Jag har gått i samtalsstöd hos en kurator på den psykiatriska öppenvårds mottagningen i ett år. Nu har jag slutat, inte för att jag inte behöver det längre utan för att jag inte orkar förbereda mig 10-20 timmar för varje möte. Så länge tar det utan överdrift. Jag har mycket svårt att förstå vad som är relevant att ta upp. För mig är alla problem lika viktiga. Det leder till att jag kan missa att berätta om att jag planerade att ta livet av mig på tisdagen, att jag la upp alla tabletter på ett fat och dylikt för att istället fastna i ett samtal om hur stressad jag är över min ekonomi eller att min älskade katt inte vill få sina klor klippta.

Ett annat stort problem är de generella frågorna, som "hur mår du." Jag har lärt mig att på en sådan fråga ska man alltid svara bra. Det blev en dyrköpt erfarenhet att man inte ska svara likadant om en bekant på stan frågar då man springer på varandra som då en läkare frågar.

Nu blir det så att jag får läsa på om de diagnoser jag har så att jag är lika påläst som läkaren för att på det viset kuna avgöra vad som är viktigt. Jag läser också bloggar och dylikt för att se vad andra tycker är viktigt att ta upp. Så pratar jag med mina vänner vad de tycker i just mitt fall. Så sammanfogar jag detta till ett 45 minuters samtal. Det tar mycket tid och energi som sagt och ofta förstår ändå inte kuratorn...

Är det någon som har samma problem och hur har ni löst det?

Jag har diagnoserna depression, panikångest och atypisk autism kan jag tillägga.

Oj! Du måste släppa kontrollen. Ett alternativ är att avsätta en bestämd mycket begränsad tid för att förbereda sig efter samtalet och bara ta upp just det du kommer på just det. Har du diskuterat det här kontrollbehovet med terapeuten och fick du i så fall någon vettig reaktion på det?

Försök träffa en psykolog istället för en kurator..
Psykologer har iaf 4,5 års utbildning och har bestämt sig tidigt för att satsa helhjärtat på detta. En kurator på sin höjd 2 år.

Ja de är ganska hårda på Psyk. Om man inte har någon allvarlig psykisk störning så åker man ut mer eller mindre.

Allvarlig psykisk störning innebär psykosdiagnos vilket du inte har om det du skriver ovan stämmer.

Det är bättre att vänta tills folk blir psykotiska

plåtmonster skrev:Försök träffa en psykolog istället för en kurator..
Psykologer har iaf 4,5 års utbildning och har bestämt sig tidigt för att satsa helhjärtat på detta. En kurator på sin höjd 2 år.

Nu är du väll ute och cyklar? Var i all världen har du hört att det bara kräver 2 års studier?
Här har du korrekta uppgifter där det står att det är 3 1/2 års studier.

http://www.esh.se/institutioner/socialv ... ogram.html

matterik skrev:Ja de är ganska hårda på Psyk. Om man inte har någon allvarlig psykisk störning så åker man ut mer eller mindre.

Allvarlig psykisk störning innebär psykosdiagnos vilket du inte har om det du skriver ovan stämmer.

Nej inte så hårda krav. Det räcker med att du bara har en svårbehandlad depression så får du komma till psykiatrin.

plåtmonster skrev:Det är bättre att vänta tills folk blir psykotiska

Sånt är ärftligt, dvs vissa blir aldrig fullständigt psykotiska, dvs de anses tillräkneliga.

Psyk brukar ställa frågor som har någon av dina släktingar spenderat tid på mentalsjukhus just för att kolla upp sådant.

Bjäbbmonstret skrev:Oj! Du måste släppa kontrollen. Ett alternativ är att avsätta en bestämd mycket begränsad tid för att förbereda sig efter samtalet och bara ta upp just det du kommer på just det. Har du diskuterat det här kontrollbehovet med terapeuten och fick du i så fall någon vettig reaktion på det?

Jag har inget kontrollbehov överhuvudtaget. Jag förstår inte vad som är relevant. Därför måste jag ta reda på det. Jag har gått dit helt oförberedd, då får jag nästan ingen hjälp alls.

Till alla er som har svarat, så var snälla och LÄS trådstarten. Det verkar ingen av er ha gjort tyvärr!

slackern skrev:Nej inte så hårda krav. Det räcker med att du bara har en svårbehandlad depression så får du komma till psykiatrin.

Jo det är sant. Psyk kan bidra med sjukpenning och samtalskontakt vid depression. Det var så jag kom dit.

