Jag har ett barn på 2½ år med en man som är diagnostiserad med AS (och även ADD).

Diagnosen fick han för snart ett år sedan, och verkade först acceptera den.
Vår familjesituation blev (efter Lång tid med lönlösa "samtal", med löften om ändrat beteende och "jag förstår precis" och "så tycker jag med!" utan minsta förändring) ohållbar och jag och barnet flyttade ut i höstas.

Efter det att vi flyttat har pappan sagt att han inte har någon diagnos, att den är "uppriven" i väntan på ny utredning, (enligt sjukvården är den första diagnosen gällande tills båda utredningarna gjort och granskats och man sedan bestämt vilken som ska gälla). Mig veterligen har inte någon ny utredning påbörjats, men borde ha vart klar om han hade velat genomföra den.

Pappan saknar helt insikt i sina tillkortakommanden och har inte längre någon kontakt med habiliteringen, den lilla kontakt de hade ledde inte heller någonstans.

Vi ligger i vårdnadstvist och pappan yrkar på att barnet ska bo med honom totalt 7 dygn på 3 veckor delat på 2 tillfällen, det ena 5 dygn och det andra 2. (Helt tillrättalagt efter hur han är ledig från jobbet, att justera schemat/be om ledigt kommer INTE på fråga.)

Av allt jag sett när vi levt tillsammans och det jag sett och hört därefter kan jag dra följande slutsatser:

1. Pappan vill/kan/orkar inte Umgås med sitt barn mer än ca 45 minuter, han vill sedan att barnet skall finnas i närheten men sköta sig själv.

2. Pappan har ingen förståelse för att han måste skydda/hindra barnet från farliga situationer, inte heller vad som är farligt (varma plattor, knivar/saxar, trappor m.m. trots ständiga "diskussioner" om de som uppkommit)

3. Pappan fastnar i en annan värld, det kan vara dagdrömmar, något tv/radioprogram eller vadsomhelst egentligen. Han hör eller ser då inte barnet, och jag kunde behöva ropa flera gånger innan jag nådde fram till honom. Barnet kan han "missa" om det står bredvid honom och pratar med honom om han står i ett "samtal" med annan vuxen, eller kollar på TV:n.

4. Pappan har mycket svårt att förstå barnets behov och varför barnet reagerar som hen gör. Även vad barnet säger har han svårt att uppfatta. Pappan kan inte kommunicera med barnet.

5. Att kissblöjor behöver bytas har pappan ingen förståelse för.

6. Vad det gäller matsituationen saknas tålamod från pappans sida, det sätt han vet att motivera sonen till att äta är att erbjuda Generösa Mängder ketchup. Pappan har svårt att berätta hur mycket sonen ätit, säger "Bra", men när/om han kan säga mängden är det ofta en förhållandevis liten portion för barnet.

Det finns mer som är problemområden, men dessa är de största.

Barnet "stänger ner" när vi möter pappan, blir i det närmaste apatisk, barnet pratar mycket sällan om pappan. (Men ofta om andra personer som han träffar mer sällan.)

HUR gör jag!?!?

I dagsläget bryr sig Tingsrätten inte om pappans problematik och hur den påverkar barnets situation. Utan bara att barn och far ska träffas, gärna så ofta och länge som möjligt.

Jag når inte fram till Domaren, rätten tror på det lilla pappan säger, men jag VET av erfarenhet, att det Låter bra MEN att det är ihåligt och inte leder någonstans. Pappan saknar förståelse för innebörden av det han säger och att kan inte genomföra det han sagt.
Han håller sig inte till det han säger utan ändrar fram och tillbaka eller från ett håll mer och mer mot det andra. INGET går att lita på.

Finns det någon i liknande situation?

Någon som som har tips på hur jag kan nå fram till rätten, få dem att förstå, det är allvar!

Någon idé om hur jag ska kunna nå fram till pappan?

Ensamstående AS-föräldrar hur funkar det/hur har ni löst det för er och era barn!?

ALLA tips och tankar tas varmt emot!

Jag har AS och är ensamstående pappa, jag har min son varannan vecka och känner inte igen något utav det där.

