Ja jag har tagit mammans parti då hela den här tråden handlar om TS, och vad hon eventuellt kan göra för att få rätten att förstå den problematik hon har observerat. Eftersom båda parter i ett sådant här sammanhang kan vara direkt olämpliga att ha barn behöver man en utredning från en utomstående person. Men för att få en sådan utredning behöver man ju ha konkreta exempel på varför man vill ha en utredning. I detta fall TS oro över att pappan är en fara för barnet. För att avgöra om pappan är en fara för barnet behövs ju därför en utredning av pappan, om det är så att han behöver hjälp eller ej, eller om han tillochmed är såpass omlämplig att han inte ska ha någon vårdnad om barnet överhuvudtaget.

Men att göra en utredning tycker ju du är korkat eftersom du anser att en NT person inte kan avgöra om en AS person är lämplig som förälder eller inte. Du anser också att en NT person inte kan avgöra eventuellt behov hos barn eller pappa, och att en NT person inte kan hjälpa en person med AS utan bara gör situationen värre.

Hur ska dessa påståenden hjälpa TS? Ska hon bara riskera sitt barns liv och gå med på det vårdnadskrav pappan har, och kanske bli uppringd en vecka senare och få samtalet din son är på akuten han har klippt av sig fingarna?

Det låter ju bra, men problemet i vårdnadstvister är ofta att en parten (oftast mamman) inte vill släppa in andra parten (oftast pappan). Då rätten inte automatiskt accepterar ett sådant beteende (som i det här fallet), kan det vara bra (för mamman) att kunna hitta på diverse skäl för att pappan är olämplig förälder för att få ensam vårdnad om barnet. Om man bara köper sådan argumentation ifrån ena parten rakt av så agerar man inte direkt i barnets intresse. Så därför så har rätten gjort helt rätt, iaf utifrån de beskrivningar vi sett här. Men om jag känt båda parter så skulle jag kanske gjort en helt annan bedömning.

Speciellt illavarlsande är det att pappan tydligen vill få bort sina diagnoser då mamman antagligen använder dem som vapen mot honom.

Jo, det lär va rätt vanligt.

Undrande10 skrev:Pappan saknar förståelse för innebörden av det han säger och att kan inte genomföra det han sagt.Han håller sig inte till det han säger utan ändrar fram och tillbaka eller från ett håll mer och mer mot det andra. INGET går att lita på.

Eller så är det du som vänder på allt tills det blir fel.

Om man är inne på erfarenhet så kan ju jag i såfall dra till med ett skräck exempel vad som händer när en förälder med en psykisk störning får vårdnad och ansvar.

Min biologiska pappa fick inte vårdnad eller umgängesrätt i den andra förhandlingen pågrund utav hur omlämpligt hans beteende var. I den första förhandlingen fick han vårdnad men pågrund utav bla sjukvårdsanmälningar så drogs en utredning om hans beteende igång av socialen och baserades på att en socionom var hemma hos honom några gånger, sjukvårdens uttalanden, vittnesmål från min mamma och ett antal polisanmälningar. Här är några exempel som rätten baserade sitt beslut på.

Barn skriker i timtal men får ej mat. Fadern förstår inte barnets interaktion efter mat, utan tillägnar det enbart uppmärksamhet i form utav promenad, hålla barnet på armen,byta på barnet och läsa saga. Barnet var utan mat i 45 timmar. Barnet fick mat först då barnet kom hem till modern.

Fadern förstår inte risker i hemmet. Barnet har tillbringat natten på akuten efter en olyckshändelse med fadern. Fadern hade barnet på axlarna och sprang genom lägenheten. Fadern förstod inte risken med dörröppningar och sprang genom en dörröppning. Barnet slog i huvudet kraftigt. Fadern omhändertog inte barnet korrekt trots stort blödande sår i pannan. Barnet omhändertogs korrekt först då mamman kom hem efter ca 6 timmar. Händelseförloppet anses vara troligt efter sjukvårdens bedömning.
Fadern saknar förståelse för små barns behov. Fader tar ut barnet på utflykt. Fadern tar inte med sig mat, dricka eller barnvagn. Barnet tillbringar 7 timmar med fadern. Fadern lyfter inte upp barnet på armarna trots att barnet sitter på vägen och skriker. Fadern släpar istället barnet efter sig. Händelsen polisanmäldes utav flera vittnen till händelsen.

Det finns många fler sådana här exempel. Och jag är glad att domstol beslutade att han inte var lämplig som förälder. Dock att det ska behöva ta sådan tid och bli så allvarligt som polisanmälningar är inte rätt. När det kommer till barn måste man agera fort. I det första beslutet fick han vårdnad, trots att min mamma hade påpekat dessa brister för rätten. Men ändå fick han vårdnad då rätten inte lyssnade. Och uppenbarligen så borde dem ha lyssnat eftersom han i den andra förhandlingen varken fick umgängesrätt eller vårdnad.

