Efter att ha skummat igenom forumet en del så har jag hittat olika reaktioner på detta med att få en diagnos. Speciellt har jag tagit lite illa vid mig angående trådar varför fungerande potentiella aspies egentligen vill ha en diagnos.

Jag är väl en "fungerande" person har en högskoleutbildning, bor själv, har egen bil, har sambo.
Så varför vill jag ha en diagnos?
Jag vill ha en diagnos för att jag alltid kännt mig annorlunda, utanför, att folk inte gillar mig. Jag har varit mobbad för att jag var ett freak, nörd, tönt, konstig. Det skulle bli en stor ro i mitt sinne om jag kunde få en förklarning till alla mina känslor kring varför folk skyr mig och varför jag tycks ha så otroligt svårt på den sociala biten, även på internet tycks jag inte bli lika omtyckt som många andra stammisar på forum.

Jag skulle också vilja prova vissa saker från Habiliteringen. Jag sover ofta väldigt mycket och kan ändå bli trött och behöva sova på dagen jag skulle vilja prova ett sånt kedjetäcke, men för det krävs ju en diagnos.

Detta är mina största mål till varför jag vill ha en diagnos även om jag klarar mig ute i samhället och en diagnos till synes kan tyckas vara onödig.

Ni andra som inte har en diagnos än vad är målet med att ni sökt hjälp?

jag har aldrig varit ute efter någon as diagnos.
det var min psykolog som tyckte att jag skulle utredas.
och det blev en as och add diagnos.
men jag kan också tycka att jag har stött på ganska många
här på forumet som "vill" ha en diagnos och anser sig vara
skälv diagnostiserade. det kan jag bli lite fundersam på .
men sen och andra sidan om man alltid har känt sig annorlunda
så är det kanske inte så konstigt heller .

Hos mig var det min arbetsförmedlare som ville jag skulle utredas, jag skulle få så mycket mera hjälp då från deras sida. Nu många år senare så har jag inte fått någon hjälp alls, utan mer placerats i olika fack. Idag vet jag inte varför jag gjorde en utredning som blev as och add, för någon hjälp har jag då inte fått vare sig från öppenvården eller habiliteringen. Det är ju så att add hör till öppenvården och as till hab idag, men den ska över till öppenvården den med.... Vad har ni andra fått för hjälp.

Vad fick dig att ta den första kontakten med psykolog? Jag anser mig inte vara självdiagnosticerad men jag tycker mycket stämmer in så jag kanske skulle kunna få diagnosen efter utredning. Däremot så vill jag ha något svar om vad som är fel på mig, för något fel är det eftersom jag inte är som alla andra.

Tänk gärna på skrivspråket med korrekt språk som "å andra sidan" och stor bokstav efter punkt, gör texten seriösare och trevligare att läsa.

Hej.

Jag har diagnos, inte bara AS.
Jag vet faktiskt inte om det hjälpt mig särskilt mycket.

Om folk inte gillar dig, mobbar dig, ser till att du skall känna utanförskap är det väl förtusan dom det är fel på? Dom borde ha en diagnos att fundera över!

Du har ju tagit dig fram bra i livet trots mobbing.

Men visst, ett kedjetäcke kan säkert vara till hjälp. Själv har jag adhd också, och får mediciner som håller mig bättre vaken om dagarna.

Jag sökte hjälp för mina djupt gående depressioner, och hamnade efter många år på utredningsenheten. Jag motsatte mig först utredningen.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att bli diagnostiserad, och jag får nog aldrig veta

Jag har vuxna barn,och har haft oändligt många olika jobb och lika oändligt många förhållanden..

Jag har inte veta vem jag var tidigare, och jag kan inte påstå att jag vet det nu heller.

Jag är som du, jag tror inte att någon tycker om mig, därför väljer jag väldigt ytliga förbindelser. För jag vet hur det slutar endå...
Är det diagnosen som spökar? Eller är jag helt enkelt bränd av människorna?
Jag vill också berätta för dig att jag var 54år, när jag diagnostiserades. Jag är 56 nu, det kanske spelar roll.

m.v.h

Men om AS ska över till öppenvården kommer man fortfarnde kunna ta del av de hjälpmedel som finns på hab? Såsom exempelvis arbetsterapeuterna och kedjetäcke osv? Om du vet något om det såklart.

Eembla skrev:Men om AS ska över till öppenvården kommer man fortfarnde kunna ta del av de hjälpmedel som finns på hab? Såsom exempelvis arbetsterapeuterna och kedjetäcke osv? Om du vet något om det såklart.

Jag vet inte. Alla hjälpmedel för människor med funktionshinder, blir ju bara mindre och mindre..