Låter som du kämpar helt själv emot rätten. Man har ju rätt till rättshjälp via sin hemförsäkring oftast, har du kollat upp vad som gäller och anlitat en advokat som kan hjälpa dig, och använda sig av termer som rätten förstår?

Har du haft en tanke på att blanda in socialen i det hela? Att dem kanske kan göra en utredning på hur pappan är med barnet och därmed ha mer underlag i rätten. Om socialen ger ett utlåtande om att han är olämplig så har du ju lite mer att komma med än bara din erfarenhet.

Du kan ju också yrka på att rätten skall kalla karaktärsvittnen, dvs sådana personer som står er nära och kan intyga på hur pappans karaktär är, även det är mer underlag för rätten.

Eembla skrev:Låter som du kämpar helt själv emot rätten. Man har ju rätt till rättshjälp via sin hemförsäkring oftast, har du kollat upp vad som gäller och anlitat en advokat som kan hjälpa dig, och använda sig av termer som rätten förstår?

Har du haft en tanke på att blanda in socialen i det hela? Att dem kanske kan göra en utredning på hur pappan är med barnet och därmed ha mer underlag i rätten. Om socialen ger ett utlåtande om att han är olämplig så har du ju lite mer att komma med än bara din erfarenhet.

Du kan ju också yrka på att rätten skall kalla karaktärsvittnen, dvs sådana personer som står er nära och kan intyga på hur pappans karaktär är, även det är mer underlag för rätten.

Jag har ett nytt rättshjälpsombud (har just bytt då den första var helt fel för mig och detta mål/fall).

Vi (jag och ex-maken) har varit i kontakt med familjerätten (FR)(en del av socialverksamheten, typ steg 1)), de har gjort varsin intervju med oss i vilken jag framställdes som hispig, nojjig, ett kontrollfreak. (Uttryckte mig liknande som i trådstarten.)

Vi har även varit på två samarbetssamtal, där personalen (2st) inte vill att jag ska fråga om situationer där pappan "missat" ex kom utan (anhörig som skall agera) umgängesstöd (vilket står i protokollet från tingsrätten skall närvara) till ett av umgängestillfällena (ett av de senare tillf.). De "frågar" mig "Och du lämnade barnet med fadern...Eller?" Förutsätter att jag skulle ha gjort det! Det gjorde jag Inte, de fick hämta barnet senare, Tillsammans!

Nästa personal säger typ "Ni är ju fria att komma överens om mer och friare umgänge än det som är skrivet i protokollet."

De fattar bara inte!

Och vill verkligen inte att jag skall försöka göra problematiken tydlig med följdfrågor till pappan. Jag möts med kommentarer typ (något avkortade)
"Såna frågor kan man ta i familjerådgivningen, inte här"
"Vad har fungerat då?"
"Vill ni komma överens. Annars är det lika bra att avsluta"
"Att reda ut er kommunikation och samarbete kring barnet är inte vår sak..."

Vittnen har jag fått höra att man inte kan kalla fören i Huvudförhandlingen, den sista. Det är även då vi kan ställa frågor till motparten, och de till oss. Vilket blir helt bakvänt enligt mig! Det är nu situationen behöver utredas!

Vi ska snart upp i rätten igen och då kommer troligen en Vårdnad-Boende-Umgänges utredning att begäras från FR. Men de jag hitintills pratat med på FR är totalt ointresserade av att utreda detta. De vill bara bli av med uppgiften och ta nästa då de har så mycket jobb. Att ta i detta "problem" blir för stort och jobbigt i denna kommun! Därför känner jag ingen tilltro till att den kommer visa något speciellt. Det låter ju så bra när pappan säger något, men ställ en eller två följdfrågor och han vet inte.

Tack för de som svarat!
Hoppas på fler tankar och erfarenheter!

Eemblas spår är nog vettigt. Kanske du t.om kan ordna någon från socialen som är med och observerar när barnet är på besök hos pappan? Tänk dock på att inte lita på socialen per automatik.

Kanske det kan fungera med pappan när barnet blir äldre och inte är lika beroende, vilket kan vara bra att ha i planeringen för framtiden.

Något jag spontant funderar på är varför han vill umgås med barnet när han lämnar det därhän när det kommer till kritan.

