På vägen från stenåldern via de gamla grekerna, som man säger, till kvantmekaniken som tillämpas idag har filosofin utvecklats från människors spontana och personliga idéer om tillvaron till... människors spontana och personliga idéer om tillvaron. Förvisso finns det diverse s.k. professorer inom området men dessa verkar oftast ge filosofin dåligt rykte i den egoistiska karriärsambitionens tecken. Att vara filosof handlar dock inte om karriär och således görs de stora framstegen på området inte av karriärister. Gödel var exempelvis matematiker som råkade vara intresserad av vissa filosofiska frågor. Andra stora filosofer inkluderar Leibniz och Descartes som båda var matematiker de också. I antikens Grekland var det filosoferna förvisso mer renodlade även om en av de stora var både astronom och matematiker förutom det faktum att hon dessutom var kvinna.

Händelsevis tänker jag dock fokusera på en helt annan person nämligen en präst vid namn George Berkeley som kan anses vara den första kvantfysikern i historien. Detta var en man som inte visste något om ljusets hastighet och inte visste något om atomer och än mindre om elementarpartiklar, som inte var mer än allmänbildad inom naturvetenskapen och således saknade all form av specialkompetens som man tycker borde ha krävts av kvantfyikens upptäckare. Fortsättning följer om sannolikt 1 eller 2 dagar. Till dess kan ni som läst ända hit fundera över varför jag menar att denna man var den första kvvantfysikern.

Ja hans Subjektiva idealism gjorde han till den första att spåna i mitt tycke irrläran att inget existerar utan en observation. Nu har de tack och lov börjat se längre än kvantfysiken i och med Higgs.

George Berkley var väl han som kallade infinitesimaler "ghosts of departed quantities" om jag minns rätt.

Ja du minns rätt. Det var han.

DIProgan skrev:Ja hans Subjektiva idealism gjorde han till den första att spåna i mitt tycke irrläran att inget existerar utan en observation. Nu har de tack och lov börjat se längre än kvantfysiken i och med Higgs.

Jag begriper inte vad du menar. Higgspartiken beskrivs liksom övriga kända partiklar av standardmodellen som ändå bygger på kvantfysik.

Låt oss börja med att gå igenom det viktigaste av vad Berkeley säger gällande kvantfysik (vilket han själv naturligtvis inte begrep att gjorde). Berkeley menade att endast det som observeras existerar och att anledningen till att världen inte försvinner när man blundar beror på att Gud ständigt kollar på allt som händer. Låt oss börja med den första delen. I kvantmekaniken beskriver man att en partikel har position och rörelsemängd men att dessa inte kan bestämmas exakt (Heisenberg). Desto bättre man bestämmer positionen desto mindre vet man om rörelsemängden och vice versa. Vidare vet vi Schrödingerekvationen att vågfunktionen som beskriver just dessa värden tenderar att kollapsa och smetas ut över tiden så att partikens position och rörelsemängd blir allt mindre bestämd över tiden. Man kan alltså se det som att det är "observatören" (vi kan gå in djupare på vad vi menar med observatör senare) som avgör en partikels postition och rörelsemängd och att partikeln utan observatör inte har någon egentlig position eller rörelsemängd. Så här långt kan vi alltså säga att även om kvantfysiken inte säger detsamma som Berkeley så tillskriver båda observatören en avgörande roll. Hur Gud kommer in i det hela kan vi ta nästa gång men det kan ändå sägas att Berkeleys idé om Guds roll i det hela i någon mening också har en motsvarighet i kvantfysiken.

Med risk för att gå lite OT här men det är en uppriktig fundering/frågeställning.

Filosofi får mig alltid att undra vad människor har emot rak, okonstlad kommunikation. Jag har inga som helst problem att begripa vad du skriver här ovan, däremot kliar det överallt efter ett behov av att koka ned texten till något väldigt simpelt (något som min hjärna gör per automatik när jag läser liknande texter). Kan det vara så att människor som pysslar med filosofi är lite för förtjusta i att höra sig själv prata (i kombination med en fast övertro på "komplicerat" språk)?

Ingen aning om hur andra s.k. filosofer fungerar men jag är själv inte mycket för att prata onödigt långt och krångligt, snarare tvärt om. Jag skulle iof gissa att om du skulle bett en professor i filosofi att beskriva det här skulle det säkerligen bli minst 5-10 gånger så långt och med minst 5-10 gånger så många felaktiga slutsatser. Jag har ett flertal exempel på hur just sådana personer gör direkt felaktiga slutledningar i brist på förståelse av vad sann logik faktiskt är.

Sedan är frågan vad man har för syfte med sin text. Är syftet enbart att beskriva ett fenomen eller liknande eller är det att berätta en historia? I detta fall förmodligen ett mellanting vilket gör texten lite längre än om man helt tar bort historien. Det man också tar hänsyn till är på viken nivå man börjar och på vilken man slutar. Hur mycket räknar jag med att en läsare vet och hur mycket måste jag därför förklara samt hur djupt vill jag gå in på detta och hur noga vill jag beskriva det?

Gällande komplicerat språk är det förmodligen så att man vänjer sig vid ett språket och uppfattar till slut inte att det är komplicerat även om det är det. Dessutom kan det vara svårt att förenkla ett en text rent språkligt och behålla samma innehåll eller rent av utvidga det. Många stora upptäckter som idag ses som genidrag har kommit till just på det sättet, alltså förmågan att förenkla något som "alla andra" ser på ett mycket krångligare vis.

EDIT
Kan nog sammanfatta det ovanstående med "Det är svårt att säga något meningsfullt"
/EDIT

Vi kan säkert sammanfatta alltihop på ett elegant vis så småningom när vi nått vägs ände med resonemangen i tråden. Hoppas detta inte var ett onödigt tillkrånglat svar