Är det någon annan som känner igen sig i att i princip inte minnas en sekund från er barndom?
Jag minns i princip ingenting som hände innan jag var 16 (är snart 23 nu). Visserligen var jag mobbad under hela skolgången, men det var inget annat som var speciellt traumatiskt, förutom att jag fungerade väldigt dåligt socialt. Självklart är detta till stor del en produkt av förträngning, men tror ni att det också kan ha något att göra med att man med ett autismspektrumtillstånd har närmare till dåligt episodminne?

Finns en viss koppling mellan asperger syndrom och en försämrad förmåga att minnas tid och händelser men det är ett problem som borde finnas hela tiden och inte enbart beröra barndom. Har självt ett fruktansvärt dåligt episodminne men ett semantiskt minne som klart är över det normala, gissning att det är vanligt bland personer med asperger syndrom men det kanske bara är en stereotyp. Koppling mellan försämrat episodminne och asperger tycks finnas och verkar vara något man överlag är någorlunda överens om.

Eleven adults with AS and fifteen matched comparison participants were asked to recall autobiographical memories from three lifetime periods and for each memory to give either a remember response (autonoetic consciousness) or a know response (noetic consciousness). The pattern of results shows that AS participants recalled fewer memories and that these memories were more often rated as known, compared to the comparison group. AS participants also showed differences in reported identity, generating fewer social identity statements and more abstract, trait-linked identities. The data support the view that differences in both memory and reported personal identities in AS are characterized by a lack of specificity.

Autobiographical memory, autonoetic consciousness, and identity in Asperger syndrome

Där påstås det att det finns en koppling och det finns fler liknande studier (tyvärr bara sett små) som kommer fram till liknande eller samma resultat, att personer med asperger ofta har ett sämre "episodminne".

"Autonetic consciousness" och "autobiographical memorie" är framgångsrika sökord om man vill leta själv och har någorlunda goda kunskaper i engelska.

För mig är det som att allt bara försvunnit. Förut mindes jag min barndom och tonårstid jävligt bra, nu minns jag knappt ett skit.

Känner igen mig i det där och har också varit mobbad/utfryst större delen av skoltiden. När jag ser bilder eller pratar med personer från den tiden kommer vissa minnen tillbaka men det mesta är blankt.

Nu räknas kanske inte detta som barndom utan mer som ungdom, men det allra värsta var när jag gick ut gymnasiet och verkligen fick anstränga mig för att minnas exakt hur länge jag gick på gymnasiet. Jag började på ett program som jag nästan gick 2 år på, sedan gick jag ett specialutformat program som jag själv satte ihop med hjälp av skolans syo.
Kom efter mycket räknande och diskussioner med min mamma fram till att jag gick 6 år på gymnasiet, men jag kan inte för mitt liv minnas mer än att jag gått vissa kurser och ytterst få specifika händelser och mitt projektarbete sista terminen.

Men då är alltså detta rätt "normalt" för AS?

Se även denna tråd: konsten-att-minnas-sin-barndom-t15530.html

Silverlaine skrev:Men då är alltså detta rätt "normalt" för AS?

Man får skilja på om man saknar minnen på grund av miljön eller "genetik". Har man haft en period som varit svår och som hamnar under kategorin "förtränger för att skydda mig själv"-minnen så har det inte asperger att göra utan är en naturlig reaktion. Kan man inte placera händelser i tid och rum alternativt inte minns det överhuvudtaget oavsett hur levnadssituationen sett ut är det normalt för asperger.

Möjligt att det krävs mindre för minne skall klassas som "farligt" och som man har behov av att förtränga om man har asperger jämfört med att man inte har det. Att det är normalt att förtränga svåra minnen kan alltså inte ses som normalt för asperger utan som normalt för människa. Däremot tyder det på att förträngning av minnen utan logisk orsak är "normalt" för asperger.

För att ett beteende skall vara normalt för asperger måste det skilja sig från hur beteende skall se ut för någon utan asperger. I annat fall är det normalt för en människa och inte specifikt för en människa med asperger syndrom. Det är normalt att förtränga farliga minnen på så sätt att man gör det även om man är psykiskt frisk.

Tack så mycket för att du redade upp det där för mig Azo85.

