fföd=hög

Jag skulle vilja sluta med pillren. Kunna stå emot alla intryck och känslor som är rena storm i haven. Men det går nog inte
Dessa symptom går jag med dagligen, ibland utesluts några men i princip så:

Förtvivlan
Ångest i sådan grad att jag har svårt att få kroppen att röra sig. Måste verkligen befalla och jobba med hjärnan, annars står jag still.
Likgiltighet
Irritation
Ilska
En trötthet som skriker att jag måste få sova
Värk i leder, muskler.
Tvångstankar
Stress
Hyperaktiv




Och dessa har jag inom loppet av en dag. En dag!
Jag äter bra, rör på mig och försöker göra saker jag tycker/tyckt var kul.

Avskyr alla former av antidepp piller eller piller som är gjorda för folk med Asperger/ADHD osv, då de bara gör mig till ett apatiskt rövhål.

Jaha, då gav jag upp och inser att jag inte står ut med mig själv längre. Så jag har tagit Fluoxetin nu igen. Problem bara hopar sig och det blir för mycket... Och jag blir ingen bättre människa av att vara mer känslosam...
Och jag som var på väg att bli en blodgivare...

Det är jäkligt tragiskt att omvärlden ställer så höga krav på en att man inte kan/få vara sårbar.

Det är faktiskt inte omvärlden. Det är jag själv som blir för mycket för mig själv.

Joakoni skrev:Det är faktiskt inte omvärlden. Det är jag själv som blir för mycket för mig själv.

För mycket känslor som väller över inombords?

Ja, ungefär. Som gör allt det övriga oöverskådligt. Behöver lite förnuft och perspektiv.

Joakoni skrev:Ja, ungefär. Som gör allt det övriga oöverskådligt. Behöver lite förnuft och perspektiv.

Precis så blir jag helt utan. Hatar detta, men vad gör man. Man får väga upp vad konsekvenserna blir utan.

Kolla upp det där, jag har för mig om att fluoxetin är okej när man ger blod!

Joakoni skrev:Och jag som var på väg att bli en blodgivare...

"Får man lämna blod om man äter antidepressiv medicin?

Vissa typer av antidepressiv medicin anses öka risken för att blodgivaren svimmar i samband med tappningen. Därför krävs 4 veckors uppehåll med medicinering innan blodgivning kan ske. Andra typer av antidepressiv medicin har ej denna biverkan, varför de ej utgör hinder för blodgivning."

Tack! Jag ringer och frågar.

Joakoni skrev:Jag vill bara dela med mig, att nu efter 3,5 år har jag slutat att ta antidepressiva medel och mår faktiskt bättre!
Jag menar inte att jag är bara glad, men innan hade jag redan befunnit mig i ett tillstånd då jag slutade vilja någonting överhuvudtaget.
Visst behövde jag vila ifrån mig själv och min intensitet men det går inte att stänga av bara svåra och smärtsamma känslor. Man stänger av alla, också de goda, slutligen också livsvilja i mitt fall...
Meningen med det hela var att jag skulle vara en bättre mamma till mina barn. Men till sist blev jag inte det i alla fall. Bättre med en arg och grinig mamma, som bryr sig och kramas och skrattar emellanåt, än en likgiltig och frånvarande sådan.
Jag lever och det gör ont. Men jag lever.

börja med valium i stället effekten är mycket häftigare..

Själv ska jag börja med antideppen igen.. Behöver den så jävla mycket!

Jag vet inte vad jag ska göra, utan medicin är jag väldigt sårbar och tål inte stress och motgångar, det leder till kraftig ångest, och jag kan inte handla mat pga panikångest. MEN jag har alla mina känslor och jag är mig själv mer, det känns som om jag inte kan acceptera att äta medicin, det förstör min livskvalité = Förstör mitt liv = Inget riktigt liv. Så vad fan ska man göra egentligen?? Det är ju inte klokt att behöva äta medicin som dämpar alla känslor, att aldrig vara hjärtligt glad/lycklig utan dessa känslor så lever man inte anser jag. När jag åt Zoloft förr, var på min mormors begravning, jag kunde inte fälla en enda tår, det var fruktansvärt!
Så jag funderar på att skita i all medicin och bli sjukpensionär och utnyttja LSS, eller någon som har ett bättre tips?