Punkterna 2 och 3 verkar ju rent livsfarliga för barnet. Just det där att fastna i något och varken se el höra något annat känner jag igen hos mig själv. Men när jag hade ett litet barn så skärpte jag mig, jag var inriktad på att kolla och lyssna. (Och saknade givetvis möjligheten att för fördjupa mig helt i mina andra intressen.)

Det verkar som om domstol och familjerätt bara ser dina påpekanden som en följd av vanlig oenighet mellan separerade par. Allt negativt som du säger om din man tolkas i det ljuset. Säger du att barnet inte verkar vilja vara med sin far, så tolkas det som att det är du som gör barnet negativt inställt.

Domstolen ska ju se till barnets bästa. Men det bästa tycks alltid vara att föräldrarna har gemensam vårdnad och är ungefär lika mycket med barnet.

Du får försöka övertyga rätten om att du inte har något emot barnets umgänge med fadern men att du anser att du ska ha ensam vårdnad.

Pappans föräldrar måste ju veta vilka brister han har. De vill kanske inte vittna mot sin egen son, men de borde ju i samtal med dig kunna komma överens om att t ex farmor alltid är med. Så verkar det redan fungera, dvs en anhörig som ungängesstöd, och du får förstås fortsätta att kräva det.

Jag tycker det är konstigt att det inte görs någon utredning av socialen före domstolsförhandling. Eller anser de att de gjort det? Vad säger ditt rättsliga ombud?

Jag tolkar dig TS som att du egentligen inte har något emot att barnet träffar sin pappa. Du anser bara att han inte klarar av det och det blir en fara. Du kan inte på något sätt kräva att han kan få sin tid med barnet, men att någon "ansvarig" måste hjälpa honom och vara med? Då blir det ju inte längre en fara för barnet. Tråkigt på sin höjd men det får nog borde du och barn stå ut med.

Du säger att du uppfattas som nojjig etc, det kanske också är lättare att få ensam vårdnad om du ger mer förslag till hur umgänget med pappan skulle kunna se ut, så att det låter som att du verkligen vill lösa problemet för honom och ge honom en chans med rätt hjälp, miljö etc för umgeänge med barnet. Slarvar han för mycket/ det blir farligt ja då är det ju lättare att få ensam vårdnad i ett senare skede.

Innan man kan kommentera det här så måste man veta vart på AS-NT skalan som barnet ligger. Om det är så att barnet inte naturligt kan kommunicera med pappan, så är troligen TS analys korrekt, men annars misstänker jag att det här är en partsinlaga, och som sådan inte kan tillmätas någon relevans öht. Det som TS klagar på är nämligen vanliga AS-drag som inte behöver vara något problem för barn med npf-problematik. Faktum är att ett npf-barn skulle kunna mått bäst hos pappan.

Eembla skrev:Jag tolkar dig TS som att du egentligen inte har något emot att barnet träffar sin pappa. Du anser bara att han inte klarar av det och det blir en fara.

Jag tror inte att en NT är förmögen att bedöma om en AS-person är en fara för ett barn ö.h.t. Har sett för många exempel där detta totalt fallerat ifrån håll där man borde veta bättre (socialtjänsten). Därmed är detta ett icke-argument.

Eembla skrev:Du kan inte på något sätt kräva att han kan få sin tid med barnet, men att någon "ansvarig" måste hjälpa honom och vara med? Då blir det ju inte längre en fara för barnet.

Det tror jag inte heller på. Då involverar man bara ytterligare en NT-person som inte har förmågan att se interaktion mellan far och barn på autismspektrum. Faktiskt ett utomordentligt korkat förslag. Om det inte var avsett som ett sätt för NT-mamman att vinna över AS-pappan i rätten.

