Ju mer jag läser på forum, bloggar, lyssnar på youtube om människor, framför allt kvinnor, med aspergers, desto mer känner jag igen mig själv och känner att det förklarar så mycket. Ja kanske allt av de problem och svårigheter jag haft/har, varför jag nästan men ändå inte riktigt får livet att funka. Kan mycket väl ha drag av ADD också.

Känner att om jag ska söka för det, så behöver jag vara förberedd. För det känns som om ingen skulle tro mig. Det är bland annat en sak som bromsar mig. Jag tänker att om jag skulle ha aspergers så skulle väl någon ha märkt det? Jag tänker att det är någonting som märks? Jag är en bit över 30. Jag har träffat två psykologer varav den ena gick jag i terapi i 1,5 år- hon borde ha märkt?

Jag tror att jag framstår som rätt så "normal" åt det tystlåtna hållet. Eller hur vet man det, jag har egentligen ingen som helst aning om hur jag uppfattas. Men jag hade först tänkt att skriva att det är väldigt energikrävande att vara "hyffsat normal", och att det är någonting jag har som ung vuxen jobbat hårt med att öva och utmana mig till situationer där jag inte vet hur jag ska göra.

Då tänkte jag mer att jag hade social fobi och därmed mycket ovan socialt. Nu som 30+ har jag inte så mycket social ångest längre, mer socialt "van", men det är fortfarande en stor anspänning över att vara social och jag är fortfarande rätt dålig på det. Och om jag är mentalt trött, räcker med bara lite, så försämras min sociala förmåga rejält.

Ska låta bli att skriva så mycket längre även om jag skulle kunna. Syftet med detta inlägg är kanske att jag hoppas att ni med erfarenhet ska svara någonting om jag ska våga ta upp det här eller inte, eller om jag kommer bemötas på ett idiotförklarande sätt. Har ingen kontakt med vården nu och gör mig inte bra hos husläkare. Jag läste om någon som bemötts med "du har ju ögonkontakt med mig, du kan omöjligt ha aspergers" och andra liknande saker - jag kan ha ögonkontakt men det är samtidigt någonting jag aktivt tänker på när jag pratar med någon, påminner mig själv om att ha det, för det ska man ju ha.

Jag har alltid haft bilden av mig själv som någon med ångestproblematik och dålig självkänsla och alla mina problem sitter i mina tankar - om jag bara tror på mig själv lite mer, om jag bara tänker mer positivt, identifierar automatiska negativa tankar etc etc. Nu tror jag snarare att det inte är något fel på min självkänsla men att jag faktiskt ÄR dålig på en massa saker (fast JAG är bra ändå!) och att jag har svårigheter som beror på vem jag är, hur jag är skapt i hjärnan och som jag alltid kommer att ha (dvs jag kan inte kbt-a bort dem!) Och det skulle vara en sådan enorm lättnad, om det vore så.

Nä. Nu slutar jag innan jag snurrar till det ännu mer.
Svara gärna något.

Det låter rätt mycket Aspergare japp så kan va värt o ta upp

Du borde kolla upp det, det är absolut möjligt att du har asperger. Och vissa får inte sin diagnos förens senare i livet. Och om du skulle få en diagnos så är det ju bara bra, då får du hjälp och då kan du förstå mer varför du är som du är.

Det krävs en Asperger för att känna igen en annan Asperger, brukar man lite skämtsamt säga, men defacto så ligger det lite i detta. Har träffat många psykologer, kuratorer etc och destomer nevrotypisk dom är, desto mindre vill dom diagnosticera en som Asperger. Utan svävar på allt möjlig innom autismspectrat, för att få det så exotiskt som det går. De kanske ska ha det till ngn avhandling, vad vet jag.

Meliza skrev: Jag har träffat två psykologer varav den ena gick jag i terapi i 1,5 år- hon borde ha märkt?

Nej det behöver inte märkas.
Jag har också gått i terapi i två omgångar (inte för att jag var deprimerad utan för att reda ut saker och ting), och ingen av de två psykologerna fick någon aspergermisstanke. Bara för att man är psykolog behöver man inte kunna nåt om AS.

Ugglan skrev:

Meliza skrev: Jag har träffat två psykologer varav den ena gick jag i terapi i 1,5 år- hon borde ha märkt?