Jag tror att om du har så pass svåra problem som du beskriver. Så har du rätt till ett personligt ombud eller ledsagare. Som hjälper dej att komma ihåg saker och föra din talan.

Att behöva förbereda sig så mkt som du gör låter inte så fruktsamt och det verkar ju ta mer energi än det gör nytta. En sätt att förbereda sig kan vara att ha ett anteckningsblock till hands och skriva ner saker under veckan som du kommer på som du tycker kan vara relevant att ta upp.

En sak som är bra att göra (och som oftast görs också) är ju att med terapeuten göra upp en "plan" för vad som är mest viktigt att ta upp framöver i terapin. Och detta utmynnar i några mål med terapin.

Tycker du att allt är lika viktigt och har svårt att sålla så prova att försöka lista ut vad det är som kan ha triggat din depression. Traumatiska händelser, relationsproblem, svårigheter i studier och på arbete, ingen mening och mål i livet etc etc. Gör samma angående din ångest, vad är det som triggar den - vilka situationer, vilka tankar osv. Detta kan alltså ge dig ett antal punkter som liksom blir "viktigast" eller mest relevanta. Det finns ju liksom ingen möjlighet att prata om allt med terapeuten.

Vet inte om detta var till nån hjälp för dig...

Liljan skrev:Jag har gått i samtalsstöd hos en kurator på den psykiatriska öppenvårds mottagningen i ett år. Nu har jag slutat, inte för att jag inte behöver det längre utan för att jag inte orkar förbereda mig 10-20 timmar för varje möte. Så länge tar det utan överdrift. Jag har mycket svårt att förstå vad som är relevant att ta upp. För mig är alla problem lika viktiga. Det leder till att jag kan missa att berätta om att jag planerade att ta livet av mig på tisdagen, att jag la upp alla tabletter på ett fat och dylikt för att istället fastna i ett samtal om hur stressad jag är över min ekonomi eller att min älskade katt inte vill få sina klor klippta.

Ett annat stort problem är de generella frågorna, som "hur mår du." Jag har lärt mig att på en sådan fråga ska man alltid svara bra. Det blev en dyrköpt erfarenhet att man inte ska svara likadant om en bekant på stan frågar då man springer på varandra som då en läkare frågar.

Nu blir det så att jag får läsa på om de diagnoser jag har så att jag är lika påläst som läkaren för att på det viset kuna avgöra vad som är viktigt. Jag läser också bloggar och dylikt för att se vad andra tycker är viktigt att ta upp. Så pratar jag med mina vänner vad de tycker i just mitt fall. Så sammanfogar jag detta till ett 45 minuters samtal. Det tar mycket tid och energi som sagt och ofta förstår ändå inte kuratorn...

Är det någon som har samma problem och hur har ni löst det?

Jag har diagnoserna depression, panikångest och atypisk autism kan jag tillägga.

Jamen, det här känner jag igen.
Förslag;
Skriv ett brev under veckan. Spara på datorn så du kan ändra och stycke-indela, lägga till och ta bort. Brevet behöver inte vara i brevform. Huvudsaken med det är att du får med allt som du har inom dej under veckan. Lämna det till kuratorn nästa gång ni träffas. Sen kan du faktiskt gå därifrån om du vill. Under följande vecka skriver du igen och när ni träffas lämnar du det till kuratorn.
Det här ger både dej och kuratorn underlag för att läke-processen ska kunna börja. Och du slipper vara stressad med att inte få med rätt/relevant.Det krävs några veckors skrivande för att ni ska kunna se mönster, men jag lovar dej att det är bara de tre första veckorna som du kommer att vara stressad över det. Sen infinner sej gradvis ett lugn.

Liljan skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Oj! Du måste släppa kontrollen. Ett alternativ är att avsätta en bestämd mycket begränsad tid för att förbereda sig efter samtalet och bara ta upp just det du kommer på just det. Har du diskuterat det här kontrollbehovet med terapeuten och fick du i så fall någon vettig reaktion på det?

Jag har inget kontrollbehov överhuvudtaget. Jag förstår inte vad som är relevant. Därför måste jag ta reda på det. Jag har gått dit helt oförberedd, då får jag nästan ingen hjälp alls.

