efter. Gläns inte överdrivet då detta kan tolkas som arrogans, men framhäv samtidigt inga tecken på tveksamhet vad gäller olika livsbeslut, samt inför psykologens frågor.
- När psykologen börjar diskutera dina betyg från gymnasiet, så bör du möjligen yttra dig aningen självkritiskt ifall dessa är låga, under medel, medel, eller för den delen strax över medel. Detta tyder på att du ställer krav på dig själv, dvs. att du inrymmer självdisciplin.
- Du kan nämna att du är introvert ifall det känns mest rätt, men överfokusera inte på detta och beklaga dig inte över det. Nämner du att du till stor del föredrar ensamhet framför att vistas i grupper, kan du ju tillägga att du själv får mer gjort under sådana stunder, samt att du trots allt fungerar väl när det kommer till sociala aktiviteter eller grupparbeten. Välj alltså en positiv framställning framför en negativ.

III.I. För fysisk prövning (ifall du önskar bli ordinär infanterist eller dylikt):
- Se till att månaden innan mönstring hålla din kropp i trim. Det som jag tror (notera: tror) är av mest vikt är din kondition, så planera ett antal löppass per vecka - helst långdistans.
- Ät sunt; dvs. i lagom mängd och så lite fet mat som möjligt, månaden innan mönstringen (när mönstringen är över, kan du ta upp hedonistiska fallelser åter, om du nu har sådana). Det borde inte vara några större problem om du är vegetarian (är själv lakto-ovo-vegetarian), men du kanske bör överväga att komplettera med kosttillskott om du inte redan gör så. Avsaknas de vitaminer/mineraler som vi ej får i oss genom vår föda, så kommer trötthet och övriga negativa effekter relativt snabbt, vilket sänker både mental och fysisk prestationsnivå. Men nu upprepar jag säkerligen sådant du nog redan har kännedom om.

III.II. För fysisk prövning (ifall du önskar komma in på en mer krävande militär utbildning):
- Planera in daglig fysisk träning, som i synnerhet förbättrar din kondition, sekundärt även bärkapacitet. Spendera i allmänhet mycket tid utomhus, för ett ökat välbefinnande.
- Ät sunt, likt ovan - konsultera eventuellt specialister inom näringsintag, eller ta del av optimerande recept på internet.

För de som inte vill ta värvning eller få utföra civil tjänstgöring för den delen, rekommenderar jag att underprestera på begåvningstestet. Ytterligare bör man på ett rakt men respekterande sätt förmedla till psykologen att man i nuläget hellre fortsätter med universitetsstudier, än att få genomgå en militär utbildning. Vad du än gör i vilket fall, så var absolut inte nedsättande, dryg eller arrogant.

Tack så hemskt mycket Tharx för ditt utförliga svar! Ifall psykologfan får reda på att jag har AS så ryker jag antagligen omedelbums så det ska jag absolut inte göra.

Ska försöka följa dina råd så gott det går. Har planerat att börjar motionera VÄLDIGT mycket nu sista tiden för att kanske höja min kondition med något poäng, hoppas att det fungerar

Mönstringen är något av det roligaste jag varit med om. Läste mycket 91:an vid tiden och tillknäppta officerare som skrek ut mitt nummer var rent ut sagt hysteriskt.

För de som vill göra lumpen kan jag ge följande råd:

- För att minska lidandet mellan övningarna, sysselsätt dig med att kolla på en av de tre filmer de rullar runt kontinuerligt.... eller lägg dig och sov. Säger en officersnubbe åt dig att du inte får ligga och sova på en bänk, lägg dig tillrätta på ett bord - detta tyder på kreativitet.

- Svara enbart på var tjugonde fråga på denna därna datortesten. När officersnubben som övervakar varenda knapptryckning du gör på datorn frågar varför du frekvent hoppar över nitton frågor för att svara på var tjugonde, svara: "jag är begåvad på så sätt" - verbal skicklighet.

- Gå och ryck upp dörrar på måfå. Lokalerna måste utforskas för att uppskattas - nyfikenhet och förmåga att tänka utanför boxen.

- Byt nummerbrickor med andra ickemilitanta slackers. Du kan vara 128 Ahlgren för en dag - potentiell infiltratör.

- När officersnubben på genomgången berättar att hela det svenska försvaret skulle hålla i ca: fem minuter och ansamlas vid potentiella bombningspunkter, propsa på att få veta meningen med hela excercisen. När officersnubben till sist tröttnar och frågar om du inte kan se något annat värde i utbildningen, svara frågande: "runkbulle?" - en positiv attityd.