Nej det behöver inte märkas.
Jag har också gått i terapi i två omgångar (inte för att jag var deprimerad utan för att reda ut saker och ting), och ingen av de två psykologerna fick någon aspergermisstanke. Bara för att man är psykolog behöver man inte kunna nåt om AS.

Samma för mig. Jag hade haft kontakt med psykologer och psykiatriker i tio år innan jag fick en diagnos. Då var det jag själv som fattat misstankar och bett om en remiss. Psykologen som gjorde utredningen sade att hon märkte att jag var en aspie på en gång. Kunskap om npf-problematik är inte så utbredd som man skulle kunna tro, ens hos vårdfolk.

I övrigt känner jag igen mig i mycket av det som beskrivs i TS. Fick höra att jag hade social fobi och ångestproblematik. Framstod nog också som bra mycket mindre aspig när jag var yngre och orkade "skärpa till mig" vid sociala kontakter. Även vid vårdbesök då, vilket så klart försvårade för vårdpersonalen att få grepp om mina problem.

Jag var på en föreläsning i Eksjö Höglandssjukuset där en överläkare i psykiatri höll ett föredrag. Bla kom det upp att en med AS är extremt bra på att anpassa sig och lägger ner mängder med energi på att just passa in. För det är ju inte så att kollektivet anpassar sig till den med AS utan tvärt om.

Själv har jag tagit upp frågan med min läkare vid flera tillfällen men han vill inte remitera mig direkt, han säger att i mitt fall kan det ligga andra saker till grund för ett beteende inte en diagnos. Jag har två barn på heltid och haft socialtjänsten inkopplad i över 3år där man kommit fram till att jag mycket väl kan ha AS. Min äldsta son ligger under grundutredning i skolan för liknande problem. Min läkare har nu gått med på att koppla in mig till psykiatrin så jag står på kö.

Det är aldrig fel att ta upp frågan om man misstänker något själv.

Åh tack för alla svar! Uppskattas verkligen.
Intressant med era erfarenheter! Kanske överskattar vårdpersonal alltså...

Att jag ens kom in på det här spåret är att jag träffade två personer, en med ADHD och en med ADHD/AS och för det första så konfronterades mina fördomar- de var helt vanliga trevliga människor ju fast med en lite sämre/annorlunda förmåga att hantera vardagen och för det andra - jag förstod dem bättre än vad jag förstår de flesta och de mig! De upplevde livet svårt på samma sätt som mig, fast med nyansskillnader då. Det var lite omtumlande faktiskt.

Så först tänkte jag ADHD eller kanske snarare ADD eftersom jag snarare är motsatsen till hyperaktiv och kanske inte mer än "drag av". När jag tänkte tillbaka på mitt liv så tänkte jag först mest på skoj (efter autism känns så otroligt dramatiskt) - att om någon npf-diagnos ska passa in på mig som barn så är det aspergers. Några tankevarv senare så känns den tanken inte särskilt otrolig längre.

Jag har känslan av att jag kompenserar mycket, och att jag mörkar mycket av mig själv som är konstigt inför omgivningen, saker jag tycker är svårt etc, till den grad att jag inte är helt medveten av det.

Jag minns att jag till och med mörkade inför psykologen hur jobbigt vissa saker var, för att jag upplevde att hon inte förstod just det- och jag kunde inte riktigt formulera det inför mig själv heller. Istället fokuserade jag på det hon förstod och kunde hjälpa mig med (typ smärtsamma skolminnen). När jag var yngre var det mycket som var svårt, var problematisk. Nu de senaste åren har mitt största problem varit utmattning, att jag blir så trött så lätt och så ofta. Jag har en stark känsla av att det hänger ihop, att är ansträngande att kompensera för och mörka sidor hos mig.

Ju äldre och mer välfungerande jag blivit, desto tröttare har jag blivit av mitt liv och där jag är nu är det liksom ohållbart. Jag behöver någon slags hjälp, och jag tror att jag mest behöver förstå mig själv bättre, hur jag fungerar och vad jag behöver.