Men där är ju då den stora skillnaden på de olika perioderna.
Så att grundskoletiden är blank pga. mobbning är inget konstigt egentligen utan en skyddsmekanism, men gymnasietiden är inte blankt på det sättet, bara att det gick så lång tid utan att jag kan komma på hur det faktiskt kunde ta så lång tid. Jag kan som sagt inte komma på vad jag gjorde för att fylla ut 4 år på programmet efter avhoppet på den första linjen.
Det skyddar inte utan gör mig bara förvirrad och rätt ledsen faktiskt för jag känner mig ganska misslyckad som inte kommr ihåg det...

Jag skriver numera ofta upp saker i min kalender som jag bläddrar i då och då, lite som en dagbok fast bara med korta meningar, typ "fikat med mamma". Det är både saker som har hänt och saker som ska hända. Men skriver jag inte ner saker så har de en tendens att bara försvinna och kommentaren "minns du inte det?" är något jag ofta hör.



Ber om ursäkt till Halveringstid för att jag kapat tråden.

Tack för informationen Azo85!
Skulle vilja tillägga att episodminnet faktiskt är urkasst hela tiden och även gäller händelser som tog plats nyligen, men att dessa första 16-18 är som helt bortraderade, som att det aldrig har hänt.

Jag är helt med på att det är förträngning in action, däremot skulle jag inte vilja påstå att problemen under den låååånga tiden inte riktigt står i paritet till den graden av förträngning. Enligt vad jag hört från andra om det, det vill säga

*Relevant i sammanhanget kanske är att mitt semantiska minne, som kontrast, är exceptionellt starkt

Jag är typ tvärtom. Jag har svårt att registrera nya minnen. Kan tänka på vad jag gjorde en vecka sedan och har egentligen ingen aning. Men äldre minnen har jag massor av, även från väldigt tidigt. Jag minns händelser, detaljer och ibland vad jag tänkte. Men minnena känns bara som att bläddra i en bok. Jag har ingen anknytning till minnena. De är som döda. Då jag väldigt sällan upplever levande minnen (kan för mig triggas av musik eller doft), då blir det som en flashback istället som jag lever i den tiden ett tag.

För mig är det tvärtom. Jag minns väldigt mycket i kronologisk ordning från 2 års ålder tills idag. Psykologen som utredde mig sa att det är vanligt vid Aspergers att man har tidiga minnen

Har exakt samma problem, och har seriös undrat var det är för fel på mig, för jag minns knappt något att, bara några pytte, pytte sekvensen från att jag var barn, till och med sista året i högstadiet (började då noggrant skriva dagbok, vilket hjälp en massa.) Och ändå var inte min barndom eller tidiga tonår traumatiska, eller dylikt.

kiddie skrev:Jag är typ tvärtom. Jag har svårt att registrera nya minnen. Kan tänka på vad jag gjorde en vecka sedan och har egentligen ingen aning. Men äldre minnen har jag massor av, även från väldigt tidigt. Jag minns händelser, detaljer och ibland vad jag tänkte.

Inget jag har bra källa på nu men jag har stött på att det förekommer att minnen försvinner när det flyttas från korttidsminnet till långtidsminnet men kommer tillbaka när det väl flyttats hos människor med asperger syndrom.

Nej - jag har minnen ända bak till 4-årsåldern

Ingen AS, minnen från 2-årsåldern, mycket minnen av mobbningen och ingen förträngning men jag skrev dagbok om det från första episoderna i 9-årsåldern. Däremot har jag en tendens att blanda ihop mina sambos och pojkvänner och vad jag har gjort med den ena eller andra av dem. Alltså utflykter, resor museer och sådant i vuxen ålder.

Minns inte mycket alls av mitt liv o ännu mindre från barndomen, blir så avundsjuk när folk kan berätta hur mycket som helst som dom upplevt när dom var små. Vet inte om det finns något sammanband men kom inte ihåg något i skolan heller? Kunde inte plugga för jag kunde aldrig komma ihåg vad jag läst

Hoppsan, här fanns det tydligen ännu en tråd om minnen från barndomen, så jag länkar mitt svar från annan tråd:
http://www.aspergerforum.se/post1014208.html#p1014208

Jag har bra, men samtidigt mindre bra, närminne.
När jag var liten lyckades jag memorera de 115 första decimalerna i pi på en dag. Samtidigt glömmer jag hela tiden vad jag har frågat eller hört via hörsägen. Detta leder ofta till pinsamheter.

Mitt fjärrminne är dock riktigt grymt. Minns hela min barndom i stort. Tror det är ganska vanligt vid AS att ha ett bra fjärrminne.