Kan hålla med dig där Kouzelny, även ett problem med mobbning är att det är jag som varit mobbad som fått flytta runt, byta klass, skola osv egentligen borde det ju vara tvärtom, att den som mobbar får flytta.

Idag går jag i en normal klass på högskolan men även där har jag ju svårigheter med det sociala som gör att jag inte har en enda bekantskap från klassen, och jag tycker mer eller mindre att de är idioter. Jag känner mig även väldigt utnyttjad då mina klasskamrater vet att jag alltid har svar på allt, för att jag alltid läser kurslitteraturen från sida 1-1000, och de frågar ofta Oh A, kan du hjälpa mig med detta? Men när det inte gäller skola så är det aldrig någon som frågar mig om något

När jag försöker delta i samtal så kan det ofta bli bökigt jag pratar men ingen lyssnar, jag har svårt att göra mig hörd i ett samtal av någon anledning. Sedan säger min sambo ofta till mig att jag är väldigt högljudd när jag pratar även bara med honom.

jag kom i kontakt med psykolog därför att jag mådde riktigt dåligt och
hade svårt för att ha kontakt med folk i almenhet, även min närmaste familj.
as är inget fel på en. det är ett sätt att vara på. det finns ingen medicin mot as.
men det kan vara lättare att få tex depression eller blir isolerad av att man kan ha svårare med kontakt med andra mänskor om man har as.
jag fick antidepressiva och lugnande och antipsykotisk medicin.
och vips så blev livet lite lättare.

Jag ville mest det skulle bli min officiella diagnos. Jag visste vad jag hade flera år innan min diagnos. Det enda jag inte visste var om det var allvarligt nog för att kallas aspergers, visste inte var linjen drogs på spektrumet. Ville att rätt skulle vara rätt. Hade en miljon olika diagnoser och misstänkta diagnoser på rad innan och när jag insåg att de var fel så ville jag få ändring på det.

Jag hade ingen aning om vad habilitering och LSS var och blev extremt förvånad över att den typen av hjälp fanns. Jag hade frågat om den typen av hjälp inom psykiatrin, hjälp med att organisera t ex, men jag blev utskrattad och de sa att sådana terapier finns inte... Hade ingen aning om att psykiaterns inställning till mig skulle förändras från att behandlat mig med extrem kyla och ignorerade allt jag sa, till att bli trevlig och tro att jag hade problem. Det blev bara en trevlig bonus.

Jag tror dom är avundsjuka på dig, för dina kunskaper. Det känns som det är förbjudet att vara bra på något. Jag har upplevt det med mina barn som varit extremt "duktiga".
Att vara duktig anses som fult, och man skall tonas ned...
Jag var extremt duktig och ambitiös tills jag gick i 6:e klass, sedan fick jag skit för det och min glädje över att vara smart plattades till av elaka skolkamrater..
Så jag slutade helt enkelt gå till skolan...

Jag skriker visst också när jag talar...och avbryter...men det är nog för att någon skall lyssna!?

Nuförtiden tänker jag, problemet ligger hos dom, inte mig...

Stå på dig! Låt ingen förstöra något för dig!

Jag ville ha diagnosen för att mitt liv inte funkade. Krasch på krasch på jättekrasch. Jag behövde den för att överhuvudtaget få en chans att få saker att, ja, funka.

Jag funderar lite på det du skriver. Ett av diagnoskriterierna som måste vara uppfyllt är att man har signifikanta nedsättningar och svårigheter till följd av aspergern. Har man inte det har man inte asperger så som kriterierna ser ut. Man kan vara väldigt aspig - ha "subklinisk asperger" på så vis att man inte har tillräckliga svårigheter för att få diagnos. Man får inte diagnos för att man alltid känt sig annorlunda utan för att man har ett funktionshinder som på ett eller annat sätt signifikant försvårar livet och vardagen för en.

Att du sover mycket kanske kan räknas som tillräckligt, jag vet inte. Det är jobbigt att vara trött hela tiden och det är vanligt att personer med högfungerande autism är ovanligt trötta eftersom så mycket energi går åt till att kompensera för funktionsnedsättningarna.

Ställ dig i kö för utredning, tycker jag. Har du tur kommer du till ett kompetent utredningsteam.

Av någon anledning gillar jag dig, så du får en kram.

Jag ville inte ha en diagnos. Eller rättare, jag hade inte en susning om att det fanns någon att få. Kom i kontakt med psykiatrin då jag gick rakt in i väggen vid 25-års ålder. Det skulle ta mig 5 år, ett halvvägsbesök ned i katatoni, en inläggning, en rad ECT-behandlingar och slutligen rätt läkare för att ta mig ur depressionen och all ångest.