- Om dom vill jävlas med dig och inte låta dig åka hem första dagen och tvinga dig att genomleva alla övningar... sup dig full, kom tillbaks efter låsning och bryt dig in på reglementet, ställ till en scen - karaktär.

Vid det här laget bör du befodrats till att ingå i det hemliga specialkommando som istället för att slaktas på fältet springer in i skogen och samlar en utmattningsmilis som slår till och kutar istället för att ägna sig åt dumdristiga manövrar. Det kanske inte är med så många ord, men huvudsaken är att du vet om det.


En allvarlig not: Ångrar faktiskt litegrann att jag inte gick lumpen. Tror det skulle kommit till bra användning vad gäller den sociala biten senare i livet. Vid tidpunkten kändes det helt rätt att sätta sig upp mot systemet men nu såhär i efterhand kan det tyckas vara ett tomt slag i luften (ett roligt sådant i och för sig). Lumpen tror jag helt enkelt är en av de här grejerna man "bör göra". Disciplinen var också en bra punkt förutom det sociala, perioden du ligger i lumpen kan tjäna till att du skapar dig många bra rutiner som du kan hålla fast vid senare i livet. Om du klarar av grupptänket och auktoriteter låter det som en ypperlig ide. Lycka till.

Jo jag räknar inte med att det kommer bli en picknick precis. Men precis som du säger nasse, man kan lära sig otroligt många saker. Det är en utav de många anledningar som finns. Jag har 3 äldre bröder som inte gjort lumpen så det vore lite roligt att göra något nytt i familjen

Nåja, jag har nu läst på och man får inte göra lumpen om man har asperger syndrom. Vilken tur att jag inte tänkt nämna det från första början

Lite underligt tycker jag dock att det är, med tanke på att AS inte är en statisk sjukdom.

Tycker att det är tufft av en Aspergerkille att se lumpen som en utmaning. Om man är en mera typisk Asperger så borde det dessvärre bli jobbigt..

Tex: Problem med auktoriteter. Lyder inte korkade order utan fattar egna beslut grundade på fakta och egen logik. Okänslig för grupptryck dvs är inte benägen att som de andra fåren (flåt..Soldaterna) springa rakt emot kulspruteeld för att det är en korkad handling.

Jobbigt oxå med det sociala dygnet runt. Finns ingen möjlighet att dra sig undan om man känner för det.

Och jag har inte ens en diagnos..

Thunderchild skrev:Tycker att det är tufft av en Aspergerkille att se lumpen som en utmaning. Om man är en mera typisk Asperger så borde det dessvärre bli jobbigt..

Tex: Problem med auktoriteter. Lyder inte korkade order utan fattar egna beslut grundade på fakta och egen logik. Okänslig för grupptryck dvs är inte benägen att som de andra fåren (flåt..Soldaterna) springa rakt emot kulspruteeld för att det är en korkad handling.

Jobbigt oxå med det sociala dygnet runt. Finns ingen möjlighet att dra sig undan om man känner för det.

Och jag har inte ens en diagnos..

Jo men visst, jag har problem med auktoritet. Men jag tror nog inte att jag MÅSTE vara olydig och jävlig. Om jag skulle bli antagen (vilket jag inte räknar med) och lyckas klara mig i ett år då skulle det kännas mycket stort, speciellt med tanken på att jag har behandlats som efterbliven på grund utav min diagnos.

Jag har en stor käft och är bra på att vända ord. Ska iallafall bli minst sagt kul att mönstra!

Adde skrev:Ska försöka följa din råd så gott det går. Har planerat att börjar motionera VÄLDIGT mycket nu sista tiden för att kanske höja min kondition med något poäng, hoppas att det fungerar Smile

Jag bör nog tillägga att de råd jag gav baseras på mina erfarenheter. De kan nog ge vägledning, men läs det bara inte som en lagbok. Spontanitet är också viktigt; annars blir det för stelt.
Ytterligare får du kanske räkna med att i "Plikttjänstförmåga" få omdömet "Fyller kravet för att utbildas till en befattning med låga krav på förmåga att tåla psykisk press i krig". Jag har nämligen en känsla av att sådana resultat är vanliga bland individer med AS.

Adde skrev:Lite underligt tycker jag dock att det är, med tanke på att AS inte är en statisk sjukdom.

Jag tror att det alltså har att göra med att de flesta med AS har en låg stresstålighet, samt översensitivitet för starka sinnesuppleveler (exempelvis höga ljud). Själv skulle jag nog inte ha några problem med just detta (vilket kanske du inte heller har), men man kan knappast räkna med att försvarsmakten skall anamma någon djupare förståelse att skillnader finns inom detta syndrom.
Sedan får man inte glömma bort - som omnämnt innan - att problematiken också ofta berör ett anti-auktoritärt beteende. Ifall du redan nu har svårt att ta lärare på allvar och lyda dem, kan du ju räkna med att få ofantligt mycket större svårigheter med officerare i det militära.

