Nu kommer jag med mina funderingar igen. Jag skulle gärna vilja veta vilket av de två alternativen ni anser är viktigast. Rösta gärna, och kommentera gärna i tråden.

Jag har två alternativ som jag vill ställa mot varandra, därför har jag inte med något tredje alternativ. Jag förstår att det kan finnas andra alternativ än dessa som kan kännas viktigare, men det är dessa jag funderar på just nu.

Tack för era åsikter!

Delaktig i vad, tex? Om jag ska på en aktivitet, tex en hundutställning så vet ju ingen där att jag har AS. Pga mitt bristande lokalsinne vill jag ha en ledsagare, vilket brukar vara min sambo. Ja, han är snäll, han följer med mig på IKEA också . Jag kontrollerar noggrannt kartan över lokalen och var utställningsringarna och toaletterna finns. Är stället i närheten åker jag ut några dagar innan och rekar, kollar var jag ska parkera och sådant.

Röstade på alternativ 2. Information är viktigt, om lokalen, rutinerna, var man ska äta, vad man ska ha med sig, ja allt. Har jag information så har jag egna strategier för att få det att fungera. saknas information blir det kaos. Ingen behöver anpassa sig efter mig, men jag behöver jobba lite mer än andra för att kunna passa in vad det än må gälla.

Kommer ihåg när jag åkte på en hundutställning och skulle dela stuga med andra hundmänniskor. Jag hade inte fattat att man skulle ha sängkläder med sig . Hade inte köpt någon mat heller, jag trodde vi skulle bo i närheten av affärer, men det var ju mitt ute i ingenstans . Köpte en yoghurt vid ett kort stopp som jag levde på hela helgen . Kände mig som ett totalmongo. Men jag hade hundfoder med mig iaf. Det fanns ett matställe på campingen, men inget vegetariskt på menyn.

Tack för svaret! Precis så menar jag som du skrivit.
Vilket av de två tycker man är viktigast för att man skall kunna göra det man vill göra, där man vill göra det, när man vill göra det.

Då tänker jag rösta på förståelse.

JAg har inga problem med lokalsinne etc, däremot har jag problem med sådana som inte FATTAR att jag inte är korkad bara för att jag inte gör som DE vill/tycker/anser/kräver att jag ska/bör göra.

Sådana som ACCEPTERAR att jag kan gilla en person trots att vi inte har samma skosmak eller gillar samma pojkband. Någon som ACCEPTERAR att jag ibland säger nej eftersom jag vet vad som är bäst för mej.
________________________________

EDIT: Det kanske blev väldigt många negationer där men jag tror de hamnade på rätt ställen... ;-D

Hmm lite knepigt, båda är ju viktiga, men valde första för då kan man hoppas att det andra alternativet löser sig med hjälp av de som visar förstående och har kunskap.

Om jag måste välja, så förståelse. Det är meningslöst med anpassningar, exempelvis som i mitt fall; att de ville gör dagsschema för att strukturera bort tom min frivilliga, bara för att man "ska" göra så med NPF:are. Förståelsen om hur man fungerar är viktigast, för att man inte bara skall lyda lagboken, utan att förstå nog för att kunna individanpassa.

Röstade på alternativ nr. 2. Jag är typen som kräver att omgivningen passar. Miljöer och situationer jag inte "funkar" i undviker jag helt numera. Jag talar inte om för folk jag träffar att jag har AS. Finns ingen anledning; antingen funkar personkemin eller så gör den inte. Så är det för alla, oavsett diagnos. Allt det här har blivit lättare i takt med att jag blir äldre, och jag har väldigt lite behov av "gemenskap" så det är väl inget större problem. Däremot hatar jag påtvingad gemenskap, att behöva umgås med människor jag inte trivs med. Det är för mig ett vitalt problem.

Jag försöker förstå och anpassa mig. *rycker till* jaså var det andra som skulle? Då säger jag nog som Nilale och Tibbs: kunskap och förståelse kanske kan ge en vanlig mänsklig anpassning, mer som för alla andra så att säga; "tillgänglighet och anpassning" har jag ännu inte sett den som bottnar i förståelse nog för att passa mig bättre än en utvecklingsstörd (utan något ont om dem).
Fast mitt halva liv som omedveten NT-wannabe har förstås lärt mig förstå och anpassa mig till förbannelse, som sagt. Undrar hur jag skulle ha röstat annars.
Men den dag folk som verkligen förstår något om att ha AS (kanske sådana som har det, djärva tanke? ) kan få göra anpassningarna, finns det ingen anledning att lämna något svårt i onödan.


Det här är för mig personligen, inget jag "tycker".

Skulle sagt som Nilale, Tibbsan (felåt, MsTibbs, det där med att döpa om folk är lite tvångsmässigt.. ska försöka låta bli) och Zombie, men då de gjort det behöver jag inte.

Tack allihopa! För mig är det väldigt värdefullt att få er andras tankar så att jag inte fastnar i min egen lilla vinkelvolt och bara fokuserar på ett spår utan att det egentligen händer något nytt. Som vanligt är det många välformulerade svar man får från folket på forumet. Det gör att jag kan bli säkrare på min egen åsikt eller få nytt material som förändrar den.

Jag valde alternativ två. Jag är inte speciellt beroende av att omgivningen förstår och har kunskap (jag är rätt less på att andra ska ha förståelse och kunskap, det får mig att känna mig omyndigförklarad på något vis), det viktiga är att den yttre ramen fungerar och så förhåller jag mig till det. Vet jag bara vad som gäller så väljer jag att antingen acceptera det och delta på de villkor som gäller eller så väljer jag att avstå för att det inte passar mig.