Vändningen kom när jag fick en ny läkare som direkt misstänkte att det hela handlade om något mer än "bara" en utmattningsdepression och social fobi (det senare var f.ö en feldiagnos) vilket slutligen ledde till en Aspergerdiagnos som mer eller mindre kom som en chock för mig. Det var när jag till slut tog den till mig som jag började läka på allvar.

Idag kan jag önska att jag fått den mycket tidigare, helst innan jag hann stressa mig sönder och samman. I det läget hade jag åtminstone haft en sportslig chans att slippa gå sönder så illa öht. Det diagnosen gjort för mig har inte med hjälpmedel att göra, inte med någon extern hjälp att göra. Finns ingen att få för min del. Det den har gjort är att hjälpa mig att förstå vad som gick fel, varför det gick fel och hur jag kan undvika att hamna där igen.

Jag är självdiagnostiserad fast sen hade jag också en socialsekreterare som föreslog AS och skrev en remiss till utredning. Jag vill ha en diagnos därför att jag har alltid vetat att det är något väldigt "fel" på mig och AS är det som passar in bäst. Och till skillnad från tidigare i livet behöver jag verkligen hjälp med saker idag.

Schmetterling skrev:Jag ville ha diagnosen för att mitt liv inte funkade. Krasch på krasch på jättekrasch. Jag behövde den för att överhuvudtaget få en chans att få saker att, ja, funka.

Jag funderar lite på det du skriver. Ett av diagnoskriterierna som måste vara uppfyllt är att man har signifikanta nedsättningar och svårigheter till följd av aspergern. Har man inte det har man inte asperger så som kriterierna ser ut. Man kan vara väldigt aspig - ha "subklinisk asperger" på så vis att man inte har tillräckliga svårigheter för att få diagnos. Man får inte diagnos för att man alltid känt sig annorlunda utan för att man har ett funktionshinder som på ett eller annat sätt signifikant försvårar livet och vardagen för en.

Att du sover mycket kanske kan räknas som tillräckligt, jag vet inte. Det är jobbigt att vara trött hela tiden och det är vanligt att personer med högfungerande autism är ovanligt trötta eftersom så mycket energi går åt till att kompensera för funktionsnedsättningarna.

Ställ dig i kö för utredning, tycker jag. Har du tur kommer du till ett kompetent utredningsteam.

Av någon anledning gillar jag dig, så du får en kram.

Hehe jag tackar så mycket för kramen det är alltid trevligt. Jag är kanske också van vid mig själv och därför får vardagen att fungera men om man tittar på det rent krasst så kanske inte min vardag fungerar riktigt ändå. Jag har under min utbildning försökt arbeta med mitt yrke, men jag har tröttnat jag har inte fått tillräckligt med intellektuell stimulans av rutin arbete, detta har lett till att jag har skolkat från jobbet och ringt in sjuk. På ett sommarjobbb så fungerar det ju utan att folk blir alltför misstänksamma men det kanske inte håller i längden, samtidigt så kanske ett jobb som stimulerar mitt intellekt skulle fungera utmärkt.

Det har också funnits tillfällen då jag totalt brakat ihop och rivit sönder mina böcker och bölat som en 10 åring för att jag inte förstår, då har min kärbo varit underbar och försökt reda ut vad som inte går. Jag vet inte om vuxna människor ska bete sig så? Jag har också svårt för vuxna situationer till ex min grannes barn hoppade sönder mina halogen lampor. Min kärbo tyckte jag skulle gå upp och kräva dem på pengar. Jag gjorde aldrig det för jag vågade inte. Jag är så rädd att de ska skälla på mig och när jag blir utskälld så kommer dom förbannade tårarna och jag lipar som ett litet barn. Sen är jag i behov av mina illrar har sovit över själv någon gång i lägenheten utan dom och då har jag suttit i soffan och skrikit/gråtit det bara kommer över mig har jätte svårt för att vara ensam hemma. Stod även och skrek ut genom fönstret som barn(Det ställde till med problem för mina föräldrar) Så jag kanske har en hel del problem men jag maskerar dem för att fungera.

Jag har bokat tid för utredning för jag vill komma till botten med mina problem. Den här annorlundaheten är ju en del i att jag blir så ledsen för jag förstår inte vad jag gör för fel för att förtjäna att vara såpass ensam som jag är. Jag avundas många som har så mycket vänner och jag anstränger mig så hårt för att få vänner men det bara fungerar inte. De få vännerna jag har gillar mig för mitt speciella sätt men kan också tycka att jag är en väldigt uttröttande människa att umgås med men jag kan inte alls förstå varför och de kan inte förklara det så att jag förstår. Jag har fått förklarningar såsom att det du pratar om är intressant men så långt ifrån det vi vanliga håller på med så man måste verkligen fokusera på samtal med dig. Jag själv tycker att jag förklarar ganska pedagogiskt och lätt vad jag pysslar med och tycker att folk borde kunna få sig en uppfattning om ämnet och därmed kunna ha en diskussion.

