Ett av de mer återkommande Aspergerproblemen jag upplever, är hur mina vänner/bekanta typ jämt verkar döma mig för att jag "skyller" flera av mina brister på asperger. Oftast så resonerar dem att min "asperger ursäkt" bara är en bortförklaring, och att allt bara skulle ordna sig om jag var mer positiv.

Dels gör detta mig jävligt förbannad (samtidigt som jag känner mig mer utanför), men samtidigt kan jag inte hjälpa att ta till mig av det.

Jag vet inte hur trovärdig min aspergerutredning är. Och alla läkar/psyk möten verkar nästan skada min självbild ännu mer, då handledarna huvudsakligen verkar tro att jag är förståndshandikappad och därför måste behandlas som ett barn. Det får mig nästan att undra om min aspergerdiagnos har gjort någonting bra för mig. Det verkar mest bara som ams, försäkringskassan etc vill isolera mig från samhället och pressa mig till att ta skit praktiker från lss.
Samtidigt sitter jag mest hemma och undrar vad jag ska göra mitt liv (25 år utan någon högskoleutbildning än), och asperger stödet verkar inte leda mig någonvart.

Kan någon känna igen sig? Om någon kan ge bra råd, så vore det väldigt uppskattat

Moderator mnordgren:

Ändrade rubriken.

Upplevde samma sak, dvs att arbetsförmedlingen snarare isolerar en, i varje fall till att börja med, sen fick jag hjälp, nu har jag praktik med dataregistrering och det är bra, sociala fika pauser med normala vettiga människor som är trevliga.

Yngvelli skrev:Ett av de mer återkommande Aspergerproblemen jag upplever, är hur mina vänner/bekanta typ jämt verkar döma mig för att jag "skyller" flera av mina brister på asperger. Oftast så resonerar dem att min "asperger ursäkt" bara är en bortförklaring, och att allt bara skulle ordna sig om jag var mer positiv.

Jag läste andra stycket också, Det beskriver bara just vad jag varit, och nånstans fortfarande är, livrädd för. Så hellre ger jag ett kanske meningslöst tips om det citerade:

Vänd på steken då. Har du brister som verkligen är brister och som närmast helt beror på din aspighet, så är det förstås rätt att fortsätta att skylla de bristerna på aspigheten. Men säkert beror en del av dina problem helt på en inflexibel omvärld. Så skyll på den, så mycket du kan!

Inte så mycket att du känner dig maktlös och ger upp! Och inte så mycket att dina vänner känner sig kritiserade. Utan skyll istället på omvärlden så mycket att det ger dig vilja att litet grand besegra den jävla världen, nån gång, på nån vänster. Då får dina vänner se litet jävlar anamma och litet mindre negativitet.

Det är en personlighetsgrej bl.a., jag vet, men lycka till ändå!

LSS Råd & Stöd ska jag börja få gå hos. De ska vara duktigare på AS än psyk. Så har min kurator sagt. Värt att pröva?

Jag har bara vänner på distans, blir då inga problem. Vi mejlar varandra.

Känner igen det, löst genom leva virtuellt och med boendestöd, på gott och ont. Orkar inte hålla skenet upp hela tiden för att andra vägrar acceptera. Jag kan inte göra mer än att informera, fråga och uppmana dem (andra människor) att förstå, om de väljer att nonchalera bort det, är det mer än jag kan göra något åt.

Nej vadå? virtuella vänner. Man får försöka hålla kontakten med de vänner man har, kontakter är ju vårt problem.
Om man har en bekant som brutit benet och skyller alla sina problem på det så blir det ju lite jobbigt i längden.
Men visst, jag förstår Yngvelli som helt förståligt verkar lite nere just nu.

LordNelson skrev:Nej vadå? virtuella vänner. Man får försöka hålla kontakten med de vänner man har, kontakter är ju vårt problem.
Om man har en bekant som brutit benet och skyller alla sina problem på det så blir det ju lite jobbigt i längden.
Men visst, jag förstår Yngvelli som helt förståligt verkar lite nere just nu.

Vänner är ju bra.
Men att FÖRSÖKA hålla kontakt med energitjuvar som inte accepterar att du har ett funktionshinder....
Varför?

Jag tror det är mycket det som jonsch säger, många vill inte veta, DE blir inflexibla. Hur mycket man än vill informera och dela med sig, sträcka ut handen för att mötas halvvägs om en kommunikation där man kanske kan bli bemött med respekt, så finns det gränser.
Och jo virtuella vänner är vänner de också men om det vore ok att enbart ha virtuella vänner, ja....
Det är inte vänner som vänner. Vem som helst kan säga "jag är vän", hey de kan ju bara gå in på Facebook och lägga till/ta bort dig som vän och bara det är värde på vänskapen. I min åsikt är det ytligt.
Ställa upp? Nej, jag kan då också kalla mig då allt och allas vän när de berättar om det ena eller det andra livskris de har och jag tittar på en komedi i ett annat programfönster.
Jag tror inte varken NT eller aspie skulle tycka det är speciellt respektfullt att vi öppnar våra hjärtan för någon som skulle påstå sig vara ens vän och denne skulle då titta på film samtidigt, skulle jag nog inte bli så glad...