Men i vilket fall - lycka till med mönstringen och din träning inför den.

nassepuh skrev:Tror det skulle kommit till bra användning vad gäller den sociala biten senare i livet.

Det vet jag inte. Militär exercis stärker ju ens självdisciplin och ens självförtroende iallafall, och gruppövningar förbättrar ens förmåga att samarbeta - men endast under (i Sverige) ovanliga förhållanden. Frågan är ifall denna förmåga överhuvudtaget kan ha sin motsvarighet i det civila.

Riktigt allt avgörs inte på mönstringen.

Själv gjorde jag en halvårsutflykt på plutonbefälsutbildningen, trots att jag ryckte in som menig radarspanare. Villkoret var att jag skulle söka till reservofficer efteråt. Ja, det gjorde jag förstås, men blev inte antagen - den ende av de tjugo. Tja, som de sa, du kanske mognar senare men militären vill ha dig före 25 - och fick redan nästa vecka flytta till radarberget i Norrland.

Här finns inget att ångra. Dels är jag en stridis som älskar att lyda och spåra miltals på skidor genom skogarna en stjärnklar natt och dels tröttnar jag så fort jag inte kan hitta på något mer att lära mig på ett ställe. Det knappa halvåret i fraggelberget var ordentligt nedbrytande. Hela lumpen där inne hade gjort mig knasig.

En bekant med riktigt gravt synfel och allmän klenhet men seg framåtanda utan motstycke lyckades bli fjälljägare genom att först bli placerad som något slags skytteslusk i Kiruna och sedan arbeta sig uppåt.

Slut på sagorna från det obantade sena åttiotalet.

Lycka till!

Jag blev hemskickad efter ca 3 timmar på mönstringen. Först ett IQ-test, men efter samtal med psykolog så var det tack o adjö! Då hade jag inte AS-diagnosen, men gick konstant hos psykolog o knaprade mediciner.

Jag tänkte innan mönstringen, det spelar ingen roll om jag får göra värnplikten eller ej. Detta var för ca 8 år sedan.

Adde:
En fråga. Hur kan du få det till att vara bra ekonomiskt sett att göra lumpen?
De enda sätten jag kan komma på är nämligen att anse som mer eller mindre kriminella.

Själv fick/behövde jag inte göra lumpen. Psykologen tyckte att kombinationen av bra IQtester, taskig impulskontroll, och problem med auktoriteter var illa nog utan att de gav mig vapen också. Fast han sade det på ett lite finare sätt.

Utifrån egen erfarenhet: Utsätt dig inte för skiten.

Men min erfarenhet behöver ju inte bli din. Det kan bli jättebra, men romantisera inte för mycket.

Jag kryssade i all psyk-skit (dock ingen Asp-diagnos) på det första formuläret men blev satt i syssla inom försvaret ändå. Hos mönstringsförrättaren sade jag att jag kunde tänka mig vissa sysslor, och han skrev in mig på en av dem. Hade jag sagt att jag inte ville göra lumpen hade jag högst sannolikt sluppit. Dock ville jag det då, men hade jag vetat det jag vet nu hade jag inte för allt i världen velat.

Upplevelsen verkar variera väldigt mycket på var man hamnar och personalens inställningar där. T.ex. äter jag inte kött, och gick på ljuget om att det gick bra att göra lumpen som vegetarian. FELFELFEL! Jag blev förnedrad, uppmanades äta gräs och åt i princip ingenting under övningar. Under dagsövningar råkade han som beställde maten åt kompaniet alltid glömma beställa vegetarisk mat. Fy fan vad jag tyckte illa om många under lumpen. Både befäl och medlumpare. En och annan hygglig prick fanns dock.

En kamrat gjorde lumpen samtidigt på annan ort och där gick det bra, han fick alltid lagad vegetarisk mat under dagsövningar, etc.

Bra på att skjuta var jag dock, och det verkade ju uppskattas iallafall.

Min mönstring gick till på det här viset:

Det första vi fick göra var datortestet, medans alla andra är klara efter cirka halva tiden sitter jag kvar tills tiden är slut och funderar för att ge ett så korrekt svar som möjligt, när tiden är slut tar jag och fyller i formuläret om droganvändning mycket noggrant och går på lunch.

Efter lunchen var det dags att gå till sjuksystern för en undersökning. Sjuksyster berättade att jag hade gjort bra ifrån mig på testet, kul tänkte jag och började gnälla på lite allt möjligt för att kunna få gå hem så snart som möjligt, vilket jag fick göra direkt efter mötet.

