Jag har vad jag personligen anser vara problem med min terapeut (KBT). Jag har träffat henne tre gånger och har ingen tidigare erfarenhet av terapi så därför är jag inte helt säker på hur saker och ting ska gå till. Hursomhelst, det känns inte särskilt bra. Jag blev remitterad till terapeuten av en psykolog på psykiatrimottagningen (terapeuten är för övrigt privat men kopplad till psykiatrimottagningen på något sätt så det kostar mig inte mer att gå dit). Vet att jag blev remitterad för 20 sessioner.

Får man, om man anser att det hela inte fungerar, byta terapeut eller får det bara ske om terapeuten begått tjänstefel och dylikt? Hur ska man gå till väga? Vilka skäl är "bra nog"? Känns jobbigt att behöva känna så här eftersom jag väntat på terapin så länge. Jag vill bara att det ska fungera.

Ta en diskussion med terapeuten om varför du inte anser att det fungerar så får ni se om det går att komma vidare. 3 gånger är ju väldigt lite men ska du byta är det nog lättare att göra det såhär i början innan de anser att ni har byggt upp en "terapeutisk relation". För övrigt kan det vara värt att fråga sig om det verkligen är terapeuten eller om det är terapin eller om du helt enkelt är för otålig. KBT passar heller inte alla även om det är populärt.

Bjäbbmonstret, jag har försökt lista ut om det är terapeuten, terapin eller om jag är för otålig och pessimistisk. Jag vet faktiskt inte. Det som gör att jag känner så här är bland annat sättet terapeuten pratar med mig på. Jag anser att hon inte är särskilt förstående och så fort jag försöker förklara något säger hon i princip saker som till exempel "men gör bara så här", "sluta bara tänka på vad andra tycker om dig", "bara acceptera att du är som du är", "bara ignorera kompulsionerna", "bara ignorera tankarna som kommer efter den första bra tanken, de andra tankarna är tvång/ångest, bara ignorera dem" osv. Det som stör mig är ordet "bara" och när jag talat om för henne att det hela är lättare sagt än gjort så verkar hon inte lyssna på det utan upprepar bara vad hon redan sagt.

Det är klart jag vet att jag måste ändra på vissa av mina tankesätt men jag är mycket skeptisk till hennes tillvägagångssätt. Hon hjälper inte och talar inte om hur man ska göra och så vidare. Hon bara säger åt mig att "bara" göra/ignorera saker and that's it. Just det här var inte lika illa under sessionen idag även om det förekom.

Jag tycker inte att "personkemin" stämmer och varje gång jag gått ifrån sessionerna har jag varit mer irriterad och frustrerad än innan jag kom dit. Jag litar inte på henne. Hon är nog inte alls någon dålig person och jag menar inte att vara elak mot henne men det känns inte som att det här stämmer. Är det konstigt?

För övrigt vågar jag inte ta upp detta med henne.

Det låter som hon inte är särskilt flexibel. KBT är till stor del en metod där det är tänkt att man ska ändra sitt tänkande och handlande utan att gräva så mycket efter orsakerna till det, men om du exempelvis upplever dina känslor som ett hinder för att göra saker då måste ni kunna ventilera det. Kanske har hon inte så lång erfarenhet?

Du har nog helt enkelt inget annat val än att försöka ta upp det även om du inte vågar. Du behöver kanske inte ta upp allt men skriv upp punkter och ta det som är viktigast eller skriv. Är hon professionell ska hon kunna hantera det bra. Jag tror nämligen att bästa chansen för att du ska få byta terapeut är att HON kommer fram till att det skulle fungera bättre med någon annan. Det är troligt att det är lättare om hon arbetar på en mottagning med flera terapeuter än om hon är ensam.

Hej Neutrino!

Det gängse tillvägagångssättet vid kontakt med terapeut är att man efter några samtal tillsammans utvärderar om dels terapeuten förstått sig på problemet som ska behandlas, samt om "patienten" har förtroende för terapeuten och är något sånär införstådd i den terapeutiska modellen som tillämpas, varefter man gemensamt eller på patientens begäran kommer fram till om man fortsätter eller inte.

Det finns alltså inget som säger att man inte skulle kunna byta terapeut. Mycket beror ju faktiskt på personkemin. Psykiatrin (landstinget där du bor) har inte betalat ut pengar i förskott för att behandla dig hos en privat terapeut, hen får inte betalt av landstinget förrän du har varit där. Det här var de rena faktabitarna.