Ok, Eembla, då förstår jag bättre varför du resonerar som du gör. Naturligtvis så borde det finnas sätt att upptäcka sådan problematik på ett tidigt skede, utan att felaktigt koppla ihop AS/npf med dålig föräldraförmåga.

Utifrån min erfarenhet, med en socialtjänst som totalt saknade insikt i npf, och som inte ville förstå våra barns problematik utan hela tiden kopplade ihop den med vår föräldraförmåga, så är det inte enkelt att lösa. Om du låter socialtjänster utan npf-kompetens utreda familjer med npf så får du en massa LVU-placeringar utan grund. Å andra sidan så är det inte heller acceptabelt med föräldrar som missköter sina barn.

Faktum är att jag nog tagit TS på mer allvar om hon inte så konsekvent använt pappans npf som skäl till varför han är olämplig. Det ger ingen trovärdighet då npf inte är kopplat till dålig föräldraförmåga i sig.

Jag kan väl tycka att det finns en högre risk för dålig föräldra förmåga om man har någon psykisk störning då man kanske inte förstår vissa händelser och behov med ett barn. Inte för att man medvetet "plågar" barnet utan för att man inte klarar av situationen.Därför tycker jag att har man de problem som TS beskriver så borde man verkligen få sin röst hörd i rätten och få en utredning och eventuell hjälp.

Det finns säkert jätte många föräldrar med störning som är jätte duktiga tillochmed bättre än "vanliga". Men är det någon som ger varningssignlar så borde man verkligen utreda det, inte bara skita i det som jag uppfattar att den här rätten gör.

Man kan inte dra upp för mycket argument i en vårdadsrättegång. Då riskerar man bara att rätten ignorerar det hela och ser det som ett tecken på osämjan mellan föräldrarna. Man måste fokusera på det väsentligaste och det som man har bevis för. Jag för min del ger inte ett ruttet lingon för vad män och kvinnor vräker ur sig i samband med vårdnadsrättegångr. Det kan bli hur galet som helst.

TS, vad vill du nå för lösning? Vad skulle passa dig? Enskild vårdnad med kortare umgängen, enbart över dagen? Övervakade umgängen enbart? Inget umgänge alls?

Detta beteende hos pappan, har du iakttagit det personligen eller hört om det från andra? Om du iakttagit det personligen så måste du ta i beräkning att du varit närvarande vid tillfället. En förälder beter sig annorlunda när den har ensamt ansvar än då en annan förälder närvarar. För många, särskilt pappor, är det faktiskt så att de måste få en chans att ta ansvaret helt och hållet, för att de ska hitta egna strategier och lösningar. Det låter som att du varit noga med att ha översikt då han tagit hand om barnet. Jag säger inte att det är så men om det är så, måste du vara medveten om att det är omöjligt att lära sig ta ansvar i en sådan situation. Pappan kan känna sig kvävd och känna att det är skitsamma vad han gör, det möts ändå med klagomål, och att det är skitsamma om han har koll, för du finns alltid där. Så var det för mitt ex, som var en rätt värdelös pappa innan vi separerade men som verkligen har vuxit med ansvaret och blivit en kompetent förälder, som möter sitt barns behov. Det hade han aldrig kunnat bli om han övervakats. Övervakning ska bara användas då barns hälsa och liv är i fara, att använda det annars är att strypa möjligheten till utveckling.

Tänk också på att det han säger till dig inte nödvändigtvis är vad han känner. Om ni är nyseparerade är det inte konstigt om han inte vill visa att han vet om sina svagheter för dig. Han kan känna sig utsatt och kritiserad. Då är det lättare att låtsas som att man är kompetent.

Punkt för punkt:
1. Om detta är beteende du sett när ni varit sammanboende eller du i övrigt varit närvarande, kommer det antagligen lösa sig av sig självt när han får eget ansvar. Om barnet har berättat detta och känner sig åsidosatt, så behöver fadern kanske få det hela förklarat för sig av en annan vuxen (han är sannolikt inte mottaglig för vad du säger). Det finns föräldragrupper på Aspergercenter men det blir så klart dumt om du föreslår det. Kanske kan du kontakta Hab och be dem skicka honom information om detta, utan att han får veta att det kommer från dig?

Undrar också lite vad du menar med umgås. Ganska få föräldrar sitter och leker med sina barn timmar i sträck. Det är inte heller så barn lär sig hur livet ser ut. Barn litar till att de vuxna ska introducera dem till livet, inte leka med dem hela tiden. Barn behöver få följa med i vardagen. Det är viktigt att barnen får vara med i de vardagliga bestyren snarare än att de leks med mycket. Men om du menar att pappan vill göra saker helt ensam och att barnet ska vara i ett annat rum, så är det så klart ett problem. Barn behöver vara nära sina föräldrar men de ska inte konstant underhållas.