Det är länge sedan jag gjorde lumpen. Mönstringen har jag inte så mycket minne av. Men jag hamnade i Skövde som stridsvagnsförare.

Det passade mig bra,jag är ej så lång i längden; 1,62. Att vistas i en stridsvagn är en fördel ifall man inte är så lång. Jag tyckte det var kul att göra lumpen. Jag körde en fordon som vägde 50 ton. 800 hästar stark motor, som gjorde 60 km/tim som max.
Marchera tyckte jag ochså om. För mig var lumpen en positiv period.
Jag kunde hoppat av lumpen av andra anledningar men jag ville fullfölja.
För jag tyckte att det var viktigt för mig.

Kommer knappt ihåg mönstringen, men intelligenstesterna gick bra men fysiskt lite klen... Så det blev en mekanikerutbildning och fick därmed använda hjärnan mer än kroppen, och det gick bra eftersom vi var en liten trevlig grupp med "tänkande" människor. Gjorde min "insats för fosterlandet" i Boden och Skövde... Hade ingen diagnos då.

Jag gjorde vapenfri tjänst.

10 månader vid dåvarande Televerket.

5 mån o Stockholm och 5 mån i Trollhättan, som ligger inte
allt för långt bort där jag bor så den andra hälften blev änna som ett jobb.

Helt ok erfarenhet med många trevliga människor.

Fick mitt brev idag där det stod att jag inte kallas till mönstring. Anledningen var att jag inte är behörig till gymnasiet det var inte direkt positivt skrivet om man säger så.

Jag ville göra lumpen förut men på senare tid har jag ändrat mig och tänkt att det nog är lika bra och slippa. Tvivlar dock på att mina betyg skulle vara ett hinder och det var säkert inte ända andlendingen till att jag inte blev kallad.

Adde skrev:Nu har jag fått en kallelse till mönstring. Jag känner att det skulle vara en mycket bra sak att göra värnplikten, ekonomiskt, disciplinärt och ideologiskt. Jag funderar mycket rörande detta och mina chanser är ganska små då jag gissar att jag inte är alltför stark eller att mina kondition är den bästa.

Lägg sedan aspergers och min köttbefriade diet på detta. Jag har insett att det är bäst att inte nämna att jag har AS för att öka mina chanser. Tänker sikta in mig på att charma psykologen och få ett bra uttalande därifrån och på den vägen komma in.

Det är lite drygt en månad kvar så jag borde kunna träna upp mig från en etta i styrka till tvåa(uppskattningar). Man måste väl inte arbeta som skyttesoldat precis.

Nåja till min fråga, har ni varit i det militära kära med AS-individer? Inte? Hur var mönstringen, hur fungerade det osv.

Kan tyvär medela att personer med AS inte får göra varken lumpen eller mönstringen.

Din enda chans är att ljuga för dem om det helt enkelt.

Jaasså!

Inte!

För att?

JOR skrev:Jaasså!

Inte!

För att?

Har väl att göra med att man jobbar som ett "team" i många fall. Man ska väl kunna avläsa vad andra behöver och vad dom menar etc. på kroppspråk och signaler. Lyda order utan att ifrågasätta även om det går imot ens egna principer/värderingar.

Fast det är väl mer om man skulle bli inkallad sen efteråt för riktig tjänsgöring.

Sen finns det väl mindre krävande tjänster inom militären, kanske inte behöver bli amfibiesoldat direkt haha.

Sen att det är en ganska grov generalisering är helt klart, inte alla som har dessa problem.

Om du vill göra lumpen är det nog bäst att inte nämna något om Asperger ändå

JOR skrev:Jaasså!

Inte!

För att?

jo, det står klart och tydligt på papprerna att personer med bland annat asperger syndrom inte ens ska komma till mönstringen.

Varför det är så vet jag inte, men du kan alltid ljuga för dem om du tror att skulle klara av lumpen ändå. Fast de har rättighet att få in uppgifter ifrån socialen och andra myndigheter, men jag vet inte om de gör det.

Jo, men jag visste att personer med AS inte fick göra lumpen. Trodde jag skrev det förut i denna tråd? Nu var det ett par månader sedan jag mönstrade och det var trevligt. Gjorde ett test, snackade lite med psykologen sen fick jag gå hem. Det var mer eller mindre som ett lämmeltåg som vandrade därifrån.

Min största önskan var att bli bedömd för den jag var och inte på grund utav min diagnos. Denna önskan infriades också så jag var på det hela taget mycket nöjd med min upplevelse!