Hej på er jag är ny medlem här inne och anledingen att jag har kommit in här på sidan är nog desamma som er att lära sig nya saker om just aspergers.
Min son är 13år snart 14år och har fått diagnosen adhd samt trottssyndrom.
Och de vet även att han har aspergers men det ska utredas hur mycket han har utav det.

Så nu till min fråga är det några vänliga folk som är villiga att hjälpa mig lite om hur just ert barn fick diagnsen eller hur märker man det.
På vilka set märkte ni att era barn eller att ni hade det.

Jag vill att ni gärna berätar i detaljer hur man e som person med aspergers vilka saker gör ni hur beter dem sig?


Tacksam för svar
Mvh pojken

Välkommen.
Tyvärr kan inte jag hjälpa dig. Men kanske någon annan. Det besvärliga verkar vara gränsdragningar mellan olika diagnoser. Differential-diagnostik med ett fint ord.

Ett tips kan vara att titta i litet skämtsam tråd som heter

Du vet att du är en aspie när...

Där finns uppräknat en massa saker som är rätt typiska för personer med asperger.

Ganesh skrev:Välkommen.
Tyvärr kan inte jag hjälpa dig. Men kanske någon annan. Det besvärliga verkar vara gränsdragningar mellan olika diagnoser. Differential-diagnostik med ett fint ord.

Ett tips kan vara att titta i litet skämtsam tråd som heter

Du vet att du är en aspie när...

Där finns uppräknat en massa saker som är rätt typiska för personer med asperger.

Tack för välkomandet
mvh

Hej och välkommen!

Just nu har jag inte så mycket tid, men tänkte hinna med ett litet inlägg iaf.

Min dotter fick sin diagnos vid 10 års ålder (förra året). Att hon mått dåligt till och från upptäckte jag rätt tidigt. Men jag tror att den största anledningen till att jag upptäckte det, var för att jag såg mig själv i henne. När så frågan kom upp om jag hade AS (för ett bra tag sedan) så kopplade jag det direkt till min dotter, eftersom hon påminner till 99% om mig när jag var barn.

Genom mig själv känner jag henne.
Dock kontaktade jag BUP redan när hon var 4-5 eftersom jag såg att hon mådde dåligt till och från (hon har mindre svackor som påminner om depression). Eftersom jag själv då drabbats av en depression och hade kontakt med psykiatrin, så var det inte så främmande för mig att kontakta BUP, som det kan vara för många som aldrig varit i kontakt med liknande instanser eller problem.

Kanske har du redan lusläst sidan, men om inte, Titta här

Det är en generell sida, men jag har hittills inte hittat någon sida på svenska, som är enklare och informativare.

Sällar mig till dem som önskar dig Välkommen! till forumet.

Hej och välkommen.

Jag har själv AS och min son på sju fick sin diagnos i somras (AS+ADHD). Min nioåriga dotter utreds just nu med samma misstanke. Det är jag som fortast har reagerat och drivit frågan om utredning relativt tidigt så att inte problemen blir övermäktiga.

Sonen har stora problem med impulsivitet, dvs han reagerar snabbt och i ögonblickets infall. Går något på tok så kastar han iväg saker blixtsnabbt, tex. Även ren upptäckarlusta går snabbt och oöverlagt. Det är det som ställt till mest för honom tror jag. Sen går han totalt i baklås - slänger sig tex på golvet - om man försöker pressa honom i situationer han känner sig osäker i, om han inte vet exakt vad som skall hända, inför nya människor eller bara för många människor tex. Man kan inte göra saker oplanerat med honom utan han måste förberedas noga och har man sagt att det skall bli på ett sätt så måste det bli så. Han har alltid varit mer intresserad av saker än människor. Andra barn tolererar han så länge de inte stör honom eller hindrar honom. Han är smart men har väldigt dåligt tålamod och svårt att koncentrera sig på sådant han inte är hyperintresserad av.

Dottern har koncentrationsproblem, svårt att klara samspelet med de andra barnen i skolan. Svårt att få något gjort i skolan (och hemma) för hon tappar hela tiden tråden i vad hon gör. En del motoriska problem, svårt att äta snyggt, springa som de andra, svårt med bollar och lagspel. Överhuvudtaget svårt att klara att vara en del av en grupp.

Sonen märkte jag vid 2-3 års ålder att det var något speciellt med - han blev så fruktansvärt arg och upprörd utan att jag alltid såg något skäl till det. Han har en alldeles speciell rädsla i sig, det är svårt att förklara men han är på något sätt bräcklig i sitt innersta på ett sätt som inget av de andra.

Dottern märkte jag och skolan då hon började i lekis vid sex års ålder att hon inte klarade att leka i grupp med de andra barnen, hon tyckte de var elaka och kände sig övergiven ofta. De var inte elaka men hon kände det så eftersom hon inte förstod hur de samspelade med varandra och då blev hon utanför.

Båda två är intellektuellt begåvade skyhögt över vad som är vanligt bland barn i deras ålder och det gör inte saken enklare. De tänker annorlunda, i ett annat tempo och i andra banor än andra barn vilket gör att risken för missförstånd bli än större. Båda två fungerar bäst med antingen barn som är mycket mindre eller äldre.