Det förs alltså redan diskussioner om att andra ska vara med i samband med umgänget? Vad är då problemet? Det låter som de kommer att döma till enskild vårdnad och att umgänget till att börja med ska ske i närvaro av kontaktperson och stämmer det så är du faktiskt ett kontrollfreak. Din sak är att inrikta dig på de saker som är uppenbart dåliga för barnet inte argumentera mot umgänge. I så fall är det inte konstigt att du får rätten emot dig. Du måste skilja på vårdnadsfrågan och umgängesfrågan. De saker du tar upp låter ju allvarligt för en tvååring men kan lösa sig efter hand. Vassa saxar och kissblöjor blir liksom en ickefråga när barnet har blivit lite äldre. Är någon annan med vid umgängestillfället är det en ickefråga redan nu. Och det är mycket möjligt att även en tvååring känner av konflikten er emellan och därför inte pratar så gärna om pappa. Kanske har han också ett kroppsspråk gentemot pappan som speglar pappans kroppsspråk mot barnet, barn härmar ju. Eller kanske har barnet själv en släng av npf och uppvisar därför ett sådant kroppsspråk om man inte tvingar det till något annat? Om jag tolkar det här rätt borde du lugna ner dig och börja samarbeta.

Jag har Asperger och jag har insett en massa saker om mig som individ. Gäller inte alla med diagnosen men det mig. Jag skulle inte funka öht som förälder. Pga av dessa saker:

Jag skulle aldrig orka med en unge som skriker hela tiden. Ett spädbarn gör ju det.
Jag vill bestämma själv hur jag lägger upp min dag. Har man barn är det barnets behov som bestämmer.
Jag har svårt att tolka ett barn. Vad vill det och vad menar det?
Jag skulle nog ha dålig koll på om barnet får dålig hälsa typ förkylningen tex.
Och att ständigt ha uppmärksamheten på barnet istället för annat skulle aldrig funka för mig.

Av dessa orsaker kommer jag aldrig skaffa något barn då barnet skulle bli ett socialfall med stor sannolikhet.

Som jag skrev i inledningen är detta om mig och gäller inte alla med Asperger.

rdos skrev:

Eembla skrev:Jag tolkar dig TS som att du egentligen inte har något emot att barnet träffar sin pappa. Du anser bara att han inte klarar av det och det blir en fara.

Jag tror inte att en NT är förmögen att bedöma om en AS-person är en fara för ett barn ö.h.t. Har sett för många exempel där detta totalt fallerat ifrån håll där man borde veta bättre (socialtjänsten). Därmed är detta ett icke-argument.

Eembla skrev:Du kan inte på något sätt kräva att han kan få sin tid med barnet, men att någon "ansvarig" måste hjälpa honom och vara med? Då blir det ju inte längre en fara för barnet.

Det tror jag inte heller på. Då involverar man bara ytterligare en NT-person som inte har förmågan att se interaktion mellan far och barn på autismspektrum. Faktiskt ett utomordentligt korkat förslag. Om det inte var avsett som ett sätt för NT-mamman att vinna över AS-pappan i rätten.

Fast så som TS beskriver situationen så handlar det om ett normalt barn och att bara pappan är diagnostiserad med AS.
Och hur kan inte en NT person vara förmögen? Du tycker alltså inte det är nog fara om föräldern som ska ta hand om ett barn blir totalt uppslukat i sitt intresse och omdevetet skiter i om barnet sitter och äter råttgift? Du tycker inte det är någon fara med att ett barn får sitta i sin egen urin?
Och att någon annan ska vara med har ju just med dessa farorna att göra, det handlar inte om interaktion mellan far och son när det kommer till att se till att barnet får mat på bordet...

Eembla skrev:Fast så som TS beskriver situationen så handlar det om ett normalt barn och att bara pappan är diagnostiserad med AS.

Om barnet har diagnos eller ej hör inte hit. Då pappan har AS + ADHD så är chansen typ 50% att det ligger närmare pappan än mamman. Då dessutom många NTs som har parrelation med en AS har en del drag själva, även om de förnekar detta och gör allt för att inte visa sig annorlunda, så påverkar det ytterligare risken att barnet har npf.

Eembla skrev:Och hur kan inte en NT person vara förmögen?

Därför att NTs är totalt oförmågna att förstå Aspies behov utan omfattande utbildning, oavsett om de är personal eller föräldrar.

Eembla skrev:Du tycker alltså inte det är nog fara om föräldern som ska ta hand om ett barn blir totalt uppslukat i sitt intresse och omdevetet skiter i om barnet sitter och äter råttgift? Du tycker inte det är någon fara med att ett barn får sitta i sin egen urin?
Och att någon annan ska vara med har ju just med dessa farorna att göra, det handlar inte om interaktion mellan far och son när det kommer till att se till att barnet får mat på bordet...