Nu är det inget som jag vet skett mig personligen men jag har sett andra göra så. Så tyvärr, vrituell vänskap i all ära, så är det mycket ytligt.
Det är först när man ses in real life som problemen börjar uppstå, när de vi möter inte kan "byta programfönster" när de tycker det blir jobbigt eller när de helt enkelt inte bryr sig.

Tyvärr är det nog mer av faktum att vi med NPF är inga offer men kommer troligast alltid ha det där problemet med att mötas av människor i vår vardag som helt enkelt inte är intresserade att hur vi fungerar.
Det syns ju inte! Så försöker vi förklara, oavsett om det faktiskt är eller inte pga vår diagnos kommer det troligast alltid redan efter en andra gång vi säger/berättar om det få det som beskyllande.
Själv har jag börjat släppa taget en aning, om egot lite, det är OK att de inte förstår, jag förstår ju inte dem heller! Vi kan inte mötas halvvägs, då är det min ensak att göra ett aktivt val: sålla bort dem, tollerera, fortsätta "slåss" för min rätt att vara den jag är med huller om buller eller att ha dem virtuella (de som inte syns finns inte-principen).

Ignorance IS a bliss- det lever ju så många efter så,

Jag har slutat umgås med människor som inte förstår. Det tar för mycket energi och leder till trötthet och depression.

Asperger-träffarna har blivit mitt andningshål, där träffar jag människor som tänker ungefär som jag.

Yngvelli skrev:Kan någon känna igen sig? Om någon kan ge bra råd, så vore det väldigt uppskattat

Ja. Och vi är dessutom ungefärligen jämngamla (fast jag har inte gymnasie"kompetens" ännu - läs tålamod för full närvaro på litteraturhistorian...). Men råd, njaej, inga mer än att välja med omsorg. Känns något fel, är det ofta det också.

Familj, som exempel, kan man inte välja. Men man får välja bort. Vänner väljer man själv. Myndigheter kan vara lite mer "tungrodda", milt uttryckt, men kanske kan du hitta någon (patientombud, kontaktperson, vanlig härlig eldsjäl) som kan hjälpa dig att göra din vilja hörd.

Edit: Just det där med identitetskris kan jag känna igen för övrigt, går igenom en sådan själv. På vägen har det haft lite (o)lustiga konsekvenser hittills, men livet gör ont ibland. Och kris betyder ju trots allt vändpunkt.

Med en del människor så kunde jag uppleva att det var som att trippa runt på ett minfält kring dem, och jag visste aldrig när jag skulle detonera en mina.
När det skedde så ville jag att de skulle vara väldigt raka och tydliga med vad som skett, så jag kunde få chansen att lära mig något från den situationen. Något som de ibland klarade av, men oftast inte.
Inte alltför sällan så har det handlat om att det har varit personer som har haft egna problem, för det var ju bara vissa människor som hade sådana här minfält.
Dessa människor har jag sorterat ut ur mitt liv.
Nackdelen var att väldigt många av deras vänner som jag tyckte om försvann med dem, eftersom vi inte var lika nära vänner.

För min egen del anser jag att min ADD och AS diagnos har gett mig ett formellt existensberättigande. Tidigare har jag blivit bemött som om jag vore en karaktärslös, bortskämd och oförskämd person. Nu slipper jag delta i påtvingade tvångsaktiviteter.

Det där med vänner är lite knepigt. En del fattar och de flesta inte. Många tror att personer med neuropsykiatriska funktionshinder slipper att anstränga sig. Vi lever i ett terapisamhälle där alla ska bearbeta sin problem. Eftersom vi så att säga är "obotliga", blir detta provocerande för inskränkta människor, då de tror att vi glider igenom livet. Det kan väcka aggressivitet och de börjar projicera sina egna problem på en.

Känner igen mig respektive många andra jag har haft att göra med i vad både ragnevi och nisse berättar.

(Jag har mer eller mindre haft en identitetskris sen jag kom i puberteten.)

Det är inte förrän nu som jag faktiskt kommit att acceptera att jag har en del i autism eller som utredaren beskrev det "står med ett ben i aspergers /autism och ett i vanliga livet".
Mycket pga hur utredningen gick till och denna handikappsattityd som man verkar bli tilldelad. Och då var det hela 13 år sedan jag blev utredd mot min vilja.

Några vänner har jag ju inte så på så sätt har jag inte haft några problem i samröre med andra eftersom jag inte haft det...