Liknande saker var nog det som gjorde att jag ochså började misstänka att min son hade aspberger. Hans kompisar har alltid varit två tre år yngre eller tre till fem är äldre jämåriga har han börjat at tklara av att umgås med utan konflikter först under det sista halvåret

Min son har exakta problem som ni beskriver m.m

Jag tror eller är säkrt att han har aspbergers som jag har redan skrivit i mitt föra inlägg att läkaren har redan stor mistanke eller vad man ska kalla det för att han har aspberger det ska bara utredas som sagt inom det närmaste.

Vill tacka alla er snälla mäniskor för välkomandet samt för infot.

Men tacksam om det finns flera som vill beskriva i vad just aspbergers
Känns igen på sinna barn.

Mvh

pojken skrev:Men tacksam om det finns flera som vill beskriva i vad just aspbergers Känns igen på sinna barn.

ASPERGERS!
*språkfascist*

Min son är mer tydlig i sitt sätt att vara AS fast han inte ens har en diagnos.
Han har varit bunden till rutiner sen han föddes, ändrade jag någonting så skrek han oavbrutet,

Han får panik om jag köper nya kläder, då måste de ligga ett halvår för att han ska kunna känna och se dem innan han vågar ta på sig kläderna,

han älskar dinosaurier och kan hur många djurläten som helst. han leker helst djur hela dagarna,

Går jag in i en affär som han inte känner igen så springer han i ren panik åt andra hållet eller lägger sig ner och får panikskrikattacker...

Han äter inte sås eller soppa. Det har han aldrig gjort,

Han får panik av ljud

Listan kan göras lång. Han är ca 2 år efter i utvecklingen i grov/fin motoriken vilket märks han kan inte sparka en boll eller förstå spelregler varken på skolgården eller hemma.

Han samlar på mjukishundar,

Jag märkte på en gång när han kom ut att han var annorlunda. Härligt annorlunda som jag och fler av mina barn.

Moderatorn:

Om pojken kan skriva inne på FöräldraForum flyttar jag dit tråden.

Moderatorn:

Flyttar.

Sonen med "HA angränsande till AS" har ända sedan han föddes svårigheter med viss beröring. Det känns bäst för honom om man tar ganska hårt i honom om man "nödvändigtvis måste" (hans uttryck). Mjuka fluffiga saker tycker han är otäcka att ta i. Nagelklippning är en ren pina. När han var liten ville han ha kompisar men på hans egna villkor. Han bestämde reglerna i leken, ibland ändrade han någon regel och när kompisen inte hann uppfatta den nya regeln blev min son väldigt arg och sur, då måste någon vuxen gå in och medla. Han kan inte med hundar, dom är för "påträngande" och efterhängsna för honom, men katter trivs han med. Insekter, speciellt flygande sådana, kan han få panik av. Han hatar överraskningar! Han behöver veta ett bra tag i förväg om något ska hända, även om det är något positivt.

All cats have aspergers.

Ojojoj vad likt era barn är min son i alla saker detaljeraderad
hmmm.. när jag läser era inlägg tror jag att det handlar om min son eller läser om just min son.

Det enda är dock är att han inte får panik när han får nya kläder
men kläderna måste dock mixtras till efter hans stil ser han nåt på
tv tar han ut kläderna o klär sig likadant eller så tar han gärna ritar klipper i sina kläder biter ja allt negativt fast han tror ju att det är ju rätt det han gör. Hmmm... alltså kläder alltså det är jämt extra bråk han tar ut alla sina kläder byter om flera gånger om dan han är kläd konstig men endå så sliter han han o glömmer o bryr sig inte om att ta hand om sina nya saker. Det är bara kläder sen förstör han andra saker med är så mycket.

P.S nu har min son fått sin asperger diagnos bekräftad.
Han har nu 4 diagnoser ADHD, ASPERGER, TROTSYNDROM, ÅNGEST.
HMM.. jobbigt.

Mvh Mark

Hej alla (ny i forumet)

har min son under utredning just nu..har sen tidigare "drag från det autistiska spektrat och från asp" efter att haft prb. med den sociala intregeringen.
I alla fall så här ser det ut för min son :

Otroligt snäll..överdrivet kramig och pussig (spelar ingen roll om det är folk i omgivningen..andra kamrater etc).

Gråter ofta och gärna ...offentligt gör ingenting !

Varit mobbad sen förskolan...leker gärna med mkt yngre...leker bäst då också....för det ska vara efter hans regler helst.

Tar gärna på sig hatt...rosa skosnören etc även fast han vet att han blir retad då.

Prb. med fin motoriken - svårt att skala potatis,knyta skosnören

Stort intresse för cykelstyren...resten av cykeln spelar inte så stor roll..huvudsaken det är en bra styre eller så byter han gärna

Det va väl några saker som jag kan säga om min pojke...som sagt han har ingen diagnos än.
Han är 13 snart 14 år gammal .

pojken skrev:P.S nu har min son fått sin asperger diagnos bekräftad.
Han har nu 4 diagnoser ADHD, ASPERGER, TROTSYNDROM, ÅNGEST.
HMM.. jobbigt.