Det du skriver som förberedelseprocess måste ju kräva en oerhörd energi och rent spontant tolkar jag det som kontrollbehov, men det kan förstås bero på något annat exempelvis en ren oförmåga att sålla som du själv beskriver. Slutsatsen blir detsamma. Det viktigaste är att du får ta upp ett antal relevanta saker som du är med och styr, inte att du alltid får med det mest relevanta. Om jag beskriver det som att minska ambitionerna på vad det ska leda till och få ut mer genom att inte kämpa maximalt, vad säger du då? Att man inte bör komma oförberedd håller jag med om. Eller menar du att det skulle leda till att du tar upp saker som inte är relevanta alls?

Låtsas som att du skriver om någon annan än dig själv. Tycker själv att det är lättare att avgöra vad som är viktigast i att ta tag i först om det rör någon annan.

Jaa du @Liljan, det brukar bli så där för mig med, man tar upp fel saker och så. Men jag brukar ha ett anteckningblock tillhands, där jag skriver upp när jag har ångest attacker, och kanske framför allt av vad. Även när jag drömmer mardrömmar. Detta är ganska bra för då kan man vara lite på sin vakt med vad som brukar framkalla dåliga 'mods'. Kan vara bra att ha med sig när man sen kommer till kuratorn, så man tar upp det viktiga.

Jag tycker att det låter som en bra ide att skriva ned.

Skulle du rent utav kunna be kuratorn om hjälp när det gäller vad som är relevant? Kanske skriva ut din trådstart och ta med? Så skulle ni kunna prata om just detta tillsammans?

Och när det gäller relevant- kanske det inte finns något rätt svar här. Kan det vara så att det du tar upp är viktigast för dig (och därmed relevant)? Känner du dig hjälpt då? Jag tror att till synes irrelevanta saker kan visa sig vara relevanta i slutändan. Du säger att du inte får hjälp om du är oförberedd, hur kommer det sig? "Når" ni inte varandra då, dvs kommer inte samtalet igång?

Det låter lite som att du lite iscensätter sessionen utefter hur du läst att det brukar gå till, hur du har forskat fram till att det borde vara? Jag känner igen det väldigt mycket från min fru, som när hon gick några gånger hos en psykolog var helt genomstressad över att hon inte visste "hur man gör", vilka saker som är rätt sak att säga, hennes fokus låg helt och hållet på hur hon skulle klara av att korrekt "prestera" ett psykologbesök. När fokus borde ligga någon annanstans, men hon förstod aldrig hur jag menade.

Är inte det lite av problematiken med AS att man just har svårt att bli förstådd, att det relevanta försvinner och så kännar man missmod igen, och sitter där och tycker att ingen förstår en och man är omgiven av idioter. Man kan vara omgiven av belästa psykiatriker, kurratorer och allmäna förståsepåare, med väggen full av inramade utmärkelser, intyg, doktorsavhandlingar och diplom, om hittan och dittan. Så när man sen skall beskriva sina problem, känner man sig helt blank, och bara löjlig.

Nu är det ett bra tag sedan jag träffade dylik personal men när jag träffade dem gjorde jag så här.

Visste jag vad jag ville ta upp skrev jag en lista. Eftersom min tid där var så begränsad så fick det handla enbart om de mest akuta problemen. Allt annat struntande jag i. Jag förstår dock att går man hos en kurator ska man ta upp mer än så, och jag förstår oxo hur svårt det är att prioritera. Det har jag blivit varse vad gäller vardagslivet, folk säger skriv attgöra-listor och prioritera, jag skriver men allt måste ju göras och är lika viktigt, hur kommer det sig att de inte tänker så???

När jag varit ny hos en vårdkontakt och denne har ställt generella frågor så blir jag tom i huvudet. Då har jag kommit på att det är OK att fråga vad de vill ha svar på egentligen. Så jag säger att det är en för vid fråga, sådant kan jag inte svara på, fråga en avgränsad sak så kan jag svara med enkelhet. Kan de inte avgränsa så ger jag upp på dem.

När jag inte vet vad jag ska säga och vad som är viktigt så undrar jag om de kan ställa frågor istället. Och det brukar de vilja. Och samma sak där, blir det en för vid fråga, be om att få den avgränsad. Det blir en litet mekanisk kommunikation, men den funkar.

A: Hur mår du?
B: Jag vet inte hur jag ska svara. På vilket sätt och under vilken tidsperiod?
A: Hur mår du idag? Och hur har du mått i veckan? Har du varit ledsen, trött, hur sover du?
B: Idag känns det OK. Kanske vädret och var en trevlig promenad hit. Men resten av veckan var inte sådan. Har känt mig mentalt hängig och knappt orkat göra något. Jag har sovit OK men samtidigt mest längtat efter att få lägga mig.

osv....

Psykiatrin har sin byråkrati att följa.