Det som hjälper mig är att vara sjukskriven, ta det lugnt och att försöka acceptera mig själv..men det är svårt.

Först vill jag säga hej till alla!
Hoppas det finns rum för en till i gänget som tacksamt tar emot råd.

Ger lite bakgrund så ni förstår mina funderingar

Jag mår så dåligt av att vara en person som är så "nästan" på allt. Klarar av mitt vårdjobb relativt bra även om det kan vara svårt att passa tider. Jag har inga problem att vara empatisk och försöker lägga brukarnas behov först i alla lägen. Vilket inte är en enkel uppgift, även för de som inte har AS. Jag fick min diagnos för två år sedan samt ska utredas för bipolär två till hösten. Just nu känns det jobbigt med sommaruppehållet på habiliteringen, har fått psykolog där och ska få träffa en arbetsterapeut snart..det går inte så mycket framåt än på grund av sommaruppehåll. Slutat med mina antidepressiva nu också vilket förvirrar mig extra.

Under höst och vår studerar jag på högskolan som förhoppningsvis kommer ge ett intressant jobb, dock med mycket ansvar vilket skrämmer mig endel. Lyckats dra på mig en man med två barn och en hund under hösten så blivit lite av en hobby mamma/matte. Själv har jag två egna hundar.
Som ni märker har jag saker att göra 24/7...jag har liten dubbla känslor kring det kan jag säga som får mig att må pyton. Jag är tydligen född med en gas men ingen broms.

Mitt största hinder är organisation och ekonomi..där finns stora brister men kan enda inte identifiera mina problem på något vis. Jag handlar över mina tillgångar och får sedan otrolig ångest över detta. Har gjort familj och vänner otroligt besvikna. Jag får skämmas mycket över det, har därför ansökt om en god man (som kommer ta tid att få). Jag kan helt enkelt inte göra prioriteringar rätt så mitt liv fungerar ok i vardagen. Jag vill så mycket men känner mig så vilsen i allt. Har svårt att hålla ordning i hemmet också så jag vågar inte bjuda hem någon. Jag mår otroligt dåligt av min ojämnhet i prestationsförmåga. Varje gång jag ser mina föräldrars besvikelse knyter det sig i mig.

Har ni råd att ge vad gäller känna av sina begränsningar men endå ta tillvara sina möjligheter och få balans i livet?

Jag är så osäker på mig själv att det blir jobbiga psykiska konflikter inom mig, speciellt när utomstående ifrågasätter om jag kommer klara mitt framtida jobb efter studier när jag har så dålig kapacitet med ekonomi och skötsel av hemmet m.m. Min identitet blir helt flytande känns det som. För att man bara är "nästan"...ett gränsfall. Kan inte ens svara på vem jag är längre...allt är en gröt bara.


Är det bara jag som har för dålig självinsikt om mig själv? Eller värdesätter jag kanske vad andra tycker och ser för mycket så jag förvirrar mig mer?

Måste man vara ett hopplöst fall för att allt inte funkar som aspergare/biopolär?
Finns det goda exempel eller springer jag mot en vägg nu kanske? Kanske är jag för "sjuk" för att inse mitt eget bästa?
Försöker ta tag i det nu på alla sätt men det kommer ta tid...

PMa mig gärna

Tack till de som orkade lyssna och läsa...just nu känner jag mig ensammast i världen.

Kramar
misshopeless

Arbetsgivare anställer efter förmåga på jobbet, inte om det är städat hemma hos dig. Ordna en reträttväg så att om du inte orkar partner + barn + vovve + diverse. Så kan du återgå till att bara behöva hålla reda på dig själv. Just att dra ner på aktiviteter kan vara nödvändigt för att hitta sig själv och kunna styra upp livspusslet.

När det gäller ekonomi så räkna ut vad du måste köpa och låt bli resten så kommer du se att du får pengar över. Det gäller att tänka om siffran på prislappen passar beloppet på kontot om en månad.

@misshopeless, det är nog tyvärr bara en tidsfråga innan du bli utbränd. Du måste lära dig att hitta din broms. Du kan inte hela tiden sätta alla andra före dig själv, till slut orkar du varken hjälpa andra eller dig själv.

När det gäller pengar så skaffa ett konto till (det brukar vara väldigt enkelt om du har internetbank), sätt in pengar på det andra kontot som behövs till räkningar och betala alla räkningar därifrån, på så sätt "kommer du inte åt" de pengarna när du handlar (det tog mig trettio år att fatta det...)

Om det nu är som du säger att du är bipolär, så kan man ju undra om du nu är inne i en lite mer manisk period. För sen när det vänder brukar det ju lugna sig betydligt. Och det är klart att det gäller hitta rätt nivå. Medicinerar du med ngt, tex Lithium brukar väl bipolära traditionellt få?