2. Pappan behöver få hjälp med att barnsäkra sitt hem om han inte förstår att skydda barnet. Att konstant skydda sitt barn från farligheter är svinjobbigt, att säga nej hela tiden tär på en. Det är bättre att barnsäkra så att det inte är nödvändigt. BVC kan hjälpa till med detta, kontakta er sköterska och be om säkerhetsinformation riktat till pappan. Både BVC och soc kan göra hembesök för att hjälpa med detta.

3-5. Det mesta av det här kommer bli bättre när pappan ensam har ansvar. Även här tror jag på information från annan part - föräldragrupp, BVC, soc, hab. Hab erbjuder enskilda samtal. Detta förutsätter så klart att han är beredd att ta denna kontakt. Lättast kan det i sådana fall bli med BVC eller soc, eftersom han tar avstånd från sin diagnos. (Blöjgrejen är jag lite förvånad över, är det vanligt att barn har blöja så länge?)

6. Detta är inte din ensak. Jag vet att det är svårt att släppa kontrollen som mamma, särskilt när man tror att den andra föräldern saknar kompetens att ta hand om barnet. Men vilken mat han väljer att erbjuda sitt barn är, så länge den inte är giftig, för gammal eller krockar med någon matallergi, är helt upp till honom. Det suger ju som sjutton att man inte kan kontrollera sådana här saker och jag skulle också önska att mitt barn fick annan mat hos pappan (hos oss äter vi specialkost men ej på grund av allergi). Men det är tyvärr bara att acceptera att båda föräldrarna har rätt att bestämma över sådana här saker. Hur pappan gör saker hos honom har du ingenting att säga till om så länge barnet inte går hungrigt, smutsigt eller vanvårdas i övrigt. Ketchup till maten är inte supernyttigt men det är inte vanvård.

Du säger att pappan har svårt att berätta om vad barnet har ätit - en grundgrej som de flesta rekommenderar då man separerat och har delad vårdnad, är att inte fråga en massa om vad barnet gjort hos den andra föräldern. Det uppfattas som kontrollerande och leder antagligen i längden till att man får ännu mindre information.


Hoppas du inte tar illa upp av det jag skrivit. Det är inte illa menat. Slutligen vill jag bara säga att du ska vara beredd på att det sannolikt döms till gemensam vårdnad. Det krävs mycket för enskild vårdnad, sedan en lagändring som lägger fokus på barns behov av båda föräldrarna. Jag känner till många fall där problemen hos den inkompetenta föräldern är betydligt allvarligare än det du beskriver, och där domen ändå blir gemensam vårdnad.

Moderator Alien:

Diskussionen om fel matvanor - undernäring - svält har flyttats hit: om-barnet-ater-for-litet-fel-undernaring-t33492.html

matterik skrev:Till trådskaparen. Du kanske ska ta kontakt med skolkuratorn eller elevhälsåvården om det blir problem och gå den vägen.

Dvs om vid delad vårdnad det visar sig att det kommer fram till exempel i skolan att en förälder inte sköter sin bit så kan skolkuratorn utgöra en opartisk representant som också kan vittna vid vårdnadstvist.

Barnet är TVÅ år gammalt, det har nog inte börjat skolan än.

Abbreviation skrev: (Blöjgrejen är jag lite förvånad över, är det vanligt att barn har blöja så länge?)

Barnet är som sagt två och ett halvt, Det är väl i treårsåldern som de flesta brukar vänjas av med blöjor, eller ?

ullstrumpan skrev:

Abbreviation skrev: (Blöjgrejen är jag lite förvånad över, är det vanligt att barn har blöja så länge?)

Barnet är som sagt två och ett halvt, Det är väl i treårsåldern som de flesta brukar vänjas av med blöjor, eller ?

Det där är nog högst individuellt. Min son började öva vid ungefär 2 års ålder på dagis. Så det hände rätt många olyckor med många klädbyten i början. Sedan hände olyckorna mer och mer sällan. Men ibland när vi var ute i parken så glömde han bort att pinka. Och nummer 2 ville han göra i blöjan. Dom är tydligen rädda för bajs att det kommer ifrån kroppen i 2 års åldern.

Men som sagt det kan hända olyckor att dom pinkar på sej. Att dom glömmer bort att pinka när dom har roligt upp i åldrarna. Men att ett barn använder blöjor upp i 2 1/2 års åldern är inte allt för ovanligt.

ullstrumpan skrev:

Abbreviation skrev: (Blöjgrejen är jag lite förvånad över, är det vanligt att barn har blöja så länge?)