Rent personligt tycker jag, utifrån vad du själv upplever och återberättar, såvida det stämmer överens med den faktiska verkligheten, att din terapeut, om du ursäktar uttrycket, suger. Jag skulle kunna utveckla det in absurdum, men jag utgår ifrån att du besöker terapeuten p.g.a. något mer komplicerade skäl än av en enstaka specifik fobi, vid vilket KBT är ett kraftfullt redskap, däremot är det mindre lämpat för att gräva fram varför du inte mår bra. Det kan fungera bra även för det, men enligt min erfarenhet är det bättre att inleda terapin med en annan metod om patienten inte har klart för sig varför hen inte mår bra eller fungerar i största allmänhet.

Bjäbbmonstret, så att prata med terapeuten är mitt enda alternativ? Kan jag inte prata med psykologen som remitterade mig istället (hon är fortfarande min kontakt inom psykiatrin för övrigt)? Det känns lite lättare.

Jag vet förresten inte hur lång erfarenhet hon har. En del tror jag. På hennes hemsida står det att hon har lång erfarenhet av vissa saker och vad hon har erfarenhet av. Hon verkar dock, enligt hemsidan, inte ha någon/särskilt mycket erfarenhet av allt det jag går igenom.

Asperger76, tack för svar. Jag betvivlar att terapeuten och jag kommer ha någon slags utvärdering av de första sessionerna. Hon har nämligen nämnt att hon vill boka in tider för hela sommaren osv. Ärligt talat, du har nu förklarat mer om hur terapin ska gå till än vad någon annan gjort. Min terapeut har inte ens talat om för mig vad för utbildning hon har. Jag vet inte om hon är psykolog (tror inte att hon är det) eller något annat. Hon har ej heller berättat om hur saker och ting kommer att gå till.

Jag går dit för mer än någon "enstaka specifik fobi", ja. Igår blev jag väldigt frustrerad och nämnde för henne att jag inte riktigt förstår vad det är tänkt att jag ska göra eftersom jag inte ens vet varför jag fungerar som jag gör eller varför jag alltid mått så här. För mig är det oerhört viktigt att veta. Det är ingen som är specifik och säger hur saker och ting ligger till. Fick några diagnoser hos psykiatrin men det är inget som har diskuterats med mig och eftersom terapeuten och psykiatrin inte har samma journalsystem och eftersom alla diagnoser ej står utsatta i remissen så ignorerar hon dem lite. Hon vill själv avgöra det hela säger hon. "Vi ska passa oss för att säga att du har allt det där. Det ska jag avgöra." Det var bland det första hon sa till mig. Gör mig lite förvirrad.

Nästa gång ska vi tydligen ha någon slags session bestående av yoga/avlsappningsövningar. Vill inte. Jag är, ärligt talat, en av de mest "stela" personer jag vet. Jag dansar aldrig (inte ens som barn när man skulle göra rörelser till sånger man sjöng och så där), jag gestikulerar inte särskilt mycket osv. Tycker det ska bli oerhört jobbigt och allmänt awkward att göra vad det nu är vi ska göra nästa gång. Ser inte hur det kommer att hjälpa överhuvudtaget. Det är säkert fördelaktigt att kunna slappna av men tro mig när jag säger att jag kommer vara allt annat än avslappnad när jag är där (speciellt när jag inte ens litar på eller tycker om terapeuten).

Det känns som att jag nu kanske uppfattas som väldigt pessimistisk inför det hela men jag kan inte säga att detta har varit någon fantastisk upplevelse för mig. För övrigt så har jag försökt att vara så verklighetstrogen som möjligt när jag skrivit om allt detta. Numera kanske jag är lite låst vid min åsikt att hon ej stämmer för mig men det är så här jag har upplevt det hela.

Det är fullt möjligt att din terapeut är usel på det hon gör. Samtidigt kan jag inte undvika att känna igen mig i det du berättar och dra paralleller till de gånger man försökte klämma in mig i KBT. Min upplevelse var mycket lik din, vad mitt problem än var så var det "bara att släppa det" eller "bara att låta bli att tänka på det" eller "bara att tänka på det här viset istället". Jag plöjde igenom 3 olika kontakter varav två var psykologer och en terapeut med samma resultat.

