Varför är allt skapt så att man ska ha endast ett problem? Behöver man hjälp med AS så finns det (förhoppningsvis), men då utesluter det allt annat. Haft en snäll pedagog som lyssnat till sådant som inte ingår i hennes arbetsuppgifter, det har verkligen hjälpt. Men oftast är det inte så. Boendestödet har ibland hjälpt för att jag är kroniskt sjuk och inte orkar alltid. Men det är oxo utanför hur det är skrivet.

Jag har fått det OK tack vare folk som inte gör som de "ska".

Om man har både AS och psykiska problem ska man splittra sig själv och komma helt oaspig till psykvården iom att de ofta inte kan aspergers. Skulle ja ngn gång behöva samarit så inte fan kan de aspergers.....

Fattar någon dilemmat? Man måste alltid kapa bort en bit av sig själv annars får man ingen hjälp. Jag tycker det är lite läskigt. Hade med en autismexpert till läkaren en gång för att det inte skulle bli missförstånd. Läkaren hatade att jag tagit dit någon och vägrade tala med denne. Låtsades som hjälparen inte ens var i rummet...

För min del handlar problemet mer om att det inte finns någon hjälp att få, dvs finns ingen existerande hjälp som skulle hjälpa. Däremot har jag snabbt lärt mig att man inte ska tala om att man har AS när man går till primärvården. De kommer då att skylla i princip allt man kan tänkas söka för på antingen hypokondri eller mental utmattning/stress. Vansinnigt irriterande.