Min mamma ville la veta vad fan det var för fel på mig typ

Jag kan väl bara se till mig själv, och min diagnos har inte hjälp mig annat än som en bekräftelse på vad man anat. Tvärtom så skyr NT:folket en om man är uppriktig och säger att man har en diagnos. Man får inget stöd från dem. Det är som att dom tror det smittar.

Så nu mer säger jag det inte åt andra än sådana jag litar på. Resultatet blir/ kan bli annars, åtm i mitt fall, att man är ännu mer alen och utanför. Stör iofs inte mig eftersom jag ändå är ganska solitär, och mest umgås med de få vänner jag har och verkligen älskar.

Jag visste att jag hade en diagnos långt innan jag fick den. Dock tog jag förgivet att den diagnosen skulle vara as, det blev atypisk autism istället. Jag fick min diagnos för snart två veckor sedan.

Jag gjorde utredningen för att jag behövde ha hjälp som jag behövde en diagnos för att få. Jag ville också ha en förklaring att ge till andra så de kunde anpassa sitt beteende och jag kände att en självställd diagnos inte räckte. Det var alltså bara praktiska skäl för min del.

Egentligen vill jag verkligen inte ha en diagnos. Men jag har ändå på eget initiativ krävt en utredning. Jag har fixar inte stress, jag dukar under för alla krav. Jag får huvudvärk för minsta lilla. Helt enkelt därför att jag går under om jag försöker leva ett vanligt liv. Alltså rent praktiska skäl.

Liljan skrev:Jag visste att jag hade en diagnos långt innan jag fick den. Dock tog jag förgivet att den diagnosen skulle vara as, det blev atypisk autism istället. Jag fick min diagnos för snart två veckor sedan.

Jag gjorde utredningen för att jag behövde ha hjälp som jag behövde en diagnos för att få. Jag ville också ha en förklaring att ge till andra så de kunde anpassa sitt beteende och jag kände att en självställd diagnos inte räckte. Det var alltså bara praktiska skäl för min del.

OT och av ren nyfikenhet: Vad gjorde att diagnosen för din del blev Atypisk autism?

När jag fick diagnosen bryddee jag mig inte så mycket. dock så är jag glad att jag har den nu.

Jag vill ha en diagnos för att dels få möjligheter att få bättre stöd vid studierna och mer förståelse för de svårigheter jag har på jobbet.
Sen skulle det även kännas skönt för egen del att ha en förståelse för varför jag funkar som jag gör och kanske även kunna slappna av mer i mig själv.
Jag märker redan nu, efter att en läkare berättade att hen misstänkte att jag hade AS, att jag inte sätter lika mycket press på mig själv i sociala situationer, det gör sociala situationer lite mer uthärdbara.

Å sen så vill också jag vara med i aspieklubben

beardy skrev:Jag vill ha en diagnos för att dels få möjligheter att få bättre stöd vid studierna och mer förståelse för de svårigheter jag har på jobbet.
Sen skulle det även kännas skönt för egen del att ha en förståelse för varför jag funkar som jag gör och kanske även kunna slappna av mer i mig själv.
Jag märker redan nu, efter att en läkare berättade att hen misstänkte att jag hade AS, att jag inte sätter lika mycket press på mig själv i sociala situationer, det gör sociala situationer lite mer uthärdbara.

Å sen så vill också jag vara med i aspieklubben

Du får nog vara med i ''klubben'' i vilket fall, men förvänta dig inga mirakel, bara för att man har en diagnos, vilken den än må vara. Som jag sagt förut så är det viktigaste att man fungerar i livet åtm.

Schmetterling skrev:

Liljan skrev:Jag visste att jag hade en diagnos långt innan jag fick den. Dock tog jag förgivet att den diagnosen skulle vara as, det blev atypisk autism istället. Jag fick min diagnos för snart två veckor sedan.

Jag gjorde utredningen för att jag behövde ha hjälp som jag behövde en diagnos för att få. Jag ville också ha en förklaring att ge till andra så de kunde anpassa sitt beteende och jag kände att en självställd diagnos inte räckte. Det var alltså bara praktiska skäl för min del.

OT och av ren nyfikenhet: Vad gjorde att diagnosen för din del blev Atypisk autism?

Jag saknar specialintressen och mina 'oändamålsenliga' rutiner är inte tillräckligt starka.