Tar emot att söka för det dock. Känns som om jag kommer bli missförstådd och avfärdad med något slags lilla gumman, låt bli att hitta på problem som inte finns, sänk kraven på dig själv och på livet, tro mer på dig själv och acceptera att det inte är lätt att leva alltid. Typ. Det har hänt förr och jag tycks inbjuda till det. Men jag har inte för höga krav, jag vill bara kunna hitta ett sätt att leva där jag inte känner att jag lever på min gränsen till min absolut maximala förmåga och måste pressa på och anstränga mig så hela tiden, inte leva för nära bristningsgränsen och om och om och om igen ta slut, må bra, känna att det fungerar!

Jag har rätt lätt för att hamma i att bli någon jag förväntas vara speciellt hos husläkare, dvs jag kan för lätt börja hålla med om saker jag inte håller med om för att jag liksom känner en förväntan på mig om det. Husläkare gör mig dessutom jättenervös, glömmer lite hur det är då.

Så när jag tar kontakt med vården igen känner jag att jag behöver vara väl förberedd för att kunna stå på mig! Jag tror att det är vad jag håller på med nu. Förbereda mig.

Kan man gå någon annan väg än via husläkare?
Om man varit inne på öppenpsykiatrisk mottagning, kan man då gå direkt dit igen utan remiss? (Psykologen jobbar inte kvar längre).

Men hur gör man? Hur ska jag formulera mig för att göra mina egna funderingar rättvisa hos en läkare som inte har tid att lyssna? (Kanske det inte alls är så svårt som jag föreställer mig. Jag har pratat med en kvinna som är familjestödjare regelbundet under något halvår, och jag tog upp det med henne för några veckor sedan och hon ifrågasatte mig inte alls.)

Får jag kolla av några mer av mina fördomar som jag inte stämmer in på med er? Jag vill känna att jag inte är helt ute och cyklar om (när!) jag kommer mig iväg till en läkare. (Jag hoppas ingen tar illa upp! I så fall skriv det så raderar jag. Jag skriver enbart i perspektivet hur jag ska våga söka hjälp)

Specialintressen. Måste man ha det? Jag har snarare projekt för mig, och i dessa projekt går jag in helhjärtat och nästan lever i det under en period, åtminstone inombords då tankarna kretsar mycket runt det. Och så byter jag projekt, har varit lite allt möjligt, varvat med perioder utan projekt. Nuförtiden är jag för trött för projekt, nu är det snarare så att mitt huvud drar igång med något projekt men att jag blivit slutkörd av det innan jag ens satt igång fysiskt.

Självinsikt. Jag har fått lite bilden av att aspergare inte har så mycket självinsikt, man är rakt på sak utan att förstå att man kan såra eller vara klumpig.
Jag är inte rakt på sak, snarare motsatsen, lindar in för många varv och så blir det i och för sig klumpigt ändå. Jag har alltid varit väldigt medveten om min sociala klumpighet. Och till stor del under livet dolt den genom att hålla tyst, tona ned mig själv och inte märkas.

Intelligens/detaljkunskap/allmänbildning. Min bild av aspergare är att de är väldigt intelligenta fast bara inom vissa områden eller oerhört kunniga på lite av allt möjligt. Jag har uruselt detaljminne, har usel allmänbildning (för jag lägger liksom inte detaljer på minnet och har överlag uselt minne), är absolut inte överintelligent (men jag har fått en iq på 128 när jag för skoljs skull gjorde inträdesprovet till mensa. Under en period när jag var inne på intelligenstest och gjorde alla jag kom över mest för att det var roligt och jag ville se om jag kunde öva upp det, angående det där med projekt. Det tänker jag på när jag känner mig korkad jämfört med andra. Ojämn intelligensprofil stämmer ju in ändå...).

Empati. Har jag mycket av! Tycker att jag lätt kan känna in med andra människor och förstå hur de känner. Men jag är inte så bra på att märka sådant och komma på det på egen hand, de behöver berätta det för mig. Men det där med att aspergare inte känner empati har jag läst lite här och var är en myt, så jag kanske passar in där ändå...

Vad som är AS och inte är ganska så svårt att kartlägga det finns vissa huvudgrupper som måste passa in, det kan du läsa på om du googlar lite.

Vi är alla olika och uppfostran våran bakgrund genetisktarv socialtarv osv spelar ganska så stor roll.

När jag va i Eksjö på Föreläsning så fick jag väldigt mycket information som var väldigt målande. Tex att AS aldrig ger presenter är ju inte helt vedertaget för det kan en AS visst göra men syftet eller varför en AS ger en present kan skilja sig stort ifrån vad man kan kalla normal tillstånd.