Som far till tre barn på autismspektrum så kan jag bara säga att även om man som Kullan påstår sig har noll förmåga att ta hand om barn, så får man snabbt den motivation som behövs. Om pappan inte har det i det här fallet så kan det t.ex. bero på att han överlämnat ansvaret på mamman då hon varit med (vet fall där det gått till så, fast att mamman lämnat över ansvaret på pappan då han varit med).

rdos skrev:

Eembla skrev:Fast så som TS beskriver situationen så handlar det om ett normalt barn och att bara pappan är diagnostiserad med AS.

Om barnet har diagnos eller ej hör inte hit. Då pappan har AS + ADHD så är chansen typ 50% att det ligger närmare pappan än mamman. Då dessutom många NTs som har parrelation med en AS har en del drag själva, även om de förnekar detta och gör allt för att inte visa sig annorlunda, så påverkar det ytterligare risken att barnet har npf.

Eembla skrev:Och hur kan inte en NT person vara förmögen?

Därför att NTs är totalt oförmågna att förstå Aspies behov utan omfattande utbildning, oavsett om de är personal eller föräldrar.

Eembla skrev:Du tycker alltså inte det är nog fara om föräldern som ska ta hand om ett barn blir totalt uppslukat i sitt intresse och omdevetet skiter i om barnet sitter och äter råttgift? Du tycker inte det är någon fara med att ett barn får sitta i sin egen urin?
Och att någon annan ska vara med har ju just med dessa farorna att göra, det handlar inte om interaktion mellan far och son när det kommer till att se till att barnet får mat på bordet...

Som far till tre barn på autismspektrum så kan jag bara säga att även om man som Kullan påstår sig har noll förmåga att ta hand om barn, så får man snabbt den motivation som behövs. Om pappan inte har det i det här fallet så kan det t.ex. bero på att han överlämnat ansvaret på mamman då hon varit med (vet fall där det gått till så, fast att mamman lämnat över ansvaret på pappan då han varit med).

Först och främst ditt språkuplägg är nästintill omöjligt att följa.
Och varför skulle det vara en risk att barnet har en störning? Det finns inga vetenskapliga belägg på att det öht skulle vara ärfligt. Och vad har det med saken att göra och TS problem?
Och nu handlar det ju om att ett barn ska må bra inte en aspies behov. Ett barn är ingen leksak som man kan testa med. Det gäller ju att ha en så säker miljö som möjligt om pappan beter sig så som TS beskriver.
Och vad tror du händer om man lämnar över barnet till honom och han beter sig såsom han gjorde när de var tillsammans? Det är ju klart att det behövs stöd och en utredning om pappan kan vara ensam med barnet..

rdos skrev:Därför att NTs är totalt oförmågna att förstå Aspies behov utan omfattande utbildning, oavsett om de är personal eller föräldrar.

Det där stämmer inte alls. Det finns NT som har full koll på hur en med Asperger har det. Så du talar inte helt sanning.

Jag tycker att Pappan verkar likna mig på många sätt. Och han skulle kanske inte ha barn egentligen. Alla individer är inte lämpliga att bli föräldrar. det är ingen fördom utan sanning. Asperger - diagnos eller inte.

Eembla skrev:Och varför skulle det vara en risk att barnet har en störning?

Jag resonerade inte utifrån störningar, utan utifrån vilken personlighetstyp barnet har.

Eembla skrev:Det finns inga vetenskapliga belägg på att det öht skulle vara ärfligt.

Helt fel. Det finns mängder av studier som belägger att npf är ärftligt.

Eembla skrev:Och nu handlar det ju om att ett barn ska må bra inte en aspies behov. Ett barn är ingen leksak som man kan testa med. Det gäller ju att ha en så säker miljö som möjligt om pappan beter sig så som TS beskriver.

Nej, precis. Barn är inga leksaker och behöver föräldrar som förstår sig på dem. Att mamman är NT betyder inte att hon är bäst lämpad att förstå sig på barnet. Tvärtom kan hennes kontrollbehov tyda på att hon har svårt att förstå barnets behov.

Eembla skrev:Och vad tror du händer om man lämnar över barnet till honom och han beter sig såsom han gjorde när de var tillsammans? Det är ju klart att det behövs stöd och en utredning om pappan kan vara ensam med barnet..

