Hej!

En 11-årig kille i vårt fotbollslag för funktionshindrade har "ADHD och lite annat sånt där" som vår tränare uttryckte det en gång när han försökte förklara för någon varför den 11-årige killen skulle få vara med i vårat lag eftersom han inte går på särskola.

Han kommer ofta fram och ska knuffas eller bråka. På förra träningen kom han och tiggde om att få ställa sig före mig i kön när vi skulle skjuta mål på volley. När jag lugnt stod kvar på min plats i kön ställde han sig ändå framför mig. Sedan sade han: "Om du vill ha kvar din plats i kön, spring dit och tillbaka". Jag stod lugnt kvar och lät honom hållas.

Hur ska man bemöta ett sådant beteende? Jag menar, den killen kommer ju få problem i livet om han inte lär sig vanligt hyfs. För några veckor sedan retade han en annan kille som blev lessen och sprang iväg så långt att han inte återfanns förrän efter träningens slut.

Inte kan det väl vara Asperger? Tror det är mer åt ADHD-hållet. Han hörs och syns mest. Tar bollar för andra, försöker att få komma först, vill inte vara sist, har svårt att vara tyst och lyssna.

Någon som har några tankar?

Hälsningar

Lilla Gumman

Blir en sån snubbe omöjligt som vuxen, eller blir han en Zlatan?

Måste man ha diagnos på en person bara för att han är jobbig? Det är det här diagnosmakandet som gör mig skeptisk till ADHD-snacket. Man ska sjukdomsförklara alla som inte passar in i mallen. Och vad i helvete är det som säger att en 11-årings uppförande skulle ha det minsta att göra med en 22-åring eller 33-årings? Det kan hända mycket på den tiden.

Han kan väl ha både AS och ADHD? Envis som en aspergare och utagerande som en med ADHD.

Men oavsett vad han har, så är det upp till föräldrar och lärare att inpränta hyfs i honom. Funktionshinder är inget fribrev för att bete sig ohyfsat.

Våld lönar sig alltid i skolan annars för att andra inte orkar/vågar säga stopp, man får sin vilja fram.

Bjäbbmonstret skrev:Måste man ha diagnos på en person bara för att han är jobbig? Det är det här diagnosmakandet som gör mig skeptisk till ADHD-snacket. Man ska sjukdomsförklara alla som inte passar in i mallen. Och vad i helvete är det som säger att en 11-årings uppförande skulle ha det minsta att göra med en 22-åring eller 33-årings? Det kan hända mycket på den tiden.

Det stod ju att det var en "11-årig kille i vårt fotbollslag för funktionshindrade har "ADHD och lite annat sånt där"", det visar ju att han har en diagnos.

Nej, alla störiga killar växer inte upp till vuxna med problem. Å andra sidan så brukar killar med problem (som hamnar på ungdomshem och fängelse) ha varit problembarn. "Redan på dagis förstod vi hur det skulle gå."

Alien skrev:Det stod ju att det var en "11-årig kille i vårt fotbollslag för funktionshindrade har "ADHD och lite annat sånt där"", det visar ju att han har en diagnos.

Det kanske han hade. Men det var inte det som var min poäng.

Savanten Svante skrev:Blir en sån snubbe omöjligt som vuxen, eller blir han en Zlatan?

Precis, jag tycker grabben låter som en vinnarskalle. Att vara snäll, lydig & foglig är väl sen länge idealet i det här landet. Ställa sig i kön och snällt vänta på sin tur. Men jag tycker det är fel. Titta bara på alla diktatorer; vad de vill ha är totalt lydiga undersåtar. Det vill förresten alla ledare. Och långt ifrån alla ledare är bra ledare. Det är bara sunt att vara upprorisk, det tyder på att man har guts, att man vågar säga ifrån. Det är ett tecken på integritet. Till mig sade de att det hörde till tonåren, men jag var likadan innan och är nog fan ännu mer rebellisk nu. Kan inte med den här fårskocksmentaliteten, jag är en varg!