En med AS kan ha skyhög självinsikt. Jag har det i mängder det enda det hjälper mig är att jag förstår mig själv på ett bättre sätt men det gör mig inte i sociala miljöer/sammanhang. Jag kan dock hjälpa mig själv med strategier för hur jag ska hantera vardagen som är extremt viktig att den fungerar för mig efter som jag har barn boende hos mig på heltid.

Den information jag fick från föreläsningen var att man kunde själv-remitera sig till psyk. När jag väl ringde så gick det absolut inte utan att det skulle gå via "husläkare" Vårdcentral, och som jag nämnt så ville inte min läkare. Men han har ändrat sig något i sin uppfattning.

Jag kan på ett visst plan förstå att du är vemodig inför att ta upp frågan. Jag kände mig dumförklarad när min läkare sa NEJ! Direkt. Och han fick mig att tro att nä det är inget fel jag är normal och jag får reda ut problemen ändå. När jag läst och hört andra med AS berätta om sina liv är det precis som att jag får hela mitt liv förklarat och varför det ofta blir "fel". Varför jag inte kan behålla vänner osv. Saknar ansiktsuttryck talar med en monoton röst. Håller ofta monologer om sådant som jag tycker är intressant utan en blotta tanke på om övrigt sällskap är intresserade eller inte.

Specialintressen har jag men jag har också en förmåga att läsa på massor om ett ämne oftast djur sen när jag är klar är det ett avslutat kappitel och så börjar jag på något nytt.

Sen jag var ca 11 år gammal har jag levt mitt liv framför en dator, och hårt att erkänna på mina barns bekostnad. Jag kan också säga att mina barn har varit en otrolig motor till att jag ska fixa vardagen och söka hjälp våga ta upp frågan!

Idag har jag återhämtat mig ifrån utmattning syndrom en mycket djup depression och lider fortfarande av ångest och panikångest vilket jag gjort hela mitt liv så långt jag kan minnas. Jag blir fruktansvärt trött i många situation och jag kan till och med somna på olämpliga platser. Jag saknar ett filter till intryck och jag måste ha koll på precis allt allt allt, och jag vet sällan vart jag ska göra med min kropp. Jag är också klumpig spiller missar munnen med bestick missar munnen med koppar glas och spiller ner hela min tröja. Slår i fötterna i nästan allt och går in med hela axeln i dörrposter.

En av de jobbigaste sakerna är just att jag inte visar känslor. Folk tycker att jag är tråkig sur jämt blir inte glad reagerar inte på gåvor verkar otacksam osv. Att alltid bli frågad om jag är sur eller om jag mår bra är jobbigt. Ja jag kan sitta och skriva hur långt som helst här.

Vet inte om det jag skriver hjälper dig på något sätt överhuvudtaget. Det här är lite om vad jag slåss med dagligen.

Fremen skrev:När jag va i Eksjö på Föreläsning så fick jag väldigt mycket information som var väldigt målande. Tex att AS aldrig ger presenter är ju inte helt vedertaget för det kan en AS visst göra men syftet eller varför en AS ger en present kan skilja sig stort ifrån vad man kan kalla normal tillstånd.

Har svårt för den typen av "si och så tänker och gör en aspergare", skulle inte tro att mitt förhållande till presenter skiljer sig från något slags normaltillstånd (sen kvittar det och jag råkar vara normal eller inte på den punkten).

Men men föreläsningarna kanske kan ge något iaf.

Till TS - nej tycker inte du är ute och cyklar.
Jag var tvungen att ta det via husläkaren, vilket krävde en viss argumentation. Vilket f ö har krävts nästan hela vägen.

Ugglan skrev:

Fremen skrev:När jag va i Eksjö på Föreläsning så fick jag väldigt mycket information som var väldigt målande. Tex att AS aldrig ger presenter är ju inte helt vedertaget för det kan en AS visst göra men syftet eller varför en AS ger en present kan skilja sig stort ifrån vad man kan kalla normal tillstånd.

Har svårt för den typen av "si och så tänker och gör en aspergare", skulle inte tro att mitt förhållande till presenter skiljer sig från något slags normaltillstånd (sen kvittar det och jag råkar vara normal eller inte på den punkten).

Men men föreläsningarna kanske kan ge något iaf.