Det vet vi inte. Jag skulle föredragit att kommunerna hade tillgång till expertis om npf som kunde göra opartiska utredningar i sådana här fall.

kullan skrev:Jag tycker att Pappan verkar likna mig på många sätt. Och han skulle kanske inte ha barn egentligen. Alla individer är inte lämpliga att bli föräldrar. det är ingen fördom utan sanning. Asperger - diagnos eller inte.

Skillnaden mellan honom och dig är att han inte anser sig vara oförmögen att ta hand om barn. Om han är det eller inte kan vi inte avgöra via forumet utan att ha träffat honom och barnet.

rdos skrev:

Eembla skrev:Och varför skulle det vara en risk att barnet har en störning?

Jag resonerade inte utifrån störningar, utan utifrån vilken personlighetstyp barnet har.

Eembla skrev:Det finns inga vetenskapliga belägg på att det öht skulle vara ärfligt.

Helt fel. Det finns mängder av studier som belägger att npf är ärftligt.

Eembla skrev:Och nu handlar det ju om att ett barn ska må bra inte en aspies behov. Ett barn är ingen leksak som man kan testa med. Det gäller ju att ha en så säker miljö som möjligt om pappan beter sig så som TS beskriver.

Nej, precis. Barn är inga leksaker och behöver föräldrar som förstår sig på dem. Att mamman är NT betyder inte att hon är bäst lämpad att förstå sig på barnet. Tvärtom kan hennes kontrollbehov tyda på att hon har svårt att förstå barnets behov.

Eembla skrev:Och vad tror du händer om man lämnar över barnet till honom och han beter sig såsom han gjorde när de var tillsammans? Det är ju klart att det behövs stöd och en utredning om pappan kan vara ensam med barnet..

Det vet vi inte. Jag skulle föredragit att kommunerna hade tillgång till expertis om npf som kunde göra opartiska utredningar i sådana här fall.

Ja men återigen vad har barnets personlighetstyp med TS problem att göra?
Du får gärna plocka fram dessa isåfall, för jag har läst medicin och läst flera vetenskapliga artiklar publicerade i högt aktade tidskrifter såsom The lancet och Science och man ser tendenser men man kan inte dra slutsatsen det är ärfligt, det kan lika gärna vara miljö som påverkar.
Eftersom barn inte är leksaker så kan man ju inte bara testa och ge pappan fria händer när man vet att han har en funktionsstörning om så bara iform utav en diagnos. Det är ju det en utredning ska ta reda på. Den utredningen görs ju utav personer som inte känner familjen. Personen behöver ju inte vara expert på AS för att se barnet får inte mat, det är en fara, personen som ska ta hand om barnet behöver stöd så att barnet får mat. Utifrån överlevnadsbehov såsom ge barnet mat, sköta barnets hygien, se till så att barnet inte sätter på spisen etc. Behövs ju en ansvarstagande person för, eftersom det är vitala behov. Bara för att pappan kanske kan förstå barnets psykiska behov så är ju det skitsamma om barnet svälter ihjäl hos honom..
Det behövs ingen expertis för att se om barnet inte får mat, eller om barnet sitter i sin egna urin i flera timmar.

Eembla skrev:Det behövs ingen expertis för att se om barnet inte får mat, eller om barnet sitter i sin egna urin i flera timmar.

Det märks ju tydligt att du saknar erfarenhet kring vanlig problematik kring mat och npf. Just det faktum att mamman tar upp detta som ett problem tyder på att hon inte heller förstår det här.

Jag har en son (LVUad) som tar timmar på sig att äta, och en (nu vuxen) dotter som ibland vägrar äta frukost. De NT metoder ni förutspråkar har sedan länge misslyckats. Helt enkelt för att de saknar relevans. Det var en smart person som en gång påstod att man aldrig kan tvinga ett barn att äta, och det stämmer. Ändock tror NTs att auktoritet och tvång är användbara metoder. Den enda auktoritära metod som garanterat fungerar är sondmatning.

Det man främst bör betänka är att inget friskt barn frivilligt svälter ihjäl, och att man därför inte behöver hänga upp sig på hur mycket eller litet det äter.