Att trängas och bråka och få andra barn att gråta, det är alltså att vara en vinnarskalle? Jag tycker det låter som att vara en mobbartyp som går fram som en ångvält över andra. Det är möjligt att det ger framgång, iaf sen han lärt sig vilka han ostraffat kan köra över och vilka inte. Men inte är det nåt som jag tycker är eftersträvansvärt.

Alien skrev:Att trängas och bråka och få andra barn att gråta, det är alltså att vara en vinnarskalle? Jag tycker det låter som att vara en mobbartyp som går fram som en ångvält över andra. Det är möjligt att det ger framgång, iaf sen han lärt sig vilka han ostraffat kan köra över och vilka inte. Men inte är det nåt som jag tycker är eftersträvansvärt.

Nej, naturligtvis är det inte ok att vara elak. Å andra sidan har jag inte hela bilden klar för mig, det har ingen av oss. Därför tolkar vi texten på olika sätt, utifrån vilka bagage vi har.

Sen förstår jag inte varför Lilla Gumman spelar fotboll tillsammans med barn. Är du tränare eller något?

Först undrar jag varför du frågar, om det är för att kunna behandla honom på ett mer ändamålsenligt sätt eller nåt annat?

Få människor är som formulär 1 a-mallen av t ex AS eller ADHD, dvs en töntig typ med tjocka glasögon som talar som en professor med entonig röst och då mal på om tågtidtabeller, dinosaurier eller fiskars maxvikt i första fallet och en liten kille som rusar runt och slåss och klättrar i gardiner.

Sen är det så att många har nåt från flera syndrom eller tillstånd, som AS, ADHD, Tourettes eller nåt annat. Och diagnoserna överlappar väldigt mycket, massor som finns i AS finns i ADHD och tvärtom, som att vara motivationsberoende och ofta driva igenom sin vilja för att få göra det man själv vill (om man inte saknar motor vill säga, såna finns också). Perceptionsstörningar och problem med exekutiva funktioner finns hos båda osv osv.

Så finns det mycket som går på tvärs, om man tittar på standard-AS-diagnoskriterier och drag och så motsvarande inom ADHD. T ex att vilja ha saker på samma sätt och att ständigt vilja testa nytt och vara våghalsig! Man kan vara väldigt förvirrande för sig själv och andra, om man har båda två. (Jag om någon vet hur det är att ha motstridiga lika starka impulser...)

Människor med npf kan också ha få men svåra drag av nåt, eller lite av många drag fast inte så betungande, och så vidare. Dessutom är man en individ med en personlighet som är formad av annat arv än npf-arvet. Man är också formad av miljö, andras förståelse eller brist på förståelse osv osv.

Allt det tycker jag du ska fundera på, och så tycker jag du ska läsa mer om ADHD och kanske även AS och bilda dig en egen uppfattning om pojken, om du vill förstå honom bättre och det verkar du ju, om du öppnar en tråd för det.

Vill du läsa nåt lättfattligt och överskådligt så rekommenderar jag

http://adhdinfo.se och http://autismforum.se samt en pdf som heter Barn som väcker oro. Har inte länkadressen i huvudet, men den är bra och åskådlig så googla gärna fram den.

Hoppas jag inte lät för mycket som jag predikade. Och gjorde jag det så får jag leva med att jag gjort det än en gång...

Prata med honom?
Förlara TEAM-tanken. OM han inte förstår bör han inte delta i lagspel.

Visa att andra blir ledsna och arga på honom, vilket gör att de blir sura och onda cirklar startar. Jag har faktiskt som ung hållt en redig adhdare i nacken, men han var inte elak och det gick att förklara, om än inte hindra att beteendet upprepades. När han åt fick man sitta med och säga "maten" och 5-6 gr under maten stoppa honom rent fysiskt från att flyga iväg när ngt intressant dök upp som han koncenterade sig på. Det var 300 elever på skolan, han ver den ende som var så hyperaktiv, om man nu antar att 5-15% har npf problem.

Säg ifrån, förnedra honom inte genom det och kanske ska man låna in lite BDSM-tankar med "stoppord"?

