För ett tag sen hörde jag Nåkkve Balldin föreläsa. Han pratade om att många med aspergers har behov av att kunna gå undan. Jag har försökt förklara det för så många genom åren, men ingen har fattat. Så skönt att Nåkkve fattat. Känner du igen dig? Nu har jag världens problem. Jag klarar inte av familjesammankomster, pga mitt behov av att kunna gå undan och hur jag hånats för det, ofta vid såna tillfällen. På lördag ska vår dotter gifta sig. Jag tror inte att jag klarar av att vara med. Sånt kaos av känslor och folk, som kan bli sura om jag inte orkar o s v. Jag är så trött på att vara den som man pratar skit om eller tycker synd om, den som folk stirrar undrande på. Känner du igen dig? Något råd inför lördagen?

Tror det viktigaste här är att du måste våga köra över andra folk.

Det innebär inte att våldgästa dotterns bröllopsnatt. Men väl att man kanske "får ont i benen och måste ta en promenad" även om "det är så trevligt här". Lär dig själv att hitta på passande ursäkter. Precis så som NT-folket gör utan att ha några samvetskval. Det andra är att inte undfalla för grupptryck till sådant som inte fungerar i längden.

Samvaro skall vara en ömsesidig affär annars kan man göra något roligare.

1) Kolla upp lämpliga platser att smita undan till
2) Tänk igenom ursäkter som är bra nog att godtas av omgivningen
3) Hitta någon som du kan prata med, så kanske du kan smita undan utan att lämna platsen
4) Se till att ha tillgång till bil om så behövs
5) Distraktioner.. tidningar, laptop osv
6) Hitta acceptabel ursäkt till att sammankomsten behöver bli kort

Vad som fungerar är väldigt beroende av omständigheterna så du får tänka igenom

plåtmonster skrev:Tror det viktigaste här är att du måste våga köra över andra folk.

Det innebär inte att våldgästa dotterns bröllopsnatt. Men väl att man kanske "får ont i benen och måste ta en promenad" även om "det är så trevligt här". Lär dig själv att hitta på passande ursäkter. Precis så som NT-folket gör utan att ha några samvetskval. Det andra är att inte undfalla för grupptryck till sådant som inte fungerar i längden.

Samvaro skall vara en ömsesidig affär annars kan man göra något roligare.

1) Kolla upp lämpliga platser att smita undan till
2) Tänk igenom ursäkter som är bra nog att godtas av omgivningen
3) Hitta någon som du kan prata med, så kanske du kan smita undan utan att lämna platsen
4) Se till att ha tillgång till bil om så behövs
5) Distraktioner.. tidningar, laptop osv
6) Hitta acceptabel ursäkt till att sammankomsten behöver bli kort

Vad som fungerar är väldigt beroende av omständigheterna så du får tänka igenom

Åh vilka bra tips!

Tack för tipsen. Tyvärr är mina besvär större än så. Jag har tvingats fatta beslutet att inte gå på varken vigsel, middag eller mottagning. Min kropp pallar inte för den stressen, paniken, smärtan. Alla tidigare kränkningar i såna sammanhang gör det omöjligt. När jag försöker tänka positivt att jag är med, då stänger hjärnan av. Den vill inte "go there". Då kommer nästa problem. Omgivningens respons. Kommer min svärmor låta mig vara ifred osv. Och jag avskyr att min stol kommer att vara tom på middagen. Jag skulle sitta vid hedersbordet, eller vad det heter. Den tomma stolen påminner de andra och mig om mitt utanförskap.

Å. vad tråkigt att du inte ens kan vara med på vigseln. Då är det ju annars ingen konversation, det är prästen/vigselförrättaren som talar och musiken som spelas.

Hur tar din dotter det att du inte kan vara med?

Åk dit med egen bil och stanna i en timme på hedersbordet. Prata med de bordsgrannar som du gillar. Försvinn efteråt sedan diskret tillbaks till bilen och åk iväg med "trasig mobiltelefon" ..?

Lite som en kommandoräd

Känns det helt emot, så gör något annat. Livet är för kort för att vara socialslav.

Hej VUMAA.
Vet inte om jag har nått bra råd att ge. Vill bara säga att jag förstår precis vad du menar. Känner igen mig. Jag anser att vi med AS har full rätt att känna så och det är inget fel med det. Problemet vi brottas med är att vi lever i ett samhälle som är uppbyggt av regler och rutiner som är bestämda av en majoritet som vi själva inte tillhör.
Hoppas det löser sig på något sätt.

Cantabile skrev:Hej VUMAA.
Vet inte om jag har nått bra råd att ge. Vill bara säga att jag förstår precis vad du menar. Känner igen mig. Jag anser att vi med AS har full rätt att känna så och det är inget fel med det. Problemet vi brottas med är att vi lever i ett samhälle som är uppbyggt av regler och rutiner som är bestämda av en majoritet som vi själva inte tillhör.
Hoppas det löser sig på något sätt.