Till TS - nej tycker inte du är ute och cyklar.
Jag var tvungen att ta det via husläkaren, vilket krävde en viss argumentation. Vilket f ö har krävts nästan hela vägen.

Det var just syftet med det förläsaren sa, att personen hon tog upp ifråga fick inte sin diagnos baserat på att han gav presenter "för det gör inte en med AS". Det handlar inte om att man måste bete sig efter/enligt ett exakt mönster för att platsa in i diagnosen det vet alla som är här. Enda anledningen till varför jag tog upp det var just för att ägaren till tråden är tämligen osäker på vad är AS vad är inte. Och det kan skilja sig stort från vem man träffar när man tar upp frågan. Alltså man ska inte ge upp. Man får tjata och argumentera för sig. Vilket som du själv nämnt

Eftersom jag aldrig träffat TS så kan jag inte uttala mig så precis i TS fall.

Ibland kan det vara bra att vända på frågan också och försöka få klarhet i hur man uppfattas av sin omgivning. Konkret finns det inget lätt tillvägagångssätt för det.

För en kort tid sedan fick jag reda på att det märktes mer på mig än vad jag trott. Jag hade trott att jag i många situationer betraktades som åtminstone relativt normal. Nyligen fick jag reda på att verkligheten var en annan. Det är aldrig lätt att bedöma hur det egna agerandet uppfattas av andra. Det kompliceras också ytterligare av att folk generellt inte talar om sådant här för den person som uppfattas konstig eller rent utav jobbig. Skälen till detta är förmodligen flera och jag vill inte döma i sådana frågor.

Jag har nyligen fått möjligheten att samtala med en människa vars jobb är att vara skitjobbig mot människor. Det är jag enormt tacksam över! Jag har aldrig velat höra att allt går bra och det är det enda jag alltid fått veta. Nu får jag äntligen höra konkret kritik. Kritik som sträcker längre än "du borde le oftare och prata mer". Det är upplyftande att äntligen få höra hur mitt beteende påverkar andra.
Det är alldeles uppenbart att jag verkligen är väldigt en missförstådd, skev, konstig, ovanlig typ av person som beter mig som om det är alla andra som är obegripliga.

Nej, jag har ingen diagnos... än. Kommer nog inte skaffa det heller när hjälp och stöd finns på annat mindre byråkratiskt håll.

Jag känner allt starkare att det funkar inte. Jag är så trött. Min vardag tar slut på mig och jag har kämpat så mycket, alltid för att få det att funka, visa att jag klarar livet som vuxen med allt som krävs av mig. Jag vill inte ha det så här.

Jag insåg häromveckan att min mamma kanske inte bara är "speciell" utan att hon mycket väl skulle kunna passa in i autismspektrum. Ju äldre jag blir desto mer av hennes speciella egenskaper, som jag varit så irriterad på henne för, ser jag hos mig själv. Jag förstår henne. Jag tror att det handlar om att jag är vuxen nu, att jag har jobb och familj och så mycket mindre energi och utrymme för att anstränga mig lika mycket.

Min mamma har också ett intresse, kanske man kan kalla det, som hon ägnat sig åt dagligen sedan så länge jag minns. Hon har inget intresse av omvärden, jag har aldrig sett henne läsa en nyhetstidning eller se på nyheterna t ex. Har alltid bara varit intresserad av sådant som intresserar henne och inte ens brytt sig om det utöver det. Hon är godhjärtad och kärleksfull min mamma, men ser liksom ingenting om man inte säger det rakt ut.

Äsch, vad jag ville komma fram till är att jag behöver hjälp.
Jag behöver hjälp med att få till en vardag som funkar, i längden, som jag mår bra i. För jag har verkligen försökt men jag kan inte. Rent objektivt så kanske funkar det väl, men jag tar slut om och om igen, plockar ihop mig och fortsätter.

Finns det hjälp att få? Vad har jag för alternativ? Kan jag slippa gå via husläkare?

Och hur ska jag veta vad som är jag i det här? Tycker att det är svårt att säga vad jag klarar av och inte, för jag klarar av mycket bara jag pressar mig själv tillräckligt hårt- men det har ju konsekvenser. Kan jag ändå säga att jag klarar? Jag har haft stunder av "nu orkar jag inte mer" sedan flera år men uppenbarligen orkar jag ju,¨så det känns ju inte så trovärdigt. Men ändå smärtsamt. Skillnaden är nog att jag nu mer fått nog. Jag vill ha en förändring.