Se det som att han inte fått nya problem, bara namn på problem ni redan vet finns. Det viktiga med diagnosen är ju vilken hjälp han kan få. Accepterar han själv sina diagnoser?

annakatarina skrev:Hej alla (ny i forumet)

har min son under utredning just nu..har sen tidigare "drag från det autistiska spektrat och från asp" efter att haft prb. med den sociala intregeringen.
I alla fall så här ser det ut för min son :

Otroligt snäll..överdrivet kramig och pussig (spelar ingen roll om det är folk i omgivningen..andra kamrater etc).

Gråter ofta och gärna ...offentligt gör ingenting !

Varit mobbad sen förskolan...leker gärna med mkt yngre...leker bäst då också....för det ska vara efter hans regler helst.

Tar gärna på sig hatt...rosa skosnören etc även fast han vet att han blir retad då.

Prb. med fin motoriken - svårt att skala potatis,knyta skosnören

Stort intresse för cykelstyren...resten av cykeln spelar inte så stor roll..huvudsaken det är en bra styre eller så byter han gärna

Det va väl några saker som jag kan säga om min pojke...som sagt han har ingen diagnos än.
Han är 13 snart 14 år gammal .

Hej och välkommen!

Tycker din son låter som en härlig kille som gör vad han känner för. Går det bra för honom i skolan annars, jag menar själva lärandet? Vill han gärna gå i skolan el vill han helst slippa (pga t ex mobbning)?

Tack
Jo knepigt nog så går han till skolan varje dag (just nu är det en lugn period/ingen mobbing vad jag vet) men i alla fall gjorde han det...det va när han nån gång sa att han hade ont i huvet eller i magen som man då visste att det va nått..för han säger aldrig någonting...eller om andra föräldrar snappat upp det av deras ungar att min inte hade det bra i skolan...men som sagt han har alltid gått.
Dålig koncentration, håller inte hela lektions timmen,duktig i språk/bild men rent allmänt..godkänt utom då i idrott där går det sämre.

Just nu sitter jag och har ångest han ramlade av en cykel i fredags..såg att axeln va svullen och det blev blått men jag trodde det va en sträckning och han hade ju inte spec. ont ...inte velat ha alvedon ens..idag va han till läkare/röntgen och det va en fraktur?! man tycker ju att det ska göra skit ont

Har läst att en del autister kan vara till synes okänsliga för smärta. Eller de är smärtokänsliga för det som andra tycker är väldigt smärtsamt, medan de kan vara smärtkänsliga för det som enligt andra är småsaker.

En del skäms för att berätta att de mobbas.

Alien skrev:Har läst att en del autister kan vara till synes okänsliga för smärta. Eller de är smärtokänsliga för det som andra tycker är väldigt smärtsamt, medan de kan vara smärtkänsliga för det som enligt andra är småsaker.

En del skäms för att berätta att de mobbas.

Ang. smärta o. en del autister har jag hört o. läst precis samma sak. Mao. bör man generellt sett vara extra uppmärksam o. tålmodig för att komma åt det när autister har skadat sig. Fast inte så lätt om man inte känner till det.

Ja en del skäms ...en del kanske inte vågar ...en del kanske inte tror att dom ska bli trodda..finns säkert många skäl varför dom inte säger nått.
Igår kom hans äldre syrra hem och va så arg för hon hade fått säga till ungarna att dom skulle sluta slå på hans arm etc försvara att han visst hade en fraktur...för dom andra trodde ju inte på det då han kunde röra armen och inte verkade ha ont
Så man får ta sig en tur till skolan idag igen...känner mig som en gammal möbel där snart

Angående att inte berätta om exempelvis skador eller mobbing:

För mig var det nog lite en fråga om kommunikation. Jag förstod inte att jag skulle berätta. Jag förstod inte vad människor redan visste och jag förstod inte vad de ville veta. Alltså förstod jag inte att jag skulle berätta om skador, smärta, sjukdom eller dålig behandling. Tänkte bara att så kan det också vara ibland...

Titti, din beskrivning av din son är nästan identisk med min son på 3½ med vissa undantag. Han har talsvårigheter, koncentrationssvårigheter, inlärningssvårigheter, svårt med maten, sov nästan jämt kändes det som eller ville sova, tålde inte att någon annan än familjen tog i honom, inte ens att någon satt nära, lekte alltid själv, utbrott för allt, det räkte med att någon flyttade på hans stol, rutinbunden in absurdum, kunde gå i samma tröja hur länge som helst för att han vägrade byta till något annat, nyinköpt var bara att glömma.
Det var en hel del prat om adhd men jag ville inte lyssna på det örat. Efter att ha bytt doktor så tog den doktorn ett "enkelt" blodprov och det konstaterades järnbrist.
Nu får han järn tre gånger om dagen och är (nästan) som vilken liten 3½ åring som helst, glömmer jag järnet så dröjer det inte länge innan han återgår till sitt gamla jag. Man kan inte låta bli att undra hur många barn med järnbrist som klassas som "jobbiga", ouppfostrade ungar eller som felaktigt får diagnosen adhd.