Jag förstår att det här inte är annat än välment, men jag blir ändå sur.

Npf-diagnoser är nära släkt med varandra, många har dubbeldiagnoser och/eller att både ad/hd och asperger etc kan förekomma i en släkt, så jag tycker inte det är så jättekul att läsa taskigheter om ad/hd på ett aspergerforum.

Så jag gör först ett citat, och byter sedan ut några ord mot några andra.

Mardröm skrev:Jag har faktiskt som ung hållt en redig adhdare i nacken, men han var inte elak och det gick att förklara, om än inte hindra att beteendet upprepades.

Jag har faktiskt hållit en redig aspergare i nacken, men han var inte elak och det gick att förklara, om än inte att hindra att beteendet upprepades.

Mardröm skrev: När han åt fick man sitta med och säga "maten" och 5-6 gr under maten stoppa honom rent fysiskt från att flyga iväg när ngt intressant dök upp som han koncenterade sig på.

När han åt fick man sitta med och säga "maten" och 5-6 gr under maten stoppa honom från att börja pladdra om sitt specialintresse som han koncenterade sig på.

Mardröm skrev: Säg ifrån, förnedra honom inte genom det och kanske ska man låna in lite BDSM-tankar med "stoppord"?

Ja, och om man nu är inne på BDSM Varför då nöja sig med stoppord. OBS!!! Detta skulle föreställa ironi...

Alien skrev:Men oavsett vad han har, så är det upp till föräldrar och lärare att inpränta hyfs i honom.

Jag bortser från just det konkreta exempel som tråden inleddes med, och tänker nu istället mera generellt. Och vill då bara påpeka att både ad/hd och asperger ju många gånger kan förväxlas med "dålig uppfostran".

"Inpränta hyfs" låter som en fras från en annan tid...

Du är inte den enda här som har diagnos, grabben, Se så, gå och ställ dig sist i kön nu.

Sabina skrev:

Alien skrev:Men oavsett vad han har, så är det upp till föräldrar och lärare att inpränta hyfs i honom.

Jag bortser från just det konkreta exempel som tråden inleddes med, och tänker nu istället mera generellt. Och vill då bara påpeka att både ad/hd och asperger ju många gånger kan förväxlas med "dålig uppfostran".

"Inpränta hyfs" låter som en fras från en annan tid...

Jag är väl från en annan tid då men för den skull har jag väl rätt att yttra mig ändå.

Och att lära sig ta hänsyn till andra blir aldrig omodernt. Givetvis kan det vara svårare och ta längre tid för barn med diagnos, men det är inte samma sak som att man ska ge upp och tänka "låt honom göra som han vill, han förstår inte bättre".

Alien skrev:

Sabina skrev:

Alien skrev:Men oavsett vad han har, så är det upp till föräldrar och lärare att inpränta hyfs i honom.

Jag bortser från just det konkreta exempel som tråden inleddes med, och tänker nu istället mera generellt. Och vill då bara påpeka att både ad/hd och asperger ju många gånger kan förväxlas med "dålig uppfostran".

"Inpränta hyfs" låter som en fras från en annan tid...

Jag är väl från en annan tid då men för den skull har jag väl rätt att yttra mig ändå.

Och att lära sig ta hänsyn till andra blir aldrig omodernt. Givetvis kan det vara svårare och ta längre tid för barn med diagnos, men det är inte samma sak som att man ska ge upp och tänka "låt honom göra som han vill, han förstår inte bättre".

Det kan vara situationsbundet, hur mycket man behöver lära sig ta hänsyn till andra. (Poängterar återigen att jag alltså nu pratar generellt, och inte om det faktiska exemplet i början av tråden).

För jag tror faktiskt att det finns situationer när man ska "ge upp" och tänka "låt honom (eller henne) göra som han(hon) vill. För han/hon förstår bättre."

Det är inte av misstag som negationen här utelämnades.

Hej!

Vad jag menade var, hur man ska bemöta en sådan personlighet. Att ignorera det är väl inte bra i längden. Att markera "låt bli!" kan lätt göra att det leder till tjafs. Dessutom är jag rätt intresserad av hur jag kan förbättra mina relationer till andra människor.