Känner igen mig en hel del i det du skriver och vet också att jag kämpade enormt länge innan det blev så att jag fick diagnos. Fast jag hade verkligen undvikit kontakt med sjukvården hur dåligt jag än mådde tills den dagen då allt bara föll. Jag satt bara i soffan och grät och kunde int sluta, allt var bara nattsvart och jag orkade verkligen inte resa mig upp. Då körde min dåvarande sambo mig till vårdcentralen där jag fick prata med en läkare som skrev remiss till kurator. Jag fick medicin och sen fick jag prata med kuratorn.

Efter någon/några gånger (minns inte riktigt) så tog jag upp några drag som jag hade som stämde överens med AS och hon reagerade på det. Jag fick följdfrågor som också visade sig stämma och nästa gång fick jag göra ett test för att hon ville se om det fanns någon anledning till utredning. Både hon och jag hade tänkt från början att jag hade återkommande depressioner, ångest och dessutom social fobi. Nu blev det så att jag så småningom utreddes och det visade sig att jag mycket riktigt hade AS. Så ge inte upp! Försök förklara för dem hur du mår och om du känner att du inte kan förklara det muntligt, skriv då ned precis hur det är och känns och låt dem läsa det vid nästa besök.

Jag är också hopplös på att gå in i en roll hos läkaren och verka gladare än jag är, jag vill inte klaga..

Alltså, hur gör man?
Kan man säga till husläkare att jag misstänker att jag har aspergers och be om en utredning, eller blir jag automatiskt diskvalificerad för utredning eftersom jag försöker självdiagnostisera mig själv?

Jag vet inte heller hur jag ska förhålla mig till sådant som "som på grund av din funktionsnedsättning har stora svårigheter att fungera i vardagen"

Alltså, jag har ju uppenbarligen inte svårigheter att fungera i vardagen eftersom jag tagit mig 30+ år genom mitt liv utan att någon har antytt att jag inte klarar det.

Men samtidigt, så har jag ju svårigheter - men det som märks är utmattningen som kommer av att leva på sin maximala förmåga mest hela tiden. Men räknas det? Dessutom så har jag en partner som jag stödjer mig på när det gäller praktiska saker, städ och fix och sådant, som min mamma inte klarade något bra när när jag bodde hemma och som jag inte hade klarat något bra om jag bott ensam. Räknas det?

Och hela den här sociala oförmåga-grejen- jag har ju jobbat så hårt på att inte låtsas om det, hur svårt det är. Skäms ju, tar emot att erkänna. Jag tror att jag kommer undan som "blyg" och "lite osäker" men har egentligen ingen aning om hur jag uppfattas. Svårt är det i alla fall.

annorlunda skrev: Försök förklara för dem hur du mår och om du känner att du inte kan förklara det muntligt, skriv då ned precis hur det är och känns och låt dem läsa det vid nästa besök.

Jag är också hopplös på att gå in i en roll hos läkaren och verka gladare än jag är, jag vill inte klaga..

Tack för ditt svar! Och tack för att du delar med dig.

Jag ska fundera på det där med att skriva ned- förmodligen är det en bra idé. Åtminstone ha med stödpunkter. Och bestämma mig för att stå på mig när det gäller dem, hur enkelt det än vore att svepas med i någon roll.

Ja många läkare på vårdcentraler kan faktiskt verka fullständigt amatörmässiga när det kommer till npf-diagnoser. När jag skulle få en remiss till psyk från min vårdcentral tog det först runt en månad att få en tid hos en läkare, de skulle boka in en längre stund så vi skulle hinna prata hette det (jag var klar och påväg ut från läkaren inom 15 minuter - vad är då ett kort besök??).

När jag kommer dit frågar läkaren lite frågor ang livssituation, skola, symptom etc, han säger sedan att han inte tror att jag har någon npf för att jag klarat gymnasiet med godkända betyg som motivation för detta. Kände att jag hade lust att dra en facepalm right there, någon amatörmässig ST läkare som inte tycktes ha minsta koll skulle altså avgöra om jag behöver vård när jag alldeles uppenbart vet att jag har bättre koll än denna s.k läkare gällande adhd som jag ville bli remitterad för...