Det är fullt möjligt att det jag hörde inte riktigt var vad de sa. Att jag uppfattade de strategier de försökte ge mig som "gör bara så här". Den insikten kom jag till senare efter att själv ha grubblat en hel del. För mig är nämligen inget så enkelt som att "bara byta tankemönster". Om jag ska börja tänka något annat än det jag spontant tänker i olika situationer så får jag en stark känsla av att jag försöker lura i mig själv något som inte stämmer. Att tanken jag ska placera där istället för min personliga spontana tanke, är en ren lögn och går rakt emot min personlighet (den spontana tanken är ju sprungen ur den jag är - min personlighet).

Vet inte om du har samma tankar kring det men om de finns där så kan du säkerligen börja leta efter en annan form av terapi för då kommer KBT inte att fungera helt oavsett vilken terapeut/psykolog du får kontakt med.

Jo utifrån det du berättar så tycker jag det verkar motiverat att prata med psykologen som remitterade dig. Som Asperger76 säger är det som sagt brukligt att man utvärderar efter de första gångerna och bestämmer om man ska gå vidare eller inte. Jag tror som sagt att man har bäst chans att få till en annan lösning om terapeuten är enig i att det är det bästa. Men är hon inte det så är det nog tvunget att gå förbi henne.

Jag tycker som sagt att det låter som du har haft otur fått träffa någon som är oflexibel och försöker köra på enligt någon bestämd metod utan att riktigt ha förstått vad det är person hon har framför sig. Sådana tror jag man bör akta sig för det finns en risk att de gör större skada än nytta. Jag tycker hennes sätt att uttrycka sig om att hon ska avgöra vilka problem du har är ganska oroande.
Ska man se positivt på det kan du ju dock hända att hon inte menade så utan snarare att hon inte ville ha för mycket förutfattade meningar som begränsade vad som skulle gå att göra?

En bra terapeut måste vara ödmjuk nog att inse att hon är där för din skull och inte tvärtom och att bara för att en metod funkar på ett antal av de personer hon träffar så behöver den inte passa alla. En bra terapeut lär sig nya saker av dem hon träffar och försöker inte påskina att hon sitter inne med alla lösningar.

Och jag håller helt med dig om avslappningsövningen. Är man tillräckligt spänd så går det inte att slappna av på beställning utan man måste gå omvägar för att uppnå samma sak.

Tahlia, det är möjligt att det är terapiformen som inte riktigt fungerar. Vet inte riktigt hur det är för mig med tankar så där men rent spontant så känns det som att det skulle kunna stämma.

Bjäbbmonstret, jag kom precis hem ifrån ett möte på Habiliteringen. Det är där jag ska utredas för AS och AD(H)D. Är helt slut nu både fysiskt och mentalt. Det var ett givande möte men samtidigt blev jag väldigt trött och besviken. Fick reda på att jag ej kommer kunna utredas i höst (jag har stått i kö sedan i början av september förra året) utan att det kommer bli någon gång under vårterminen. Känns som att det är ohyggligt långt kvar (jag orkar inte) och det bad hon om ursäkt för.

Hursomhelst, psykologen på Habiliteringen var väldigt förstående och hon visste om att jag nyligen påbörjat terapi. Hon frågade mig hur det gick och då bestämde jag mig för att berätta vad jag tyckte. Jag var väldigt rak och sa precis vad jag tyckte och nämnde även att jag inte visste om det var mig det var fel på eller om det var terapeuten eller terapiformen. Vi pratade om det hela ganska länge och hon verkade verkligen förstå allvaret i situationen och hur frustrerad jag var. Hon förstod hur viktigt det är för mig och att jag verkligen behöver få prata med någon som jag kan lita på och så (speciellt eftersom jag nu kommer få vänta så länge till på utredningen). Hon sa därefter att hon skulle ta kontakt med psykologen på psykiatrimottagningen och förklara hur det låg till och att hon och psykologen på mottagningen skulle försöka lösa det hela och ta kontakt med mig så att jag slipper oroa mig för hur jag ska gå till väga och så. Känner mycket mer förtroende för henne (efter att ha träffat henne i 1,5 timma) än för terapeuten.

Det känns lite bättre nu (samtidigt som jag känner mig oerhört uppgiven över de långa väntetiderna till utredning). Sen får vi väl se om det löser sig.

Det var skönt att höra, hoppas det löser sig till det bästa!