Neutrino skrev:Tror aldrig jag riktigt upplever sådant. Jag tycker inte att andras sinnesstämningar påverkar mig särskilt mycket. Däremot kan jag bli lite smått orolig eller tycka det är tråkigt om folk till exempel är sura. Då känner jag press på att jag måste "lätta upp stämningen" vilket jag aldrig riktigt vet hur jag ska göra och dessutom oroar jag mig för att det kanske är mitt fel att de är sura.

Så känner jag också, är människor sura så tror jag alltid att det är mitt fel

Intressant ämne. Vissa i tråden påverkas mycket och vissa inte alls. Ett av kriterierna för Asperger är ju att vi har svårt att läsa av de sociala koderna och veta hur vi ska interagera. Jag tycker att jag har blivit bättre på det med åren. Men jag har alltid varit känslig för stämningen mellan människor. Om det är någonting som får mig att ibland tveka på min diagnos så är det just det här kriteriet som handlar om socialt samspel. Jag kan inte säga att jag är bra på det, men jag känner av vilket stämningsläge människor är i och att jag ofta får för mig att det är relaterat till mig själv som person.

Jag påverkas något så kolossalt av negativa vibbar. Inte så starkt av positiva vibbar dock. Det är skitjobbigt att bli så påverkad av negativa människor. Ofta orsakar de jobbigt ältande i mitt huvud som kan pågå ett dygn eller mera. Orkar inte med det. Svårt att släppa typ, lite tvångsmässigt så klart.

Jag är icketypisk aspie (har en mkt lätt variant, nära på normal) på det sättet att jag har mycket lätt att läsa av människor och jag har särskilt lätt att se det negativa. Jag 'ser igenom' människor och det är inte sällan jag ser negativa saker som motparten försöker dölja

Min strategi är att hålla mig skitlångt borta från människor som har negativ aura. Det är inte så lätt att undvika dem totalt men jag missar mycket bekymmer att hålla avstånd så noggrant som jag bara kan !

Inpius skrev:Nej, jag är extremt dålig på att läsa av stämningen... Klampar bara in och beter mig som vanligt, dvs växlar mellan att
- Prata alldeles för högt i så hög hastighet att jag snubblar över orden och ingen fattar vad jag säger, babblar på om något helt oviktigt/helt fel saker/något som intresserar mig och inser inte om det jag trodde var ett samtal i själva verket är en monolog
- Är tyst och bara håller mig i närheten, i brist på social kompetens och egenskapen att småprata
- Försvinner in i min fantasivärld eller stimmar och glömmer bort allt och alla omkring mig

Oavsett vad blir det aldrig bra - att missa en dålig stämning och börja glatt prata om något urtråkigt är inte bra, inte heller när man råkar bli en tyst, mysko "party pooper" i deras glada feststämning. Men jag är den jag är och jag är glad att jag har vänner som accepterar mig

Måste först säga att du skriver bra, jag är impad, fortsätt med det. Och det du skrev stämmer helt på mig med, fast jag är asgammal. Det är typiska grejer, kan inte heller ''avläsa'' stämmningar som NT:folket gör helt naturligt. Så numer är jag mest tyst. Dom tycker väl att man är ett freak då åxå. Men då gör man bort sig mindre iaf.

När du säger att du stimmar, vad gör du då? Jag brukar göra det själv, kan hålla på och gå runt i cirklar och muttra för mig själv, tills jag säger till mig själv nu får du för faan sluta. Och så går jag ut och hugger ved eller tränar tills jag ramlar ihop i en hög.

antonius skrev:

Inpius skrev:Nej, jag är extremt dålig på att läsa av stämningen... Klampar bara in och beter mig som vanligt, dvs växlar mellan att
- Prata alldeles för högt i så hög hastighet att jag snubblar över orden och ingen fattar vad jag säger, babblar på om något helt oviktigt/helt fel saker/något som intresserar mig och inser inte om det jag trodde var ett samtal i själva verket är en monolog
- Är tyst och bara håller mig i närheten, i brist på social kompetens och egenskapen att småprata
- Försvinner in i min fantasivärld eller stimmar och glömmer bort allt och alla omkring mig

Oavsett vad blir det aldrig bra - att missa en dålig stämning och börja glatt prata om något urtråkigt är inte bra, inte heller när man råkar bli en tyst, mysko "party pooper" i deras glada feststämning. Men jag är den jag är och jag är glad att jag har vänner som accepterar mig

Måste först säga att du skriver bra, jag är impad, fortsätt med det. Och det du skrev stämmer helt på mig med, fast jag är asgammal. Det är typiska grejer, kan inte heller ''avläsa'' stämmningar som NT:folket gör helt naturligt. Så numer är jag mest tyst. Dom tycker väl att man är ett freak då åxå. Men då gör man bort sig mindre iaf.