Lite tänker jag att det - för mig - är en mognadsfråga. Men eftersom jag inte hade någon diagnos som ung vet jag inte riktigt. Förr ville jag att allt och alla skulle inrätta sig efter mig, att allt skulle gå på mina villkor (utan att kunna sätta ord på vilka villkor det var). Numera vill jag veta vilka villkoren är och passar de inte mig så avstår jag. Kanske ett utslag av trött uppgivenhet? Men jag känner mig inte uppgiven även om jag stundtals är väldigt mentalt trött.

Jag väljer bort väldigt mycket mer nu och det har helt klart kommit med åren. Om det sen beror på diagnos, erfarenhet eller allmän utmattning ska jag låta vara osagt.

För mig är det solklart att alternativ 1 är viktigast.

Därför att det är så underbart när personer i min närhet vet vad jag behöver hjälp med och vad jag kan klara av själv. Då blir jag inte över- eller underskattad och jag kan känna mig trygg och säker.
En sån person förser mig med den information som jag behöver, anpassar situationer åt mig och gör att saker och platser blir tillgängliga.

Jag valde alternativ 2. Men helt spontant skulle jag säga att jag ogillar båda delarna.
Jag vill inte på något vis bli behandlad (vare sig det gäller förståelse från andra eller anpassning av situationer) som något annat än en "vanlig" person.

Jag är avig mot all slags hjälp man kan tänkas erbjuda mig, för jag vill klara mig själv i alla lägen. Jag skulle starkt ogilla om något anpassades för mig med motivationen att jag har AS. Lika mycket skulle jag ogilla om folk såg på mig med en sådan där patetisk förstående blick.

Jag sticker inte under stolen med att jag har AS, men samtidigt så har jag mycket emot att behandlas som en person med funktionshinder.

Jag vet inte om jag totalt missuppfattat syftet med frågeställningen, men detta var mina spontana tankar.

(Jag har aldrig påstått att jag är lätt att ha att göra med)

Titti & Thalia: känner precis likadant som ni. Det är my way or the highway. Det där "förstående", alltså det nedlåtande patroniserande bemötandet behöver jag inte. Då är det bättre att möta verkligheten i verklighetens villkor, om ni hajar.

tahlia skrev:
Jag är avig mot all slags hjälp man kan tänkas erbjuda mig, för jag vill klara mig själv i alla lägen. Jag skulle starkt ogilla om något anpassades för mig med motivationen att jag har AS.

Ja det skulle jag också tycka kändes dumt, för alla är ju olika. Tex så finns det ju AS-personer med utomordentligt bra lokalsinne, medans det är ett av mina stora problem. Jag har mina egna lösningar på det mesta, ofta inkluderar lösningen att icke delta, jag gör ingenting som gör mer skada än nytta för mig, ser inte meningen med det. Livet ska vara uthärdligt.

Kan jag inte fixa att delta i en sak med hjälp av mina egna lösningar - då deltar jag inte helt enkelt. Skulle inte uppskatta om en tant gav mig en gps och en handi och sade: Orientera dig! för det funkar inte så för mig.

Tillgänglighet och anpassning är viktigast.

Kunskapen kan man sprida därefter och med kunskap kommer förhoppningsvis förståelse.

Tja, när jag läser dem som röstar på "tillgänglighet och anpassning" och jämför med hur mycket jag missar nu (allt som inte är fysiskt livsnödvändigt, med något förbannat sällsynt undantag), så framstår det som den självklara rösten för mig också.

Men när jag röstade, utgick jag från den "anpassning" jag faktiskt har mött. Och den suger pung.
I så fall måste diskuteras helt andra sorter och nivåer av anpassning. Det blir en diskussion för sig. Och ska det bli mer än en intern ventilering oss emellan, så kräver en så krånglig person som jag (måste väl för fan finnas fler?) lyssnare med nivåer av kunskaper och förståelse (se där, cirkeln sluts), som jag har mött bara hos en person i "vården": en som jobbade i skymundan med annat än h*n egentligen skulle, inte brydde sig om vad de övriga tyckte (utom för att sakta påverka), och fick gå igen med vändande osthyvel.
Vilket påminner mig om vad det skulle kosta (eller se ut att kosta, och åtminstone kortsiktigt). Ovanpå de (skulle jag tro) flera hundra procent det finns för litet av redan till nuvarande metoder.

En anpassning är FÖR MEJ att andra uppvisar förståelse för mitt sätt att vara. Att de kan förstå att man inte alltid orkar umgås och tjattra. Kunde människorna ANPASSA sej på det viset, genom FÖRSTÅELSE och ACCEPTANS vore mycket vunnet.

Anpassning och tillgänglighet låter som om jag vore rullstolsbunden. Att bygga en ramp är lättare (och latare!) än att respektera mej för att jag är lite ärligare, lite rakare än det stora flertalet.

Ett bra exempel på dålig anpassning är ett av Malmö högskolas bibliotek i Malmö:

- stora öppna lokaler där minsta ljud ekar
- en centralt placerad trappa som vibrerar så det dundrar i hela huset när någon går i den, vilket sker ständigt eftersom det är den enda vägen till och från husets alla lokaler
- dörrar som smäller igen av sig själv (automatisk öppning/stängning)
- skarpt ljus som bländar