Barnet är som sagt två och ett halvt, Det är väl i treårsåldern som de flesta brukar vänjas av med blöjor, eller ?

3 år? Jag hoppas att du har fel.. I min släkt/familj har vi i sådant fall varit tidiga med att bli blöjfria.

Thurizas skrev:

ullstrumpan skrev:

Abbreviation skrev:(Blöjgrejen är jag lite förvånad över, är det vanligt att barn har blöja så länge?)

Barnet är som sagt två och ett halvt, Det är väl i treårsåldern som de flesta brukar vänjas av med blöjor, eller ?

3 år? Jag hoppas att du har fel.. I min släkt/familj har vi i sådant fall varit tidiga med att bli blöjfria.

Ja, jag kan ha fel, har inte exakt koll , men jag visste att barn lär sig kontrollera sin urin först, och att de dröjer längre innan de helt kan kontrollera feacesmuskeln, Men som sagt det är nog individuellt, Det finns en del barn som har blöjor upp till 4 år, för att förhindra olyckor.

Thurizas skrev:I min släkt/familj har vi i sådant fall varit tidiga med att bli blöjfria.

När blev ni blöjfria då, ?

ullstrumpan skrev:

Thurizas skrev:

ullstrumpan skrev:
Barnet är som sagt två och ett halvt, Det är väl i treårsåldern som de flesta brukar vänjas av med blöjor, eller ?

3 år? Jag hoppas att du har fel.. I min släkt/familj har vi i sådant fall varit tidiga med att bli blöjfria.

Ja, jag kan ha fel, har inte exakt koll , men jag visste att barn lär sig kontrollera sin urin först, och att de dröjer längre innan de helt kan kontrollera feacesmuskeln, Men som sagt det är nog individuellt, Det finns en del barn som har blöjor upp till 4 år, för att förhindra olyckor.

Barn kan kontrollera både kiss och bajs från födseln. Att vi sedan tar ur dem att lyssna till sin kropp och signalera när de behöver bajsa och kissa för att sedan lära dem det igen när de passar oss bättre är en annan sak.

Medelåldern för att sluta med blöjor har stigit kraftigt de senaste tjugo åren. Blöjföretagen lobbar hårt och framgångsrikt för att blöjanvändandet ska vara kvar. Stora pengar i detta.

Mitt barn blev blöjfritt dagtid när hen var nitton månader. Vi har haft väldigt få olyckor. Nattblöja har hen fortfarande eftersom jag inte orkar med eventuella blöta lakan och byta sängkläder mitt i natten. Inte för att hen kissar i nattblöjan, men ändå. Orka chansa, liksom.

Ska man följa förskolans preferenser så ser de gärna att barnet är torrt kring 3 års ålder, det är nämligen då man flyttar från småbarnsavdelningen till syskon där blöjbyten, skötbord etc inte finns som utrustning.

Ett barn kan mycket väl klara sig utan blöja redan som tvååring, om barnet får rätt stöd och träning. Sen finns det de som har blöjor på barnet ända upp i treårsåldern därför att det är bekvämt med blöjor, man slipper olyckor i byxorna och nerkissade sängkläder.

Lilla Gumman

Som Schmetterling skriver så kan barn kontrollera kiss och bajs från födseln. Vi lär dem använda blöja. Alla bebisar signalerar att de behöver kissa eller bajsa, tills de lär sig att föräldrarna inte förstår signalerna och att de inte kommer få hjälp, då vänjer de sig vid blöja. Som de senare ska vänja sig av vid. Det kräver dock massa lyhördhet och jobb att hjälpa barnet och många föredrar blöja. Min son har kissat över toaletten/på pottan sedan han var ca 2 månader gammal men har blöja när vi är ute. Han går självmant och sätter sig på pottan och har gjort det några månader.

Barn som använder blöja i treårsåldern utan att ha särskilda behov gör det på grund av föräldrarnas lättja eller ointresse.

Eembla skrev:Och dina erfarenheter är inte vetenskapliga belägg, man kan inte göra en studie på tre barn som du har erfarenhet av. Om du ska säga att jag har fel får du backa upp det med fakta inte erfarenhet! För då har jag isåfall erfarenhet utav att människor som argumenterar som du är lika korkade som religösa personer.

Eembla, rdos argumenterar alltid sådär. Undrande10 (och alla andra) gör bäst i att sålla rejält i rdos uttalanden och noga överväga vad i rdos utsagor som kan vara relevant.

Jag tyckte Bjäbbis inlägg var intressant men har inte sett några svar från TS på de frågor som Bjäbbis tog upp. Vad säger du, Undrande10, om Bjäbbmonstrets funderingar?