KrigarSjäl:
Handikappfotbollen är för stående, klass U. Klass U är för utvecklingsstörda och andra inom peronkrets 1. Dyslexi, ADHD, DAMP och liknande brukar också kunna räknas dit. Inom handikappfotbollen finns det inga åldersgränser. För det allra mesta är handikapplagen mixlag, för både killar och tjejer i alla åldrar. Den yngsta kan vara i lågstadieålder, den äldsta runt pensionsåldern. Jag började spela fotboll hösten 2006. Som barn var jag dålig på idrott och mina föräldrar ansåg att det inte fanns någon lämplig fritidssysselsättning jag kunde ägna mig åt. Först som vuxen har jag själv kunnat välja. Och det är klart, om jag väger för mycket, har dålig kondition etc. kan jag ju inte börja i damlaget.

Hälsningar

Lilla Gumman

Sabina skrev:Jag förstår att det här inte är annat än välment, men jag blir ändå sur.

Npf-diagnoser är nära släkt med varandra, många har dubbeldiagnoser och/eller att både ad/hd och asperger etc kan förekomma i en släkt, så jag tycker inte det är så jättekul att läsa taskigheter om ad/hd på ett aspergerforum.

Taskigheter? Jag har faktiskt också AD/HD.
Fast egentligen borde det nog stå ADD.

Jag har faktiskt hållit en redig aspergare i nacken, men han var inte elak och det gick att förklara, om än inte att hindra att beteendet upprepades.

Ja, vore det helt fel alla ggr?
Många aspergare är ju efterblivna och aggresiva.

När han åt fick man sitta med och säga "maten" och 5-6 gr under maten stoppa honom från att börja pladdra om sitt specialintresse som han koncenterade sig på.

hehe, ja, jag känner mig inte ett dugg sårad. Däremot kan det nog ha varit, och fortfarande är så till en del. Men det är en grav skillnad på att springa från matbordet till lekplatsen och fastna i en diskussion/utläggning.
"glöm inte maten, den kallnar" kunde väl varit kloka ord?

Mardröm skrev: Säg ifrån, förnedra honom inte genom det och kanske ska man låna in lite BDSM-tankar med "stoppord"?

Ja, och om man nu är inne på BDSM Varför då nöja sig med stoppord. OBS!!! Detta skulle föreställa ironi...

Ja, det hoppas jag, saken är ju att han ska förknippa "stoppordet" med att han har en aktivitet han utför och komma på att han skenar.

Som jag sa, detta var EN elev av 300.
Enigt forskningen har ju 5-15% NPF, de flesta adhd, så detta var ett extremfall. Låt oss säga att 5% har adhd. Det skulle vara 15 elever på skolan.
Av dessa 15 hade alltså en, snäll och rolig kille, extrema koncentrationsproblem vad gäller en så enkel sak som att sitta och äta sin mat. Såg ingen annan som ens var i närheten. De andra adhdarna åt väl maten snabbt, ställde till ngt ibland, jag vet inte, min roll var inte vårdare, men killen kunde INTE lämnas ensam när nåt skulle göras, ha kunde verkligen inte sitta still på stolen, på ett så uppenbart sätt att han var ett extremt typfall.

"Inpränta hyfs" låter som en fras från en annan tid...

Yeah, jag slipper ha hyfs. Jag är sjuk. Sådeså. Har papper på det. Sådeså. Du mobbar mig för mitt handikapp. Sådeså.

Sabina skrev:För jag tror faktiskt att det finns situationer när man ska "ge upp" och tänka "låt honom (eller henne) göra som han(hon) vill. För han/hon förstår bättre."

Det är barn (med t.ex AS och/eller ADHD) med föräldrar som resonerar så, som växer upp och blir totalt odrägliga.
Det spelar ingen roll hur dåligt personen mår, eller hur arg den är, elakt/taskigt/sårande beteende är aldrig acceptabelt!