Känner igen det här med Zoloft (Sertralin) - det åt jag när min mamma dog, blev helt zombifierad. Fluoxetin är bättre för mig, jag inser att jag kommer att behöva den i perioder. Annars - samma dilemma.

Jag tycker det är så märkligt att så många får just Fluoxetin utskrivet, det var ju den första SSRI som kom till Sverige och anses "gammal", min läkare sa att Fluoxetin skrivs knappt ut nu för tiden. Vad är det för speciellt med just Fluoxetin, är den bättre än de andra SSRI?

Det är den enda som inte berövar mig på energi, dessutom den enda som inte orsakar viktuppgång, snarare tvärtom.

Alltså, jag har provat bara Fluoxetin, Sertralin och Venlafaxin.

Jag tror man skriver ut beprövade mediciner för att de anses säkra och för att man väl känner till biverkningarna.

Jag får ge blod! Måste bara gå först 4 veckor på samma dos.

Jag har käkat olika slags antidepp sedan jag var 14 och nu är jag 37

Det är hoppfullt att läsa att det går att sluta.

Dags att sluta då, tycker jag, speciellt som jag ine tycker att de "hjälper" mig så värst mycket. Jag är ju ändå jag. Jag har haft diag nosen recidiverande depression med psykotiska inslag, men inte känt mig deprimerad sen jag var 10 år. Arbetsoförmögen har jag varit vid många tillfällen, därav medicinerna. Men nu vet jag att jag har AS och bör leva mitt liv lite annorlunda än jag gjort hittills, och undvika (förhoppningsvis) dessa utmattningssvackor som jag (och vården) tidigare tolkat som nåt slags depression.

Dessutom måste jag medge att senast jag blev medicinerad var det främst för att jag inte stod ut med mitt huvud och mig själv, och därför ville ändra på min hjärnkemi. För tänk om det var nåt som fattades där? Jag upplevde mig själv som så konstig och bristande på många sätt. Deprimerad? Nej, jag har nu läst mig till att det är typiska AS-drag jag har.

Jag har alltid varit min egen medicinexpert och oftast fått läkare att skriva ut vad jag vill. Senast ville jag ha voxra och det fick jag, och den har jag tyckt om. Första medicinen som öht haft positiva effekter, om man inte räknar dövande zombieeffekter som vissa mediciner ger som positiva. Det gjorde jag ett tag.

Nu har jag kommit fram till att jag vill sluta käka medicin. Trots allt var det jag som ville ha medicinen och fick som jag ville. Utan egentlig underliggande sjukdom. Nu vill jag se hur JAG är på riktigt, det är ett tag sen dess (23 år...)

Det jag är rädd för är utsättningsbesvär och det faktum att min hjärna kan vara skadad efter så många års experimenterande. Jag undrar hur länge det kan ta innan den börjar funka igen... Lyckligtvis har min senaste medicin varit just voxra som inte är SSRI. Sen är jag också rädd för viktökning, och för att bulimin ska aktiveras igen. Ett av skälen till att jag ville ha just voxra var min ätstörning, den skulle ju ha aptitdämpande effekter. Visst, så länge jag hade insättningsbesvär så funkade det ju.

Nu är jag medicinfri andra dagen, går bra än så länge.

Jag försökte trappa ned på SSRI (Sertralin) före jul. Det gick inget vidare.

Första två veckorna var det kul. Kände mig energisk till både kropp och själ. 'Vårkänslorna' flödade...

Sedan blev jag allt mer irriterad. Tankeverksamheten malde på som en väderkvarn i frisk vind utan att jag kunde stoppa den. Inga bra tankar. Bara ett ändlöst ältande...

Till sist kände jag mig bara deprimerad och livstrött. Då bestämde jag mig för att skippa nedtrappningen och återgå till min vanliga dos. Sedan tog det någon månad innan jag var tillbaka i min vanliga form.

Jag kommer nog att försöka trappa ner fler gånger. Men inte än på ett bra tag

Jag känner igen det här, världen blir färgstark, tjoho och hejsan, sedan blir den för mycket, till sist klarar jag inte av att sortera intryck och tankar. Jag håller mig till en låg dos Fluoxetin.