När du säger att du stimmar, vad gör du då? Jag brukar göra det själv, kan hålla på och gå runt i cirklar och muttra för mig själv, tills jag säger till mig själv nu får du för faan sluta. Och så går jag ut och hugger ved eller tränar tills jag ramlar ihop i en hög.

Tack så mycket! Jo jag håller med, jag förstår inte hur man kan "känna av" stämningen, faktum är att jag knappt förstår hur "stämning" känns. Jag märker efter att ha konverserat ett tag med någon om den personen är glad, ledsen, irriterad eller liknande (dock brukar jag inte riktigt koppla ihop om jag själv är orsaken till sinnesstämningen eller inte) men enda gången jag känner någon slags "stämning" är den där spända, obehagliga stämningen när man bråkat med någon och råkat få personen väldigt upprörd.

Hahaha, ta det lugnt med träningen så du inte gör dig illa! Jag stimmar på lite olika sätt. Ibland gungar jag, ibland går jag runt runt och stirrar framför mig eller ner i golvet, men vanligast är att jag gör grejer med fingrarna i munnen; jag har en framtand som är helt slät upptill istället för "taggig", jag brukar dra fram och tillbaka över den med en nagel, en penna, en sked eller något annat. De flesta tror då att jag biter på naglarna eller vad jag nu har i munnen... Det är väl ingen höjdare att ens vanligaste stim är något som - uppenbarligen - är "ohygieniskt" och "barnsligt", men å andra sidan, vad gör det vad folk tycker?

Påverkas ni av stämningen i ett rum, efteråt när ni kommer hem och så? Måste ni vila er eller stimmar ni mer då? Blir det värre om det var ett bråkigt personal möte etc?

I de fall jag umgåtts (förutom med djur och de som jag vet var jag har), måste jag sitta ner och gå igenom vad som sagts och hur jag kände eller reagerade då, vilka mönster det ingår i osv. Efter det är min hjärna städad och jag kan återgå till tillvaron.

Den enda som drastiskt kan påverka mitt humör är jag själv. Därmed inte sagt att jag inte finner vissa psykosociala situationer påfrestande ibland, men inte mer än gemene.

Iduna skrev:Intressant ämne. Vissa i tråden påverkas mycket och vissa inte alls. Ett av kriterierna för Asperger är ju att vi har svårt att läsa av de sociala koderna och veta hur vi ska interagera. Jag tycker att jag har blivit bättre på det med åren. Men jag har alltid varit känslig för stämningen mellan människor. Om det är någonting som får mig att ibland tveka på min diagnos så är det just det här kriteriet som handlar om socialt samspel. Jag kan inte säga att jag är bra på det, men jag känner av vilket stämningsläge människor är i och att jag ofta får för mig att det är relaterat till mig själv som person.

Sådär har jag också tänkt och känt (och gör fortfarande)
jag känner tyvärr också av allt för väl, men jag saknar förmågan att veta hur jag ska hantera det, verkar det som, blir verklgien otroligt stressad av det.

antonius skrev:Påverkas ni av stämningen i ett rum, efteråt när ni kommer hem och så? Måste ni vila er eller stimmar ni mer då? Blir det värre om det var ett bråkigt personal möte etc?

Absolut!
Jag kan vara helt skakis efteråt.
Förr resulterade det oftast i långa prommenader eller löpturer, men min kropp vägrar motionera numera, den låser sig helt (hoppas låsningen ger med sig med åren)

Nu blir jag oftast sittande apatisk, med lite flyt kan jag diska eller göra nått annat lite hysteriskt hemma (lite som motionen förr)

Påverkas som in i bomben av stämningen i ett rum..