Edit:

Eembla skrev:Du får gärna plocka fram dessa isåfall, för jag har läst medicin och läst flera vetenskapliga artiklar publicerade i högt aktade tidskrifter såsom The lancet och Science och man ser tendenser men man kan inte dra slutsatsen det är ärfligt, det kan lika gärna vara miljö som påverkar.

Jag är iaf 100% säker på att det barn som blev LVUat 2004, och som jag identifierade som på autismspektrum tidigt, och som bott hos NTs i 9 år, och nyligen fick dubbeldiagnos AS + ADHD inte har sin problematik p.g.a miljö. Har dessutom två andra barn som bott hemma hela tiden, så jag kan jämföra.

Vad dysfunktionstänkande forskare publicerar intresserar mig egentligen inte ett dugg. De är mestadels NTs som inte förstår det som de forskar om.

rdos skrev:

Eembla skrev:Det behövs ingen expertis för att se om barnet inte får mat, eller om barnet sitter i sin egna urin i flera timmar.

Det märks ju tydligt att du saknar erfarenhet kring vanlig problematik kring mat och npf. Just det faktum att mamman tar upp detta som ett problem tyder på att hon inte heller förstår det här.

Jag har en son (LVUad) som tar timmar på sig att äta, och en (nu vuxen) dotter som ibland vägrar äta frukost. De NT metoder ni förutspråkar har sedan länge misslyckats. Helt enkelt för att de saknar relevans. Det var en smart person som en gång påstod att man aldrig kan tvinga ett barn att äta, och det stämmer. Ändock tror NTs att auktoritet och tvång är användbara metoder. Den enda auktoritära metod som garanterat fungerar är sondmatning.

Det man främst bör betänka är att inget friskt barn frivilligt svälter ihjäl, och att man därför inte behöver hänga upp sig på hur mycket eller litet det äter.

Fast om barnet äter långsamt hemma hos mamman och det får äta ifred så är ju det inte något problem. Men om pappan saknar tålamodet och tar undan maten innan barnet ätit färdigt, så att barnet knappt får någon mat så är ju det ett problem som pappan behöver hjälp med. Det är inte en NT metod det är vanligt vett.
Och jag själv är under utredning för AS så jag vet mycket väl vad för problematik det kan vara kring mat. Och lösningen på det är att man får hjälp.

Och dina erfarenheter är inte vetenskapliga belägg, man kan inte göra en studie på tre barn som du har erfarenhet av. Om du ska säga att jag har fel får du backa upp det med fakta inte erfarenhet! För då har jag isåfall erfarenhet utav att människor som argumenterar som du är lika korkade som religösa personer.

Till trådskaparen. Du kanske ska ta kontakt med skolkuratorn eller elevhälsåvården om det blir problem och gå den vägen.

Dvs om vid delad vårdnad det visar sig att det kommer fram till exempel i skolan att en förälder inte sköter sin bit så kan skolkuratorn utgöra en opartisk representant som också kan vittna vid vårdnadstvist.

Det kan bli en utdragen process om pappan är envis och vill ha vårdnad och umgänge.

Socionomer och socialsekreterare kan också vara användbara. Se till att samarbeta med alla, använd sunt förnuft, ha kommunikation med lärare etc.

De kan samla mycket data över tiden som kan ligga till grund för beslut om vårdnaden.

Jag tror dock att om pappan har AS så löser det sig.

Att låta pappan få ta del i vårdnaden om han vill kan vara den bästa lösningen. Men om det blir problem så är det nog bättre att helt enkelt gå till tingsrätten och använda diverse myndighetspersoner som vittnen.

Undrande10 skrev:2. Pappan har ingen förståelse för att han måste skydda/hindra barnet från farliga situationer, inte heller vad som är farligt (varma plattor, knivar/saxar, trappor m.m. trots ständiga "diskussioner" om de som uppkommit)

Den här punkten kan man dock ej kompromissa på även om NT-uppfostran fungerar sämre för barn med AS. Dock när barnet blir lite äldre så blir andra saker såsom livserfarenheter att fungera som AS och kanske visa intressen viktigare. Vad är pappan intresserad av egentligen?

Tycker dock att rdos har en klar poäng att tvång är saftigt inkompatibelt med barn på autismspektrat (+AS).