Min dotter med AS kan bli våldsamt arg (även om det sker mer sällan nu) och jag har aldrig någonsin accepterat att hon beter sig hur som helst, eller på något sätt ursäktat henne för att hon har AS. För det är ingen ursäkt för att vara elak och/eller taskig.

Föräldrar som har ursäktat barnen och låtit dem hållas med dåligt beteende har fått barn som vid vuxen ålder tror att de är centrum i universum och att alla ska ta hänsyn till dem, men de behöver aldrig ta hänsyn till någon annan.
Ser du att man på så vis skadar barnen mer än man hjälper? För vilken person vill/orkar/kan vara vän med en sådan människa som jag beskrev?

Jag särbehandlar inte min dotter. Jag behandlar henne som vilken annan 10-årig tjej som helst, och ska jag våga mig på att göra en bedömning så är det precis så hon vill ha det.

tahlia skrev:

Sabina skrev:För jag tror faktiskt att det finns situationer när man ska "ge upp" och tänka "låt honom (eller henne) göra som han(hon) vill. För han/hon förstår bättre."

Det är barn (med t.ex AS och/eller ADHD) med föräldrar som resonerar så, som växer upp och blir totalt odrägliga.

Bra att du skriver "t.ex.". För man behöver förvisso inte ha AS och/eller ADHD för att vara odräglig.

Men det känns som om du missförstår vad jag menar. Och det är mycket möjligt att det beror på att jag inte uttrycker mig tillräckligt klart.

tahlia skrev:Föräldrar som har ursäktat barnen och låtit dem hållas med dåligt beteende har fått barn som vid vuxen ålder tror att de är centrum i universum och att alla ska ta hänsyn till dem, men de behöver aldrig ta hänsyn till någon annan.
Ser du att man på så vis skadar barnen mer än man hjälper? För vilken person vill/orkar/kan vara vän med en sådan människa som jag beskrev?

Det bästa tror jag är om man kan vara "centrerad". I sig själv. Och att man har lärt sig ta hänsyn till sig själv och sina egna känslor.
Också.

tahlia skrev:Jag särbehandlar inte min dotter. Jag behandlar henne som vilken annan 10-årig tjej som helst, och ska jag våga mig på att göra en bedömning så är det precis så hon vill ha det.

Jag tycker det är helt okej om föräldrar särbehandlar sina egna barn. Och kärbehandlar dem lite extra. Egna barn är ju inte vilka barn som helst, och inte utbytbara mot vilka andra barn som helst.

Sabina skrev:

tahlia skrev:Jag särbehandlar inte min dotter. Jag behandlar henne som vilken annan 10-årig tjej som helst, och ska jag våga mig på att göra en bedömning så är det precis så hon vill ha det.

Jag tycker det är helt okej om föräldrar särbehandlar sina egna barn. Och kärbehandlar dem lite extra. Egna barn är ju inte vilka barn som helst, och inte utbytbara mot vilka andra barn som helst.

Nu är det du som missförstår mig. Mina barn kommer först för mig i alla lägen och det finns inga viktigare människor.
Det jag menar är att jag inte behandlar henne som "en 10-årig tjej med AS" utan som en "vanlig 10-årig tjej".

Jag ursäktar alltså inte när hon t.ex slänger ur sig elaka saker till sin syster med motiveringen att hon har AS.

Blev det klarare nu?

tahlia skrev:Mina barn kommer först för mig i alla lägen och det finns inga viktigare människor.

Bra! Jag tycker man kan ha egna barn som "specialintressen".
(Fast det är nog bra att ha några andra intressen också, än sina barn.)

tahlia skrev:Det jag menar är att jag inte behandlar henne som "en 10-årig tjej med AS" utan som en "vanlig 10-årig tjej".

Jag ursäktar alltså inte när hon t.ex slänger ur sig elaka saker till sin syster med motiveringen att hon har AS.

Men kan inte systern slänga ur sig elaka saker hon också? Med motiveringen att hon har det extra jobbigt i livet eftersom hon har ett syskon med AS.

Syskon tenderar ju att visa en slags "syskonkärlek" för varandra.