Saken är att jag ringde till den psykmottagning inom öppenvården som jag tillhörde, och fråga hur jag skulle få komma dit om jag misstänkte att jag har adhd, de sade då att man bara kan komma dit via remiss från läkare, så jag satsade ju på det. "Läkaren" skrev sedan remissen, jag fick komma till denna psykmottagning, och vid första mötet så sade min psykolog att man kan komma dit med en s.k egenremiss som man kan skicka direkt dit istället för att gå via någon läkare som skriver en remiss....

edit: ja för att kanske även tillägga något till tråden: allmänläkare har inte kompetens för att avgöra hurvida du har någon npf-diagnos, sådant utreds och undersöks inom psykiatrin.

Japp, känner igen mig mycket i flertalet beskrivningar i tråden: Är kvinna, AS-diagnos i vuxen ålder, har barn, har jobbat och på något sätt klarat av vuxenlivet fram tills att jag kraschade totalt, efter en radda mindre krascher som jag tog mig upp ur innan dess. Ironiskt nog kraschade jag big time året efter utredningen, när jag delvis fått en förklaring på allt knas. Kanske för att fasaden utåt till slut fick vara sprucken, inför mig själv som inför andra. Jag var inte längre alldeles tvungen att ständigt låtsas och försöka passa in, vilket jag uppenbarligen adrig gjort fullt ut ändå.

Nog om mig - det du ska göra är att ta upp din misstanke om AS. Rakt upp och ner bara gör det. Förklara att du är på gränsen till total utmattning och en av de möjliga anledningar till det kan vara just AS. Att du läst om diagnosen och känner igen dig och vill ha klarhet.

Husläkare är enklast att få tid hos antar jag så börja där. Det spelar ingen större roll var du börjar bara du gör det någonstans - så här kan du ju ínte ha det, AS eller ej. Som förälder har du ett ansvar inför ditt barn att ta reda på vad som felar och vad som kan göras åt det.
Så brukar jag tänka när den egna självkänslan och viljan tar slut - det handlar inte om mig primärt eller om mitt mående utan om att jag måste orka vara en tillräckligt bra förälder åt mina barn.
För så är det ju faktiskt.

Lycka till!

Tack alla som besvarar min tråd!

LILITH_ skrev:.

Husläkare är enklast att få tid hos antar jag så börja där. Det spelar ingen större roll var du börjar bara du gör det någonstans - så här kan du ju ínte ha det, AS eller ej. Som förälder har du ett ansvar inför ditt barn att ta reda på vad som felar och vad som kan göras åt det.
Så brukar jag tänka när den egna självkänslan och viljan tar slut - det handlar inte om mig primärt eller om mitt mående utan om att jag måste orka vara en tillräckligt bra förälder åt mina barn.
För så är det ju faktiskt.

Lycka till!

Du har så rätt i det. I att "måste orka vara en tillräckligt bra förälder åt mina barn". Jag känner att jag inte klarar det längre, inte tillräckligt stor del av tiden, jag är inte den förälder jag vill vara- som jag skulle kunna vara och som jag har varit när jag var föräldraledig, innan jag behövde börja jobba igen. Har alltid haft en komplicerad relation till jobb, det tycks vara så mycket enklare för andra.

Jag kanske skulle kunna kämpa på i flera år till- men hon ska inte behöva växa upp med att ha det så. Och jag klarar det inte på egen hand, för hade jag klarat av att få min vardag att bli hållbar, en vardag att må bra och vila i, så hade jag redan gjort det, eller hur? För jag har verkligen försökt.

Att ha en ojämn begåvningskurva är nästan kutym, det är så gott som alltid bättre att fokusera vad du är bra på än vad du är dålig på. Annars så fastnar du lätt i den nedåtgående spiral som du beskriver.

Egenremiss skrev någon någonting om. Hur funkar det? Finns det bara i vissa landsting?

Jag har hört att kön till npf-utredning är två år. Stämmer det? (Gäller inte vårdgarantin här?).

Och vad kan man få för hjälp egentligen? Går remissen till utredningen eller får man remiss till en psykolog som ev gör en utredning?

Jag är doktorand, så jag hör väl till universitetets studenthälsa? Kan det vara ett bättre alternativ att gå via dem? Kanske de är "snällare"?